Kultur

Afrikansk kamp och vardag

Film har möjligheten som få andra medier att krypa bakom verkliga händelser och ge kött och blod åt de människor som annars når oss som tomma siffror i nyhetsrapporteringar. När Rashida springer för sitt liv i filmen med samma namn, uppskrämd efter att bara sett en kniv skymta fram i byxlinningen på en man i […]

Film har möjligheten som få andra
medier att krypa bakom verkliga händelser och ge kött
och blod åt de människor som annars når oss som
tomma siffror i nyhetsrapporteringar. När Rashida springer
för sitt liv i filmen med samma namn, uppskrämd efter
att bara sett en kniv skymta fram i byxlinningen på en man
i mataffären, tycker jag mig som publik plötsligt förstå
precis – jag skulle också sprungit. Situationen, framför
allt kvinnornas situation i Algeriet, i mitten av 1990-talet blir
oss under visningen av filmen så närgången att
det känns som att få, eller snarare tvingas, vara med.
När den unga lärarinnan Rashida, efter att hon överlevt
ett mordförsök orsakat av att hon vägrat bära
in en bomb i skolan, fortsätter sminka sig, låta håret
flyga fritt i vinden och klär sig i tunna sommarklänningar,
kommer jag på mig själv med att vilja ropa högt:
Gör det inte! Gå inte till jobbet! Ta på dig en
heltäckande sjal när du går ut och handlar, för
helvete!!

Men Rashida anpassar sig inte. Hon våndas,
tvingas flytta till annan ort, är fruktansvärt rädd
och så traumatiserad att hon knappt vågar gå ut
– men hon anpassar sig inte. Inte en enda gång reflekterar
eller resonerar hon i filmen om att alternativet till rädslan
skulle kunna vara anpassning – ordlöst förstår vi
att hon lägger skulden där den hör hemma, hos de
fanatiska våldsverkarna – och hon tar sig så småningom
förbi våndan och kämpar sig tillbaka till sitt liv,
sin vardag.

Rashidas regissör, Yamina Bachir Chouikh,
berättar för publiken, efter visningen på den afrikanska
filmfestivalen CinemAfrika i Stockholms, att hennes främsta
tanke med filmen var att ge ansikte åt alla de människor
som dött i Algeriet i brutala terrordåd. Och att kanske
på så sätt kunna skapa en djupare förståelse
för vad som hänt i landet.

Men varför dödade fanatikerna
människor så urskiljningslöst? undrar någon.

– Jag kan inte svara på det, jag vill
inte ge mig in i deras huvuden och förklara hur de tänker,
svarar hon.

Till sist deklarerar hon ändå
sin syn på våldet, att det enbart handlar om makt, inte
religion, och att det är ett medel för att skapa det kaos
som krävs för att komma till makten och skapa en islamistisk
stat.

Yamina Bachir Chouikh säger att den
främsta anledningen till att våldet minskat i Algeriet
är att terroristerna i landet inte längre får samma
stöd utifrån, något som framför allt förändrades
efter attacken mot World Trade Center den 11 september 2001.

– Men vi ska inte underskatta det vardagliga
motståndet heller, att människor trotsar farorna, går
vidare med sina liv och på så sätt gör motstånd
mot våldet, säger hon.

Att kvinnornas vardag står i fokus
i filmen beror inte på någon feministisk analys, säger
Chouikh. För någon feminist är hon inte. Men hon
menar att gestaltandet av kvinnornas vardag gör situationen
i Algeriet mer tydlig än något annat.

Rashida var antagligen den starkaste, mest
politiska filmen under den veckolånga filmfestivalen. Men
att samtidigt få möjlighet, genom en film från
Thad eller en från Angola att få en glimt av vardagslivet
i dessa länder, hur pojkarna har det på Koran-skolan,
en ensamstående mammas lögn för att upprätthålla
fasaden sedan mannen lämnat henne – är näst intill
unikt. När ser vi annars vardagliga miljöer från
Afrika i våra medier? Sällan, om ens någonsin.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984