Utrikes

Ur askan i kärnkraften

Haag, november 2000. Någonstans i centrum av FN:s sjätte omgång av klimatförhandlingar under Kyotoprotokollet rör sig ett oräkneligt antal lobbyister. I propra kostymer och dräkter flyter de runt bland regeringsdelegater och representanter för miljörörelser. En av dem delar ut små fickknivar i present. I glimrande silver på det svarta, knubbiga skaftet är namnet ”Ringhals” tryckt […]

Haag, november 2000. Någonstans i centrum av FN:s sjätte omgång av klimatförhandlingar under Kyotoprotokollet rör sig ett oräkneligt antal lobbyister.

I propra kostymer och dräkter flyter de runt bland regeringsdelegater och representanter för miljörörelser. En av dem delar ut små fickknivar i present. I glimrande silver på det svarta, knubbiga skaftet är namnet ”Ringhals” tryckt med atomkraftsymbolens dansande elektroner runt kärnan. Swedish Nuclear Society, Föreningen för kärnteknik, står det skrivet på ackrediteringskorten.

De är svala, vänligt leende mot alla, men inte påstridiga. Deras uppdrag strålar ut från dem som en svag gloria, andas möjlighet.

The clean alternative. Det rena alternativet.

Till mötet har också flera busslaster miljöaktivister kommit hela vägen från Finland. Men i stället för att tala om klimat-politikens tekniska detaljer har de, som alla andra, en egen agenda: de ordnar en demonstration och sprider flygblad mot planerna på att bygga ett nytt finskt kärnkraftverk.

Fem år senare mullrar dova explosioner vid Bottenhavets strand, längst ut på ön Olkiluoto. Sprängningar förbereder marken för ett nytt kärnkraftverk, komplett med slutförvar för högradioaktivt avfall. Rastlösa moln släpar regnslöjor efter sig och vätan tar sig igenom allt. Kraftledningarna surrar ilsket. En lastbil fullastad med kabel rullar fram. Förberedelserna för Finlands femte kärnkraftverk är i full gång.

– Den globala kärnkraftsindustrin behövde verkligen det finska beslutet. Reaktorerna i västvärlden är gamla, nästan alla är från 1970- och 1980-talen. Finland blev ett idealiskt land för en nystart och används nu av den internationella kärnkraftslobbyn som föredömligt exempel: här har vi ett framtidsinriktat och demokratiskt land med gott miljöanseende som lugnt, sansat och i samförstånd valt att satsa på mer kärnkraft. Men det är inte en sann bild. Och många människor är fortfarande emot att det byggs mer kärnkraft, säger Tuuli Kaskinen, energiansvarig på Finlands naturskyddsförening.

Två gånger tidigare har kärnkraftsföretagen och den finska industrin ansökt om tillstånd för en femte reaktor. Först 1986. Samma år exploderade Tjernobyl, och planerna begravdes. Nästa försök gjordes i början av 1990-talet. Trots att industrin drog på med en stor lobbyingkampanj var fortfarande majoriteten av allmänheten, pressen och politikerna negativa, och riksdagen avslog ansökan om tillståndet. Frågan verkade avklarad en gång för alla; kärnkraftsmotståndet löstes upp.

Men industrin påbörjade ett långsiktigt påverkansarbete bakom kulisserna för att, genom enträgen och systematisk lobbying, till slut få fram tillståndet för den femte reaktorn. Den här gången kom hjälp på vägen från ett oväntat håll: den globala uppvärmningen. Klimatförändringarna fick mot slutet av 1990-talet status av tung världspolitisk fråga. Här såg kärnkrafts-förespråkarna sin chans. Det gällde att lansera kärnkraften som den enkla, rena lösningen på Finlands Kyotoåtaganden: energi utan koldioxidutsläpp. Den tredje ansökan lämnades in till regeringen samma dag som klimatförhandlingarna i Haag började i november 2000.

– Det gick inte att diskutera utsläppsminskningar utan att samtidigt prata om kärnkraften. Alla tvingades förhålla sig till frågan om den skulle byggas ut eller inte – trots att koldioxidutsläpp inte bara kommer från elproduktionen – och en rad olika organisationer gick ut och tog ställning för eller emot en utbyggnad. Kärnkraftsanhängarna såg till att hela tiden hålla de två diskussionerna sammanflätade med varandra, säger Tuuli Kaskinen.

Stora delar av facket, trä- och stålindustrin gjorde gemensam sak med kärnkraftslobbyn och hävdade att den nya reaktorn var nödvändig. De utnyttjade klimatfrågan maximalt för att bättra på kärnkraftens dåliga miljörykte, och så ofta som möjligt fick kvinnor företräda kärnkraftsintressena eftersom just kvinnorna var mest negativa till kärnkraft.

I januari 2002 beslöt regeringen att bifalla ansökan. Det enda kvarvarande hindret var ett godkännande i riksdagen. Där lade den femte reaktorns anhängare till löftet om ett ”skogspaket”: satsningar på förnyelsebar energi och energieffektivitet skulle ske parallellt med bygget av reaktorn. För vissa osäkra riksdagsledamöter fick det vågen att väga över mot en ja-röst.

Marken var röjd. Det blev tredje gången gillt: när riksdagen tog ställning i maj 2002 hade kärnkraftssidan lyckats övertyga precis så många ledamöter som behövdes.

– Vad som sedan hände var att reaktorn började byggas – men inget blev av med skogspaketet, eftersom det inte innehöll några bindande formuleringar. I nuläget är inte utsikterna goda för förnybar energi i Finland. Redan talas det om en sjätte reaktor, eftersom de finska koldioxidutsläppen fortsätter att stiga, säger Tuuli Kaskinen.

De senaste 20 åren har utbyggnaden av kärnkraft i västvärlden stagnerat. Vissa länder har till och med beslutat att avveckla. Den femte reaktor som Finland nu uppför är det första nybygget i Västeuropa sedan 1991 – ett trendbrott.

Men det är inte bara i Finland som kärnkraften lyfts fram som ett energialternativ som kan minska utsläppen av växthusgaser. När klimatförändringarna visar skrämmande prov på vad de kan åstadkomma i framtiden, vill kärnkraften gärna erbjuda sig som klimatsuperhjälte. Fler och fler röster höjs för att riskerna med kärnkraft är mindre än att fortsätta spy ut koldioxid. Kärnkraftsindustrin har lyckats förändra bilden av sig själv, från föråldrad teknik till framtidslösning – eller som den brittiska klimatdebattören George Monbiot uttryckt det: “I 50 år har kärnkraften varit en lösning på jakt efter ett problem.”

Också miljörörelsen börjar vackla. Fruktan för kraschade ekosystem, torka och oväder fick ekologen James Lovelock att, som Storbritanniens första miljöprofil, 2003 utropa kärnkraften till botemedel. Andra följde hans exempel, som Patrick Moore, en av Greenpeace grundare, och Hugh Montefire, styrelsemedlem i Friends of the Earth UK. Även Mark Lynas, som blivit klimatfrågans affischnamn med sin bok Oväder, har slagit fast att till och med kärnkraft är bättre än ett förött klimat.

Men är detta förnuftigt? Är det rimligt att använda klimatargument för att motivera kärnkraft? För att kärnkraften över huvud taget ska kunna spela en större roll än som statist i kampen mot klimatförändringarna krävs, för det första, en massiv utbyggnad: det rör sig om tusentals reaktorer världen över. Det är i ljuset av en expansion i sådan skala som kärnkraftens meriter måste granskas och jämföras med andra, förnybara alternativ.

Kärnkraftskritikern Mark Hertsgaard, som för 20 år sedan skrev klassikern Nuclear Inc. – The Men and Money Behind the Nuclear Industry, menar att både anhängare och motståndare har missat kärnkraftens största svaghet i rollen som klimathjälte. Det är vare sig olycksriskerna, den farliga uranhanteringen eller det radioaktiva avfallets ovissa framtid under kommande tidsåldrar – utan att kärnkraften helt enkelt är ett klent botemedel. Investeringar i kärnkraft räddar inte klimatet. Tvärtom ökar de fossilenergisamhällets livslängd, genom att hålla undan pengar från bättre åtgärder mot växthuseffekten.

Flera nyligen framtagna rapporter visar också att de senaste teknikerna för förnybar energi – i kombination med energieffektiviseringar – redan i dag utgör en effektiv lösning på klimatproblematiken och samtidigt en väg ut ur kärnkraftsberoendet. Den oberoende brittiska tankesmedjan New Economics Foundation, NEF, har låtit göra en undersökning som visar att kärnkraften både är för dyr och för begränsad för att kunna möta utmaningen från uppvärmningen. Eftersom de ekonomiska resurserna är begränsade finns det följaktligen en direkt fara i att satsa på kärnkraft: det tränger undan mer kostnadseffektiva, förnybara alternativ.

NEF:s rapport, Mirage and Oasis, visar att den brittiska kärnkraftsindustrin har undervärderat utgifterna för ny kärnkraft till en tredjedel av den verkliga kostnaden. Den förnybara energitekniken är i sin linda jämfört med kärnkraften, vilket betyder att forskning och utveckling ger större utdelning där än om samma resurser satsas på kärnkraft. De förnybara energikällorna är tillgängliga på mängder av platser, och i jämförelse med andra energialternativ är de billiga att utnyttja, både i Storbritannien och globalt.

Rent teoretiskt skulle vind, sol och jordvärme var för sig räcka för att täcka världens energibehov. I praktiken behövs, menar NEF, en bred kombination av förnybara energitekniker, där småskaliga tekniska lösningar blandas med storskaliga. Rapporten listar fördelarna med ett decentraliserat energisystem baserat på förny-bara resurser: snabb installation, små ekonomiska risker, minskad sårbarhet i nät och teknik och positiva effekter för den lokala ekonomin. Ett sådant energisystem skulle också ha fördelen att kunna nå de miljoner människor i världen som för närvarande inte har tillgång till minsta kilowattimme att tända en glödlampa med – än mindre starta en dator.

En liknande bild ges av Sea Wind Europe, en rapport framtagen av det brittiska energikonsultföretaget Garrad Hassan på uppdrag av Greenpeace. Den visar att en tredjedel av Europas elbehov kan täckas med vindkraft till år 2020. Det motsvarar 50000 vindkraftverk av den största modellen som finns i dag. Som bonus skulle en sådan energiomställning skapa miljontals arbetstillfällen och en ny marknad för den europeiska industrin, särskilt för tillverknings-, stål- och varvsindustrin. Elektriciteten från vindkraftverken skulle bli billigare än den som i dag produceras i kärnkraftverk och kolkraftverk, om hänsyn tas till alla dolda kostnader.

Samtliga rapporter är dock överens om att vissa saker krävs för att de förnybara energiernas potential ska bli verklighet och det händer inte av sig själv. Det måste till tydliga, ambitiösa politiska mål, och de resurser som i dag läggs på subventioner till kolkraft och kärnkraft – för att inte tala om dyra nybyggnationer – måste i stället komma de förnybara teknikerna till godo.

Representanter för kärnkraftsindustrin håller gärna fram andra rapporter. Där finns en från den ekonomiska konsultbyrån Oxera, som visar att för Storbritannien skulle en uppsättning kärnkraftverk kosta en tredjedel av ett förnybart program. Men Oxeras metod har ifrågasatts. Den tar inte hänsyn till vindkraftens snabba utveckling eller de tiotals miljarder statliga pund som hittills lagts ut på att utveckla och städa upp efter kärnkraftsindustrin.

För kärnkraft är dyrt. När kärnkraft påstås vara billigt är det bara driftskostnaderna som visas upp. Men kostnaderna för att anlägga en reaktor är enorma och möjliggörs enbart genom förmånliga lån. Andra förutsättningar för kärnkraftens existens är statliga subventioner, och befrielse från försäkringsansvar vid olyckor.

Enligt Rocky Mountain Institute, en amerikansk tankesmedja som är rådgivare i energianvändning åt företag och regeringar, har kärnkraften inte en chans mot det snabbaste och billigaste sättet att reducera koldioxidutsläpp: energieffektiviseringar. Det är hela sju gånger mer kostnadseffektivt.

Och hur är det med kärnkraftens egen renhet? Det stämmer att kärnkraftsreaktorer inte själva släpper ut någon klimatförstörande koldioxid. Men om man granskar hela livscykeln – där reaktordriften bara är en liten del – blir bilden genast en annan. Kärnkraft är beroende av uranbrytning, anrikning, uppbyggnad och nedmontering av reaktorer, transport, lagring av radioaktivt avfall – industrier och transporter som samtliga ger koldioxidutsläpp. Flera studier med livscykelanalyser av kärnkraft har gjorts. En av dem, utförd av Öko institut i Tyskland, jämförde olika energitekniker och kom fram till att kärnkraft orsakar dubbelt så mycket koldioxidutsläpp per kilowattimme som vindkraft. Senare studier har visat att skillnaden kan vara många gånger större än så. Dessutom släpper kärnkraftverk i sig själva ut andra växthusgaser i okänd mängd, gaser som har mycket starkare effekt än koldioxid, som svavelhexafluorid, vätefluoro- och klorokarboner.

I 51 år har kärnkraft använts för civil elproduktion. De senaste åren har stadigt 16 procent av världens el producerats med kärnkraft. Om man bortser från växthus-gasutsläppen i kärnkraftens livscykel – exakt hur många nya kärnkraftverk skulle behövas för att åstadkomma en märkbar minskning av de globala koldioxidutsläppen?

Enligt en rapport från 2002 gjord av ett amerikanskt miljöforskningsinstitut skulle det krävas 2000 nya reaktorer med normal kapacitet. FN:s internationella klimatpanel har skissat ett scenario där 3000 reaktorer behövs till år 2100. Eftersom en reaktors livslängd bara sträcker sig över några decennier betyder det att ännu fler reaktorer behöver byggas, i genomsnitt 75 om året i 100 år. Samtidigt stöter en så våldsam utbyggnad av kärnkraften på ett annat problem: ändligheten. Uran att bryta finns, precis som olja och naturgas, bara i begränsad mängd. EU-kommissionen beräknar att det finns två–tre miljoner ton utvinningsbara urantillgångar, vilket räcker i 30 till 40 år. Hur fort de tar slut – eller hur snart en prishöjande kulmen inträffar – beror på kärnkraftens utbyggnadstakt.

Om all fossilframställd el ersattes av kärnkraftsel skulle det bara finnas tillräckligt med ekonomiskt meningsfull uran för att köra reaktorerna i mellan tre och fyra år. Utan uran slutar sedan reaktorerna att reagera. Men även om detta problem övervinns, skulle inte en sådan storskalig utbyggnad förändra de globala utsläppen av växthusgaser särskilt mycket. Kärnkraftverk tillgodoser ett viktigt behov: att producera el. Men endast 16 procent av de globala koldioxidutsläppen kommer från elproduktion. Mer än så kan inte kärnkraften minska utsläppen ens i terorin.

Ett ådernät av kraftledningar förgrenar sig ut över Finland från Olkiluotos två huvudkablar. Ytterligare en ledning håller på att resas. Kablarna hänger tungt mot marken.

Det blåser från Bottenhavet. Hösten är varm och havslukten sveper in genom skogen. Men det går inte att komma fram till havet, trots att det ligger inom hörhåll: kärnkraftverket kapar hela yttersta delen av halvön Olkiluoto. Grönt stängsel med dubbel taggtråd omgärdar huvudinfarten. Den höga metallgrinden står visserligen öppen, men ”Tillträde förbjudet”-skyltarna och bevakningskamerorna, som utmanande stirrar besökare i ögonen, avskräcker från att passera.

När byggets första grundsten lades på plats, vid en högtidlig ceremoni i september, fick det hundratal aktivister som demonstrerade inte ens vara utanför det gröna stängslet. Polisen gav dem en plats en mil bort. Anna-Riikka Ihantola var en av aktivisterna. Hon jobbar som biolog och reser ner från hemstaden Kuopio så fort det är klimat- eller kärnkraftsaktioner på gång.

– Vi var helt fredliga, men det var tydligt att vi inte fick göra vår röst hörd. Polisen tog våra banderoller. Jag tror inte att människor i Finland generellt tycker det är okej att vi bygger ut kärnkraften, men de tänker att någon redan har bestämt det, så vad är det att bråka om?

Kärnkraftsmotståndarna kördes bort av polisen. ”Finlands femte kärnkraftverk har nu framskridit till det stadium där det borde ha varit för två årtionden sedan”, sade Paavo Lipponen, riksdagens talman, och lade grundstenen på plats.

”Den omgivande finska berggrunden symboliserar den stadiga bas som vi kommer att fortsätta bygga våra framgångar på”, fyllde kärnkraftföretagets ordförande Pertti Simola i.

De finska kärnkraftsmotståndarna har inte gett upp, men efter beslutet om den nya reaktorn riktar de in sig på att påverka Finlands kommande energi- och klimatstrategi.

– Mitt engagemang mot kärnkraft bottnar i oro över klimatförändringarna. Kärnkraft blir ett sätt att slippa undan, att fly i stället för att ta tag i de strukturella problemen. Den påverkar både vårt sätt att konsumera och producera energi. Den förnybara energin får ingen chans att etablera sig efter att så mycket pengar satsats på en reaktor som kommer att producera så mycket energi, säger Anna-Riikka Ihantola.

Hon pekar på att kärnkraften inte hör hemma i en rättvis världsordning: med sina höga investeringskostnader är den inget realistiskt alternativ för fattiga länder. Dessutom känner sig inte de rika länderna bekväma med att låta de fattiga bygga kärnkraft på grund av risken för spridning av kärnvapen.

– Vilket energialternativ vi väljer nu har stor betydelse, för kraftverkens livstid är lång. Finland borde ha gått före och öppnat vägen för förnybar teknik. Med den stora kärnkraftsatsningen har Finland valt att blunda för att måste vi ha ett helt annat energisystem i framtiden och nöjt sig med den kortsiktiga ambitionen att uppfylla Kyotoprotokollets första åtagandeperiod.

Liknande resonemang verkar ha slagit igenom i en rad andra kärnkraftsländer. I USA var kärnkraften länge politiskt död. Olyckan i Harrisburg gjorde den till ett fruktat energialternativ – men Bushadministrationen har vänt på inställningen. När den presenterade sin berömda energiplan år 2001 förklarade Bush att ”Amerika bör öka användningen av en ren och obegränsad energikälla – kärnkraft. Den kan ge tio-tusentals megawatt elektricitet till rimlig kostnad, utan att vi släpper ut ett gram växthusgas i atmosfären.” I budgeten för 2006 ökade Bushadministrationen bidragen till kärnkraft med fem procent, trots att de totala energianslagen sänktes. Kongressen gjorde samma sak: förutom att ge kärnkraftsindustrin 7 miljarder dollar i bidrag till forskning och utveckling, och 7,3 miljarder dollar i rena skattelättnader, gavs lånegarantier och försäkringar för nya reaktorer – allt garanterat av skatt

ebetalarna.

Den amerikanska kärnkraftsindustrin, som inte har fått någon ny reaktor på 29 år, vädrar morgonluft.

Tills alldeles nyligen verkade det lika osannolikt att Storbritannien skulle bygga fler kärnkraftverk. Landet har ingen elbrist, och förnybar vindkraft genererar ständigt mer el till lägre kostnad. Regeringens vitbok om energi 2003 beskrev kärnkraft som ett oattraktivt alternativ. Några månader senare fick staten rädda British Energy, som äger de flesta kärnkraftverken, från att gå i konkurs.

Trots det har Tony Blair denna höst hakat på idén att använda kärnkraft för att bekämpa klimatförändringarna och bättra på Storbritanniens magra minskningar av koldioxidutsläppen. Nu planerar man tio nya reaktorer vid redan befintliga kärnkraftverk.

Men osäkra moln har tornat upp sig. Verken där de nya reaktorerna ska byggas ligger alla längs den brittiska kusten. I november kom en rapport från regeringens kommitté för radioaktiv avfallshantering som varnar för att de föreslagna platserna riskerar att svämmas över eller eroderas av havsytan, som stiger på grund av den globala uppvärmningen.

Växthuseffekten har varit ironisk mot kärnkraften också i världens mest kärnkraftsberoende land, Frankrike. De sista åren har värmeböljor varit nära att stoppa driften i flera kärnkraftverk. Vid de tillfällen då temperaturen blivit otillåtet hög inne i byggnaderna har den franska regeringen tillfälligt låtit kärnkraftverken bryta mot säkerhetsföreskrifterna hellre än att dra på sig dyrbara driftsstopp.

Men av de 26 kärnkraftverk som är under uppbyggnad i världen i dag ligger bara några få i väst. 18 återfinns i Asien. Kina, som för tillfället bara får 2,5 procent av sin el från kärnkraft, planerar fyra nya reaktorer som första del i ett program med 30 nya kärnkraftverk till år 2020. Och det tros bara vara början.

Sverige då? Här har det ända sedan folkomröstningen 1980 officiellt hetat att kärnkraften ska avvecklas. Till slut stängdes Barsebäcks två reaktorer efter att avvecklingen länge förhalats. Men under hösten har tydliga steg tagits i motsatt riktning även här.

I oktober gav regeringen tillstånd att höja effekten i Ringhals 1 och 3. Det är i praktiken detsamma som en utbyggnad av kärnkraften. En förutsättning för effekthöjningen är miljardinvesteringar i ny teknik, som förlänger reaktorernas livslängd med flera decennier. Också de andra svenska kärnkraftverken har ansökt om att få öka produktionen, och tros inom kort få klartecken.

Ringhals effekthöjning motsvarar 4 terawattimmar, TWh, ungefär lika mycket som en Barsebäcksreaktor. Ansökan om höjning i Forsmark motsvarar 4,3 TWh eller ytterligare en Barsebäcksreaktor, i Oskarshamn 2 TWh eller en halv Barsebäcksreaktor. Godkända och väntade effekthöjningar tar alltså ut nedläggningen av Barsebäck.

Sverige står då med lika mycket kärnkraft som förut.

– I stället för nya reaktorbyggen kommer det bli vanligare med den här typen av effekthöjningar i befintliga reaktorer. Det skapar mer uranbrytning, mer radioaktivt avfall och större olycksrisk. Genom att tillmötesgå företagen på det här sättet låser regeringen fast Sverige i ett fortsatt kärnkraftsberoende som står i vägen för satsningar på energisparande och förnybar energi, säger Camilla Funke, klimat- och energitalesperson på Greenpeace.

På socialdemokraternas kongress signalerade Göran Persson att det kommer att dröja mycket länge innan något mer kärnkraftverk stängs. I de politiska riktlinjerna antagna av kongressen står att ”kärnkraften successivt ska fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen ersätts med el från förnybara källor samt energieffektivisering”.

Fredrick Federley är en av de omvända kärnkraftsmotståndarna. Han är ordförande för Centerns ungdomsförbund. Tidigare var han aktiv i motståndet mot kärnkraft, men i dag argumenterar han för bibehållen kärnkraft. Argumentet: klimatpåverkan.

– Ser man på energisituationen ur ett globalt perspektiv vore det synd att minska vår kärnkraftsproduktion. Om vi gjorde det skulle vi vara tvungna att hämta el från smutsiga danska kolkraftverk i stället. Sverige har hamnat i ett större fossilberoende än vid tiden för kärnkraftsomröstningen, genom att vi i dag är hopkopplade med det europeiska elnätet, så om vi stänger kärnkraften leder det till att den kolbaserade elproduktionen i Europa ökar.

För Federley är kärnkraft en övergångslösning. Han vill att de svenska kärnkraftverken ska drivas resten av sin livstid, ungefär i 30 år till. I en debattartikel i Dagens nyheter i juni skrev han att bibehållen kärnkraft inte står i motsättning till förnybara energikällor, utan tvärtom kan ge dem utrymme att utvecklas.

– Den dag vi måste stänga kärnkraftverken för att reaktorerna blivit för gamla, eller för att uranet tagit slut eller blivit för dyrt, då kommer vi att ha alternativ. Förnybara energikällor har utvecklats mycket och kommer att fortsätta göra det. Vi borde också satsa mer pengar på att göra det lönsammare att driva vindkraftföretag i Sverige – inte som statliga Vattenfall som investerat 70 miljarder i ett tyskt kolkraftprojekt. Det var den största enskilda svenska investeringen i energi någonsin!

Federley vill ha fortsatt drift av de tio reaktorerna i Sverige, men inte bygga nya ”för vi ska inte använda skattepengar till det, dem behöver vi till annat”.

Är kärnkraft ett globalt alternativ – ska alla länder få skaffa sig kärnkraft?

– Ja, internationellt är kärnkraften ännu viktigare, för att möjliggöra höjd levnadsstandard i fattiga länder utan smutsig kolkraft. Men diktaturer bör inte ha kärnkraft. Ett Iran med kärnvapen är ingen hit. Det krävs stort internationellt tryck för att länder med kärnkraft ska avstå från att utveckla kärnvapen.

Den tidigare tröga utvecklingen för kärnkraftsindustrin beror inte bara på skepsis efter de stora olyckorna. En annan viktig anledning är ekonomiska problem. Avregleringar av elmarknaden borde göra elproduktion i dyra kärnkraftverk ännu mindre attraktiv.

– Under perioden från avregleringen av elmarknaden fram till år 2002 låg elpriset under tolv öre per kilowattimme. Det var tunga år för kärnkraftsproducenterna. De betalade mer för att producera elen än vad de kunde sälja den för, säger Tomas Kåberger, forskare, konsult och doktor i fysisk resursteori.

Men sedan 2002 har elpriset gått upp – dels på grund av minskad konkurrens när stora företag köpt upp de små, dels för att utsläppshandelssystemet gjort att bolag som har kolkraftverk kan tjäna pengar på att avstå från att producera kolkraft och i stället sälja utsläppsrätterna. Då minskar utbudet av el på marknaden, och priset stiger.

– Att kärnreaktorerna nu är lönsamma visar på ett sätt värdet av att de inte släpper ut koldioxid under driften. Men alla de andra miljöriskerna med kärnkraft syns inte i priset på deras el, säger Kåberger.

En sådan risk är avfallsförvaret. Eftersom något säkert slutförvar ännu inte existerar, och tidsperspektivet sträcker sig över flera istider, är det omöjligt att förutspå de slutliga kostnaderna. Om de pengar som avsatts för att hantera avfallet inte räcker till står valet mellan att staten får ta kostnaden eller att säkerhetskraven sänks. Det kan lätt bli det senare.

– Ett exempel är att de blyfyllda kopparkapslarna man tänkt sig för slutförvaret blev dyrare än beräknat. Då ändrades konstruktionen till kopparklädda ståltunnor, vilket är billigare och enklare, men farligare. Stål kan rosta, säger Kåberger.

Under de sista åren har urholkad säkerhet blivit ett problem för kärnkraftverk över hela världen – så mycket att företrädare internt varnat för att hela industrin är i fara.

Självaste Hajimu Maeda, ordförande för World Association of Nuclear Operators, konstaterar att säkerhetsproblemen delvis beror på det tryck att reducera kostnader som följt med avregleringen av världens elmarknader. Om problemen ignoreras kan de leda till en allvarlig olycka. En sådan skulle i ett slag rasera förtroendet för hela industrin.

På en lerig schaktmassa under elledningarna från kärnkraftverket står några tomma baracker. Grävmaskiner stönar i bakgrunden. Skymningen faller över den glesa skogen, gula natronljuslyktor tänds.

Pertti har bruna ögon och rutig byggskjorta.

– Jag är positiv till det nya kärnkraftverket, men med tvekan. Det är bra att det ger lite jobb i regionen. Å andra sidan är det ändå mycket utländsk arbetskraft här, eftersom den är billigare.

Är det de som ska bo i barackerna?

– Ja. Och sedan är det ju avfallet…vad ska vi göra med det?

Klockan blir fyra och vägen fylls av trafik i riktning mot land. Arbetsdagen är slut. Bilarna lyser upp vägen mellan timmerlador och fiskestugor i Olkiluotos jordbruksbygd.

På en av gårdarna är Esa Aro-Heinilä född och uppvuxen.

– Att dela ö med kärnkraftverk är något man vänjer sig vid. Man inser att saker har sin gång, att man inte har någon chans att göra skillnad. Så tänkte jag, precis som alla andra!

Esa är en av de få invånarna i kommunen som aktivt försökt stoppa det nya kärnkraftverket.

– Det tog mig fem års studier i Helsingfors för att inse att jag kunde göra något. Jag började hjälpa min kusin som engagerade sig för att stoppa den nya reaktorn. Men kärnkraftföretaget har lyckats manipulera människorna i kommunen. Det går helt enkelt inte att vara emot kärnkraft – då är man emot allt. Människor slutade hälsa på min kusin. Hon blev telefonhotad, de sade att hon inte skulle få fler lån på banken och att hennes släktingar inte skulle få jobb på verket. Hon var tvungen att sluta.

Esa gjorde ett sista försök att stoppa reaktorn genom att kandidera till kommunstyrelsen för det gröna partiet. Han kom inte in. I dag har han flyttat söderut till landsbygden utanför Åbo.

– När de byggde de första reaktorerna gavs det ett löfte om att avfallet inte skulle slutförvaras vid Olkiluoto, men det har de tydligen glömt. Nu förbereds slutförvaret där ute. Något måste man göra med avfallet, och det är bättre att det stannar här än att vi skickar det till Ryssland som förut.

Varför tycker du det är fel att bygga ut kärnkraften?

– Det hindrar utvecklingen av förnybar teknik och det är idiotiskt att producera mer avfall. Någonstans handlar det också om makt. Förnybar energiteknik är ofta småskalig och svår att kontrollera av ett fåtal intressen. Kärnkraft är motsatsen, den kräver stora företag. Finlands energi- slukande industri har köpt sig säkerheten att få slösa energi. Det är som ett skämt att det faktiskt står ett ensamt vindkraftverk därute på udden bland reaktorerna, säger Esa och tillägger:

– Allvarligt talat. De kunde faktiskt ha byggt vindkraftverk i stället.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984