Lägre ingångslön, urholkad arbetsrätt eller minskad skatt på arbete? Det är inte precis arbetarrörelsen som har initiativet i den heta frågan om den höga arbetslösheten som biter sig fast. I Frankrike lyckades en massiv opinion stoppa förslaget om ”arbetsrättsliga lättnader för unga” genom massiva gatuprotester för några veckor sedan. Det skulle kunna markera en vändning. […]
Lägre ingångslön, urholkad arbetsrätt eller minskad skatt på arbete? Det är inte precis arbetarrörelsen som har initiativet i den heta frågan om den höga arbetslösheten som biter sig fast.
I Frankrike lyckades en massiv opinion stoppa förslaget om ”arbetsrättsliga lättnader för unga” genom massiva gatuprotester för några veckor sedan. Det skulle kunna markera en vändning. The bottom is nådd, liksom.
I Stockholm utlyste LO samtidigt en manifestation till stöd för kollektivavtalen. I stort sett bara funktionärer syntes på den illa besökta tillställningen.
Centerpartiet, i sin tur, har framstått som lite löjliga när de ensamma spelade ut det franska kortet, och endast det numera rikskända nätverket Osynliga partiet nappade tacksamt. Äntligen en motpart i ett land där till och med moderaterna omhuldar fackets ”Ordning och reda” och regeringens Arbetsmarknadsverk.
Valets stora tvistefråga tycks bli – inte arbetslösheten – men det exakta antalet arbetslösa, och vilken nivå av arbetslöshet som är lämplig. Socialdemokraterna envisas med att hårdfrisera siffrorna genom kortsiktiga låtsasjobb och långsiktiga förtidspensioneringar. Moderaterna jagar arbetslösa bland sjuka, studerande och föräldralediga. Allt för att få upp antalet personer som inte går till jobbet en vanlig vardag. Men i sak är de överens: Vi bekämpar i första hand inflation – inte arbetslöshet.
Det är i detta vakuum som osynliga partier kommer som ett brev på posten. Initialt endast till glädje för Säkerhetspolisen, Säpo, som vädrar nya hotbilder. En ny generation 15–19-åringar att kartlägga, i år dessutom extra många, på grund av den höga ungdomsarbetslösheten och en stadig våldsupptrappning. Stenkastning och vandalisering. Inte bara mot centerpartiets lokaler, utan även mot arbetsförmedlingskontor.
Det verkar heldumt, inte minst med tanke på att materialet i flygbladet (www.arbetsfornedringen.tk) är ganska spänstigt, om än lite barnsligt.
Så kommer det givna svaret. Tommy Hammarström på Expressens ledarsida skräder inte orden. ”LAS och fascismen” (24/4), med direkt adressat till Osynliga partiet. Säpo drar spåret ännu längre. Det handlar om terrorism. Också heldumt, och framför allt utan proportion.
Därför var det glädjande att Osynliga partiets utlovade manifestation i måndags var fredlig. Ett femtontal omaskerade demonstranter (mest tjejer!) bjöd på saft och kaffe på arbetsförmedlingen Södermalm framför en välrepresenterad mediekår. Till och med fackets representant bland arbetsförmedlarna, Måns Gustavsson från Statstjänstemännen, uttryckte sig förmildrande:
”Vi är inte jätteoroliga, och aktionerna har ju inte varit riktade mot oss som arbetsförmedlare utan mot den förda arbetsmarknadspolitiken. I Statstjänstemännen har vi varit oerhört tydliga med att vi hamnat långt från uppdraget att förmedla jobb.” Som man ropar får man svar.
Tredje maj ska ett nytt styrdokument tas i Arbetsmarknadsverkets styrelse. Där föreslås en återgång till de ursprungliga värdegrunderna, som handlar just om att matcha jobb mot lämpliga arbetssökanden, snarare än att jaga arbetslösa med blåslampa. Och detta trots betongfackens bristande engagemang, trots Osynliga partiets vandaliserande gren och trots de uteblivna protesterna hos de många arbetslösa.
Kvar blir arbetarrörelsens bristande initiativ i frågan om arbetslösheten. Och där är Osynliga partiets enkla fråga fundamental: Varför delar vi inte på jobben?
Den frågan borde synliggöras snarare än motsatsen. Av arbetarrörelsen.