Kultur

Den rosa tråden genom livet

I förra veckan bad jag en expedit i en klädaffär att berätta var i butiken de hade baby-haklappar. Hon svarade: ”Till pojke eller flicka?” Jag sa då att jag bara ville veta var de hänger, varpå hon högst irriterat förklarade: ”Vi har bara två olika – rosa till flickor och blå till pojkar!”. Hennes irritation […]

I förra veckan bad jag en
expedit i en klädaffär att berätta var i butiken
de hade baby-haklappar. Hon svarade: ”Till pojke eller
flicka?” Jag sa då att jag bara ville veta var
de hänger, varpå hon högst irriterat förklarade:
”Vi har bara två olika – rosa till flickor och
blå till pojkar!”.

Hennes irritation är ganska lätt
att förstå. För att forma små bebisar
in i deras kön redan från början är inte
bara viktigt, det är lika självklart som livet självt.
Helt uppenbart är det så, åtminstone för
de allra flesta.

Frågan är om det spelar
så stor roll? Påverkar de rosa gulligull-grejerna
det faktum att flickorna så småningom i livet
till exempel kommer att tjäna ungefär 82 procent
av vad de som i stället fick blå superman-dito
kommer att tjäna? Om inget banbrytande händer på
det området, förstås. Men än syns inga
sådana tendenser. Löneskillnaderna mellan män
och kvinnor ligger stadigt fast på ungefär samma
nivå sedan 1970-talet.

Frågan är också om
detta har något med könsmaktsordning, eller rent
av med feminism, att göra?

Om man får tro några av
Svenska Dagbladets krönikörer är nog svaret
nej. Anledningen till att begreppet könsmaktsordning
ens förekommer i debatten, trots att det inte finns någon
entydig definition på vad det innebär, måste
helt enkelt bero på att ”det är ute att tänka”,
menar Susanna Popova i sin krönika den 20 september.

Och feminismen, den behövs inte
alls. Det lärde sig Richard Swartz under sina år
som utrikeskorrespondent, då han upptäckte att
eftersom världen styrs av män var de kvinnliga kollegorna
enastående duktiga, vackra, och dessutom bättre
informerade än sina manliga kollegor. Av detta drar han
i sin krönika den 21 september följande slutsats:
”Någon feminism behövde de inte och emanciperade
var de av naturen.”

Själv tycker jag nog att slutsatserna
borde bli de omvända. Att könsmaktsordningen existerar
är inte svårt att konstatera. De nämnda löneskillnaderna
är bara ett av många exempel – för den som
tänker efter. Och kvinnliga utrikeskorrar behöver
nog feminismen lika mycket som vi andra. Kvinnor ska varken
behöva vara bättre informerade eller snygga att
se på för att platsa. Tillräckligt bra borde
duga gott. Men en lång väg av feministisk kamp
återstår innan vi är där.

Frågan är förstås
vilka strategier i den feministiska kampen som leder till
att den orättvisa könsmaktsordningen, oavsett om
den består i löneskillnader, duktighetskomplex
eller annat, verkligen vittrar sönder.

Något entydigt svar finns inte,
men att ifrågasätta den stenhårda indelningen
i kön redan i späd ålder kan åtminstone
dra ett litet strå till stacken.

Naturligtvis svarade jag expediten
att haklappen var till en pojke – och att den skulle vara
rosa.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984