Ur askan i kärnkraften

Haag, november 2000. Någonstans i centrum av FN:s sjätte omgång av klimatförhandlingar under Kyotoprotokollet rör sig ett oräkneligt antal lobbyister.

I propra kostymer och dräkter flyter de runt bland regeringsdelegater och representanter för miljörörelser. En av dem delar ut små fickknivar i present. I glimrande silver på det svarta, knubbiga skaftet är namnet ”Ringhals” tryckt med atomkraftsymbolens dansande elektroner runt kärnan. Swedish Nuclear Society, Föreningen för kärnteknik, står det skrivet på ackrediteringskorten.

De är svala, vänligt leende mot alla, men inte påstridiga. Deras uppdrag strålar ut från dem som en svag gloria, andas möjlighet.

The clean alternative. Det rena alternativet.

Till mötet har också flera busslaster miljöaktivister kommit hela vägen från Finland. Men i stället för att tala om klimat-politikens tekniska detaljer har de, som alla andra, en egen agenda: de ordnar en demonstration och sprider flygblad mot planerna på att bygga ett nytt finskt kärnkraftverk.

Fem år senare mullrar dova explosioner vid Bottenhavets strand, längst ut på ön Olkiluoto. Sprängningar förbereder marken för ett nytt kärnkraftverk, komplett med slutförvar för högradioaktivt avfall. Rastlösa moln släpar regnslöjor efter sig och vätan tar sig igenom allt. Kraftledningarna surrar ilsket. En lastbil fullastad med kabel rullar fram. Förberedelserna för Finlands femte kärnkraftverk är i full gång.

– Den globala kärnkraftsindustrin behövde verkligen det finska beslutet. Reaktorerna i västvärlden är gamla, nästan alla är från 1970- och 1980-talen. Finland blev ett idealiskt land för en nystart och används nu av den internationella kärnkraftslobbyn som föredömligt exempel: här har vi ett framtidsinriktat och demokratiskt land med gott miljöanseende som lugnt, sansat och i samförstånd valt att satsa på mer kärnkraft. Men det är inte en sann bild. Och många människor är fortfarande emot att det byggs mer kärnkraft, säger Tuuli Kaskinen, energiansvarig på Finlands naturskyddsförening.

Två gånger tidigare har kärnkraftsföretagen och den finska industrin ansökt om tillstånd för en femte reaktor. Först 1986. Samma år exploderade Tjernobyl, och planerna begravdes. Nästa försök gjordes i början av 1990-talet. Trots att industrin drog på med en stor lobbyingkampanj var fortfarande majoriteten av allmänheten, pressen och politikerna negativa, och riksdagen avslog ansökan om tillståndet. Frågan verkade avklarad en gång för alla; kärnkraftsmotståndet löstes upp.

Men industrin påbörjade ett långsiktigt påverkansarbete bakom kulisserna för att, genom enträgen och systematisk lobbying, till slut få fram tillståndet för den femte reaktorn. Den här gången kom hjälp på vägen från ett oväntat håll: den globala uppvärmningen. Klimatförändringarna fick mot slutet av 1990-talet status av tung världspolitisk fråga. Här såg kärnkrafts-förespråkarna sin chans. Det gällde att lansera kärnkraften som den enkla, rena lösningen på Finlands Kyotoåtaganden: energi utan koldioxidutsläpp. Den tredje ansökan lämnades in till regeringen samma dag som klimatförhandlingarna i Haag började i november 2000.

– Det gick inte att diskutera utsläppsminskningar utan att samtidigt prata om kärnkraften. Alla tvingades förhålla sig till frågan om den skulle byggas ut eller inte – trots att koldioxidutsläpp inte bara kommer från elproduktionen – och en rad olika organisationer gick ut och tog ställning för eller emot en utbyggnad. Kärnkraftsanhängarna såg till att hela tiden hålla de två diskussionerna sammanflätade med varandra, säger Tuuli Kaskinen.

Stora delar av facket, trä- och stålindustrin gjorde gemensam sak med kärnkraftslobbyn och hävdade att den nya reaktorn var nödvändig. De utnyttjade klimatfrågan maximalt för att bättra på kärnkraftens dåliga miljörykte, och så ofta som möjligt fick kvinnor företräda kärnkraftsintressena eftersom just kvinnorna var mest negativa till kärnkraft.

I januari 2002 beslöt regeringen att bifalla ansökan. Det enda kvarvarande hindret var ett godkännande i riksdagen. Där lade den femte reaktorns anhängare till löftet om ett ”skogspaket”: satsningar på förnyelsebar energi och energieffektivitet skulle ske parallellt med bygget av reaktorn. För vissa osäkra riksdagsledamöter fick det vågen att väga över mot en ja-röst.

Marken var röjd. Det blev tredje gången gillt: när riksdagen tog ställning i maj 2002 hade kärnkraftssidan lyckats övertyga precis så många ledamöter som behövdes.

– Vad som sedan hände var att reaktorn började byggas – men inget blev av med skogspaketet, eftersom det inte innehöll några bindande formuleringar. I nuläget är inte utsikterna goda för förnybar energi i Finland. Redan talas det om en sjätte reaktor, eftersom de finska koldioxidutsläppen fortsätter att stiga, säger Tuuli Kaskinen.

De senaste 20 åren har utbyggnaden av kärnkraft i västvärlden stagnerat. Vissa länder har till och med beslutat att avveckla. Den femte reaktor som Finland nu uppför är det första nybygget i Västeuropa sedan 1991 – ett trendbrott.

Men det är inte bara i Finland som kärnkraften lyfts fram som ett energialternativ som kan minska utsläppen av växthusgaser. När klimatförändringarna visar skrämmande prov på vad de kan åstadkomma i framtiden, vill kärnkraften gärna erbjuda sig som klimatsuperhjälte. Fler och fler röster höjs för att riskerna med kärnkraft är mindre än att fortsätta spy ut koldioxid. Kärnkraftsindustrin har lyckats förändra bilden av sig själv, från föråldrad teknik till framtidslösning – eller som den brittiska klimatdebattören George Monbiot uttryckt det: “I 50 år har kärnkraften varit en lösning på jakt efter ett problem.”

Också miljörörelsen börjar vackla. Fruktan för kraschade ekosystem, torka och oväder fick ekologen James Lovelock att, som Storbritanniens första miljöprofil, 2003 utropa kärnkraften till botemedel. Andra följde hans exempel, som Patrick Moore, en av Greenpeace grundare, och Hugh Montefire, styrelsemedlem i Friends of the Earth UK. Även Mark Lynas, som blivit klimatfrågans affischnamn med sin bok Oväder, har slagit fast att till och med kärnkraft är bättre än ett förött klimat.

Men är detta förnuftigt? Är det rimligt att använda klimatargument för att motivera kärnkraft? För att kärnkraften över huvud taget ska kunna spela en större roll än som statist i kampen mot klimatförändringarna krävs, för det första, en massiv utbyggnad: det rör sig om tusentals reaktorer världen över. Det är i ljuset av en expansion i sådan skala som kärnkraftens meriter måste granskas och jämföras med andra, förnybara alternativ.

Kärnkraftskritikern Mark Hertsgaard, som för 20 år sedan skrev klassikern Nuclear Inc. – The Men and Money Behind the Nuclear Industry, menar att både anhängare och motståndare har missat kärnkraftens största svaghet i rollen som klimathjälte. Det är vare sig olycksriskerna, den farliga uranhanteringen eller det radioaktiva avfallets ovissa framtid under kommande tidsåldrar – utan att kärnkraften helt enkelt är ett klent botemedel. Investeringar i kärnkraft räddar inte klimatet. Tvärtom ökar de fossilenergisamhällets livslängd, genom att hålla undan pengar från bättre åtgärder mot växthuseffekten.

Flera nyligen framtagna rapporter visar också att de senaste teknikerna för förnybar energi – i kombination med energieffektiviseringar – redan i dag utgör en effektiv lösning på klimatproblematiken och samtidigt en väg ut ur kärnkraftsberoendet. Den oberoende brittiska tankesmedjan New Economics Foundation, NEF, har låtit göra en undersökning som visar att kärnkraften både är för dyr och för begränsad för att kunna möta utmaningen från uppvärmningen. Eftersom de ekonomiska resurserna är begränsade finns det följaktligen en direkt fara i att satsa på kärnkraft: det tränger undan mer kostnadseffektiva, förnybara alternativ.

NEF:s rapport, Mirage and Oasis, visar att den brittiska kärnkraftsindustrin har undervärderat utgifterna för ny kärnkraft till en tredjedel av den verkliga kostnaden. Den förnybara energitekniken är i sin linda jämfört med kärnkraften, vilket betyder att forskning och utveckling ger större utdelning där än om samma resurser satsas på kärnkraft. De förnybara energikällorna är tillgängliga på mängder av platser, och i jämförelse med andra energialternativ är de billiga att utnyttja, både i Storbritannien och globalt.

Rent teoretiskt skulle vind, sol och jordvärme var för sig räcka för att täcka världens energibehov. I praktiken behövs, menar NEF, en bred kombination av förnybara energitekniker, där småskaliga tekniska lösningar blandas med storskaliga. Rapporten listar fördelarna med ett decentraliserat energisystem baserat på förny-bara resurser: snabb installation, små ekonomiska risker, minskad sårbarhet i nät och teknik och positiva effekter för den lokala ekonomin. Ett sådant energisystem skulle också ha fördelen att kunna nå de miljoner människor i världen som för närvarande inte har tillgång till minsta kilowattimme att tända en glödlampa med – än mindre starta en dator.

En liknande bild ges av Sea Wind Europe, en rapport framtagen av det brittiska energikonsultföretaget Garrad Hassan på uppdrag av Greenpeace. Den visar att en tredjedel av Europas elbehov kan täckas med vindkraft till år 2020. Det motsvarar 50000 vindkraftverk av den största modellen som finns i dag. Som bonus skulle en sådan energiomställning skapa miljontals arbetstillfällen och en ny marknad för den europeiska industrin, särskilt för tillverknings-, stål- och varvsindustrin. Elektriciteten från vindkraftverken skulle bli billigare än den som i dag produceras i kärnkraftverk och kolkraftverk, om hänsyn tas till alla dolda kostnader.

Samtliga rapporter är dock överens om att vissa saker krävs för att de förnybara energiernas potential ska bli verklighet och det händer inte av sig själv. Det måste till tydliga, ambitiösa politiska mål, och de resurser som i dag läggs på subventioner till kolkraft och kärnkraft – för att inte tala om dyra nybyggnationer – måste i stället komma de förnybara teknikerna till godo.

Representanter för kärnkraftsindustrin håller gärna fram andra rapporter. Där finns en från den ekonomiska konsultbyrån Oxera, som visar att för Storbritannien skulle en uppsättning kärnkraftverk kosta en tredjedel av ett förnybart program. Men Oxeras metod har ifrågasatts. Den tar inte hänsyn till vindkraftens snabba utveckling eller de tiotals miljarder statliga pund som hittills lagts ut på att utveckla och städa upp efter kärnkraftsindustrin.

För kärnkraft är dyrt. När kärnkraft påstås vara billigt är det bara driftskostnaderna som visas upp. Men kostnaderna för att anlägga en reaktor är enorma och möjliggörs enbart genom förmånliga lån. Andra förutsättningar för kärnkraftens existens är statliga subventioner, och befrielse från försäkringsansvar vid olyckor.

Enligt Rocky Mountain Institute, en amerikansk tankesmedja som är rådgivare i energianvändning åt företag och regeringar, har kärnkraften inte en chans mot det snabbaste och billigaste sättet att reducera koldioxidutsläpp: energieffektiviseringar. Det är hela sju gånger mer kostnadseffektivt.

Och hur är det med kärnkraftens egen renhet? Det stämmer att kärnkraftsreaktorer inte själva släpper ut någon klimatförstörande koldioxid. Men om man granskar hela livscykeln – där reaktordriften bara är en liten del – blir bilden genast en annan. Kärnkraft är beroende av uranbrytning, anrikning, uppbyggnad och nedmontering av reaktorer, transport, lagring av radioaktivt avfall – industrier och transporter som samtliga ger koldioxidutsläpp. Flera studier med livscykelanalyser av kärnkraft har gjorts. En av dem, utförd av Öko institut i Tyskland, jämförde olika energitekniker och kom fram till att kärnkraft orsakar dubbelt så mycket koldioxidutsläpp per kilowattimme som vindkraft. Senare studier har visat att skillnaden kan vara många gånger större än så. Dessutom släpper kärnkraftverk i sig själva ut andra växthusgaser i okänd mängd, gaser som har mycket starkare effekt än koldioxid, som svavelhexafluorid, vätefluoro- och klorokarboner.

I 51 år har kärnkraft använts för civil elproduktion. De senaste åren har stadigt 16 procent av världens el producerats med kärnkraft. Om man bortser från växthus-gasutsläppen i kärnkraftens livscykel – exakt hur många nya kärnkraftverk skulle behövas för att åstadkomma en märkbar minskning av de globala koldioxidutsläppen?

Enligt en rapport från 2002 gjord av ett amerikanskt miljöforskningsinstitut skulle det krävas 2000 nya reaktorer med normal kapacitet. FN:s internationella klimatpanel har skissat ett scenario där 3000 reaktorer behövs till år 2100. Eftersom en reaktors livslängd bara sträcker sig över några decennier betyder det att ännu fler reaktorer behöver byggas, i genomsnitt 75 om året i 100 år. Samtidigt stöter en så våldsam utbyggnad av kärnkraften på ett annat problem: ändligheten. Uran att bryta finns, precis som olja och naturgas, bara i begränsad mängd. EU-kommissionen beräknar att det finns två–tre miljoner ton utvinningsbara urantillgångar, vilket räcker i 30 till 40 år. Hur fort de tar slut – eller hur snart en prishöjande kulmen inträffar – beror på kärnkraftens utbyggnadstakt.

Om all fossilframställd el ersattes av kärnkraftsel skulle det bara finnas tillräckligt med ekonomiskt meningsfull uran för att köra reaktorerna i mellan tre och fyra år. Utan uran slutar sedan reaktorerna att reagera. Men även om detta problem övervinns, skulle inte en sådan storskalig utbyggnad förändra de globala utsläppen av växthusgaser särskilt mycket. Kärnkraftverk tillgodoser ett viktigt behov: att producera el. Men endast 16 procent av de globala koldioxidutsläppen kommer från elproduktion. Mer än så kan inte kärnkraften minska utsläppen ens i terorin.

Ett ådernät av kraftledningar förgrenar sig ut över Finland från Olkiluotos två huvudkablar. Ytterligare en ledning håller på att resas. Kablarna hänger tungt mot marken.

Det blåser från Bottenhavet. Hösten är varm och havslukten sveper in genom skogen. Men det går inte att komma fram till havet, trots att det ligger inom hörhåll: kärnkraftverket kapar hela yttersta delen av halvön Olkiluoto. Grönt stängsel med dubbel taggtråd omgärdar huvudinfarten. Den höga metallgrinden står visserligen öppen, men ”Tillträde förbjudet”-skyltarna och bevakningskamerorna, som utmanande stirrar besökare i ögonen, avskräcker från att passera.

När byggets första grundsten lades på plats, vid en högtidlig ceremoni i september, fick det hundratal aktivister som demonstrerade inte ens vara utanför det gröna stängslet. Polisen gav dem en plats en mil bort. Anna-Riikka Ihantola var en av aktivisterna. Hon jobbar som biolog och reser ner från hemstaden Kuopio så fort det är klimat- eller kärnkraftsaktioner på gång.

– Vi var helt fredliga, men det var tydligt att vi inte fick göra vår röst hörd. Polisen tog våra banderoller. Jag tror inte att människor i Finland generellt tycker det är okej att vi bygger ut kärnkraften, men de tänker att någon redan har bestämt det, så vad är det att bråka om?

Kärnkraftsmotståndarna kördes bort av polisen. ”Finlands femte kärnkraftverk har nu framskridit till det stadium där det borde ha varit för två årtionden sedan”, sade Paavo Lipponen, riksdagens talman, och lade grundstenen på plats.

”Den omgivande finska berggrunden symboliserar den stadiga bas som vi kommer att fortsätta bygga våra framgångar på”, fyllde kärnkraftföretagets ordförande Pertti Simola i.

De finska kärnkraftsmotståndarna har inte gett upp, men efter beslutet om den nya reaktorn riktar de in sig på att påverka Finlands kommande energi- och klimatstrategi.

– Mitt engagemang mot kärnkraft bottnar i oro över klimatförändringarna. Kärnkraft blir ett sätt att slippa undan, att fly i stället för att ta tag i de strukturella problemen. Den påverkar både vårt sätt att konsumera och producera energi. Den förnybara energin får ingen chans att etablera sig efter att så mycket pengar satsats på en reaktor som kommer att producera så mycket energi, säger Anna-Riikka Ihantola.

Hon pekar på att kärnkraften inte hör hemma i en rättvis världsordning: med sina höga investeringskostnader är den inget realistiskt alternativ för fattiga länder. Dessutom känner sig inte de rika länderna bekväma med att låta de fattiga bygga kärnkraft på grund av risken för spridning av kärnvapen.

– Vilket energialternativ vi väljer nu har stor betydelse, för kraftverkens livstid är lång. Finland borde ha gått före och öppnat vägen för förnybar teknik. Med den stora kärnkraftsatsningen har Finland valt att blunda för att måste vi ha ett helt annat energisystem i framtiden och nöjt sig med den kortsiktiga ambitionen att uppfylla Kyotoprotokollets första åtagandeperiod.

Liknande resonemang verkar ha slagit igenom i en rad andra kärnkraftsländer. I USA var kärnkraften länge politiskt död. Olyckan i Harrisburg gjorde den till ett fruktat energialternativ – men Bushadministrationen har vänt på inställningen. När den presenterade sin berömda energiplan år 2001 förklarade Bush att ”Amerika bör öka användningen av en ren och obegränsad energikälla – kärnkraft. Den kan ge tio-tusentals megawatt elektricitet till rimlig kostnad, utan att vi släpper ut ett gram växthusgas i atmosfären.” I budgeten för 2006 ökade Bushadministrationen bidragen till kärnkraft med fem procent, trots att de totala energianslagen sänktes. Kongressen gjorde samma sak: förutom att ge kärnkraftsindustrin 7 miljarder dollar i bidrag till forskning och utveckling, och 7,3 miljarder dollar i rena skattelättnader, gavs lånegarantier och försäkringar för nya reaktorer – allt garanterat av skatt

ebetalarna.

Den amerikanska kärnkraftsindustrin, som inte har fått någon ny reaktor på 29 år, vädrar morgonluft.

Tills alldeles nyligen verkade det lika osannolikt att Storbritannien skulle bygga fler kärnkraftverk. Landet har ingen elbrist, och förnybar vindkraft genererar ständigt mer el till lägre kostnad. Regeringens vitbok om energi 2003 beskrev kärnkraft som ett oattraktivt alternativ. Några månader senare fick staten rädda British Energy, som äger de flesta kärnkraftverken, från att gå i konkurs.

Trots det har Tony Blair denna höst hakat på idén att använda kärnkraft för att bekämpa klimatförändringarna och bättra på Storbritanniens magra minskningar av koldioxidutsläppen. Nu planerar man tio nya reaktorer vid redan befintliga kärnkraftverk.

Men osäkra moln har tornat upp sig. Verken där de nya reaktorerna ska byggas ligger alla längs den brittiska kusten. I november kom en rapport från regeringens kommitté för radioaktiv avfallshantering som varnar för att de föreslagna platserna riskerar att svämmas över eller eroderas av havsytan, som stiger på grund av den globala uppvärmningen.

Växthuseffekten har varit ironisk mot kärnkraften också i världens mest kärnkraftsberoende land, Frankrike. De sista åren har värmeböljor varit nära att stoppa driften i flera kärnkraftverk. Vid de tillfällen då temperaturen blivit otillåtet hög inne i byggnaderna har den franska regeringen tillfälligt låtit kärnkraftverken bryta mot säkerhetsföreskrifterna hellre än att dra på sig dyrbara driftsstopp.

Men av de 26 kärnkraftverk som är under uppbyggnad i världen i dag ligger bara några få i väst. 18 återfinns i Asien. Kina, som för tillfället bara får 2,5 procent av sin el från kärnkraft, planerar fyra nya reaktorer som första del i ett program med 30 nya kärnkraftverk till år 2020. Och det tros bara vara början.

Sverige då? Här har det ända sedan folkomröstningen 1980 officiellt hetat att kärnkraften ska avvecklas. Till slut stängdes Barsebäcks två reaktorer efter att avvecklingen länge förhalats. Men under hösten har tydliga steg tagits i motsatt riktning även här.

I oktober gav regeringen tillstånd att höja effekten i Ringhals 1 och 3. Det är i praktiken detsamma som en utbyggnad av kärnkraften. En förutsättning för effekthöjningen är miljardinvesteringar i ny teknik, som förlänger reaktorernas livslängd med flera decennier. Också de andra svenska kärnkraftverken har ansökt om att få öka produktionen, och tros inom kort få klartecken.

Ringhals effekthöjning motsvarar 4 terawattimmar, TWh, ungefär lika mycket som en Barsebäcksreaktor. Ansökan om höjning i Forsmark motsvarar 4,3 TWh eller ytterligare en Barsebäcksreaktor, i Oskarshamn 2 TWh eller en halv Barsebäcksreaktor. Godkända och väntade effekthöjningar tar alltså ut nedläggningen av Barsebäck.

Sverige står då med lika mycket kärnkraft som förut.

– I stället för nya reaktorbyggen kommer det bli vanligare med den här typen av effekthöjningar i befintliga reaktorer. Det skapar mer uranbrytning, mer radioaktivt avfall och större olycksrisk. Genom att tillmötesgå företagen på det här sättet låser regeringen fast Sverige i ett fortsatt kärnkraftsberoende som står i vägen för satsningar på energisparande och förnybar energi, säger Camilla Funke, klimat- och energitalesperson på Greenpeace.

På socialdemokraternas kongress signalerade Göran Persson att det kommer att dröja mycket länge innan något mer kärnkraftverk stängs. I de politiska riktlinjerna antagna av kongressen står att ”kärnkraften successivt ska fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen ersätts med el från förnybara källor samt energieffektivisering”.

Fredrick Federley är en av de omvända kärnkraftsmotståndarna. Han är ordförande för Centerns ungdomsförbund. Tidigare var han aktiv i motståndet mot kärnkraft, men i dag argumenterar han för bibehållen kärnkraft. Argumentet: klimatpåverkan.

– Ser man på energisituationen ur ett globalt perspektiv vore det synd att minska vår kärnkraftsproduktion. Om vi gjorde det skulle vi vara tvungna att hämta el från smutsiga danska kolkraftverk i stället. Sverige har hamnat i ett större fossilberoende än vid tiden för kärnkraftsomröstningen, genom att vi i dag är hopkopplade med det europeiska elnätet, så om vi stänger kärnkraften leder det till att den kolbaserade elproduktionen i Europa ökar.

För Federley är kärnkraft en övergångslösning. Han vill att de svenska kärnkraftverken ska drivas resten av sin livstid, ungefär i 30 år till. I en debattartikel i Dagens nyheter i juni skrev han att bibehållen kärnkraft inte står i motsättning till förnybara energikällor, utan tvärtom kan ge dem utrymme att utvecklas.

– Den dag vi måste stänga kärnkraftverken för att reaktorerna blivit för gamla, eller för att uranet tagit slut eller blivit för dyrt, då kommer vi att ha alternativ. Förnybara energikällor har utvecklats mycket och kommer att fortsätta göra det. Vi borde också satsa mer pengar på att göra det lönsammare att driva vindkraftföretag i Sverige – inte som statliga Vattenfall som investerat 70 miljarder i ett tyskt kolkraftprojekt. Det var den största enskilda svenska investeringen i energi någonsin!

Federley vill ha fortsatt drift av de tio reaktorerna i Sverige, men inte bygga nya ”för vi ska inte använda skattepengar till det, dem behöver vi till annat”.

Är kärnkraft ett globalt alternativ – ska alla länder få skaffa sig kärnkraft?

– Ja, internationellt är kärnkraften ännu viktigare, för att möjliggöra höjd levnadsstandard i fattiga länder utan smutsig kolkraft. Men diktaturer bör inte ha kärnkraft. Ett Iran med kärnvapen är ingen hit. Det krävs stort internationellt tryck för att länder med kärnkraft ska avstå från att utveckla kärnvapen.

Den tidigare tröga utvecklingen för kärnkraftsindustrin beror inte bara på skepsis efter de stora olyckorna. En annan viktig anledning är ekonomiska problem. Avregleringar av elmarknaden borde göra elproduktion i dyra kärnkraftverk ännu mindre attraktiv.

– Under perioden från avregleringen av elmarknaden fram till år 2002 låg elpriset under tolv öre per kilowattimme. Det var tunga år för kärnkraftsproducenterna. De betalade mer för att producera elen än vad de kunde sälja den för, säger Tomas Kåberger, forskare, konsult och doktor i fysisk resursteori.

Men sedan 2002 har elpriset gått upp – dels på grund av minskad konkurrens när stora företag köpt upp de små, dels för att utsläppshandelssystemet gjort att bolag som har kolkraftverk kan tjäna pengar på att avstå från att producera kolkraft och i stället sälja utsläppsrätterna. Då minskar utbudet av el på marknaden, och priset stiger.

– Att kärnreaktorerna nu är lönsamma visar på ett sätt värdet av att de inte släpper ut koldioxid under driften. Men alla de andra miljöriskerna med kärnkraft syns inte i priset på deras el, säger Kåberger.

En sådan risk är avfallsförvaret. Eftersom något säkert slutförvar ännu inte existerar, och tidsperspektivet sträcker sig över flera istider, är det omöjligt att förutspå de slutliga kostnaderna. Om de pengar som avsatts för att hantera avfallet inte räcker till står valet mellan att staten får ta kostnaden eller att säkerhetskraven sänks. Det kan lätt bli det senare.

– Ett exempel är att de blyfyllda kopparkapslarna man tänkt sig för slutförvaret blev dyrare än beräknat. Då ändrades konstruktionen till kopparklädda ståltunnor, vilket är billigare och enklare, men farligare. Stål kan rosta, säger Kåberger.

Under de sista åren har urholkad säkerhet blivit ett problem för kärnkraftverk över hela världen – så mycket att företrädare internt varnat för att hela industrin är i fara.

Självaste Hajimu Maeda, ordförande för World Association of Nuclear Operators, konstaterar att säkerhetsproblemen delvis beror på det tryck att reducera kostnader som följt med avregleringen av världens elmarknader. Om problemen ignoreras kan de leda till en allvarlig olycka. En sådan skulle i ett slag rasera förtroendet för hela industrin.

På en lerig schaktmassa under elledningarna från kärnkraftverket står några tomma baracker. Grävmaskiner stönar i bakgrunden. Skymningen faller över den glesa skogen, gula natronljuslyktor tänds.

Pertti har bruna ögon och rutig byggskjorta.

– Jag är positiv till det nya kärnkraftverket, men med tvekan. Det är bra att det ger lite jobb i regionen. Å andra sidan är det ändå mycket utländsk arbetskraft här, eftersom den är billigare.

Är det de som ska bo i barackerna?

– Ja. Och sedan är det ju avfallet…vad ska vi göra med det?

Klockan blir fyra och vägen fylls av trafik i riktning mot land. Arbetsdagen är slut. Bilarna lyser upp vägen mellan timmerlador och fiskestugor i Olkiluotos jordbruksbygd.

På en av gårdarna är Esa Aro-Heinilä född och uppvuxen.

– Att dela ö med kärnkraftverk är något man vänjer sig vid. Man inser att saker har sin gång, att man inte har någon chans att göra skillnad. Så tänkte jag, precis som alla andra!

Esa är en av de få invånarna i kommunen som aktivt försökt stoppa det nya kärnkraftverket.

– Det tog mig fem års studier i Helsingfors för att inse att jag kunde göra något. Jag började hjälpa min kusin som engagerade sig för att stoppa den nya reaktorn. Men kärnkraftföretaget har lyckats manipulera människorna i kommunen. Det går helt enkelt inte att vara emot kärnkraft – då är man emot allt. Människor slutade hälsa på min kusin. Hon blev telefonhotad, de sade att hon inte skulle få fler lån på banken och att hennes släktingar inte skulle få jobb på verket. Hon var tvungen att sluta.

Esa gjorde ett sista försök att stoppa reaktorn genom att kandidera till kommunstyrelsen för det gröna partiet. Han kom inte in. I dag har han flyttat söderut till landsbygden utanför Åbo.

– När de byggde de första reaktorerna gavs det ett löfte om att avfallet inte skulle slutförvaras vid Olkiluoto, men det har de tydligen glömt. Nu förbereds slutförvaret där ute. Något måste man göra med avfallet, och det är bättre att det stannar här än att vi skickar det till Ryssland som förut.

Varför tycker du det är fel att bygga ut kärnkraften?

– Det hindrar utvecklingen av förnybar teknik och det är idiotiskt att producera mer avfall. Någonstans handlar det också om makt. Förnybar energiteknik är ofta småskalig och svår att kontrollera av ett fåtal intressen. Kärnkraft är motsatsen, den kräver stora företag. Finlands energi- slukande industri har köpt sig säkerheten att få slösa energi. Det är som ett skämt att det faktiskt står ett ensamt vindkraftverk därute på udden bland reaktorerna, säger Esa och tillägger:

– Allvarligt talat. De kunde faktiskt ha byggt vindkraftverk i stället.

Publicerad Uppdaterad
8 hours sedan
To a land unknown av Mahdi Fliefel visas på Folkets bios biografer. Foto: Inside out films, nakba filmworks

Med skam, kärlek och poesi i bagaget

Filmscenariot om de två palestinska flyktingarna Reda och Chatila, som i Aten tvingas in i ett utanförskap med inslag av brott och småfiffel medan drömmen om en annan framtid ser ut att ligga allt längre bort, känns inte ovanlig i dag. Men To a land unknown fördjupar och berättar om sorg och hopp som universella mänskliga behov. 

Regissören och manusförfattaren Mahdi Fliefels film To a land unknkown (Mot okänt land), som går upp den 18 juli på Folkets bios biografer runt om i landet, börjar med att de två unga vännerna Reda och Chatila i en snabb räd stjäl handväskan från en kvinna på en parkbänk. Bakom ett hörn går de igenom väskan men hittar inga pengar, bara en förpackning med mediciner.

För ett ögonblick stannar de skamset upp vid känslan av vad de berövat en äldre och fattig kvinna som befinner sig nära på lika långt ner i samhällets hierarki där de själva befinner sig. Men de är ändå några snäpp längre ner – de är palestinska flyktingar i Aten, papperslösa och oönskade. Tvingade till en ovärdig livsstil med dålig mat och logi och moral. De skakar av sig obehaget. Drömmen är att ta sig till Tyskland för att öppna ett litet familjevänligt kafé och priset för den är att ibland att trampa på andra människor på vägen. Priset kan också vara att sälja sex i parken, att använda starka droger för att orka med och att utveckla en cynism som leder till lögner gentemot de allra närmaste som ringer hemifrån och undrar hur det går. 

Lite senare dyker tioårige Malik upp, också han palestinsk flykting men helt ensam, på väg till Tyskland där hans moster bor. Hon har pengar till resan och de båda männen börjar göra upp en plan för att utnyttja situationen för sin egen resa norrut. För den som kan fixa ett pass och en flygbiljett kan resan bli mindre riskfylld än att klänga sig fast på en överfull båt, eller instängd i en lastbil. 

Någon annan måste betala i kedjan av nedtryckta och behövande i en hierarki som inte har några vinnare. Redas och Chatilas planer blir allt mer makabra. Rätt vad de är befinner de sig i en lägenhet tillsammans med en grupp män som de kidnappat, också de långt ner i samhällsordningen. 

En bild av smärta och vägran att sluta kämpa

Styrkan med To a land unknown, förutom det fantastiska samspelet, är inte minst dess form – med bilder som tar andan ur en (kanske till och med får misären som dessa flyktingar lever i att inte framstå som riktigt lika illa som i verkligheten), och små detaljer som ger bakgrundshistoria och karaktärsdrag. Som när Chatila ligger sjuk och svettas och man ser en glimt av hans tatuering på magen: silhuetten av Palestina. Det är en bild fylld av smärta och vägran att sluta kämpa på en och samma gång – och ett pekfinger till oss som ser filmen och som känner igen Israels gränser som vi läser dem i dag. 

Rada och Chatila i To a land unknown. Foto: Inside out films, Nakba filmworks

En annan stark scen är när kameran sveper över kidnappningsoffren, sovande med silvertejp över munnen, medan kompisen Abu Love som dragits med i den galna planen citerar dikten ”Praise for the high shadow” av den världskände palestinske poeten Mahmoud Darwish. 

Mahmoud Darwish (1941–2008) föddes i en by i Galileen, som ockuperades och senare utraderades av den israeliska armén; han fängslades i Israel och levde i exil under många år. Särskilt Darwish tidiga dikter handlade ofta om ockupationen och om frihet, han författade den palestinska självständighetsförklaringen 1988 och har kallats för Palestinas nationalpoet.

Dikten ”Praise for the high shadow” skrevs på däcket till ett av skeppen som förde Darwish, tillsammans med tusentals palestinska motståndsmän, från Beirut till Tunisien efter Israels bombningar av Libanon 1982. Den börjar med raderna (i ungefärlig översättning):

”Masken har fallit av masken. Du har inga bröder min bror, inga vänner min vän, du har inga fästningar. Du har inget vatten, ingen medicin, ingen himmel, inget blod, inget segel, varken framåt eller bakåt. Belägra din belägring… det finns ingen flykt.

Ditt vapen har fallit, så plocka upp det och slå din fiende… Det finns ingen flyktväg och föll jag nära dig, så plocka upp mig och slå din fiende med mig. Du är nu fri, fri och fri… De som dödade dig eller sårade dig har ammunition i dig, så slå med den.


Våra namn är styckade rester. De skadade och döda är din ammunition. Belägra dig med galenskapen. De du älskar är försvunna. Du ska antingen vara eller inte vara.

Att tvingas ta ansvar för omöjliga val

Detta är en scen som illustrerar människorna som tvingats in i omöjliga val. Oavsett om de utsätter andra människor, oskyldiga eller inte, för våld och skada eller inte är de förlorare i bemärkelsen att de helt enkelt har berövats värdigheten i att välja det som de skulle önska. Men de är tänkande förlorare, och de upphör inte att reflektera över sitt öde och sina val i varje situation. Och detta blir också vägen ut ur avgrunden. Detta gestaltar regissören med all önskvärd tydlighet. Självklart med en grupp skådespelare med stark empati och intelligens i sina gestaltningar som inte lämnar oss i sticket. 

Mahdi Fliefel startade sitt filmproduktionsbolag Nakba filmworks 2010, och hans tidigare filmer har liksom To a land unknown uppmärksammats och prisats på festivaler som Cannes och Berlin, Vancouver och Sarajevo. 

Hans senaste film är en studie i hur människan bryts ner, och grymheten att hon samtidigt tvingas ta ansvar för nedbrytningen. En klassisk studie i nivå med filmer av de stora regissörerna. 

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Klasskamp Tomas Josepsson Vem ska göra revolution replik
Tomas Josefsson konstaterar att klass är den förenande faktorn. Foto: Wikimedia Commons, Privat

Replik: Revolutionär borgarunge är arbetar­klassens värsta fiende

Arbetarklassens värsta fiende är “borgarungen som drömmer om revolutionen“. Tomas Josefsson reflekterar över sin egen arbetarbakgrund i en replik till Catrin Lundströms text ”Vem ska göra revolution?” och konstaterar att det är klass som förenar – inte nationalitet.

Jag är själv sprungen ur den vita svenska egendomslösa arbetarklassen, de som hade sina rötter i torpare, jordbruks- och skogsarbetare, tjänstefolk och senare statare. De vars tillvaro förändrades totalt efter andra världskriget i och med arbetarrörelsens framväxt genom SAP, fackföreningar, kooperationen, egnahemsrörelsen och folkhemshus i förorten.

Mina föräldrar fick betald yrkesskola och gick, liksom far- och morföräldrar, enbart en sjuårig folkskola. De första högskolepoängen togs först i min generation, av kusiner födda på 60- och 70-talet. Jag delar historia med den anonyma massan av majoritetssvenskar, men också de flesta arbetskraftsinvandrare från liknande bakgrund i sina respektive länder. De som växte upp utan ekonomiskt och kulturellt kapital men en stark patos för sin egna klass och en yrkesstolthet (lyssnartips årets sommarvärd Anna Brandenberg).

Resan från arbetarbakgrunden

Denna “blue-collar“ bakgrund gjorde jag allt för att slå mig loss från i min längtan av att se mer, lära mer, leva mer. Att resa från det obetydliga industrisamhället till Stockholms innerstad och rätt in i en krets av likasinnade frihetliga vänstermänniskor, punkare, yippie-hippies, husockupanter, aktivister och anarkister på flykt från diktaturer i Sydamerika.

Det blev en oväntad klassresa. Vi tänkte, tyckte och drömde likadant men kom från helt olika världar. Mina nya vänners bakgrund var inte som det stod efter min släkts namn i telefonkatalogen. Verkstadsmekaniker (pappa), skogshuggare, betongarbetare (farfar), vägarbetare (morfar), vårdbiträde, lärarassistent (mamma), hemtjänstbiträde, (mammas systrar), träindustriarbetare (farmor), jordbruksarbetare (mormor). De var diplomater, överläkare, intendenter eller bara filosofie licentiat.

Min stolta socialdemokrat till far följde arbetarrörelsen in i döden. KF, OK, ABF, metallarbetaren, Sparbanken, Folksam, Östra Småland, Vi-tidningen och till sist dess egen begravningsbyrå Fonus.

Han hade ingenting till övers för centerpartister (läs bönder, de som ägde andra människors liv och äger allt du ser runtomkring dig) och moderater (läs rika människor, de som äger makten över din lön, dina förmåner och dina rättigheter). Akademiker och kommunister drog han över samma kam. I hans värld var de raka motsatsen till arbetare, de som romantiserar om arbetarklassen, de som fått det mesta gratis i sin uppväxt. Han levde i en värld utifrån sin bakgrund, sina rötter, sin klass. Det fanns ingen som helst förakt för bildning, tvärtom. Han fick alla tårtbitar fortast i brädspelet Trivial Pursuit oavsett motståndets höga utbildningsnivå.

I denna migrationens tidevarv som följts av krig och fanatisk chauvinism kidnappas den vita arbetarklassen av den religiösa nationalism som västvärldens högerextrema partier just nu erbjuder. Att ställa folkslag mot varandra går som en farsot över världen.

Trots arbetarklassens svek (SD) mot sina egna (S) har jag aldrig tidigare varit så medveten om min egen arbetarklassbakgrund. De obefintliga förutsättningar den givit mig och det jag själv fått kämpa för, erövrat.

En kamp som alltfler måste ta i vårt nya skeva samhälle.

Klass förenar mer än etnisk bakgrund

Jag har också läst mig till att klassbakgrund spelar roll i orten för dig med annan bakgrund än vit svensk. Att du i ”ett särskilt utsatt område” kommer påverkas av strukturell rasism är en sak. En annan långt viktigare är dina föräldrars bakgrund. Om de tillhörde överklassen i Teheran eller var politiska aktivister med akademisk bakgrund i Turkiet spelar roll. Till skillnad från att bara vara arbetskraftsinvandrare från Grekland. När jag läser Alexandra Pascalidos texter om klass skulle de lika gärna kunna utgå från min far om hans far. Likheterna är långt större än skillnaderna i hårfärg och språk.

I min värld är det den unge poeten som är problemet för arbetarklassen. Han får stå som symbol för borgarungen som drömmer om revolutionen: Proggaren, revolutionsromantikern.

När ABBA-Björn inledde Almedalsveckan med ett brandtal för demokratin som är under hot av högerextrema krafter tänkte jag; Hur kommer det sig att själva arketypen för kapitalismen och ondskan under 70-talet i dag står kvar på någon slags barrikad för vänsteridéer? 

ABBA-Benny finansierar Feministiskt initiativ och fria teatergrupper. ABBA-Björn är militant aktivist för modern humanism mot reaktionär religiositet. Alla kommer från något enklare förhållanden än låt oss säga Hoola Bandoolas överklassättade Afzelius, Skytte och Wiehe. Agneta och Björns föräldrar var avdelningschefer respektive kassörska och butiksbiträde. Både Annifrid och Benny växte upp i det S-märkta sociala ingenjörskonstens Vällingby.

Avslutar med ett utdrag från en intervju med Roland Gift från det brittiska bandet Five Young Cannibal:

””We can get hung up on identity,” he considers. ”I’m half-white, half-black. So what? We all do the same things.” He recounts an incident in childhood, when he and some Irish mates, the Magees, strayed into a posher area and encountered two children, dressed up with shiny shoes. ”We looked at each other through the gate, and they were mixed-race too, but I knew I had more in common with the Magees, who were white, than with those kids. Their father ushered them away from us. So it’s not race. It’s class. It’s always class.”“

Tomas Josefsson, fd frilansfotograf för tidningen Arbetaren

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Johan Forssell Svåra samtal
I samband med Expos avslöjande om att Migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist, meddelande ministern att han haft svåra samtal med en ”15-åring, som precis har fyllt 16”. Bild: Toivo Jokkala

Svåra samtal: Ministern och nazistsonen

Det har gått två veckor sedan det kom till allmän kännedom att Sveriges migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist. Toivo Jokkala tecknar ministerns ”svåra samtal” med nazistsonen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Dagens ETC smutskastar Greta Thunberg om Gaza
ETC:s rapportering spär på misstron mot de som protesterar mot det pågående folkmordet i Gaza, menar Johan Apel Röstlund. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Axel Green och skärmdump

ETC:s ”nyhet” om Greta är skamlöst cynisk


När tidningen Dagens ETC i veckan publicerar en fullständig ickenyhet till artikel om Greta Thunberg står redaktionsledningen för sommarens hittills värsta magplask. Ett fritt fall i bottenlös cynism, jakt på uppmärksamhet och ljusskygga ryggdunk, skriver Johan Apel Röstlund.

Någonstans måste det finnas en gräns. Tidningsarbete och journalistik går fort och tempot är ofta högt. Det kan lätt bli fel, som i alla andra branscher. Därför finns det redaktörer och ansvariga utgivare. Några med både förmåga, funktion och förståelse för att ibland dra i handbromsen när en idé skruvats för långt. 

Nu har det dock brustit ordentligt för en tidning som inte sällan och rätt så malligt klappar sig själva för bröstet. ETC är ibland fullständigt lysande med många duktiga reportrar. De blandar tunga avslöjanden med en tyvärr ofta otydlig ledarlinje där fingrarna många gånger tycks hållas upp i luften för att känna åt vilket håll det blåser. Uppfriskande ibland, men också stundtals sorgligt naivt.

”Här poserar Greta med diplom från Hamas-vurmare” är rubriken som gett hundratals kommentarer i sociala medier. En snackis helt enkelt och det visste naturligtvis den ansvariga redaktören att det skulle bli med hjälp av de laddade orden. Nyhetsvärde däremot? Not so much.

Två män och ett diplom-selfie med Greta

På en bild (den ska vara tagen den 14 juni i samband med en av många propalestinska demonstrationer i Stockholm) syns två män posera bredvid den världskända klimat- och människorättsaktivisten Greta Thunberg. De håller upp något som ser ut som ett diplom. Ett av förmodligen tiotusentals fotografier där människor vill synas tillsammans med Greta, som vid detta tillfälle är nyligen hemkommen från det uppmärksammade försöket att bryta Israels terrorblockad mot Gaza.

Enligt ETC har männen på bilden någon slags luddig koppling till en organisation som stödjer Hamas.

– Jag höll tal och sen var det någon som la ett diplom i min hand. Det är det enda jag vet. Det var väldigt mycket de dagarna, säger en uppenbart irriterad Greta Thunberg till ETC och förklarar vidare att: ”Om ni hade någon aning om hur många gånger om dagen folk tar bilder med mig och ofta lägger saker i mina händer eller bredvid mig utan mitt godkännande hade ni sett saken på ett helt annat sätt. Det viktigaste här är att tidningar som vissa ser som progressiva sjunker till den här nivån i sin journalistik när det pågår ett folkmord.”

Word. För det är just där det brister. Bilden är en fullständig ickenyhet och spär bara på misstron mot de människor som sedan slakten i Gaza inleddes modigt protesterar mot folkmordet och det pågående svältkriget.

Alla redaktioner gör naturligtvis sina egna val, men att ingen ansvarig redaktör på ETC stoppade haveriet till publicering är häpnadsväckande illa.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Erik Helgeson är lättad efter Arbetsdomstolens, AD:s, beslut om att upphäva hans uppsägning. Foto: Vendela Engström

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson får jobba kvar trots uppsägningen från den hårt kritiserade Roro-terminalen i Göteborg. Det meddelade Arbetsdomstolen i fredags.

– Det känns skönt och innebär inte minst en ekonomisk trygghet fram tills dess att hela den här processen är klar, säger Erik Helgeson till Arbetaren på måndagsmorgonen.

Det var i fredags eftermiddag som Arbetsdomstolen, i ett så kallat interimistiskt beslut, avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Rätten menar att det inte funnits sakliga skäl för den uppmärksammade uppsägningen, samt att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att anställningen består.

Helgeson varslades av arbetsköparen i vintras med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen. Enligt facket har arbetsköparen vägrat säga vad de anser att Helgeson gjort.

Helgeson anställd fram tills fallet avgörs

Beslutet innebär dock inte att Erik Helgeson får återgå till sina normala arbetsuppgifter i hamnen, då det enligt AD inte finns några förutsättningar att upphäva avstängningen.

AD:s beslut innebär dock att Erik Helgeson får ha kvar sin anställning fram tills dess att fallet är avgjort, troligtvis i början av nästa år.

Parallellt fortsätter avtalskonflikten mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar, som bland annat grundar sig i frågan om bättre skydd för förtroendevalda. 

Publicerad
1 week sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sveriges museum om Förintelsen
Arbetaren figurerar på utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Arbetaren teg inte inte om det nazistiska Tysklands brott. Foto: Robin Bäckman/TT, Josephine Askegård

Svensk press under Nazi­tysklands censurkrav

Sveriges museum om Förintelsen berättar i sin utställning Svart på vitt om hur den svenska pressen agerade under den nazistiska regimen 1933 till sammanbrottet 1945.

Redan före den 30 januari 1933, då Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) vann envälde och dess ledare Adolf Hitler utnämndes till tysk rikskansler, började demoniseringen av judar, andra minoriteter, och motståndare till våldet från de fascistiska strömningarna. Efter valet formerades hatretoriken, inskränkningarna och förföljelserna omedelbart i lag och praktik. Koncentrationsläger inrättades för oppositionella och andra obekväma redan samma år.

Detta var förstås ingenting som undgick tyskarna eller besökare i landet. Tyskland var ett land som Sverige stod nära och svenskar, som läste tyska i skolan, turistade gärna där. I många svenska fotoalbum från tiden finns bilder från semesterveckor med kultur i de gamla fina städerna, härliga bad vid de vackra stränderna, och vandringar i skogar och berg. Men resenärerna fick också med sig minnen av stöveltramp och grupper av män i bruna skjortor och koppel som gav sig på människor öppet på gatan. Utan facit i hand var det förstås lättare att missa det som landet och världen stod inför, trots att Hitler öppet deklarerade sina planer.

Ändå kan man förundras över hur lite utrymme fascismens frammarsch fick i svensk media. Inte minst efter 1939 då land efter land snabbt inordnades i diktaturen, med lagar som institutionaliserade våldet. I många fall minskade i stället den kritiska rapporteringen – fram till att nederlaget var nära.

Från utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Journalisten Barbro Alving, som rapporterat från Spanska inbördeskriget skrev om vad som skedde i Tyskland, bland annat om olympiaden som hölls i Berlin i augusti 1936 där Sverige deltog. Foto: Ola Myrin, SHM/ Sveriges museum om Förintelsen

Tidningen Arbetaren tillhörde de som tidigt lade ihop enskilda händelser, analyserade dem och varnade för vad de berättade om: En snar och förskräckande framtid. Rapporteringen och distribueringen av tidningen fortsatte envetet under 1930- och 1940-talet, trots den censur och begränsning av spridningen som infördes så småningom.

Sveriges museum om Förintelsen, som tillfälligt huserar i Bonniers konsthallsbyggnad i Stockholm, berättar i sin tillfälliga utställning Svart på vitt, om hur pressen hanterade utvecklingen i Tyskland, och så småningom i de ockuperade länderna. Svensk press följde med i vad som hände, men viljan att se klart på vad som hände varierade stort. De tyska myndigheterna var också noga med censuren, det var belagt med dödsstraff att informera omvärlden om de brott som begicks i landet.

Tog tydlig ställning

Arbetaren, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Trots Allt!, var de tre mest omtalade Svenska publikationerna som redan från början tog tydlig ställning och varnade för Tysklands nationella och internationellt hotande politik. De beskrev den i termer av våld och fascism, och rapporterade om hur judehatet ökade bland landets högerkrafter. 

Det offentliga Tyskland förändrades snabbt. Marginaliseringen av judar var bland det första som hände – bostäder, läkarvård, offentliga platser, affärsrörelser, kultur – i allt blev judar en andra rangens medborgare, och knappt det. Judiska barn avskiljdes från sina kamrater, genom att tvingas till särskilda skolor. Hitlers och andra företrädare för partiets tal innehöll förtal och demonisering av judar som grupp. Icke-judiska tyska barn tvingades in i nazistiska ungdomsrörelser.

Arbetaren teg inte om det nazistiska Tysklands brott, eller om hur även många svenskar sympatiserade med dem. Artikeln är från 1933.

1935 instiftades Nürnbergslagarna, som syftade till ”det judiska folkets politiska och biologiska avskiljande från det tyska folket”. Judar fick inte arbeta på vissa arbetsplatser, och inte arbeta fackligt. Giftermål mellan judar och ickejudiska tyskar blev förbjudet.

Utställningen rör sig kronologiskt både genom de stora händelserna i det offentliga Tyskland, diplomatin mellan landet och Sverige, och hur pressen skrev. Den berättar också om några av de svenska aktörerna inom, politik, media och kultur.

Amelie Posse, grundare av den antinazistiska motståndsorganisationen Tisdagsklubben, var en av dem. Hon hamnade liksom de andra medlemmarna på tyska listor över ”opålitliga svenskar”. Mia Leche var journalist med Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som huvudorgan till exempel två kvinnor som skrev och agerade, inte minst mot den ökande svenska propagandan mot judar.

Det fanns en starkt kritisk agitation i syndikalistiska kretsar mot Nazityskland, inte minst kring Arbetaren, som saknas här; personer som Albert Jensen, Arbetarens chefredaktör 1928–1950, Karin Boye som besökte Tyskland flera gånger under 1930-talet, och Harry Martinson med flera författare och agiterande skribenter som hade kunnat få plats. Dessa ordnade soaréer och andra agitationsmöten och reste också till det ockuperade Danmark för hemliga möten, och hjälpte också till att sprida texter av författare i de ockuperade länderna, till omvärlden. 

Men i stort är det intressant att just mediernas hantering av Nazityskland och senare världskriget är i totalt fokus. Det blir tydligt hur svårt det faktiskt kunde vara att förstå den stora helhetsbilden i realtid, inte minst med tanke på hur i princip all information måste ske mun till mun eller transporteras på papper eller filmer per tåg. Många av Arbetarens skarpa och agitatoriska artiklar finns bland den stora mängd exempel på vad som skrevs vid tiden. Och här finns också exempel på motsatsen i både stora och mindre publikationer.

Förföljelsen av judar var inte dold

Redan i novenber 1933 rapporterade Arbetaren om nyuppförda koncentrationsläger i Tyskland.

Kristallnatten genomfördes som organiserad manifestation natten mellan den 9 och 10 november 1938, då affärer, bostäder och synagogor slogs sönder eller sattes i brand och människor attackerades öppet, misshandlades, mördades eller skickades till koncentrationsläger.

Från 1939 började tvånget för judar att bära en gul stjärna på bröstet – Reinhard Heydrich, chef för nazitysklands säkerhetsministerium såg det som ett sätt att uppmana hela det tyska folket att delta i identifikation och förföljelse av judar.   

Inget av detta var hemligt för tyska folket. Våldet på gatan och på arbetsplatser, i skolan och i huset där man bodde blev vardag. Sympatiserade man inte höll man tyst, av rädsla.

Efter invasionen av Polen 1939 förlades dödsläger i det ockuperade landets östra delar, där miljoner människor mördades i industriell form och skala: Auschwitz-Birkenau (från 1940), Bełżec (april 1940), Majdanek (oktober 1941), Chełmno (december 1941), Sobibór (mars 1942), och Treblinka (juli 1942) förlades alla i sydöstra Polen.

Efter 1940, då Tyskland ockuperade Norge och Danmark, och trupptransporter tilläts på det svenska järnvägsnätet (en pragmatism som förklarades med att landet ju var neutralt) infördes också censur och begränsningar av hur Nazitysklands våld och annekteringar skulle få beskrivas i svensk press. Tyska nazistledningens klagomål hörsammades ofta. 

Det är faktiskt häpnadsväckande hur till exempel Dagens Nyheter valde att rapportera som om det fanns en rimlighet i vad som hände – så sent som 1941, då Förintelseindustrin var i full gång, citerar tidningen Arthur Greiser, nazistisk riksståthållare i Polen utan att kommentera uttalandet vidare, under rubriken ”Tyskarna ha fått utrymme”, med ingressen ”Planer att sända ytterligare 140 000 familjer till Polen”: ”En av de viktigaste uppgifterna vore, sade Grejer vidare, kampen mot judarna. I Warthegau har man löst judefrågan på annat sätt än på andra stålen: man har icke kört iväg judarna, utan under stram tysk ledning satt dem i produktivt arbete…” 

När insikten kom om att Tyskland var på väg att förlora kriget och makten gick det snabbt för de stora medierna att svänga. Snabbt blev alla antifascister – på ytan.

Utställningen ger också glimtar om hur sympatierna med det nazistiska tankegodset levde vidare, inte så värst långt ner under ytan. Detta, liksom en hel del annat, hade man velat läsa och se mer av, men det snäva ämnesvalet gör att mycket av det saknas här.

Utställningen Svart på vitt är en historielektion över en tid som på många sätt är otäck och svårbegriplig. Inte minst de många jämförelser med dagens ökande extrema krafter och skamlösa gränslöshet vad gäller propaganda och medievalser från politikernas sida väcker känslor och vidare frågor. Men den är inte svår att ta till sig. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad