Kultur

Svenska kvarlevor av unken kvinnosyn

Svenskarna må vara halvt ointresserade av nationaldagen, men midsommar är det få som missar. Det är svensk kultur. Sill och nubbe med dillkokt färskpotatis, glada vänners lag och jordgubbar med grädde. Och så skärgård förstås, i juniljus. Men svensk kultur är så mycket mer. På ett seminarium i veckan, rörande Astrid Schlytters nya bok om […]

Svenskarna må vara halvt ointresserade
av nationaldagen, men midsommar är det få som missar.
Det är svensk kultur. Sill och nubbe med dillkokt färskpotatis,
glada vänners lag och jordgubbar med grädde. Och så
skärgård förstås, i juniljus.

Men svensk kultur är så mycket
mer. På ett seminarium i veckan, rörande Astrid Schlytters
nya bok om socialtjänsten och hederskultur utbrast Tanja Bojovic
från Migrationsverket att integrationen misslyckats. ”De
förstör för oss invandrare!” sa hon ilsket.
”Om de inte kan lära sig att man inte mördar sina
barn i Sverige har de inget här att göra. De väcker
bara svenskarnas rasism!”

Bojovic har i all välmening tänkt
samma tanke som miljontals andra. Men det håller inte. För
mäns våld mot kvinnor är ett universellt problem.

Häromdagen fick jag höra om en
kompis två vänner. Den ena hade utnyttjats sexuellt i
fem år av sin mors sambo innan hon vågade anmäla.
Han tog sig rätten till hennes oskuld när hon var elva.
Då hon vid flera tillfällen burit urringat och varit
berusad kortades straffet till två år.

Den andras mor har bytt identitet. Efter
åtta års misshandel flyr hon sin man. Han kommer efter.
Gång på gång.

Enligt Schlytter lyfter socialtjänsten
få fingrar för att förhindra en pågående
hederskonflikt. Först när skadan är skedd agerar
man. Men trots lagförbud gäller denna flathet även
svenska mäns våld mot kvinnor. Och i pressen blir de
vinstbringande kvinnomorden en följd av kultur, galenskap eller
alkoholism. Ansvaret är sällan mannens eget.

Många brukar här komma med det
observanta inlägget att det inte är alla män som
misshandlar. Nej, och inte heller är det alla kurder som begår
hedersmord. Vore det därför inte mer givande att fråga
sig vad det är som möjliggör våldet för
dem som väljer att utöva det? Vad är det som gör
att en urringad topp kan förkorta ett pedofilstraff, eller
att socialtjänsten envisas med den familjevärnande närhetsprincipen
trots att hedersmord varit känt sedan 1986? Varför är
det kvinnan som tvingas byta identitet efter misshandel?

Enligt äktenskapsbalken bör äktenskap
ingås av ett älskande, jämställt par som själva
bestämt sig för detta. Att utlänningslagen gör
undantag för kultur leder till tvångsgifte. Att socialtjänsten
med ögon blå som ett skärgårdsvatten placerar
misshandlade flickor hos sin farbror leder till hedersmord. Och
då den svenska kulturen blundar inför sina egna kvarlevor
av en unken kvinnosyn upprepas misstagen.

Hur kan vi tala om misslyckad integration,
då vi som mottagarland inte tar ansvar för vårt
eget våld? Är det över huvud taget möjligt
att få bukt med ett så universellt samhällsfenomen
som mäns våld mot kvinnor utan att bringa reda i dess
rotsystem och grenverk?

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984