Ur askan i kärnkraften

Haag, november 2000. Någonstans i centrum av FN:s sjätte omgång av klimatförhandlingar under Kyotoprotokollet rör sig ett oräkneligt antal lobbyister.

I propra kostymer och dräkter flyter de runt bland regeringsdelegater och representanter för miljörörelser. En av dem delar ut små fickknivar i present. I glimrande silver på det svarta, knubbiga skaftet är namnet ”Ringhals” tryckt med atomkraftsymbolens dansande elektroner runt kärnan. Swedish Nuclear Society, Föreningen för kärnteknik, står det skrivet på ackrediteringskorten.

De är svala, vänligt leende mot alla, men inte påstridiga. Deras uppdrag strålar ut från dem som en svag gloria, andas möjlighet.

The clean alternative. Det rena alternativet.

Till mötet har också flera busslaster miljöaktivister kommit hela vägen från Finland. Men i stället för att tala om klimat-politikens tekniska detaljer har de, som alla andra, en egen agenda: de ordnar en demonstration och sprider flygblad mot planerna på att bygga ett nytt finskt kärnkraftverk.

Fem år senare mullrar dova explosioner vid Bottenhavets strand, längst ut på ön Olkiluoto. Sprängningar förbereder marken för ett nytt kärnkraftverk, komplett med slutförvar för högradioaktivt avfall. Rastlösa moln släpar regnslöjor efter sig och vätan tar sig igenom allt. Kraftledningarna surrar ilsket. En lastbil fullastad med kabel rullar fram. Förberedelserna för Finlands femte kärnkraftverk är i full gång.

– Den globala kärnkraftsindustrin behövde verkligen det finska beslutet. Reaktorerna i västvärlden är gamla, nästan alla är från 1970- och 1980-talen. Finland blev ett idealiskt land för en nystart och används nu av den internationella kärnkraftslobbyn som föredömligt exempel: här har vi ett framtidsinriktat och demokratiskt land med gott miljöanseende som lugnt, sansat och i samförstånd valt att satsa på mer kärnkraft. Men det är inte en sann bild. Och många människor är fortfarande emot att det byggs mer kärnkraft, säger Tuuli Kaskinen, energiansvarig på Finlands naturskyddsförening.

Två gånger tidigare har kärnkraftsföretagen och den finska industrin ansökt om tillstånd för en femte reaktor. Först 1986. Samma år exploderade Tjernobyl, och planerna begravdes. Nästa försök gjordes i början av 1990-talet. Trots att industrin drog på med en stor lobbyingkampanj var fortfarande majoriteten av allmänheten, pressen och politikerna negativa, och riksdagen avslog ansökan om tillståndet. Frågan verkade avklarad en gång för alla; kärnkraftsmotståndet löstes upp.

Men industrin påbörjade ett långsiktigt påverkansarbete bakom kulisserna för att, genom enträgen och systematisk lobbying, till slut få fram tillståndet för den femte reaktorn. Den här gången kom hjälp på vägen från ett oväntat håll: den globala uppvärmningen. Klimatförändringarna fick mot slutet av 1990-talet status av tung världspolitisk fråga. Här såg kärnkrafts-förespråkarna sin chans. Det gällde att lansera kärnkraften som den enkla, rena lösningen på Finlands Kyotoåtaganden: energi utan koldioxidutsläpp. Den tredje ansökan lämnades in till regeringen samma dag som klimatförhandlingarna i Haag började i november 2000.

– Det gick inte att diskutera utsläppsminskningar utan att samtidigt prata om kärnkraften. Alla tvingades förhålla sig till frågan om den skulle byggas ut eller inte – trots att koldioxidutsläpp inte bara kommer från elproduktionen – och en rad olika organisationer gick ut och tog ställning för eller emot en utbyggnad. Kärnkraftsanhängarna såg till att hela tiden hålla de två diskussionerna sammanflätade med varandra, säger Tuuli Kaskinen.

Stora delar av facket, trä- och stålindustrin gjorde gemensam sak med kärnkraftslobbyn och hävdade att den nya reaktorn var nödvändig. De utnyttjade klimatfrågan maximalt för att bättra på kärnkraftens dåliga miljörykte, och så ofta som möjligt fick kvinnor företräda kärnkraftsintressena eftersom just kvinnorna var mest negativa till kärnkraft.

I januari 2002 beslöt regeringen att bifalla ansökan. Det enda kvarvarande hindret var ett godkännande i riksdagen. Där lade den femte reaktorns anhängare till löftet om ett ”skogspaket”: satsningar på förnyelsebar energi och energieffektivitet skulle ske parallellt med bygget av reaktorn. För vissa osäkra riksdagsledamöter fick det vågen att väga över mot en ja-röst.

Marken var röjd. Det blev tredje gången gillt: när riksdagen tog ställning i maj 2002 hade kärnkraftssidan lyckats övertyga precis så många ledamöter som behövdes.

– Vad som sedan hände var att reaktorn började byggas – men inget blev av med skogspaketet, eftersom det inte innehöll några bindande formuleringar. I nuläget är inte utsikterna goda för förnybar energi i Finland. Redan talas det om en sjätte reaktor, eftersom de finska koldioxidutsläppen fortsätter att stiga, säger Tuuli Kaskinen.

De senaste 20 åren har utbyggnaden av kärnkraft i västvärlden stagnerat. Vissa länder har till och med beslutat att avveckla. Den femte reaktor som Finland nu uppför är det första nybygget i Västeuropa sedan 1991 – ett trendbrott.

Men det är inte bara i Finland som kärnkraften lyfts fram som ett energialternativ som kan minska utsläppen av växthusgaser. När klimatförändringarna visar skrämmande prov på vad de kan åstadkomma i framtiden, vill kärnkraften gärna erbjuda sig som klimatsuperhjälte. Fler och fler röster höjs för att riskerna med kärnkraft är mindre än att fortsätta spy ut koldioxid. Kärnkraftsindustrin har lyckats förändra bilden av sig själv, från föråldrad teknik till framtidslösning – eller som den brittiska klimatdebattören George Monbiot uttryckt det: “I 50 år har kärnkraften varit en lösning på jakt efter ett problem.”

Också miljörörelsen börjar vackla. Fruktan för kraschade ekosystem, torka och oväder fick ekologen James Lovelock att, som Storbritanniens första miljöprofil, 2003 utropa kärnkraften till botemedel. Andra följde hans exempel, som Patrick Moore, en av Greenpeace grundare, och Hugh Montefire, styrelsemedlem i Friends of the Earth UK. Även Mark Lynas, som blivit klimatfrågans affischnamn med sin bok Oväder, har slagit fast att till och med kärnkraft är bättre än ett förött klimat.

Men är detta förnuftigt? Är det rimligt att använda klimatargument för att motivera kärnkraft? För att kärnkraften över huvud taget ska kunna spela en större roll än som statist i kampen mot klimatförändringarna krävs, för det första, en massiv utbyggnad: det rör sig om tusentals reaktorer världen över. Det är i ljuset av en expansion i sådan skala som kärnkraftens meriter måste granskas och jämföras med andra, förnybara alternativ.

Kärnkraftskritikern Mark Hertsgaard, som för 20 år sedan skrev klassikern Nuclear Inc. – The Men and Money Behind the Nuclear Industry, menar att både anhängare och motståndare har missat kärnkraftens största svaghet i rollen som klimathjälte. Det är vare sig olycksriskerna, den farliga uranhanteringen eller det radioaktiva avfallets ovissa framtid under kommande tidsåldrar – utan att kärnkraften helt enkelt är ett klent botemedel. Investeringar i kärnkraft räddar inte klimatet. Tvärtom ökar de fossilenergisamhällets livslängd, genom att hålla undan pengar från bättre åtgärder mot växthuseffekten.

Flera nyligen framtagna rapporter visar också att de senaste teknikerna för förnybar energi – i kombination med energieffektiviseringar – redan i dag utgör en effektiv lösning på klimatproblematiken och samtidigt en väg ut ur kärnkraftsberoendet. Den oberoende brittiska tankesmedjan New Economics Foundation, NEF, har låtit göra en undersökning som visar att kärnkraften både är för dyr och för begränsad för att kunna möta utmaningen från uppvärmningen. Eftersom de ekonomiska resurserna är begränsade finns det följaktligen en direkt fara i att satsa på kärnkraft: det tränger undan mer kostnadseffektiva, förnybara alternativ.

NEF:s rapport, Mirage and Oasis, visar att den brittiska kärnkraftsindustrin har undervärderat utgifterna för ny kärnkraft till en tredjedel av den verkliga kostnaden. Den förnybara energitekniken är i sin linda jämfört med kärnkraften, vilket betyder att forskning och utveckling ger större utdelning där än om samma resurser satsas på kärnkraft. De förnybara energikällorna är tillgängliga på mängder av platser, och i jämförelse med andra energialternativ är de billiga att utnyttja, både i Storbritannien och globalt.

Rent teoretiskt skulle vind, sol och jordvärme var för sig räcka för att täcka världens energibehov. I praktiken behövs, menar NEF, en bred kombination av förnybara energitekniker, där småskaliga tekniska lösningar blandas med storskaliga. Rapporten listar fördelarna med ett decentraliserat energisystem baserat på förny-bara resurser: snabb installation, små ekonomiska risker, minskad sårbarhet i nät och teknik och positiva effekter för den lokala ekonomin. Ett sådant energisystem skulle också ha fördelen att kunna nå de miljoner människor i världen som för närvarande inte har tillgång till minsta kilowattimme att tända en glödlampa med – än mindre starta en dator.

En liknande bild ges av Sea Wind Europe, en rapport framtagen av det brittiska energikonsultföretaget Garrad Hassan på uppdrag av Greenpeace. Den visar att en tredjedel av Europas elbehov kan täckas med vindkraft till år 2020. Det motsvarar 50000 vindkraftverk av den största modellen som finns i dag. Som bonus skulle en sådan energiomställning skapa miljontals arbetstillfällen och en ny marknad för den europeiska industrin, särskilt för tillverknings-, stål- och varvsindustrin. Elektriciteten från vindkraftverken skulle bli billigare än den som i dag produceras i kärnkraftverk och kolkraftverk, om hänsyn tas till alla dolda kostnader.

Samtliga rapporter är dock överens om att vissa saker krävs för att de förnybara energiernas potential ska bli verklighet och det händer inte av sig själv. Det måste till tydliga, ambitiösa politiska mål, och de resurser som i dag läggs på subventioner till kolkraft och kärnkraft – för att inte tala om dyra nybyggnationer – måste i stället komma de förnybara teknikerna till godo.

Representanter för kärnkraftsindustrin håller gärna fram andra rapporter. Där finns en från den ekonomiska konsultbyrån Oxera, som visar att för Storbritannien skulle en uppsättning kärnkraftverk kosta en tredjedel av ett förnybart program. Men Oxeras metod har ifrågasatts. Den tar inte hänsyn till vindkraftens snabba utveckling eller de tiotals miljarder statliga pund som hittills lagts ut på att utveckla och städa upp efter kärnkraftsindustrin.

För kärnkraft är dyrt. När kärnkraft påstås vara billigt är det bara driftskostnaderna som visas upp. Men kostnaderna för att anlägga en reaktor är enorma och möjliggörs enbart genom förmånliga lån. Andra förutsättningar för kärnkraftens existens är statliga subventioner, och befrielse från försäkringsansvar vid olyckor.

Enligt Rocky Mountain Institute, en amerikansk tankesmedja som är rådgivare i energianvändning åt företag och regeringar, har kärnkraften inte en chans mot det snabbaste och billigaste sättet att reducera koldioxidutsläpp: energieffektiviseringar. Det är hela sju gånger mer kostnadseffektivt.

Och hur är det med kärnkraftens egen renhet? Det stämmer att kärnkraftsreaktorer inte själva släpper ut någon klimatförstörande koldioxid. Men om man granskar hela livscykeln – där reaktordriften bara är en liten del – blir bilden genast en annan. Kärnkraft är beroende av uranbrytning, anrikning, uppbyggnad och nedmontering av reaktorer, transport, lagring av radioaktivt avfall – industrier och transporter som samtliga ger koldioxidutsläpp. Flera studier med livscykelanalyser av kärnkraft har gjorts. En av dem, utförd av Öko institut i Tyskland, jämförde olika energitekniker och kom fram till att kärnkraft orsakar dubbelt så mycket koldioxidutsläpp per kilowattimme som vindkraft. Senare studier har visat att skillnaden kan vara många gånger större än så. Dessutom släpper kärnkraftverk i sig själva ut andra växthusgaser i okänd mängd, gaser som har mycket starkare effekt än koldioxid, som svavelhexafluorid, vätefluoro- och klorokarboner.

I 51 år har kärnkraft använts för civil elproduktion. De senaste åren har stadigt 16 procent av världens el producerats med kärnkraft. Om man bortser från växthus-gasutsläppen i kärnkraftens livscykel – exakt hur många nya kärnkraftverk skulle behövas för att åstadkomma en märkbar minskning av de globala koldioxidutsläppen?

Enligt en rapport från 2002 gjord av ett amerikanskt miljöforskningsinstitut skulle det krävas 2000 nya reaktorer med normal kapacitet. FN:s internationella klimatpanel har skissat ett scenario där 3000 reaktorer behövs till år 2100. Eftersom en reaktors livslängd bara sträcker sig över några decennier betyder det att ännu fler reaktorer behöver byggas, i genomsnitt 75 om året i 100 år. Samtidigt stöter en så våldsam utbyggnad av kärnkraften på ett annat problem: ändligheten. Uran att bryta finns, precis som olja och naturgas, bara i begränsad mängd. EU-kommissionen beräknar att det finns två–tre miljoner ton utvinningsbara urantillgångar, vilket räcker i 30 till 40 år. Hur fort de tar slut – eller hur snart en prishöjande kulmen inträffar – beror på kärnkraftens utbyggnadstakt.

Om all fossilframställd el ersattes av kärnkraftsel skulle det bara finnas tillräckligt med ekonomiskt meningsfull uran för att köra reaktorerna i mellan tre och fyra år. Utan uran slutar sedan reaktorerna att reagera. Men även om detta problem övervinns, skulle inte en sådan storskalig utbyggnad förändra de globala utsläppen av växthusgaser särskilt mycket. Kärnkraftverk tillgodoser ett viktigt behov: att producera el. Men endast 16 procent av de globala koldioxidutsläppen kommer från elproduktion. Mer än så kan inte kärnkraften minska utsläppen ens i terorin.

Ett ådernät av kraftledningar förgrenar sig ut över Finland från Olkiluotos två huvudkablar. Ytterligare en ledning håller på att resas. Kablarna hänger tungt mot marken.

Det blåser från Bottenhavet. Hösten är varm och havslukten sveper in genom skogen. Men det går inte att komma fram till havet, trots att det ligger inom hörhåll: kärnkraftverket kapar hela yttersta delen av halvön Olkiluoto. Grönt stängsel med dubbel taggtråd omgärdar huvudinfarten. Den höga metallgrinden står visserligen öppen, men ”Tillträde förbjudet”-skyltarna och bevakningskamerorna, som utmanande stirrar besökare i ögonen, avskräcker från att passera.

När byggets första grundsten lades på plats, vid en högtidlig ceremoni i september, fick det hundratal aktivister som demonstrerade inte ens vara utanför det gröna stängslet. Polisen gav dem en plats en mil bort. Anna-Riikka Ihantola var en av aktivisterna. Hon jobbar som biolog och reser ner från hemstaden Kuopio så fort det är klimat- eller kärnkraftsaktioner på gång.

– Vi var helt fredliga, men det var tydligt att vi inte fick göra vår röst hörd. Polisen tog våra banderoller. Jag tror inte att människor i Finland generellt tycker det är okej att vi bygger ut kärnkraften, men de tänker att någon redan har bestämt det, så vad är det att bråka om?

Kärnkraftsmotståndarna kördes bort av polisen. ”Finlands femte kärnkraftverk har nu framskridit till det stadium där det borde ha varit för två årtionden sedan”, sade Paavo Lipponen, riksdagens talman, och lade grundstenen på plats.

”Den omgivande finska berggrunden symboliserar den stadiga bas som vi kommer att fortsätta bygga våra framgångar på”, fyllde kärnkraftföretagets ordförande Pertti Simola i.

De finska kärnkraftsmotståndarna har inte gett upp, men efter beslutet om den nya reaktorn riktar de in sig på att påverka Finlands kommande energi- och klimatstrategi.

– Mitt engagemang mot kärnkraft bottnar i oro över klimatförändringarna. Kärnkraft blir ett sätt att slippa undan, att fly i stället för att ta tag i de strukturella problemen. Den påverkar både vårt sätt att konsumera och producera energi. Den förnybara energin får ingen chans att etablera sig efter att så mycket pengar satsats på en reaktor som kommer att producera så mycket energi, säger Anna-Riikka Ihantola.

Hon pekar på att kärnkraften inte hör hemma i en rättvis världsordning: med sina höga investeringskostnader är den inget realistiskt alternativ för fattiga länder. Dessutom känner sig inte de rika länderna bekväma med att låta de fattiga bygga kärnkraft på grund av risken för spridning av kärnvapen.

– Vilket energialternativ vi väljer nu har stor betydelse, för kraftverkens livstid är lång. Finland borde ha gått före och öppnat vägen för förnybar teknik. Med den stora kärnkraftsatsningen har Finland valt att blunda för att måste vi ha ett helt annat energisystem i framtiden och nöjt sig med den kortsiktiga ambitionen att uppfylla Kyotoprotokollets första åtagandeperiod.

Liknande resonemang verkar ha slagit igenom i en rad andra kärnkraftsländer. I USA var kärnkraften länge politiskt död. Olyckan i Harrisburg gjorde den till ett fruktat energialternativ – men Bushadministrationen har vänt på inställningen. När den presenterade sin berömda energiplan år 2001 förklarade Bush att ”Amerika bör öka användningen av en ren och obegränsad energikälla – kärnkraft. Den kan ge tio-tusentals megawatt elektricitet till rimlig kostnad, utan att vi släpper ut ett gram växthusgas i atmosfären.” I budgeten för 2006 ökade Bushadministrationen bidragen till kärnkraft med fem procent, trots att de totala energianslagen sänktes. Kongressen gjorde samma sak: förutom att ge kärnkraftsindustrin 7 miljarder dollar i bidrag till forskning och utveckling, och 7,3 miljarder dollar i rena skattelättnader, gavs lånegarantier och försäkringar för nya reaktorer – allt garanterat av skatt

ebetalarna.

Den amerikanska kärnkraftsindustrin, som inte har fått någon ny reaktor på 29 år, vädrar morgonluft.

Tills alldeles nyligen verkade det lika osannolikt att Storbritannien skulle bygga fler kärnkraftverk. Landet har ingen elbrist, och förnybar vindkraft genererar ständigt mer el till lägre kostnad. Regeringens vitbok om energi 2003 beskrev kärnkraft som ett oattraktivt alternativ. Några månader senare fick staten rädda British Energy, som äger de flesta kärnkraftverken, från att gå i konkurs.

Trots det har Tony Blair denna höst hakat på idén att använda kärnkraft för att bekämpa klimatförändringarna och bättra på Storbritanniens magra minskningar av koldioxidutsläppen. Nu planerar man tio nya reaktorer vid redan befintliga kärnkraftverk.

Men osäkra moln har tornat upp sig. Verken där de nya reaktorerna ska byggas ligger alla längs den brittiska kusten. I november kom en rapport från regeringens kommitté för radioaktiv avfallshantering som varnar för att de föreslagna platserna riskerar att svämmas över eller eroderas av havsytan, som stiger på grund av den globala uppvärmningen.

Växthuseffekten har varit ironisk mot kärnkraften också i världens mest kärnkraftsberoende land, Frankrike. De sista åren har värmeböljor varit nära att stoppa driften i flera kärnkraftverk. Vid de tillfällen då temperaturen blivit otillåtet hög inne i byggnaderna har den franska regeringen tillfälligt låtit kärnkraftverken bryta mot säkerhetsföreskrifterna hellre än att dra på sig dyrbara driftsstopp.

Men av de 26 kärnkraftverk som är under uppbyggnad i världen i dag ligger bara några få i väst. 18 återfinns i Asien. Kina, som för tillfället bara får 2,5 procent av sin el från kärnkraft, planerar fyra nya reaktorer som första del i ett program med 30 nya kärnkraftverk till år 2020. Och det tros bara vara början.

Sverige då? Här har det ända sedan folkomröstningen 1980 officiellt hetat att kärnkraften ska avvecklas. Till slut stängdes Barsebäcks två reaktorer efter att avvecklingen länge förhalats. Men under hösten har tydliga steg tagits i motsatt riktning även här.

I oktober gav regeringen tillstånd att höja effekten i Ringhals 1 och 3. Det är i praktiken detsamma som en utbyggnad av kärnkraften. En förutsättning för effekthöjningen är miljardinvesteringar i ny teknik, som förlänger reaktorernas livslängd med flera decennier. Också de andra svenska kärnkraftverken har ansökt om att få öka produktionen, och tros inom kort få klartecken.

Ringhals effekthöjning motsvarar 4 terawattimmar, TWh, ungefär lika mycket som en Barsebäcksreaktor. Ansökan om höjning i Forsmark motsvarar 4,3 TWh eller ytterligare en Barsebäcksreaktor, i Oskarshamn 2 TWh eller en halv Barsebäcksreaktor. Godkända och väntade effekthöjningar tar alltså ut nedläggningen av Barsebäck.

Sverige står då med lika mycket kärnkraft som förut.

– I stället för nya reaktorbyggen kommer det bli vanligare med den här typen av effekthöjningar i befintliga reaktorer. Det skapar mer uranbrytning, mer radioaktivt avfall och större olycksrisk. Genom att tillmötesgå företagen på det här sättet låser regeringen fast Sverige i ett fortsatt kärnkraftsberoende som står i vägen för satsningar på energisparande och förnybar energi, säger Camilla Funke, klimat- och energitalesperson på Greenpeace.

På socialdemokraternas kongress signalerade Göran Persson att det kommer att dröja mycket länge innan något mer kärnkraftverk stängs. I de politiska riktlinjerna antagna av kongressen står att ”kärnkraften successivt ska fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen ersätts med el från förnybara källor samt energieffektivisering”.

Fredrick Federley är en av de omvända kärnkraftsmotståndarna. Han är ordförande för Centerns ungdomsförbund. Tidigare var han aktiv i motståndet mot kärnkraft, men i dag argumenterar han för bibehållen kärnkraft. Argumentet: klimatpåverkan.

– Ser man på energisituationen ur ett globalt perspektiv vore det synd att minska vår kärnkraftsproduktion. Om vi gjorde det skulle vi vara tvungna att hämta el från smutsiga danska kolkraftverk i stället. Sverige har hamnat i ett större fossilberoende än vid tiden för kärnkraftsomröstningen, genom att vi i dag är hopkopplade med det europeiska elnätet, så om vi stänger kärnkraften leder det till att den kolbaserade elproduktionen i Europa ökar.

För Federley är kärnkraft en övergångslösning. Han vill att de svenska kärnkraftverken ska drivas resten av sin livstid, ungefär i 30 år till. I en debattartikel i Dagens nyheter i juni skrev han att bibehållen kärnkraft inte står i motsättning till förnybara energikällor, utan tvärtom kan ge dem utrymme att utvecklas.

– Den dag vi måste stänga kärnkraftverken för att reaktorerna blivit för gamla, eller för att uranet tagit slut eller blivit för dyrt, då kommer vi att ha alternativ. Förnybara energikällor har utvecklats mycket och kommer att fortsätta göra det. Vi borde också satsa mer pengar på att göra det lönsammare att driva vindkraftföretag i Sverige – inte som statliga Vattenfall som investerat 70 miljarder i ett tyskt kolkraftprojekt. Det var den största enskilda svenska investeringen i energi någonsin!

Federley vill ha fortsatt drift av de tio reaktorerna i Sverige, men inte bygga nya ”för vi ska inte använda skattepengar till det, dem behöver vi till annat”.

Är kärnkraft ett globalt alternativ – ska alla länder få skaffa sig kärnkraft?

– Ja, internationellt är kärnkraften ännu viktigare, för att möjliggöra höjd levnadsstandard i fattiga länder utan smutsig kolkraft. Men diktaturer bör inte ha kärnkraft. Ett Iran med kärnvapen är ingen hit. Det krävs stort internationellt tryck för att länder med kärnkraft ska avstå från att utveckla kärnvapen.

Den tidigare tröga utvecklingen för kärnkraftsindustrin beror inte bara på skepsis efter de stora olyckorna. En annan viktig anledning är ekonomiska problem. Avregleringar av elmarknaden borde göra elproduktion i dyra kärnkraftverk ännu mindre attraktiv.

– Under perioden från avregleringen av elmarknaden fram till år 2002 låg elpriset under tolv öre per kilowattimme. Det var tunga år för kärnkraftsproducenterna. De betalade mer för att producera elen än vad de kunde sälja den för, säger Tomas Kåberger, forskare, konsult och doktor i fysisk resursteori.

Men sedan 2002 har elpriset gått upp – dels på grund av minskad konkurrens när stora företag köpt upp de små, dels för att utsläppshandelssystemet gjort att bolag som har kolkraftverk kan tjäna pengar på att avstå från att producera kolkraft och i stället sälja utsläppsrätterna. Då minskar utbudet av el på marknaden, och priset stiger.

– Att kärnreaktorerna nu är lönsamma visar på ett sätt värdet av att de inte släpper ut koldioxid under driften. Men alla de andra miljöriskerna med kärnkraft syns inte i priset på deras el, säger Kåberger.

En sådan risk är avfallsförvaret. Eftersom något säkert slutförvar ännu inte existerar, och tidsperspektivet sträcker sig över flera istider, är det omöjligt att förutspå de slutliga kostnaderna. Om de pengar som avsatts för att hantera avfallet inte räcker till står valet mellan att staten får ta kostnaden eller att säkerhetskraven sänks. Det kan lätt bli det senare.

– Ett exempel är att de blyfyllda kopparkapslarna man tänkt sig för slutförvaret blev dyrare än beräknat. Då ändrades konstruktionen till kopparklädda ståltunnor, vilket är billigare och enklare, men farligare. Stål kan rosta, säger Kåberger.

Under de sista åren har urholkad säkerhet blivit ett problem för kärnkraftverk över hela världen – så mycket att företrädare internt varnat för att hela industrin är i fara.

Självaste Hajimu Maeda, ordförande för World Association of Nuclear Operators, konstaterar att säkerhetsproblemen delvis beror på det tryck att reducera kostnader som följt med avregleringen av världens elmarknader. Om problemen ignoreras kan de leda till en allvarlig olycka. En sådan skulle i ett slag rasera förtroendet för hela industrin.

På en lerig schaktmassa under elledningarna från kärnkraftverket står några tomma baracker. Grävmaskiner stönar i bakgrunden. Skymningen faller över den glesa skogen, gula natronljuslyktor tänds.

Pertti har bruna ögon och rutig byggskjorta.

– Jag är positiv till det nya kärnkraftverket, men med tvekan. Det är bra att det ger lite jobb i regionen. Å andra sidan är det ändå mycket utländsk arbetskraft här, eftersom den är billigare.

Är det de som ska bo i barackerna?

– Ja. Och sedan är det ju avfallet…vad ska vi göra med det?

Klockan blir fyra och vägen fylls av trafik i riktning mot land. Arbetsdagen är slut. Bilarna lyser upp vägen mellan timmerlador och fiskestugor i Olkiluotos jordbruksbygd.

På en av gårdarna är Esa Aro-Heinilä född och uppvuxen.

– Att dela ö med kärnkraftverk är något man vänjer sig vid. Man inser att saker har sin gång, att man inte har någon chans att göra skillnad. Så tänkte jag, precis som alla andra!

Esa är en av de få invånarna i kommunen som aktivt försökt stoppa det nya kärnkraftverket.

– Det tog mig fem års studier i Helsingfors för att inse att jag kunde göra något. Jag började hjälpa min kusin som engagerade sig för att stoppa den nya reaktorn. Men kärnkraftföretaget har lyckats manipulera människorna i kommunen. Det går helt enkelt inte att vara emot kärnkraft – då är man emot allt. Människor slutade hälsa på min kusin. Hon blev telefonhotad, de sade att hon inte skulle få fler lån på banken och att hennes släktingar inte skulle få jobb på verket. Hon var tvungen att sluta.

Esa gjorde ett sista försök att stoppa reaktorn genom att kandidera till kommunstyrelsen för det gröna partiet. Han kom inte in. I dag har han flyttat söderut till landsbygden utanför Åbo.

– När de byggde de första reaktorerna gavs det ett löfte om att avfallet inte skulle slutförvaras vid Olkiluoto, men det har de tydligen glömt. Nu förbereds slutförvaret där ute. Något måste man göra med avfallet, och det är bättre att det stannar här än att vi skickar det till Ryssland som förut.

Varför tycker du det är fel att bygga ut kärnkraften?

– Det hindrar utvecklingen av förnybar teknik och det är idiotiskt att producera mer avfall. Någonstans handlar det också om makt. Förnybar energiteknik är ofta småskalig och svår att kontrollera av ett fåtal intressen. Kärnkraft är motsatsen, den kräver stora företag. Finlands energi- slukande industri har köpt sig säkerheten att få slösa energi. Det är som ett skämt att det faktiskt står ett ensamt vindkraftverk därute på udden bland reaktorerna, säger Esa och tillägger:

– Allvarligt talat. De kunde faktiskt ha byggt vindkraftverk i stället.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
2 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad