Ledare

Falska profeter hjälper ingen

Det är många som är bekymrade över oss kvinnor som är strax-över-trettio. Vi har särskilt svårt, sägs det, att få ihop de olika komponenterna i vardagen: heltidsjobbet, vännerna, den meningsfulla fritiden, den biologiska reproduktionen, städningen, jakten på de tokroliga inredningsdetaljerna från 50-talet och allt vad det är. Mest lidande blir jämställdheten, i synnerhet sedan eventuella […]

Det är många som är bekymrade över oss kvinnor som är strax-över-trettio. Vi har särskilt svårt, sägs det, att få ihop de olika komponenterna i vardagen: heltidsjobbet, vännerna, den meningsfulla fritiden, den biologiska reproduktionen, städningen, jakten på de tokroliga inredningsdetaljerna från 50-talet och allt vad det är.
Mest lidande blir jämställdheten, i synnerhet sedan eventuella barn kommit. Kvinnornas andel av oavlönat hemarbete ökar, männen tillbringar mer tid på kontoret och det blir till slut aldrig riktigt som man tänkt sig med uppdelningen av föräldraledigheten, de feministiska principerna till trots. Vad göra, förutom den slitsamma kompromisslösningen att försöka dela lika, gräla, förhandla, sätta upp scheman på kylskåpsdörren och sänka städ- och matkraven?
Allt oftare är svaret: subventionerade hushållstjänster. Eller osubventionerade och kolsvarta, för den delen, det tycks gå minst lika bra. Barnflickor, städhjälp, au-pairer. Häromdagen såg jag för första gången en annons på Platsbanken som utan omsvep efterlyste ett ”hembiträde”. Städhjälpen och barnflickan är den perfekta lösningen, enligt liberalfemninismen. Utan gräl eller jobbiga förhandlingar kan vi lämna disktrasan bakom oss och få en jämställd arbetsmarknad. Den som trots allt tvekar inför tanken på en barnflicka uppmanas att göra upp med sina värdekonservativa ”blockeringar”.

I denna tidnings utmärkta bilaga Kvinnor och migration (1–2/2006) – tack Shora Esmailian! – berättas om hur en slags global omsorgstrappa uppstått. Vägen till förverkligande som kvinna går via städhjälp och eller barnflickor, vilka lämnat egna barn och egen disk i ett annat land. Det blir ett slags omsorgsvakuum som förskjuts allt längre söderut och till allt fattigare hem. Som en sorglig variant av hela havet stormar. Vi överlämnar det där kladdiga arbetet till några andra kvinnor, som är brunare och fattigare än vi. Ibland inbillar vi oss till och med att de där brunare kvinnorna helt enkelt är bättre på det där med omsorg – vi tillskriver dem egenskaper som kvinnlighet, moderlighet och förnöjsamhet, egenskaper som vi själva ogärna identifierar oss med.
Det är groteskt. Varje idé om att feminism kan förverkligas genom andra kvinnors lågavlönade skitjobb och övergivna barn är djupt antifeministisk.

En annan falsk profet är den danska högerregeringen. Jämställdhet behandlas, i de danska integrationspolitiska programmen, som en typisk dansk dygd, vilken nu hotas av massinvandringen. Eventuellt kan man lära ut denna danska dygd till invandrarna, om man är nitisk och använder både morot och piska.
Denna pseudofeminism är särskilt råcynisk när man vet att den danska regeringens samtidigt står för en tämligen konservativ familjepolitik och Dansk folkeparti med nöd och näppe accepterar fri abort.
Som feminister måste vi reagera kraftigt när idén jämställdhet utnyttjas på dessa makabra sätt. Det finns ingen pigfeminism. Det finns heller ingen xenofobifeminism. Som begrepp är de paradoxer, ormar som biter sig själva i svansen.
Och nästa gång någon försöker sälja in dem, svara: talk to the hand cause the face ain’t listening. Högt och tydligt. I dessa fall finns ingen orsak att vara artig.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984