Kultur

När fettet tagit över

Nu ändrar vi prismärkningen till kilo!” Lagom till påskfrossan basunerar Konsum med stolthet ut att de inte längre skriver sitt reapris på lösgodis i hekto: nu kostar det 49 kronor kilot. Anledningen sägs vara hälsofrämjande: om folk ser hur dyrt godis är i jämförelse med till exempel frukt kommer de att handla mindre snask. Fan […]

Nu ändrar vi prismärkningen till kilo!” Lagom till påskfrossan basunerar Konsum med stolthet ut att de inte längre skriver sitt reapris på lösgodis i hekto: nu kostar det 49 kronor kilot. Anledningen sägs vara hälsofrämjande: om folk ser hur dyrt godis är i jämförelse med till exempel frukt kommer de att handla mindre snask. Fan tro’t. Man skulle också kunna se det som att vi köper större och större mängder godis – på samma sätt som plus-menyer och läskflaskor och chipspåsar växer i omfång – och att vi därför behöver en viktjämförelse som stämmer bättre överens med verkligheten.
Enligt en rapport som presenterades i slutet av februari i år är var sjätte svensk fyraåring överviktig. Och vikt är klassrelaterat; i landsortskommuner och förorter är de feta barnen fler än i medelklassområden.
Men vi har en bit kvar till USA. Där dör det fler människor av fetma varje år än av knark, mord, bilolyckor och aids tillsammans.
Den brittiska dokumentärfotografen Felicia Webb har fotograferat sjukligt feta barn i USA de senaste tre åren, en utställning som heter Den förbjudna kroppen och som nu visas på Kulturhuset i Stockholm.
Här finns Jonathan som är 14 år och tvingas sova med syrgasmask eftersom tyngden från fettet på hans hals och bröstkorg hotar att döda honom när han ligger ner. Sexåriga Sheyenne som inte äter stekt eller friterad mat någonsin hemma, och går i psykoterapi för att lära sig gå ner i vikt. Hennes mamma som säger:
– I skolan får de pizza, chokladkaka och drickchoklad. Hon är sex år och väger för mycket. Hur säger man åt henne att det där får du inte äta, när alla barnen runt omkring henne äter det? Jag har haft diabetes i tre år och hennes pappa har diabetes. Jag vet vad det innebär och vill inte att hon ska drabbas av det. Jag vill se henne ta sin collegeexamen.

Alla barnen i utställningen får specialistvård för fetman som hotar att döda dem. Att vara tjock är inte ofarligt. Hjärt- och kärlsjukdomar, fettlever och diabetes typ två, även kallad åldersdiabetes, är mycket vanliga, även bland överviktiga barn.
Felicia Webb är övertygad om att fetma beror på såväl miljöfaktorer och gener som att vi äter för mycket av fel saker.
– Vi måste sluta behandla fetma som ett estetiskt problem och börja se det för vad det är; ett medicinskt problem, säger hon.
Hennes senaste utställning i Sverige, 2003, hette Kontroll – en fotodokumentär om ätstörningar och var ett resultat av att hon följt människor som drabbats av anorexi eller bulimi. Att uppföljaren handlar om sjuklig fetma är ingen slump.
– Vi lever i ett ätstört samhälle. Alla har vi någon gång stått på badrumsvågen och varit missnöjda, säger hon och menar att självsvält och övervikt är två sidor av samma mynt: det sjuka kroppsidealet.
I västvärlden är kroppsidealen inte bara svårfångade, de trummas ut på affischer, i filmer och på teve dygnet runt och för dem som inte lever upp till dem är både frosseri och späkning resultat av skammen som följer av att inte passa in.
De som råkar värst ut är människor som är fattiga, bor i farliga delar i storstädernas centrum och som inte har råd att äta hälsomat.
Att köpa gymkort eller medlemskort i olika sportföreningar kostar mycket pengar, och många barn lever i miljöer som är alldeles för våldsamma för att vara ute och leka i.
Som sjuåriga Shamia, som bor med sin mamma i centrala Philadephia. Mamman jobbar dubbelt för att ha råd att betala mat och hyra och eftersom hon är borta så mycket hinner hon inte följa med Shamia ut och leka – det är redan kväll när hon kommer hem. Att betala för motion finns det inga pengar till.

Den förbjudna kroppen är en väldigt närgången utställning. Felicia Webbs kamera registrerar vad som händer i barnens vardag, och deras kroppar exponeras utan förskönande omskrivningar.
Hon berättar att hon arbetade mycket med att komma familjerna nära och skapa det förtroende som behövs för att ta bilder som de här. Texterna som hänger ihop med varje bild är skrivna med de porträtterades ord, allt för att undvika ett dömande utifrånperspektiv.
– Barnen och deras föräldrar ville visa hur deras liv ser ut. Vi är fortfarande vänner och talar ofta med varandra, säger hon.
Webb tycker att livsmedels- och bantningsindustrin samt reklammakarna har störst ansvar för att allt fler blir allt fetare. Livsmedelsindustrin som spyr ut reklam riktad mot såväl barn som vuxna för att få oss att äta större och fler portioner snabbmat. Bantningsföretagen som gör detsamma men för produkter och redskap som får kilona att försvinna, och reklamindustrin som varje dag återskapar myten om att bara den som är snygg och klär i storlek 34 är en lycklig människa.
Det är en bisarr ekvation där snabbmatsjättarna betalar miljarder dollar för att få folk att äta mer samtidigt som amerikanerna spenderar 50 miljarder dollar varje år på att försöka gå ner i vikt.
Det är 50 gånger FN:s budget för insatser mot svält.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984