Sedan vi fick barn har vi förvånats över oförmågan och bristen på vilja att tänka radikalt kring barn och föräldraskap i sammanhang där man annars ifrågasätter rådande normer. Ibland känns omsorgen om små barn som en blind fläck, ett område där känslorna automatiskt förväntas styra. Vad är det som är så skrämmande med att tänka […]
Sedan vi fick barn har vi förvånats över oförmågan och bristen på vilja att tänka radikalt kring barn och föräldraskap i sammanhang där man annars ifrågasätter rådande normer. Ibland känns omsorgen om små barn som en blind fläck, ett område där känslorna automatiskt förväntas styra.
Vad är det som är så skrämmande med att tänka radikalt och bryta normer när det gäller barn och föräldraskap? Vi anser att om det är någonstans man inte borde vara beredd att kompromissa är det i livets viktigaste relationer, i dem till sina barn.
Även i Arbetaren gör amningsivrarna diskussionen till en konflikt mellan ett av naturen givet barnens bästa och föräldrars lika rätt till det lilla spädbarnet. Retoriken känns igen kring från diskussionerna om homoadoptioner där konservativa försökte göra moraliska poänger av ”objektiva sanningar” som ”barnets bästa”.
När Sofia Hilsdotter von Malortie i Arbetaren 11/2006 slår fast att flaskmatade barn löper ökad risk att drabbas av ADHD-liknande syndrom antyds det att föräldrar som väljer att mata med flaska är egoistiska och inte tänker på barnets bästa. I sitt svar på artikeln menar Rikard Warlenius att flaskmatning visst kan ge lika mycket närhet, och kanske till och med kan medföra vissa fördelar.
Vår erfarenhet är att flaskmatning (möjligen i kombination med amning) är det bästa för alla inblandade. Barnet ges möjlighet att knyta an till mer än en person, dessutom ökar givetvis möjligheten till jämställdhet inom familjen och i relation till föräldraskapet – lika rättigheter, skyldigheter och ansvar.
Det enda man inte kan dela är själva bärandet och födseln av ett barn. Resten kan och bör man dela på från dag ett, oavsett familjesammansättning. Delad matning gör också den ickefödande föräldern lika delaktig under det första halvåret – enligt vårt synsätt en absolut förutsättning för verklig jämställdhet.
Och det är viktigt, för överallt där delad föräldraledighet i heterofamiljer och annat radikalt diskuteras är det få som vågar ifrågasätta mammans ensamrätt till det första halvåret med barnet, eller pappans flykt från ansvar och delaktighet.
Det borde vara självklart för alla föräldrar att redan från början fatta beslut om vartannat mål mat. Hur varje familj löser det praktiskt är upp till dem, men det är inte rimligt att tänka att jämställdheten kan vänta tills det lugnat ner sig, eller tills det börjat fungera, eller tills ”vi vet hur det blir med X:s jobb”.
För oss har flaskmatning varit ett självklart sätt att nå målet. Att blanda flaska och bröst har varit perfekt för alla inblandade. Lena som haft mjölk i brösten har kunnat välja mellan att amma, pumpa ut och ge i flaska eller ge modersmjölkersättning, medan Mattias kunnat välja på att ge utpumpad mjölk (om sådan funnits att tillgå) eller ersättning.
Efter fjorton månader med en underbar unge känns det verkligen som att vi har gjort rätt. Sedan de allra första timmarna på förlossningen och BB har vi delat på allt, vi har gett barnet hälften av maten, tagit hälften av läggningarna, hälften av blöjbytena, gjort hälften av klädköpen, lagat hälften av de trasiga vagnsslangarna och så vidare.
Givetvis har det varit tufft, men det är alltid svårt, arbetsamt och mellan varven ett helvete att bryta mot normer. Men det är värt det, tusen gånger om.
