När Mississauga Goddam kom i somras var det som en naturlig fortsättning på Hidden Cameras bombnedslag till debut The Smell of Our Own som släpptes i fiol och låg på de flesta musiktidningars årsbästalistor; fantastiska poppärlor släkt med Belle & Sebastian, ofta målade med den stora penseln i Phil Spectors ljudmatteskola. Toronto-kollektivet Hidden Cameras gillar […]
När Mississauga Goddam kom i somras
var det som en naturlig fortsättning på Hidden Cameras
bombnedslag till debut The Smell of Our Own som släpptes i
fiol och låg på de flesta musiktidningars årsbästalistor;
fantastiska poppärlor släkt med Belle & Sebastian,
ofta målade med den stora penseln i Phil Spectors ljudmatteskola.
Toronto-kollektivet Hidden Cameras gillar
inte att inordna sig i stereotypt nischade roller och fack, därför
gör de inte kitschig schlager, disco, glamorös musikal
eller Village People-pastischer. För det är väl vad
man förväntar sig av ett homoband vars låttexter
handlar om bögsex, ”golden streams” och lavemang.
Så på ett sätt är det en gåta att Hidden
Cameras är homobandet heteroparen älskar att älska,
men samtidigt helt följdriktigt; trots att bandets låtskrivare
och frontfigur Joel Gibb säger sig älska bögkulturen
har han inte omfamnat dess musiksmak och attribut – eller det där
sista var inte riktigt sant för på konserterna brukar
till exempel go-go-pojkar i huvor och masker uppträda i scenkanterna.
Joel Gibb säger att Hidden Cameras
ska vara som en trojansk häst som rider in i mainstream-samhället
och skakar liv i och ifrågasätter (bland annat) homovärldens
förkärlek för att ingå äktenskap, ”en
tråkig anpassning till heterovärlden och en meningslös
handling som bara gör oss ännu mer ofria”, tycker
han. Kyrkan är ett genomgående tema här: på
kyrkogården kan man cruisa efter sex med kyrkklockor som soundtrack.
Hidden Cameras vill in i kyrkan, ta över
de erotiskt laddade symbolerna och göra dem till sina: Sent
from god/A holy visit/I wake up in the night/What is it/ I?m startled
and I?m cold and I belive that I have problems in my dreams/I feel
like I?m the only one and that I carry your disease. På Mondos
scen i Stockholm håller det för kvällen åtta
personer starka bandet plus två dansare söndagsmässa
med stråkar, klockspel, gitarr, klaviatur, gitarr och trummor.
De betar av ”Golden Streams” ”Music is My Boyfriend”
och ”That?s When the Ceremony Starts” i rask takt och
bekräftar sin speciella och unika attityd när stenhårda
låtar och militant gay-politiska texter presenteras som konstskolepop
och sorglös indieskrammel. Glappet som uppstår är
hisnande.
Hidden Cameras är på god väg
att med sin intelligenta pop öppna dörrarna till just
de ställen där de bäst behövs, för vem
kan värja sig mot ett av de absolut starkaste popbanden den
här sidan millenniet.