Längs Torneträsks norra strand slingrar sig en märklig väg där tiden sedan länge stått stilla. Ändå sjuder den av liv bortkopplad från övriga Sverige. I den bioaktuella och djupt fascinerande dokumentären Vägen till ingenstans får vi följa människorna längs sträckan som skulle förbinda Kiruna med Norge men där allt abrupt stannade av. Arbetaren mötte upp den prisbelönade filmaren och regissören Johan Palmgren.
– Att över huvud taget ta sig dit, det måste jag säga har varit det svåraste med det här projektet.
Johan Palmgren snurrar på stolen i klipprummet där han sitter några våningar upp vid Mariatorget i Stockholm. Kontrasten är stor jämfört med de senaste årens över 30 resor upp till Lappland och det otillgängliga området kring Torneträsks steniga stränder.
Från början var han där för att filma en polarexpedition med hundspann när vädret plötsligt slog om.
– Då hamnade vi vid den här vägen som jag inte ens visste fanns och där satt ett äldre par runt en eldstad i en gammal stuga och de började berätta. Där och då lät allt så spännande, nästan magiskt, säger Johan Palmgren och bläddrar i telefonen efter bilder.
Stoppades av Nato
Vägen där han plötsligt tvingats söka skydd undan snöstormen började byggas redan under det expansiva 1950-talet, och tanken var en förbindelselänk mellan Kiruna och Nordnorge. Kalla kriget rasade och oron, inte minst från det då nybildade Nato, var stor över att ge Sovjet en möjlig gräddfil in i väst vid ett eventuellt anfall mot Sverige.
Efter politiska påtryckningar stannade allt av. Problemet?
Vägbygget hade påbörjats i mitten av tilltänkta sträckan och utan sammankoppling till resten av det svenska vägnätet, mitt ute i den otillgängliga vildmarken och där fem små byar än i dag ligger utplacerade utan kontakt med omvärlden.
Här lever fortfarande människor och de äldre som var med när vägstumpen, de dryga två milen, byggdes minns framtidstron.
– Det är otroligt egentligen som de kämpat och slitit med den här vägen och så går det ändå inte att ta sig dit. De som var med då kommer ju ihåg hur glada de var när de äntligen skulle få en väg, men så blev det inte så. Och än i dag för många av dem någon slags lågintensiv aktivism för att få den utbyggd.
Renskötsel och längtan
När Johan Palmgren kom hem därifrån första gången, efter att de blivit insnöade där vid elden, hade han svårt att släppa tanken på att ta sig tillbaka.
– Det här vill jag skildra, tänkte jag. En plats i skarven mellan det moderna Sverige och livet utan några som helst moderniteter.
Här bor renskötarna som följer sina djur efter årstidernas växlingar och här lever Anneli Svonni, 17 år, som också hon hoppas på en utbyggnad av vägen. Då skulle hon nämligen lättare kunna ta sig till pojkvännen i Jokkmokk, honom hon inte sett på tre månader, utan att tvingas korsa Torneträsks förrädiska vatten. Och så Sven Erik Stöckel, vägens riktiga ålderman, som minns byarnas berättelser med samma skärpa som eggen på sin egen yxa.
Men också paret vars stillsamma men lika händelserika vardag kastas om efter den där olyckan som så när kostade flera människor längs vägen livet när isen brast och snöskotern försvann i det nattsvarta djupet. Det är runt dessa människors liv som kameran riktas. Filmen låter dem ta plats och skildrar på ett sällsamt vackert sätt deras historia.
Och så Börje Salming, så klart. Ishockeylegenden med rötterna i byn Salmi längs vägen till ingenstans dit han ständigt återkom. Johan Palmgren sprang på honom där uppe i början av sitt arbete, innan Salming drabbades av den obotliga sjukdomen ALS som kort därefter skulle ta hans liv.
– Börjes farfar var en viktig person för att den här vägen en gång började byggas. Och trots att den inte är hopkopplad med resten av vägnätet är de två milen fortfarande en viktig livsnerv för de som lever här.
Hur många som egentligen bor här varierar med årstiderna. Det sju mil långsmala Torneträsk är mytomspunnet för sitt oförutsägbara vatten och i sjön, med ett medeldjup på över 50 meter, har hundratals människor drunknat när de fiskat eller försökt ta sig över genom åren. Alla utefter vägen känner någon som omkommit i vågorna, förklarar Johan Palmgren.
– Ett väldigt vackert ord som används där uppe är förfallotiden. Det är då man varken kan ta båten eller skotern över sjön. De som befinner sig där då blir kvar tills isen lägger sig.
Samspel med naturen
Vägen blir därför människornas enda kontakt med någon slags omvärld. Med varandra, och ung som gammal. Längs flera kilometer finns ingen telefontäckning och en solig septemberdag landar en helikopter i en av de små byarna. Det är riksdagsval och enda möjligheten att rösta är genom valmyndighetens inhyrda fjällflyg.
Det är ett fint filmat möte och fotot i dokumentären är rakt igenom lysande i sitt långsamma tempo.
– Vi lät kameran rulla. Jag tycker om att låta de som är med ta plats och lägger mig inte i vad som händer, berättar Johan Palmgren som samtidigt förklarar att han genom sina många resor till och längs vägen skaffat vänner för livet.
Nu när allt är klart. Kommer du att sakna livet där uppe?
– Oh ja. I början funderade jag över vad man egentligen skulle göra där, nu vill jag inget annat än åka upp. Så det är klart jag kommer sakna människorna jag mött. För det finns någon slags gemenskap där, att när det inte finns så mycket annat, så hjälper man varandra.
Vägen till ingenstans visades redan på Göteborgsfestivalen Way Out West i somras men den verkliga premiären ägde rum i Kattuvuoma, längs vägen vid familjen Stöckels lada kort senare. 90 personer samlades på ängen intill sjön och Johan Palmgren och hans filmteam hade släpat upp bioduk, bubbel och snittar över sjön.
– Det blev faktiskt mer känslosamt än vad jag hade förberett mig på, med skratt men också lite gråt.
En av huvudpersonerna avlider nämligen under arbetet med filmen och Johan Palmgren får följa begravningen med sin kamera. Det blir ett varmt och emotionellt avsked till en människa som betytt mycket för så många.
Nu väntar sex visningar i norra Sverige innan filmen går upp på SF biografer i resten av landet i mitten av oktober.
– Egentligen har jag inte haft något tydligt mål. Jag tycker bara att det är en samling fina berättelser kring en plats och hur människor som bor där kan samspela med naturen på ett schyst sätt.
Men vägen då, som vissa av de boende kämpar så hårt för. Kommer den någonsin att bli färdig?
– En del vill ju det, Andra absolut inte, de vill fortfarande att området ska vara en fredat plats. Men alldeles oavsett skulle det ju innebära en vansinnigt stor investering från Trafikverket som jag knappast tror är aktuell i dag, säger Johan Palmgren innan han sätter sig på nattåget upp mot Kiruna och den första av de sex visningarna.
