Roks årsmöte 1994 bevakades av Arbetarens Åsa Hammar. Hon hade just skrivit artiklar om Roks, Eva Lundgren och om en fundamentalistisk tendens bland kvinnojourernas ledning. Jag var anarkafeminist och tyckte att artiklarna var helt okej men att det blev oseriöst av Arbetaren att, som jag såg det då, enbart fokusera på extremerna. Men behandlingen av […]
Roks årsmöte 1994 bevakades
av Arbetarens Åsa Hammar. Hon hade just skrivit artiklar
om Roks, Eva Lundgren och om en fundamentalistisk tendens
bland kvinnojourernas ledning. Jag var anarkafeminist och
tyckte att artiklarna var helt okej men att det blev oseriöst
av Arbetaren att, som jag såg det då, enbart fokusera
på extremerna. Men behandlingen av Åsa Hammar
på årsmötet var obehaglig. Inte för
att det sades så mycket, utan för att det gick
som ett litet sus av närapå hat mellan bänkraderna
när det uppmärksammades vem hon var. Jag får
samma dubbla känsla av ”Könskriget”, Evin
Rubars och SVT:s två dokumentärer om Roks.
Det finns en fara i att sluta sig
samman och se övriga samhället som några som
inte uppnått samma grad av medvetenhet. Då blir
det oerhört känsligt att kritisera, tycka och tänka
själv. ”Är du inte med oss är du emot
oss.” Det är välkommet att dogmatism inom Roks
tas upp eftersom organisationen internt inte tycks ha klarat
av att föra en fri debatt.
Men Könskriget ger också
delvis rätt åt dem som anser att om man släpper
fram kritik så förlorar man landvinningar som gjorts
genom årtionden av enträget kvinnoarbete. För
när Evin Rubar vevar på så verkar det inte
bara vara påståenden om att det är vanligt
förekommande med satanistiska pedofilnätverk – vilka
karvar ur foster ur kvinnors magar – som ska anses vara extremt
utan även tanken om att det finns ett patriarkat, eller
en könsmaktsordning.
Kidnappningen av två unga flickor,
som ”Bellas vänner”, en numera nedlagd grupp
i Umeå anklagas för, kastar mörka skuggor
över Roks. Och om det stämmer att Roks inte utrett
saken och vidtagit åtgärder för att något
liknande inte ska inträffa i framtiden är det på
tiden att de gör det nu. Men Könskriget blandar
hejvilt. Allt blir till lika starka bevis på sekterism.
Som när två unga kvinnor från tjejjouren
i Umeå får frågan: ”Såg ni det
så här innan ni blev engagerade” och de två
svarar nekande och tittaren får känslan av de två
kvinnorna utsatts för hjärntvätt. Det är
inte konstigt att dra nya slutsatser om samhället vi
lever i när effekterna av patriarkatet syns så
tydligt som det gör på kvinno- och tjejjourerna.
Roks har på sin hemsida lagt
ut den del av intervjun när ordförande Ireen von
Wachenfeldt talar om män. På frågan om Roks
tycker att män är djur svarar hon: ”Nej det
tycker vi inte. Men har man varit utsatt för upprepade
övergrepp från män har jag förståelse
för att man kan känna så”. Det svaret
är inte med i SVT:s program.
Evin Rubar ställer sedan enligt
Roks frågan ”Men vad står det här då?”
och pekar på ett citat i en recension i Kvinnotryck
av Valerie Solanas Scum-manifest. ”Ja, män är
djur. Tycker inte du det?”. Om Roks beskrivning stämmer
är det en försåtlig, undermålig och
manipulativ journalistik som används av SVT.
En man hade tidigare rätt att
slå sin fru, inställningen lever delvis kvar och
det avspeglas i vårt samhälle. Att det sedan finns
olika individuella orsaker som också kan bidra eller
spela in är en sak. Men i Könskriget vävs det
in ett misstänkliggörande av strukturella förklaringsmodeller
överhuvudtaget så att tittaren blir lämnad
med individuella förklaringar.
Att ta upp problematiken med ensidigt
tänkande genom att använda sig av en ensidig journalistik
gör debatten till ett slagfält där sakliga
argument lämnas därhän och där ”tron”
eller ”övertygelsen” blir de främsta vapnen.
Men tron behövs inte för att se att fortfarande
2005 i Sverige är män strukturellt överordnade
kvinnor. Bara öppna ögon. Det är för jävligt
men det hjälper inte att rygga för det.