LO-ekonomen Lena Westerlund skriver i Arbetaren 3/2006 att vi i Sverige måste arbeta mer, inte mindre, för att ha en hyfsat hög välfärd och levnadsstandard i framtiden. Ett av hennes huvudskäl är att andelen pensionärer som behöver försörjas kommer att öka.
”Det finns (…) inga gratisluncher”, skriver hon. Ett uttryck som annars mest har blivit känt i munnen på Milton Friedman, marknadsfundamentalisternas guru nummer ett.
Att det måste vara arbetskraftens ökade ansträngningar som ska betala välfärds-reformer och framtidens räkningar, att inga alternativ förutom det behöver nämnas, det säger lyckligtvis mer om LO:s nuvarande ideologi än om något annat. För om vi bara behöver mer arbetskraft kan vi ju börja med att ge arbetstillstånd åt alla gömda flyktingar och locka hit ännu fler invandrare.
Eller öka sysselsättningen genom att överge den så kallade normpolitiken, som grundar sig på teorin om en ”jämviktsarbetslöshet” och där inflationsbekämpning prioriteras framför arbetslöshetsbekämpning. Där normpolitiken har testats har den i regel åtföljts av en hög arbetslöshet och en haltande tillväxt jämfört med tidigare årtionden.
Och om vi behöver mer offentliga pengar, varför inte i stället snegla på sådant som börsbolagens vinster, företagsledarnas och toppolitikernas löner, eller på statens bidrag till bombplanstillverkarna?
Börsbolagens vinster beräknades förra året till omkring 520 miljarder, vilket är mer än vad samtliga kommuner och landsting förfogar över på ett år (Arbetaren 32/2005). Det är också mer än dubbelt så mycket jämfört med vad som totalt läggs på pensioner, inklusive tilläggspension.
Det är ingen slump att vi i dag har just åtta timmars arbetsdag. Det är en välfärdsreform som arbetarrörelsen har kämpat sig till. Om LO nu är öppna för att vrida klockan tillbaka, vad menar organisationen att vi ska sikta på? Tio timmars arbetsdag? Femton? Tjugo?
Argumentet om ”den åldrande befolkningen” är inte särskilt ursvenskt, utan hörs exempelvis i de flesta industriländer. Det används på många ställen som skäl till offentliga nedskärningar och marknads-liberala reformer.
Amerikanska Center for Economic and Policy Research (CEPR) har under lång tid tagit just den debatten med marknadsfundamentalisterna. Forskningsinstitutet konstaterar torrt att det underligt nog aldrig pratas om någon ekonomisk kris när industriländerna står inför andra, liknande eller värre kostnader, som till exempel för krig och militär upprustning. Den genomsnittliga medborgaren drabbas betydligt värre ekonomiskt av de ökande klyftorna inom industriländerna, än av skatter för att täcka framtidens pensionskostnader, enligt CEPR.
Ökande livslängd är inte heller något nytt fenomen. ”Västerländska samhällen har åldrats under de senaste 100 åren på grund av medicinska förbättringar och växande rikedom. Det vore lika riktigt att säga att dessa länder stod inför en pensionskris år 1965 som år 2005”, skriver forskningsinstitutet i en av sina analyser.
Och eftersom ekonomin hela tiden växer kommer framtida generationer hur som helst att vara rikare än dagens, även om andelen pensionärer ökar och även om arbetstiden förkortas.
Men visst ska vi vara konkurrenskraftiga i Sverige. Låt oss gå i bräschen för sex timmars arbetsdag, låt oss locka till oss världens mest ihärdiga livsnjutare. Förhoppningsvis väcker det goda exemplet liknande idéer och krav bland befolkningen i andra länder och världsdelar.
