Arbetsrätten är på väg att segla upp till något av en profilfråga inför höstens val. Redan för några veckor sedan gjorde centerpartiet ett utspel om att luckra upp anställningstryggheten för unga. Centern flankerade sitt förslag med att beställa en temo-undersökning som gav vid handen att 54 procent av svenska folket stod bakom idén. Vilken fullträff! […]
Arbetsrätten är på väg att segla upp till något av en profilfråga inför höstens val. Redan för några veckor sedan gjorde centerpartiet ett utspel om att luckra upp anställningstryggheten för unga. Centern flankerade sitt förslag med att beställa en temo-undersökning som gav vid handen att 54 procent av svenska folket stod bakom idén. Vilken fullträff! Men kunde det verkligen vara sant att folk är så snabba att kompromissa om arbetsrätt?
Nja, riktigt så självklart var det inte. Socialdemokraterna kontrade snart med en egen temo-undersökning som – tvärt emot centerns – kom fram till att 69 procent i stället vill ha ökad anställningstrygghet för unga, om det leder till fler jobb och att de unga får behålla sina jobb.
Som man frågar får man svar, helt uppenbart, och centerns initiativ framstod genast i sämre dager. Detta helt rättmätigt, eftersom partiet fullkomligt är ute och cyklar när de vill försämra arbetsrätten. Redan i dag är det väldigt lätt för en arbetsgivare att säga upp personal, ung som gammal.
I fredags, veckan före internationella kvinnodagen, såg vi så ett nytt utspel om arbetsrätt. Denna gång i form av en gemensam lagrådsremiss från regeringen tillsammans med samarbetspartierna vänsterpartiet och miljöpartiet och denna gång med ett betydligt intressantare innehåll: Stärkt anställningsskydd för visstidsanställda och föräldralediga. Förslaget innebär bland annat att den som varit anställd i 14 månader får rätt till en tillsvidareanställning. I dag träder den rätten in först efter tre år. Att på så sätt göra väntetiden till fast jobb kortare är bra. Och att ta itu med diskrimineringen av föräldralediga som visat sig lätta att säga upp eftersom Försäkringskassan betalar deras ersättning, var på tiden.
En annan del av förslaget innebär att förtursrätt till anställning ska gälla redan efter sex månader, vilket kan jämföras med dagens tolv månader. Å ena sidan är det bra: Den som visat sig duga för ett jobb under sex månader är ju uppenbart tillräckligt kvalificerad. Å andra sidan finns en risk att den så kallade Las-karusellen kommer att snurra ännu snabbare när den nya lagen träder i kraft. För att inte dra på sig skyldigheten att anställa en viss person när en tjänst blir ledig, kan företaget anpassa anställningen så att den blir precis lite kortare än den tid lagen föreskriver för att ge förtursrätt – så kallad ”utlasning”. I vissa branscher är utlasningen satt i system, men knappast sett till hela arbetsmarknaden. Därför kan det vara värt att pröva om en snabbare ”inlasning” faktiskt leder till ökad anställningstrygghet.
Att agera för att få bukt med osäkra anställningar är lovvärt. Det är ett jämställdhetsinitiativ, eftersom kvinnor är överrepresenterade bland de tillfälligt anställda och tillfälligt anställda har sämre utgångspunkt för att driva krav om lön och andra rättigheter, vilket i sin tur leder till lägre ersättning vid arbetslöshet och sjukdom, sämre pension, med mera. Detta måste ändras om vi menar allvar med att kvinnor och män ska ha samma rättigheter i arbetslivet och lika lön oavsett kön.
Men det förslag som de tre partierna nu lägger fram innebär samtidigt en ny fri visstidsanställning i 14 månader. Den som verkligen har de osäkert anställdas bästa för ögonen borde fråga sig om man ska tillåta visstidsanställningar över huvud taget? Varför alla dessa undantag från den vettiga grundregeln att alla anställningar gäller tills vidare i dagens lag om anställningstrygghet? Grundregeln är bra!
