Inrikes

Politiken vs fria marknaden: 1-0

Tanken var en fri marknad, bortom politik och protektionism. Men de offentliga upphandlingarna har blivit ett verktyg för motståndarsidan, som annars brukar klaga över marknadens kraft. Den EU-baserade lagen om offentlig upphandling (LOU) ska öka rörligheten för varor och tjänster, driva på konkurrensen och pressa priserna genom att tydligt definiera de krav myndigheter får ställa […]

Tanken var en fri marknad, bortom
politik och protektionism. Men de offentliga upphandlingarna
har blivit ett verktyg för motståndarsidan, som
annars brukar klaga över marknadens kraft.

Den EU-baserade lagen om offentlig
upphandling (LOU) ska öka rörligheten för varor
och tjänster, driva på konkurrensen och pressa
priserna genom att tydligt definiera de krav myndigheter får
ställa när de köper in datorer, städtjänster,
t-tröjor, kaffe och så vidare. Det är i princip
bara pris och kvalitet som ska avgöra vem som får
kontraktet. En sådan marknadsanpassning har helt naturligt
skapat oro för en social dumping, att produkter tillverkade
i låglöneländer, kanske av barn, ska ta över.
Och reaktionerna kan leda till något av en backlash
för den fria marknaden, där alternativrörelsen
pressar på för sociala krav, med konsumentmakten
som verktyg.

Lagen kan nämligen tolkas. Till
exempel får en myndighet ställa särskilda
krav på ”hur uppdraget skall genomföras”.
Men många myndigheter är trots det rädda att
göra fel och hamna i domstol, och ställer inga sociala
krav alls. Andra tolkar in möjligheten att ställa
vissa krav, som antidiskriminering.

I måndags kom till exempel utredningen
Det blågula glashuset där regeringens enmansutredare
Paul Lappalainen bland annat föreslår att företag
som diskriminerar inte ska få statliga kontrakt. Det
kan bli en politisk hävstång på en jättemarknad.

Varje år upphandlas det i Sverige
för runt 400 miljarder kronor. Men bara en väldigt
liten del av dessa pengar berörs i dag av etiska krav.
Och det stannar nästan alltid vid formuleringar om anti-diskriminering,
som i praktiken bara rör svenska tjänsteföretag.
Av de tjugo största myndigheterna har hälften den
typen av klausuler – om antidiskriminering – visar en undersökning
som jag och Lars Truedson nyligen gjorde för Amnesty
Press (nr 2/2005). Men när det gäller de verkligt
brännande frågorna, som varor tillverkade av barn
eller andra oacceptabla förhållanden, så
är det bara två av dessa tjugo myndigheter som
ställer krav. Sida kräver att leverantören
följer ILO-konventionen och Polisen tillåter inte
barnarbete i produktionen. En annan sak är att det finns
mycket små möjligheter att kontrollera att kraven
följs. Vilket är ett stort problem också juridiskt,
eftersom lagen säger att alla krav måste kunna
kontrolleras.

Osäkerhet råder alltså
om vad som är möjligt. Regeringskansliet, till exempel,
vågar inte ställa sociala krav och riskera att
hamna i domstol. Och Försvarsmakten hävdar bestämt
att lagen inte tillåter att man ställer krav på
hur en vara tillverkas. Försvarets materielverk (FMV),
som inte hör till de tjugo största myndigheterna
i nämnda undersökning, resonerar annorlunda och
går längre än andra. De ställer krav
på att företagen följer ILO-konventionerna
och säger sig dessutom följa upp kraven. Bakgrunden
är den hårda kritik som FMV drabbades av med nyheten
att de köpt in kläder från en leverantör
som H&M ratat på grund av risk för barnarbete.
Men frågan är om de hårda krav som myndigheten
ställer i dag är lagliga.

Inköpsdirektören Lennart
Borghagen förklarar att han inte påstår att
det är lagligt, ”jag säger bara att vi gör
det”. Inte förrän frågan prövats
i EG-domstolen blir det klart vad som gäller.

Å andra sidan är det nog
få företag som är beredda att gå till
EG-domstolen för att hävda rätten att använda
barnarbete.

Så oavsett om det håller
juridiskt eller inte så byggs ett system upp med sociala
krav – anti-diskriminering eller hårdare skrivningar
om ILO-konventionerna – som gör offentliga upphandlingar
till ett politisk instrument. De som sörjer är framförallt
de myndigheter som hoppats på besparingar, men som nu
ser en helt ny och kostsam administration växa fram.
Så kan det gå.

Fotnot: ILO brukar kallas FN:s arbetsmarknadsorgan
och där ingår representanter för regeringar,
näringslivsorganisationer och fackföreningar.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984