Ledare

Under direktörstäcket

I Under det rosa täcket refererar Nina Björk debatten om Tham-professurerna, då regeringen 1995 föreslog att 30 professorstjänster skulle vikas specifikt för kvinnor. En stark opinion ansåg att det var förnedrande och kränkande mot kvinnor att inte rekrytera professorer utifrån merit och kompetens, utan utifrån könstillhörighet. Nina Björks motargument var dräpande: Dessa kritiker menar alltså […]

I Under det rosa täcket refererar
Nina Björk debatten om Tham-professurerna, då regeringen
1995 föreslog att 30 professorstjänster skulle vikas
specifikt för kvinnor. En stark opinion ansåg att
det var förnedrande och kränkande mot kvinnor att
inte rekrytera professorer utifrån merit och kompetens,
utan utifrån könstillhörighet.

Nina Björks motargument var dräpande:
Dessa kritiker menar alltså att Sveriges nuvarande professorer,
varav 93 procent är män, enbart är rekryterade
utifrån merit och kompetens. Det om något är
väl kränkande mot alla kvinnliga akademiker?

Parallellen är uppenbar vid läsningen
av den senaste rapporten från Svenskt Näringsliv,
”Lika eller inte – om män och kvinnor i lönestatistiken”.
Rapportförfattarna försöker föra i bevis
att det inte finns någon systematisk lönediskriminering
på arbetsmarknaden. Problemet är då bara:
hur förklarar man att kvinnor tjänar 84 procent
av männens löner, utan att landa i att kvinnor är
mindre kompetenta, helt enkelt värda mindre?

Denna rävsax lyckas inte Svenskt
Näringsliv ta sig ur. Ärligt talat är det en
rätt kass undersökning; vissa avsnitt är så
dåliga att varje anständig utredare måste
skämmas å sin yrkesgrupps vägnar.

Rapportens huvudsyfte är att
genom en ”förklaringstrappa” visa att om man
utöver kön tar hänsyn till yrkesval, ålder
och utbildning finns ingen systematisk lönediskriminering
av kvinnor. En första brist är att bara statistik
från den privata sektorn används – den offentliga
sektorn och alla dess lågavlönade kvinnor är
inte med. Hela greppet kan också kritiseras eftersom
samhälleliga strukturer naturligtvis spelar in i individers
val av yrke, karriär och utbildning.

Men låt gå. Om vi håller
oss till arbetare och tjänstemän i den privata sektorn
är löneskillnaden mellan kvinnor och män 14,4
procent. Om vi sorterar bort löneskillnader på
grund av att olika yrken har olika löner återstår
”bara” 8,2 procent i löneskillnad. Om man även
rensar bort skillnader i ålder och utbildning minskar
löneskillnaden ytterligare något, till 7,4 procent.

Så långt egentligen ingenting
nytt. Om man däremot tar ytterligare ett trappsteg, upp
till nivån för det enskilda företaget, minskar
den könsspecifika löneskillnaden till 4,8 procent
– 6,5 procent för tjänstemän, 2,2 procent för
arbetare.

Vad detta emellertid visar är
att till och med bredvid varandra på samma löpande
band, eller på andra sidan skärmen i samma kontorslandskap,
är kvinnor lönediskriminerade.

Men Svenskt Näringsliv tror sig
ha en annan förklaring. Löneskillnaden skulle minska
ytterligare, skriver de, om man tog hänsyn till ”arbetets
svårighetsgrad, antalet jobbyten, budgetansvar, antal
underställda, tidigare erfarenhet, den anställdes
mångsidighet etc”.

Hur utredarna vet detta framgår
inte. Hur kan de vara så säkra på att en
sådan undersökning inte skulle utfalla tvärtom
– att diskrimineringen skulle visa sig större än
den synes? Och: vad menar de med att män är mer
”mångsidiga” än kvinnor?

Men den mest väsentliga invändningen,
som Svenskt Näringsliv inte ens försöker bemöta,
för oss åter ner på trappans första
steg, och in under det rosa täcket: varför värderas
kvinnors arbete lägre än mäns?

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984