Ur askan i kärnkraften

Haag, november 2000. Någonstans i centrum av FN:s sjätte omgång av klimatförhandlingar under Kyotoprotokollet rör sig ett oräkneligt antal lobbyister. I propra kostymer och dräkter flyter de runt bland regeringsdelegater och representanter för miljörörelser. En av dem delar ut små fickknivar i present. I glimrande silver på det svarta, knubbiga skaftet är namnet ”Ringhals” tryckt […]

Haag, november 2000. Någonstans i centrum av FN:s sjätte omgång av klimatförhandlingar under Kyotoprotokollet rör sig ett oräkneligt antal lobbyister.

I propra kostymer och dräkter flyter de runt bland regeringsdelegater och representanter för miljörörelser. En av dem delar ut små fickknivar i present. I glimrande silver på det svarta, knubbiga skaftet är namnet ”Ringhals” tryckt med atomkraftsymbolens dansande elektroner runt kärnan. Swedish Nuclear Society, Föreningen för kärnteknik, står det skrivet på ackrediteringskorten.

De är svala, vänligt leende mot alla, men inte påstridiga. Deras uppdrag strålar ut från dem som en svag gloria, andas möjlighet.

The clean alternative. Det rena alternativet.

Till mötet har också flera busslaster miljöaktivister kommit hela vägen från Finland. Men i stället för att tala om klimat-politikens tekniska detaljer har de, som alla andra, en egen agenda: de ordnar en demonstration och sprider flygblad mot planerna på att bygga ett nytt finskt kärnkraftverk.

Fem år senare mullrar dova explosioner vid Bottenhavets strand, längst ut på ön Olkiluoto. Sprängningar förbereder marken för ett nytt kärnkraftverk, komplett med slutförvar för högradioaktivt avfall. Rastlösa moln släpar regnslöjor efter sig och vätan tar sig igenom allt. Kraftledningarna surrar ilsket. En lastbil fullastad med kabel rullar fram. Förberedelserna för Finlands femte kärnkraftverk är i full gång.

– Den globala kärnkraftsindustrin behövde verkligen det finska beslutet. Reaktorerna i västvärlden är gamla, nästan alla är från 1970- och 1980-talen. Finland blev ett idealiskt land för en nystart och används nu av den internationella kärnkraftslobbyn som föredömligt exempel: här har vi ett framtidsinriktat och demokratiskt land med gott miljöanseende som lugnt, sansat och i samförstånd valt att satsa på mer kärnkraft. Men det är inte en sann bild. Och många människor är fortfarande emot att det byggs mer kärnkraft, säger Tuuli Kaskinen, energiansvarig på Finlands naturskyddsförening.

Två gånger tidigare har kärnkraftsföretagen och den finska industrin ansökt om tillstånd för en femte reaktor. Först 1986. Samma år exploderade Tjernobyl, och planerna begravdes. Nästa försök gjordes i början av 1990-talet. Trots att industrin drog på med en stor lobbyingkampanj var fortfarande majoriteten av allmänheten, pressen och politikerna negativa, och riksdagen avslog ansökan om tillståndet. Frågan verkade avklarad en gång för alla; kärnkraftsmotståndet löstes upp.

Men industrin påbörjade ett långsiktigt påverkansarbete bakom kulisserna för att, genom enträgen och systematisk lobbying, till slut få fram tillståndet för den femte reaktorn. Den här gången kom hjälp på vägen från ett oväntat håll: den globala uppvärmningen. Klimatförändringarna fick mot slutet av 1990-talet status av tung världspolitisk fråga. Här såg kärnkrafts-förespråkarna sin chans. Det gällde att lansera kärnkraften som den enkla, rena lösningen på Finlands Kyotoåtaganden: energi utan koldioxidutsläpp. Den tredje ansökan lämnades in till regeringen samma dag som klimatförhandlingarna i Haag började i november 2000.

– Det gick inte att diskutera utsläppsminskningar utan att samtidigt prata om kärnkraften. Alla tvingades förhålla sig till frågan om den skulle byggas ut eller inte – trots att koldioxidutsläpp inte bara kommer från elproduktionen – och en rad olika organisationer gick ut och tog ställning för eller emot en utbyggnad. Kärnkraftsanhängarna såg till att hela tiden hålla de två diskussionerna sammanflätade med varandra, säger Tuuli Kaskinen.

Stora delar av facket, trä- och stålindustrin gjorde gemensam sak med kärnkraftslobbyn och hävdade att den nya reaktorn var nödvändig. De utnyttjade klimatfrågan maximalt för att bättra på kärnkraftens dåliga miljörykte, och så ofta som möjligt fick kvinnor företräda kärnkraftsintressena eftersom just kvinnorna var mest negativa till kärnkraft.

I januari 2002 beslöt regeringen att bifalla ansökan. Det enda kvarvarande hindret var ett godkännande i riksdagen. Där lade den femte reaktorns anhängare till löftet om ett ”skogspaket”: satsningar på förnyelsebar energi och energieffektivitet skulle ske parallellt med bygget av reaktorn. För vissa osäkra riksdagsledamöter fick det vågen att väga över mot en ja-röst.

Marken var röjd. Det blev tredje gången gillt: när riksdagen tog ställning i maj 2002 hade kärnkraftssidan lyckats övertyga precis så många ledamöter som behövdes.

– Vad som sedan hände var att reaktorn började byggas – men inget blev av med skogspaketet, eftersom det inte innehöll några bindande formuleringar. I nuläget är inte utsikterna goda för förnybar energi i Finland. Redan talas det om en sjätte reaktor, eftersom de finska koldioxidutsläppen fortsätter att stiga, säger Tuuli Kaskinen.

De senaste 20 åren har utbyggnaden av kärnkraft i västvärlden stagnerat. Vissa länder har till och med beslutat att avveckla. Den femte reaktor som Finland nu uppför är det första nybygget i Västeuropa sedan 1991 – ett trendbrott.

Men det är inte bara i Finland som kärnkraften lyfts fram som ett energialternativ som kan minska utsläppen av växthusgaser. När klimatförändringarna visar skrämmande prov på vad de kan åstadkomma i framtiden, vill kärnkraften gärna erbjuda sig som klimatsuperhjälte. Fler och fler röster höjs för att riskerna med kärnkraft är mindre än att fortsätta spy ut koldioxid. Kärnkraftsindustrin har lyckats förändra bilden av sig själv, från föråldrad teknik till framtidslösning – eller som den brittiska klimatdebattören George Monbiot uttryckt det: “I 50 år har kärnkraften varit en lösning på jakt efter ett problem.”

Också miljörörelsen börjar vackla. Fruktan för kraschade ekosystem, torka och oväder fick ekologen James Lovelock att, som Storbritanniens första miljöprofil, 2003 utropa kärnkraften till botemedel. Andra följde hans exempel, som Patrick Moore, en av Greenpeace grundare, och Hugh Montefire, styrelsemedlem i Friends of the Earth UK. Även Mark Lynas, som blivit klimatfrågans affischnamn med sin bok Oväder, har slagit fast att till och med kärnkraft är bättre än ett förött klimat.

Men är detta förnuftigt? Är det rimligt att använda klimatargument för att motivera kärnkraft? För att kärnkraften över huvud taget ska kunna spela en större roll än som statist i kampen mot klimatförändringarna krävs, för det första, en massiv utbyggnad: det rör sig om tusentals reaktorer världen över. Det är i ljuset av en expansion i sådan skala som kärnkraftens meriter måste granskas och jämföras med andra, förnybara alternativ.

Kärnkraftskritikern Mark Hertsgaard, som för 20 år sedan skrev klassikern Nuclear Inc. – The Men and Money Behind the Nuclear Industry, menar att både anhängare och motståndare har missat kärnkraftens största svaghet i rollen som klimathjälte. Det är vare sig olycksriskerna, den farliga uranhanteringen eller det radioaktiva avfallets ovissa framtid under kommande tidsåldrar – utan att kärnkraften helt enkelt är ett klent botemedel. Investeringar i kärnkraft räddar inte klimatet. Tvärtom ökar de fossilenergisamhällets livslängd, genom att hålla undan pengar från bättre åtgärder mot växthuseffekten.

Flera nyligen framtagna rapporter visar också att de senaste teknikerna för förnybar energi – i kombination med energieffektiviseringar – redan i dag utgör en effektiv lösning på klimatproblematiken och samtidigt en väg ut ur kärnkraftsberoendet. Den oberoende brittiska tankesmedjan New Economics Foundation, NEF, har låtit göra en undersökning som visar att kärnkraften både är för dyr och för begränsad för att kunna möta utmaningen från uppvärmningen. Eftersom de ekonomiska resurserna är begränsade finns det följaktligen en direkt fara i att satsa på kärnkraft: det tränger undan mer kostnadseffektiva, förnybara alternativ.

NEF:s rapport, Mirage and Oasis, visar att den brittiska kärnkraftsindustrin har undervärderat utgifterna för ny kärnkraft till en tredjedel av den verkliga kostnaden. Den förnybara energitekniken är i sin linda jämfört med kärnkraften, vilket betyder att forskning och utveckling ger större utdelning där än om samma resurser satsas på kärnkraft. De förnybara energikällorna är tillgängliga på mängder av platser, och i jämförelse med andra energialternativ är de billiga att utnyttja, både i Storbritannien och globalt.

Rent teoretiskt skulle vind, sol och jordvärme var för sig räcka för att täcka världens energibehov. I praktiken behövs, menar NEF, en bred kombination av förnybara energitekniker, där småskaliga tekniska lösningar blandas med storskaliga. Rapporten listar fördelarna med ett decentraliserat energisystem baserat på förny-bara resurser: snabb installation, små ekonomiska risker, minskad sårbarhet i nät och teknik och positiva effekter för den lokala ekonomin. Ett sådant energisystem skulle också ha fördelen att kunna nå de miljoner människor i världen som för närvarande inte har tillgång till minsta kilowattimme att tända en glödlampa med – än mindre starta en dator.

En liknande bild ges av Sea Wind Europe, en rapport framtagen av det brittiska energikonsultföretaget Garrad Hassan på uppdrag av Greenpeace. Den visar att en tredjedel av Europas elbehov kan täckas med vindkraft till år 2020. Det motsvarar 50000 vindkraftverk av den största modellen som finns i dag. Som bonus skulle en sådan energiomställning skapa miljontals arbetstillfällen och en ny marknad för den europeiska industrin, särskilt för tillverknings-, stål- och varvsindustrin. Elektriciteten från vindkraftverken skulle bli billigare än den som i dag produceras i kärnkraftverk och kolkraftverk, om hänsyn tas till alla dolda kostnader.

Samtliga rapporter är dock överens om att vissa saker krävs för att de förnybara energiernas potential ska bli verklighet och det händer inte av sig själv. Det måste till tydliga, ambitiösa politiska mål, och de resurser som i dag läggs på subventioner till kolkraft och kärnkraft – för att inte tala om dyra nybyggnationer – måste i stället komma de förnybara teknikerna till godo.

Representanter för kärnkraftsindustrin håller gärna fram andra rapporter. Där finns en från den ekonomiska konsultbyrån Oxera, som visar att för Storbritannien skulle en uppsättning kärnkraftverk kosta en tredjedel av ett förnybart program. Men Oxeras metod har ifrågasatts. Den tar inte hänsyn till vindkraftens snabba utveckling eller de tiotals miljarder statliga pund som hittills lagts ut på att utveckla och städa upp efter kärnkraftsindustrin.

För kärnkraft är dyrt. När kärnkraft påstås vara billigt är det bara driftskostnaderna som visas upp. Men kostnaderna för att anlägga en reaktor är enorma och möjliggörs enbart genom förmånliga lån. Andra förutsättningar för kärnkraftens existens är statliga subventioner, och befrielse från försäkringsansvar vid olyckor.

Enligt Rocky Mountain Institute, en amerikansk tankesmedja som är rådgivare i energianvändning åt företag och regeringar, har kärnkraften inte en chans mot det snabbaste och billigaste sättet att reducera koldioxidutsläpp: energieffektiviseringar. Det är hela sju gånger mer kostnadseffektivt.

Och hur är det med kärnkraftens egen renhet? Det stämmer att kärnkraftsreaktorer inte själva släpper ut någon klimatförstörande koldioxid. Men om man granskar hela livscykeln – där reaktordriften bara är en liten del – blir bilden genast en annan. Kärnkraft är beroende av uranbrytning, anrikning, uppbyggnad och nedmontering av reaktorer, transport, lagring av radioaktivt avfall – industrier och transporter som samtliga ger koldioxidutsläpp. Flera studier med livscykelanalyser av kärnkraft har gjorts. En av dem, utförd av Öko institut i Tyskland, jämförde olika energitekniker och kom fram till att kärnkraft orsakar dubbelt så mycket koldioxidutsläpp per kilowattimme som vindkraft. Senare studier har visat att skillnaden kan vara många gånger större än så. Dessutom släpper kärnkraftverk i sig själva ut andra växthusgaser i okänd mängd, gaser som har mycket starkare effekt än koldioxid, som svavelhexafluorid, vätefluoro- och klorokarboner.

I 51 år har kärnkraft använts för civil elproduktion. De senaste åren har stadigt 16 procent av världens el producerats med kärnkraft. Om man bortser från växthus-gasutsläppen i kärnkraftens livscykel – exakt hur många nya kärnkraftverk skulle behövas för att åstadkomma en märkbar minskning av de globala koldioxidutsläppen?

Enligt en rapport från 2002 gjord av ett amerikanskt miljöforskningsinstitut skulle det krävas 2000 nya reaktorer med normal kapacitet. FN:s internationella klimatpanel har skissat ett scenario där 3000 reaktorer behövs till år 2100. Eftersom en reaktors livslängd bara sträcker sig över några decennier betyder det att ännu fler reaktorer behöver byggas, i genomsnitt 75 om året i 100 år. Samtidigt stöter en så våldsam utbyggnad av kärnkraften på ett annat problem: ändligheten. Uran att bryta finns, precis som olja och naturgas, bara i begränsad mängd. EU-kommissionen beräknar att det finns två–tre miljoner ton utvinningsbara urantillgångar, vilket räcker i 30 till 40 år. Hur fort de tar slut – eller hur snart en prishöjande kulmen inträffar – beror på kärnkraftens utbyggnadstakt.

Om all fossilframställd el ersattes av kärnkraftsel skulle det bara finnas tillräckligt med ekonomiskt meningsfull uran för att köra reaktorerna i mellan tre och fyra år. Utan uran slutar sedan reaktorerna att reagera. Men även om detta problem övervinns, skulle inte en sådan storskalig utbyggnad förändra de globala utsläppen av växthusgaser särskilt mycket. Kärnkraftverk tillgodoser ett viktigt behov: att producera el. Men endast 16 procent av de globala koldioxidutsläppen kommer från elproduktion. Mer än så kan inte kärnkraften minska utsläppen ens i terorin.

Ett ådernät av kraftledningar förgrenar sig ut över Finland från Olkiluotos två huvudkablar. Ytterligare en ledning håller på att resas. Kablarna hänger tungt mot marken.

Det blåser från Bottenhavet. Hösten är varm och havslukten sveper in genom skogen. Men det går inte att komma fram till havet, trots att det ligger inom hörhåll: kärnkraftverket kapar hela yttersta delen av halvön Olkiluoto. Grönt stängsel med dubbel taggtråd omgärdar huvudinfarten. Den höga metallgrinden står visserligen öppen, men ”Tillträde förbjudet”-skyltarna och bevakningskamerorna, som utmanande stirrar besökare i ögonen, avskräcker från att passera.

När byggets första grundsten lades på plats, vid en högtidlig ceremoni i september, fick det hundratal aktivister som demonstrerade inte ens vara utanför det gröna stängslet. Polisen gav dem en plats en mil bort. Anna-Riikka Ihantola var en av aktivisterna. Hon jobbar som biolog och reser ner från hemstaden Kuopio så fort det är klimat- eller kärnkraftsaktioner på gång.

– Vi var helt fredliga, men det var tydligt att vi inte fick göra vår röst hörd. Polisen tog våra banderoller. Jag tror inte att människor i Finland generellt tycker det är okej att vi bygger ut kärnkraften, men de tänker att någon redan har bestämt det, så vad är det att bråka om?

Kärnkraftsmotståndarna kördes bort av polisen. ”Finlands femte kärnkraftverk har nu framskridit till det stadium där det borde ha varit för två årtionden sedan”, sade Paavo Lipponen, riksdagens talman, och lade grundstenen på plats.

”Den omgivande finska berggrunden symboliserar den stadiga bas som vi kommer att fortsätta bygga våra framgångar på”, fyllde kärnkraftföretagets ordförande Pertti Simola i.

De finska kärnkraftsmotståndarna har inte gett upp, men efter beslutet om den nya reaktorn riktar de in sig på att påverka Finlands kommande energi- och klimatstrategi.

– Mitt engagemang mot kärnkraft bottnar i oro över klimatförändringarna. Kärnkraft blir ett sätt att slippa undan, att fly i stället för att ta tag i de strukturella problemen. Den påverkar både vårt sätt att konsumera och producera energi. Den förnybara energin får ingen chans att etablera sig efter att så mycket pengar satsats på en reaktor som kommer att producera så mycket energi, säger Anna-Riikka Ihantola.

Hon pekar på att kärnkraften inte hör hemma i en rättvis världsordning: med sina höga investeringskostnader är den inget realistiskt alternativ för fattiga länder. Dessutom känner sig inte de rika länderna bekväma med att låta de fattiga bygga kärnkraft på grund av risken för spridning av kärnvapen.

– Vilket energialternativ vi väljer nu har stor betydelse, för kraftverkens livstid är lång. Finland borde ha gått före och öppnat vägen för förnybar teknik. Med den stora kärnkraftsatsningen har Finland valt att blunda för att måste vi ha ett helt annat energisystem i framtiden och nöjt sig med den kortsiktiga ambitionen att uppfylla Kyotoprotokollets första åtagandeperiod.

Liknande resonemang verkar ha slagit igenom i en rad andra kärnkraftsländer. I USA var kärnkraften länge politiskt död. Olyckan i Harrisburg gjorde den till ett fruktat energialternativ – men Bushadministrationen har vänt på inställningen. När den presenterade sin berömda energiplan år 2001 förklarade Bush att ”Amerika bör öka användningen av en ren och obegränsad energikälla – kärnkraft. Den kan ge tio-tusentals megawatt elektricitet till rimlig kostnad, utan att vi släpper ut ett gram växthusgas i atmosfären.” I budgeten för 2006 ökade Bushadministrationen bidragen till kärnkraft med fem procent, trots att de totala energianslagen sänktes. Kongressen gjorde samma sak: förutom att ge kärnkraftsindustrin 7 miljarder dollar i bidrag till forskning och utveckling, och 7,3 miljarder dollar i rena skattelättnader, gavs lånegarantier och försäkringar för nya reaktorer – allt garanterat av skatt

ebetalarna.

Den amerikanska kärnkraftsindustrin, som inte har fått någon ny reaktor på 29 år, vädrar morgonluft.

Tills alldeles nyligen verkade det lika osannolikt att Storbritannien skulle bygga fler kärnkraftverk. Landet har ingen elbrist, och förnybar vindkraft genererar ständigt mer el till lägre kostnad. Regeringens vitbok om energi 2003 beskrev kärnkraft som ett oattraktivt alternativ. Några månader senare fick staten rädda British Energy, som äger de flesta kärnkraftverken, från att gå i konkurs.

Trots det har Tony Blair denna höst hakat på idén att använda kärnkraft för att bekämpa klimatförändringarna och bättra på Storbritanniens magra minskningar av koldioxidutsläppen. Nu planerar man tio nya reaktorer vid redan befintliga kärnkraftverk.

Men osäkra moln har tornat upp sig. Verken där de nya reaktorerna ska byggas ligger alla längs den brittiska kusten. I november kom en rapport från regeringens kommitté för radioaktiv avfallshantering som varnar för att de föreslagna platserna riskerar att svämmas över eller eroderas av havsytan, som stiger på grund av den globala uppvärmningen.

Växthuseffekten har varit ironisk mot kärnkraften också i världens mest kärnkraftsberoende land, Frankrike. De sista åren har värmeböljor varit nära att stoppa driften i flera kärnkraftverk. Vid de tillfällen då temperaturen blivit otillåtet hög inne i byggnaderna har den franska regeringen tillfälligt låtit kärnkraftverken bryta mot säkerhetsföreskrifterna hellre än att dra på sig dyrbara driftsstopp.

Men av de 26 kärnkraftverk som är under uppbyggnad i världen i dag ligger bara några få i väst. 18 återfinns i Asien. Kina, som för tillfället bara får 2,5 procent av sin el från kärnkraft, planerar fyra nya reaktorer som första del i ett program med 30 nya kärnkraftverk till år 2020. Och det tros bara vara början.

Sverige då? Här har det ända sedan folkomröstningen 1980 officiellt hetat att kärnkraften ska avvecklas. Till slut stängdes Barsebäcks två reaktorer efter att avvecklingen länge förhalats. Men under hösten har tydliga steg tagits i motsatt riktning även här.

I oktober gav regeringen tillstånd att höja effekten i Ringhals 1 och 3. Det är i praktiken detsamma som en utbyggnad av kärnkraften. En förutsättning för effekthöjningen är miljardinvesteringar i ny teknik, som förlänger reaktorernas livslängd med flera decennier. Också de andra svenska kärnkraftverken har ansökt om att få öka produktionen, och tros inom kort få klartecken.

Ringhals effekthöjning motsvarar 4 terawattimmar, TWh, ungefär lika mycket som en Barsebäcksreaktor. Ansökan om höjning i Forsmark motsvarar 4,3 TWh eller ytterligare en Barsebäcksreaktor, i Oskarshamn 2 TWh eller en halv Barsebäcksreaktor. Godkända och väntade effekthöjningar tar alltså ut nedläggningen av Barsebäck.

Sverige står då med lika mycket kärnkraft som förut.

– I stället för nya reaktorbyggen kommer det bli vanligare med den här typen av effekthöjningar i befintliga reaktorer. Det skapar mer uranbrytning, mer radioaktivt avfall och större olycksrisk. Genom att tillmötesgå företagen på det här sättet låser regeringen fast Sverige i ett fortsatt kärnkraftsberoende som står i vägen för satsningar på energisparande och förnybar energi, säger Camilla Funke, klimat- och energitalesperson på Greenpeace.

På socialdemokraternas kongress signalerade Göran Persson att det kommer att dröja mycket länge innan något mer kärnkraftverk stängs. I de politiska riktlinjerna antagna av kongressen står att ”kärnkraften successivt ska fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen ersätts med el från förnybara källor samt energieffektivisering”.

Fredrick Federley är en av de omvända kärnkraftsmotståndarna. Han är ordförande för Centerns ungdomsförbund. Tidigare var han aktiv i motståndet mot kärnkraft, men i dag argumenterar han för bibehållen kärnkraft. Argumentet: klimatpåverkan.

– Ser man på energisituationen ur ett globalt perspektiv vore det synd att minska vår kärnkraftsproduktion. Om vi gjorde det skulle vi vara tvungna att hämta el från smutsiga danska kolkraftverk i stället. Sverige har hamnat i ett större fossilberoende än vid tiden för kärnkraftsomröstningen, genom att vi i dag är hopkopplade med det europeiska elnätet, så om vi stänger kärnkraften leder det till att den kolbaserade elproduktionen i Europa ökar.

För Federley är kärnkraft en övergångslösning. Han vill att de svenska kärnkraftverken ska drivas resten av sin livstid, ungefär i 30 år till. I en debattartikel i Dagens nyheter i juni skrev han att bibehållen kärnkraft inte står i motsättning till förnybara energikällor, utan tvärtom kan ge dem utrymme att utvecklas.

– Den dag vi måste stänga kärnkraftverken för att reaktorerna blivit för gamla, eller för att uranet tagit slut eller blivit för dyrt, då kommer vi att ha alternativ. Förnybara energikällor har utvecklats mycket och kommer att fortsätta göra det. Vi borde också satsa mer pengar på att göra det lönsammare att driva vindkraftföretag i Sverige – inte som statliga Vattenfall som investerat 70 miljarder i ett tyskt kolkraftprojekt. Det var den största enskilda svenska investeringen i energi någonsin!

Federley vill ha fortsatt drift av de tio reaktorerna i Sverige, men inte bygga nya ”för vi ska inte använda skattepengar till det, dem behöver vi till annat”.

Är kärnkraft ett globalt alternativ – ska alla länder få skaffa sig kärnkraft?

– Ja, internationellt är kärnkraften ännu viktigare, för att möjliggöra höjd levnadsstandard i fattiga länder utan smutsig kolkraft. Men diktaturer bör inte ha kärnkraft. Ett Iran med kärnvapen är ingen hit. Det krävs stort internationellt tryck för att länder med kärnkraft ska avstå från att utveckla kärnvapen.

Den tidigare tröga utvecklingen för kärnkraftsindustrin beror inte bara på skepsis efter de stora olyckorna. En annan viktig anledning är ekonomiska problem. Avregleringar av elmarknaden borde göra elproduktion i dyra kärnkraftverk ännu mindre attraktiv.

– Under perioden från avregleringen av elmarknaden fram till år 2002 låg elpriset under tolv öre per kilowattimme. Det var tunga år för kärnkraftsproducenterna. De betalade mer för att producera elen än vad de kunde sälja den för, säger Tomas Kåberger, forskare, konsult och doktor i fysisk resursteori.

Men sedan 2002 har elpriset gått upp – dels på grund av minskad konkurrens när stora företag köpt upp de små, dels för att utsläppshandelssystemet gjort att bolag som har kolkraftverk kan tjäna pengar på att avstå från att producera kolkraft och i stället sälja utsläppsrätterna. Då minskar utbudet av el på marknaden, och priset stiger.

– Att kärnreaktorerna nu är lönsamma visar på ett sätt värdet av att de inte släpper ut koldioxid under driften. Men alla de andra miljöriskerna med kärnkraft syns inte i priset på deras el, säger Kåberger.

En sådan risk är avfallsförvaret. Eftersom något säkert slutförvar ännu inte existerar, och tidsperspektivet sträcker sig över flera istider, är det omöjligt att förutspå de slutliga kostnaderna. Om de pengar som avsatts för att hantera avfallet inte räcker till står valet mellan att staten får ta kostnaden eller att säkerhetskraven sänks. Det kan lätt bli det senare.

– Ett exempel är att de blyfyllda kopparkapslarna man tänkt sig för slutförvaret blev dyrare än beräknat. Då ändrades konstruktionen till kopparklädda ståltunnor, vilket är billigare och enklare, men farligare. Stål kan rosta, säger Kåberger.

Under de sista åren har urholkad säkerhet blivit ett problem för kärnkraftverk över hela världen – så mycket att företrädare internt varnat för att hela industrin är i fara.

Självaste Hajimu Maeda, ordförande för World Association of Nuclear Operators, konstaterar att säkerhetsproblemen delvis beror på det tryck att reducera kostnader som följt med avregleringen av världens elmarknader. Om problemen ignoreras kan de leda till en allvarlig olycka. En sådan skulle i ett slag rasera förtroendet för hela industrin.

På en lerig schaktmassa under elledningarna från kärnkraftverket står några tomma baracker. Grävmaskiner stönar i bakgrunden. Skymningen faller över den glesa skogen, gula natronljuslyktor tänds.

Pertti har bruna ögon och rutig byggskjorta.

– Jag är positiv till det nya kärnkraftverket, men med tvekan. Det är bra att det ger lite jobb i regionen. Å andra sidan är det ändå mycket utländsk arbetskraft här, eftersom den är billigare.

Är det de som ska bo i barackerna?

– Ja. Och sedan är det ju avfallet…vad ska vi göra med det?

Klockan blir fyra och vägen fylls av trafik i riktning mot land. Arbetsdagen är slut. Bilarna lyser upp vägen mellan timmerlador och fiskestugor i Olkiluotos jordbruksbygd.

På en av gårdarna är Esa Aro-Heinilä född och uppvuxen.

– Att dela ö med kärnkraftverk är något man vänjer sig vid. Man inser att saker har sin gång, att man inte har någon chans att göra skillnad. Så tänkte jag, precis som alla andra!

Esa är en av de få invånarna i kommunen som aktivt försökt stoppa det nya kärnkraftverket.

– Det tog mig fem års studier i Helsingfors för att inse att jag kunde göra något. Jag började hjälpa min kusin som engagerade sig för att stoppa den nya reaktorn. Men kärnkraftföretaget har lyckats manipulera människorna i kommunen. Det går helt enkelt inte att vara emot kärnkraft – då är man emot allt. Människor slutade hälsa på min kusin. Hon blev telefonhotad, de sade att hon inte skulle få fler lån på banken och att hennes släktingar inte skulle få jobb på verket. Hon var tvungen att sluta.

Esa gjorde ett sista försök att stoppa reaktorn genom att kandidera till kommunstyrelsen för det gröna partiet. Han kom inte in. I dag har han flyttat söderut till landsbygden utanför Åbo.

– När de byggde de första reaktorerna gavs det ett löfte om att avfallet inte skulle slutförvaras vid Olkiluoto, men det har de tydligen glömt. Nu förbereds slutförvaret där ute. Något måste man göra med avfallet, och det är bättre att det stannar här än att vi skickar det till Ryssland som förut.

Varför tycker du det är fel att bygga ut kärnkraften?

– Det hindrar utvecklingen av förnybar teknik och det är idiotiskt att producera mer avfall. Någonstans handlar det också om makt. Förnybar energiteknik är ofta småskalig och svår att kontrollera av ett fåtal intressen. Kärnkraft är motsatsen, den kräver stora företag. Finlands energi- slukande industri har köpt sig säkerheten att få slösa energi. Det är som ett skämt att det faktiskt står ett ensamt vindkraftverk därute på udden bland reaktorerna, säger Esa och tillägger:

– Allvarligt talat. De kunde faktiskt ha byggt vindkraftverk i stället.

Publicerad
1 day sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

Emil Boss:
Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

“Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

“Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

“Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad