De papperslösa arbetarna utgör ett dilemma för fackföreningsrörelsen. Hela rörelsen är nog överens om att alla som arbetar i Sverige ska ha samma rättigheter och bra villkor. Om vissa grupper hårdexploateras uppstår ju en delad arbetsmarknad som sätter press nedåt på alla arbetares villkor. När nu tiotusentals arbetare saknar grundläggande rättigheter kan arbetarrörelsen hantera det på två sätt. LO angriper situationen i första hand genom att avslöja de papperslösa och få dem utvisade. SAC försöker attackera problemet från motsatt sida: Att förbättra de papperslösas villkor genom organisering och kamp. Det leder till kontroversiella ståndpunkter. Lotta Holmberg och David Eklind är initiativtagare till organiseringen av papperslösa arbetare i Stockholms LS av SAC. Helst vill de att alla arbetare i Sverige ska få arbetstillstånd. Men samtidigt är kravet ”papper åt alla” inte realistiskt på kort sikt, tror de. Därför måste svartarbete accepteras – om än motvilligt. – Vi inser att människor är tvungna att jobba svart medan de kämpar för vita anställningar och avtalsenliga löner, och vi accepterar att de gör det. Vi gillar inte svartjobb, men organiseringen måste börja där folk står. Det första är att betrakta de papperslösa som en del av samhället, säger David Eklind. – Det finns två extremer i frågan om svartarbete. Den ena utgörs av nyliberaler som tycker att det är positivt att arbetskraften säljs billigt. Den andra extremen betraktar alla som jobbar svart som svartfötter oavsett deras valmöjligheter. Jag tycker att det viktiga är att vi alltid strävar efter att alla ska ha så bra arbetsvillkor som möjligt. LO:s restriktiva förhållning fungerar inte, tycker de. – Människors längtan efter bättre villkor går inte att stoppa, och inte heller kapitalets behov av arbetskraft. En protektionistisk linje stoppar inte migrationen, det bara driver ner den under jorden och gör den farligare. Det skapar en marknad för maffian och sexindustrin. LO biter sig i svansen, säger David Eklind.
Nyligen skrev Arbetaren om syndikalistiska CGT:s framgångsrika organisering av papperslösa i Spanien (nr 15-16/04). Men det finns en stor skillnad mellan den spanska och den svenska statens inställning till fenomenet, som påverkar möjligheterna till framgångsrik organisering. I Spanien – och stora delar av Sydeuropa – finns många fler papperslösa arbetare. Precis som här saknar de formella rättigheter, men de utgör en så viktig del av ekonomin att de har en relativt stark förhandlingsposition. De lever sina liv närmast halvlegalt, och deras strider har åtminstone ibland lett till arbetstillstånd. Spanien har i perioder beviljat amnestier, alltså legaliseringar av stora grupper invandrade arbetare. Där den spanska regeringens inställning är öppet hycklande, är den svenska regeringen – liksom LO – strikt: Ingen ska arbeta i Sverige utan tillstånd. Om någon blir påkommen skickas de ut. Några exempel på att papperslösa har getts permanenta arbetstillstånd i Sverige om de inte också haft asylskäl finns inte. Denna strikta inställning hänvisar papperslösa i Sverige till ren illegalitet. Vilket som är värst kan man förstås diskutera – att medvetet hålla nere löner och villkor för en stor del av landets arbetskraft eller att inte låtsas om problemet. Det finns dessutom tecken på att den sydeuropeiska inställningen börjar breda ut sig även i Sverige.
Lotta Holmberg menar att man kan tala om fyra grupper av papperslösa arbetare i Sverige. Den första gruppen är flyktingar som har sökt asyl och väntar på besked. Om utredningen väntas ta mer än fyra månader har de rätt att få arbetstillstånd. – Men Migrationsverket upplyser sällan om det. Min egen erfarenhet är att många i den här gruppen jobbar svart. I princip finns det inga hinder att organisera dem, men ändå är det sällsynt att det görs. När tre asylsökande gick med i Stockholms LS lyckades vi förhandla oss till anställningsbevis och de fick högre lön och semesterersättning retroaktivt, berättar Lotta Holmberg. David Eklind påpekar att den här gruppen har en ganska bra förhandlingsposition eftersom de inte kan bli avvisade och eftersom arbetsgivare som anställer dem svart faktiskt kan sättas dit för det. Om de beviljas uppehållstillstånd börjar ofta en lång och svår – men helt legal – period innan de får fotfäste på arbetsmarknaden. Om de nekas asyl skickas de ur landet. Men många gömmer sig och överklagar beslutet. Dessa utgör den andra gruppen. Redan vid första avslagsbeskedet förlorar flyktingarna rätten att arbeta. Lotta Holmberg tror att de flesta i den här gruppen arbetar svart för att klara sig. – De har helt klart en dålig förhandlingsposition och det är svårt att veta vilka fackliga strategier som kan användas. Men jag tror ändå att det blir lite bättre om de har ett fack i ryggen. Då får de kunskaper om löneläget, de kan lättare bygga upp ett solidariskt nätverk omkring sig, säger David Eklind.
En tredje grupp utgörs av arbetare som saknar arbetstillstånd, som har kommit hit på turistvisum och stannat kvar. Många av dem har köpt falska arbetstillstånd, inte sällan i tron att de var äkta. Det är främst den här gruppen som Radio Andina har arbetat med (se sidorna 10–11), och de flesta som har sökt sig till SAC tillhör också denna grupp. De har lite starkare förhandlingsposition än den andra eftersom de inte behöver vara livrädda för att bli deporterade. De kan vara lite modigare och ställa krav, menar Lotta Holmberg. Den fjärde gruppen har tillfälliga arbetstillstånd. De är till exempel säsongsarbetare inom jordbrukssektorn eller har F-skattsedlar och får då ta uppdrag under några månader i taget. De har papper, men inte permanenta. Inte sällan återkommer de år efter år. Trots detta är det vanligt att de inte har vita anställningar och avtalsenliga löner. Lotta Holmberg berättar om några underbetalda lantarbetare som organiserade sig i Kommunal – men då blev avskedade. – Det borde gå att samarbeta med fack i till exempel Polen, men ingen verkar vilja ta i den här gruppen. De riskerar avsked eller att inte få tillbaka jobbet nästa sommar om de organiserar sig, men med ett fack i ryggen kan de förhandla till sig skadestånd för sådant, säger hon. Tillsammans utgör dessa grupper mellan 30 000 och 50 000 människor i Sverige, tror Lotta Holmberg, som har räknat ut siffran genom att sammanställa statistik från bland annat Migrationsverket.
Organiseringen av papperslösa har precis börjat. Det började med ett öppet möte på ABF-huset den 4 april. I påskas hölls ett nytt möte där 14 papperslösa latinamerikaner deltog, och en vecka senare hade flera av dem sökt inträde i LS. I gruppen finns städare, byggjobbare, diskare och även arbetslösa. På mötet bildades fyra arbetsgrupper: En för att förbereda arbetsplatskamp och för att tipsa varandra om bra arbeten. En för att organisera studier, främst i svenska. En för att hjälpa till med sjukvård för behövande. En arbetsgrupp för kommunikation, i första hand för att sprida information om organiseringen. Lotta Holmberg och David Eklind säger att de inte försöker ge de papperslösa några falska förhoppningar. – Vi sade att SAC är en kamporganisation. Att vi inte kan hjälpa till att fixa papper utan att vi möts här för att kämpa tillsammans. Deras svar var: ”Bra. Då börjar vi”, säger David Eklind. Han tror att dessa säkert inte är representativa för hela gruppen papperslösa, men att SAC ju är en minoritetsorganisation även bland svenska arbetare. – Poängen är att de redan är exploaterade, utsatta och rädda för att bli upptäckta. Det kan inte vi göra något åt, men de blir inte mer, utan mindre, utsatta genom att organisera sig, säger Lotta Holmberg.
Hon har länge arbetat inom flyktingrörelsen, men har märkt att intresset för facklig organisering där är litet. – De kämpar för asylrätten och ägnar sig åt ”riktiga” flyktingar. Det finns inget utrymme för politiska diskussioner, eftersom det är en bred rörelse som arbetar utifrån ett rent humanitärt perspektiv. Utan att förringa flyktingrörelsens insatser tycker de att det behövs klassorganisering – och självorganisering. – Att inte ha den där hjälpa till-inställningen utan att kämpa tillsammans känns väldigt bra. Det här har snabbt gått från en snittsig idé till att börja bli verklighet, säger David Eklind.
Publicerad Uppdaterad
21 timmar sedan
Akram Mardan och Tony Akdemir har jobbat på Region Stockholms sjukvårdslager i många år och menar att arbetsförhållandena blivit allt sämre. Foto: Johan Apel Röstlund
På tisdagsmorgonen återupptog de syndikalistiska lagerarbetarna på regionägda MediCarrier sin strejk för kollektivavtal och rättvisa löner.
– Vi står inte här för att vi vill, utan för att de inte behandlar oss schysst där inne, säger Tony Akdemir som jobbat på Region Stockholms sjukvårdslager MediCarrier i Spånga sedan 2016 samtidigt som han pekar bort över parkeringen mot lagerbyggnaden.
Tillsammans med ett tjugotal arbetskamrater i den syndikalistiska driftsektionen lade han på tisdagsmorgonen ner arbetet och gick än en gång ut i strejk.
Anledningen? Facket vill teckna ett kollektivavtal och få upp medlemmarnas löner. Något det regionägda lagret hittills vägrat.
Bemanningsanställda får högre lön
Sammanlagt är omkring en tredjedel av alla anställda på golvet medlemmar i driftsektionen som nu strejkar och förhoppningen är att få till ett resultat inom kort. Strejken är den andra på mindre än ett år och Akram Mardan, som är ordförande i sektionen, förklarade förra veckan för Arbetaren att MediCarrier varken följer det rådande kollektivavtalet med Kommunal eller går med på att teckna ett nytt avtal.
Foto: Johan Apel Röstlund
– De har dessutom nyligen tagit in bemanningsanställda som får högre lön än oss som jobbat här i flera år.
Han värmer händerna mot en mugg med kaffe i decemberkylan utanför lagret och pratar med sina arbetskamrater. Alla nickar instämmande. Arbetsförhållandena har, enligt dem, försämrats de senaste åren.
– Det händer att vi får lära upp nya folk på jobbet och sedan får de direkt högre lön än oss. Det är inte rättvist, säger Rodi Isho som också deltar i strejken och Tony Akdemir fyller i.
– Allt har verkligen blivit sämre. Man vill ju jobba och man vill trivas. Men ledningen har tagit bort alla våra tidigare förmåner. När det till exempel är obligatoriska medarbetardagar, ofta på helger, fick vi tidigare dubbelt betalt. Nu är det bara tjänstemännen som får det, inte vi på golvet.
Akram Mardan är ordförande i den syndikalistiska driftsektionen på MediCarrier. Foto: Johan Apel Röstlund
Samtidigt som strejken utanför lagret drog igång hölls också en protestmanifestation utanför Region Stockholms huvudkontor i solidaritet med lagerarbetarna.
– Nu är det snart jul och många röda dagar. Det kommer att bli kaos inne på lagret om vi fortsätter att strejka, så jag hoppas verkligen det här ger resultat, säger Akram Mardan.
Nya gruvetableringar och fortsatt militär upprustning krävs för att rädda inte bara norra Sverige utan i stort sett hela västvärlden. Så låter det ofta från så väl ledande makthavare som media, menar Arbetarens nya krönikör, journalisten och Kirunabon Alex Olofsson.
Berätta kort om dig själv, vem är du?
– Nå, jag är född och uppvuxen i en by utanför Kiruna och har väl alltid varit väldigt intresserad av vad som sker här uppe i norr. Som journalist har jag skrivit för lokalmedier och känner att det som sker nu i norra Sverige, bland annat med alla nya industrisatsningar, också ger en större bild av Sverige och samhället i stort. Mycket av det som pågår i norr visar väldigt konkret på hur politiken, industrin, marknaden och civilsamhället fungerar som helhet.
I din första krönika skriver du om Kiruna och den så kallade gröna omställningen och nyindustrialiseringen i Norrland. Hur har du själv påverkats av att växa upp på en ort så präglad av den svenska gruvindustrin?
– För oss som Kirunabor är gruvan en del av vårt DNA, på ett sätt som kan vara svårt att förstå för utomstående. Det är ett medberoende som sträcker sig tillbaka över hundra år i tiden. Gruvan är, oavsett om vi vill det eller inte, en del av vårt kollektiva undermedvetna. Ur ett psykologiskt perspektiv är det superintressant. Men oavsett nya satsningar, som exempelvis ”den gröna omställningen”, så handlar det i slutändan om beslut i styrelserum. Långt från oss som faktiskt bor här. Än så länge är det samma för oss som det alltid har varit. Malmen ska fram, skogen ska avverkas och vinsterna ska söderut. Men vi i journalistkåren måste faktiskt idka självkritik på det här området. En så enkel sak som att ställa frågor i stil med, ”vad är egentligen det gröna i den gröna omställningen”. I stället för att köpa politikers och kommunikatörers pressmeddelanden rakt av. Som jag nämner i krönikan så har det blivit en märklig chockdoktrin som media dras med i. Det är återigen ”nu eller aldrig” som gäller. Låter vi inte industrin göra som de vill så kommer bygden, Sverige och snart hela västvärlden att gå under. Och så är det naturligtvis inte.
Vad kan vi mer förvänta oss för ämnen av dig framöver?
– Just nu är jag väldigt intresserad av den militarisering som pågår, särskilt hur den påverkar oss här i norra Sverige. Det här är enorma händelser men rapporteringen om detta har blivit minst sagt märklig. Amerikanska krigsmakten är här och tränar för krig, men media rapporterar om det på samma sätt som när man skriver om en pimpeltävling i Piilijärvi eller en paltafton i Hakkas. Det blir konstiga mysreportage där Försvarsmaktens kommunikatörer även här får tolkningsföreträde. Det känns tröttsamt att säga, men tyvärr är det ännu ett till område där vi journalister på glesbygden har misslyckats. Precis som med ”den gröna omställningen” så gör makthavarna och media återigen medvetet, eller omedvetet, gemensam sak. Konsekvensen blir journalistik som beskriver en väldigt skruvad version av verkligheten. Nu måste vi ändra på detta genom att faktiskt göra vårt jobb. Där har Arbetaren absolut en viktig roll att spela.
"Syndikalismen anländer med inlandsbanan till vårt land", skriver Mismar - ett skrivkollektiv från övre Norrland. Illustration: Lars Axelsson, Foto: Vidar Ruud/TT
Under en lång period var ett av syndikalismens starkaste fästen i de norra delarna av landet. Vilka komponenter gjorde att den tog skruv och hur omformades den i och av de nordliga skogsbygderna?
Det finns inga spår av dem kvar nu. Inga märken i landskapet, inga platser eller museum bär deras namn. Våra minnesmärken är stenen och tjärnen. Våra museum är kyrkogårdarna.
Namnen har vi gett våra barn att gömma som mellannamn och vi hoppas att någon någon gång ska minnas dem. Ta fram dem igen och använda som tilltalsnamn åt nya barn. Akvelina, Jomas, Gunnar, Märta.
Elmina, Mikkel, Juha och Pannoris-Pål.
För allt stort som händer börjar som minnet av något annat. Det vi i dag minns liksom det de en gång kämpade för att inte glömma: Att det finns en annan ordning.
Syndikalismen anländer med inlandsbanan till vårt land. De flesta av de Lokala Samorgansationer som ska komma att prägla livet för våra skogsarbetande förfäder startar som så kallade rallar-LS.
Men det betyder inte att idéerna anländer i ett vakuum. Nästan överallt i det skogsland där syndikalismen slår rot, finns en särskild sorts mylla.
Från de traditionellt fäbodbrukande bygderna i Hälsingland och norra Dalarnas mest osvenska delar (läs: Älvdalen) till finnmarkerna kring Hamra, Loos, Fågelsjö och Tandsjön. Från det rödsvarta Härjedalen som av Nisse Lätt dubbades till Sveriges (sic!) Katalonien – till Västerbottens nybyggarland, Jokkmokks skogsamebygder och Tornedalens flottar- och smugglar-älvar. Dessa är under en lång period bland de starkaste fästena för syndikalismen, inte bara i Sverige utan i hela Europa.
Och i samtliga bygder går det att urskilja två komponenter som återkommer gång på gång.
Det som en gång var
Den ena är närvaron av ett förkapitalistiskt liv.
Det moderna Norrland tar formen under skiftes- och avvittringsrereformerna, samt det efterföljande Baggböleriet, under slutet av 1800-talet och 1900-talets början. Fram till 1800-talets slut och 1900-talets första årtionden var folket till stor beroende av ett utmarksbruk som nyttjade marken som allmänning. Oavsett om vi pratar om det extensiva betet inom renskötsel, fäbodbruket, säsongsvis jakt och fiske i lag eller svedjebrukets ambulerande vandring från eld till råg, till rova, get och ko – så är grunden för det en samförvaltad utmark, en jord “utan ägare”.
Även bruket i jordbruket i byarna lydde då under annan lag. Till och med av den jord som ägdes privat rent formellt, gjordes ett kommunistiskt bruk av genom tegssystemets olika varianter. Marken var aldrig helt och hållet någons. De allt smalare strimmorna av arvslotter som i statens ögon sågs som ineffektiva och i behov av skiftesreform, blev från bygdens horisont ett sätt att driva privategendomen till sin motsats. Bruket av dem krävde privategendomens upphörande: gemensamt arbete av en by i lag, vars frukter fördelades med lott.
Men det här livet i skogslanden kom också med en politisk dimension. Det handlade om allt från i princip autonoma sijtar och kåta-käräjät (tältdomstolar), fäbodväsendets säsongsvisa skifte mellan maktordningar (från en patriarkal byorienterad till en mer kvinnocentrerad i utmarken), de skogsfinska folkens avskiljdhet eller det självstyre som i praktiken rådde mellan glesa ting och prästvisitationer.
Dessa kommuner – i bred bemärkelse – skiljer sig åt. De har alla sina lokala egenheter, men gemensamt för dem är att de genomsyras av icke-statliga strukturer som baseras på frivillig samverkan och decentralisering. Detta i sin tur grundat i en kulturell skillnad mellan det egna folket och bygden, respektive det storsvenska samhälle staten och kapitalismen representeras av. Men decentralisering innebär inte isolering. Den ingår i en väv av ömsesidiga beroende och utbyten i form av kunskap och handel och arbetsdelning mellan folk och land. Vi tror inte att det är en slump att det påminner om en viss politisk tendens som kommer att bli populär.
Hur integrerat i staten och kapitalismen livet var varierar såklart extremt mellan olika platser. Från ett Tornedalen där det är oklart om man överhuvudtaget kan tala om ett kapitalistiskt system ens i början av 1900-talet, till ett Hälsingland där det sedan länge finns väl etablerade brukssamhällen, är skillnaderna stora.
Om rallarsyndikalism i Arbetaren den 18 juni 1937. Ur: Arbetarens arkiv
Men oavsett var man riktar luppen så kan man säga att något som var gemensamt för alla dessa platser är att det fortfarande finns en viss autonomi hos både bygder och i arbetslag gentemot överheten. Om man vill vara lite försiktig och inte prata om pre-kapitalism, skulle man kunna använda sig av Marx teori om kapitalismen som en rörelse från en uteslutande formell till en allt mer reell underordning av arbetet. Samhället var i dessa bygder ännu bara formellt underordnat kapitalet. Kapitalismen och staten existerade visserligen, men de var avlägsna fenomen och hade ännu inte stöpt livet i sin avbild. Det mer som kvarnhjulet i en ström, än de kraftdammar som stöper om hela flödet det senare skulle utvecklas till.
Den stora stölden
Till dessa pre-kapitalistiska former av liv, har vi den andra komponenten i den mylla varur en inhemsk syndikalism ska komma att gro.
Det här är bygder som under 1800-talets slut och 1900-talets början drabbas extremt hårt av den omfattande landstöld som sveper över vårt land. I och med skiftesreformerna, avvittringen och baggböleriet blir de gemensamma utmarker som utgör grunden för det som ibland kallas självhushållning, egendom koncentrerad i några få händer.
De flesta människor fråntas möjligheten att försörja sig på annat vis, och tvingas därmed in i lönearbete. Den här proletariseringen är ofta mycket hastig och brutal. Inom loppet av en generation går folk från att vara mer eller mindre självförsörjande till att vara helt utelämnade åt lönearbetet. På vissa platser i Hälsinglands finnbygder sitter bolagen när plundringen är över på ett nästan 100 procentigt markinnehav.
Flottare på Klarälven, 1918. Foto: Wikimedia commons
Från dessa stulna skogar uppstår de statliga och privata skogsbolag som vi känner av i dag. De bestulna, från vilka vi i sin tur härstammar, sätts att arbeta i marker som tills nyligen förvaltades som allmänning, men som man numera bebor på nåder. Man högg, flottade och tjärade för pengar som knappt går att leva på. Till och med vantarna sög vårt blod.
Så när syndikalismen anländer med den där ytterst specifika, militanta och klanlika ambulerande släggkommun som är rallarkulturen, är det inte konstigt att den tar skruv. Folket har just berövats en form av liv som innehåller något som är kusligt likt de sektioner, lokala samorganisationer och federationer syndikalismen erbjuder. Det är klart många föredrar den här tendensen, framför storsvenskens socialdemokrati.
Avkoloniserat arbete
Det här mötet innebär dels att de klassiska syndikalistiska grundpelarna ges ett nytt sammanhang. Som den centrala tanken om en organisation för alla arbetare – one big union. En sådan organisation är bättre anpassad för hur arbetet såg ut i de nordliga skogsbygderna. En arbetare kunde på ett år gå från att hugga, flotta och tjära till att ta påhugg vid skörden. Men det motsvarar också det liv man vill leva. Något som hos oss inte bara handlade om en dröm om en framtid, utan också om en återgång till den variation som präglade det prekapitalistiska liv som rådde innan landstölderna.
En form av liv där inte bara arbetet skiftade drastiskt med naturens växlingar, utan till och med sättet på vilket samhället var organiserat (tänk till exempel på skillnaden mellan livet i byn om vintern och fäboden om sommaren). Till skillnad från LO:s yrkesförbund, som kapitulerar inför den påförda arbetsdelningen, innehåller syndikalismen ett hopp om ett mänskligt liv som kan få fluktera lika mycket som den natur man lever i.
Men det här mötet innebär inte bara att vårt folk anammar de nya idéerna i oförändrad form. Tvärtom, eftersom det vid den här tiden är frågan om en dynamisk rörelse, så låter sig syndikalismen också omformas av de som “brukar” den. En inhemsk syndikalism, med sina egna särdrag, börjar ta form.
Det mest uppenbara exemplet på det är registermetoden. Den utarbetades av rallare och blev snabbt populär i skogslänen. När den var som störst omfattade den omkring 30 000 arbetare.
Metoden gick ut på att arbetarna förde register över gemensamt överenskomna priser på arbete. Arbetarna tog också över förmedlingen av arbeten så att det var arbetslaget, och inte arbetsköparen, som bestämde vilka som skulle rekryteras för att göra ett jobb.
Registret återupprättar på så sätt arbetslagets autonomi gentemot arbetsköparen och pekar ut en riktning mot en framtid i vilken arbetarna själva har makten att “leda och fördela arbetet”. Det kan på så vis ses som prefigurativ politik, ett embryo till en annan framtid.
Att ingå i registret medförde inte heller fredsplikt. Rätten att ta till stridsåtgärder – av vilka den mest långtgående är arbetsvägran – innebar att arbetet inte bar med sig det arv av livegenskap och träldom som kännetecknar både kollektivavtalets avtalsperioder och den fasta anställningen. Arbetarna kunde när som helst välja att träda ur överenskommelsen. De bibehöll den rätt att lämna som Wengrow och Graeber i Början på allt ser som en av de centrala friheterna i de ursprungliga samhällenas “anarki”.
Ofta var hela bygder med i registret – så till den grad att man kan tala om ett särskilt “registerområde” som sträcker sig som en lagun från norra dalarna och uppåt. Det är som att registret under sin höjdpunkt lyckas med det som den Lokala Samorganisationen enligt vissa är till för. Det upplöser motsättning mellan geografisk och ekonomisk organisering – men gör det utifrån organiseringen som klass, på arbetet.
Det här skapade så klart ganska stora lokala variationer i villkor, vilket kanske inte alltid var så jättekul. Men det återupprättar samtidigt en kollektiv autonomi hos bygder och regioner som oftare än inte skiljer sig kulturellt från den storsvenskhet som lokalt ännu mest representeras av kyrkan och skogsbolagen.
Det blir som ett folk som ingår ett avtal med ett annat – vårt folk med kolonialmaktens – och en hel regions position förskjuts gentemot den makten. De områden med syndikalistisk hegemoni som uppstår, och på vissa platser består ända in i på 1980-talet, kan ses som en fortsättning på den lokala bestämmanderätten hos en bygd eller by som var rådande innan avvittring och baggböleri slog sönder de ursprungliga gemenskaperna. Det är syndikalism, använd som antikolonial strategi – det vill säga en sorts avkolonisering.
En första återvittring
Att strejka är inte bara att vägra arbeta. Det är också att hindra någon annan från att utföra ens arbete. Man måste gå strejkvakt, något som i skogsindustrin alltid innebar att på ett eller annat vis skydda skogarna från strejkbrytare och bolagsfolk.
Strejken kompletteras med blockader av bäckar och skogsområden. Metoderna för att upprätthålla blockaderna och registret varierade, ofta räckte det att söka upp och tala vänligt med folk. Andra gånger samlades 200 deltagare för nattliga demonstrationer till platsen där svartfötterna befann sig. Det hände också att någon okänd klippte telefonkabeln till ”strejkbrytarchefen av guds nåde” eller att folk spikades fast i tallar.
Den specifika syndikalism som uppstått i våra trakter börjar bli stor på 1920-talet. De stora landstölder som omöjliggjorde många av de traditionella näringarna – den process vi beskrivit ovan – är fortfarande alldeles färska.
Arbetaren den 2 april 1931. Ur: Arbetarens arkiv
Så när skogsarbetarna går i strejk är det alltså i skogar som fram tills nyligen var gemensamt förvaltade. Och när de sätts i blockad och av strejkvakter rensas på representanter för de bolag som stulit dem under avvittringen, är det ett rent handgripligt återtagande av den stulna jorden.
Men det innebär mer än så. De strejkande måste nämligen försörja sig på något vis. Det här är under en epok när strejkkassorna är skrala eller obefintliga. Men, som Ingemar Sjöö skriver i Fackliga fribrytare, “till skillnad från urbana proletärer förfogar befolkningen häruppe över vissa försörjningskällor som deras motståndare inte utan vidare kunde täppa till.”
Här kommer de traditionella näringarna återigen att få en funktion. Strejken förlitar sig dels på djurhållningen och jordbruket, dels på fisket och jakten – ofta med prefixet -tjuv (fast det ju är bolagen som stulit skogarna till att börja med).
Vi kan ta exempel från en av de mest långtgående konflikterna vi haft i vårt land. Under Lossmen-Ekträsk konflikten i Västerbottens inland (1925-1931) fick inga lokalbor jaga på bolagens eller kronans marker. Trots detta jagades det, såklart. Det ansågs som en traditionell rätt och var nödvändigt för överlevnaden.
“Sköt någon en älg […] fick var och en sin del; man hjälptes åt att stycka den och bära hem köttet från skogen. Tystnaden var därmed bekräftad.”
Under notfisket på höstarna kunde exempelvis fångsterna av löja bli mycket stora och även dessa fördelades: “Man saltade ner fisken i stora trätunnor och hade då åtminstone ett mål säkrat varje dag under vintern”.
Men en om möjligt än större roll spelas av det traditionella jordbruket, där djuren har en central roll.
Arbetaren den 16 oktober 1943. Ur: Arbetarens arkiv
De som inte hade åkrar “fick en påse korn”, “de som inte hade kor, fick mjölk”. Slaktades det fick varje hushåll med sig kött hem och föda till de så livsviktiga korna samlades kollektivt in av bybor och småbrukare i närliggande byar.
För oss går även den här processen att likna vid en sorts avkolonisering. Det som sker är på samma gång en rörelse in i en socialialistisk, kanske till och med kommunistisk, framtid och en återgång till tidigare livsmönster. Det är framtid och forntid i samma andetag. Och det hamnar väldigt nära det vi ibland pratar om som att återvittra jorden: att inte bara ta tillbaka de avvittrade markerna, utan dessutom bruka dem som om avvittringen aldrig ägt rum.
Möjligheten att falla tillbaka på den här formen av liv gav såklart också människor självförtroende att utmana systemet. Vi tror att det är en underskattad orsak till varför den här arbetarrörelsen kunde vara så pass revolutionär: det handlar inte bara om att inte ha något annat än “bojor att förlora”, utan också om att veta att man kan överleva även “utanför sin cell”.
Situationen var närmast det motsatta från i dag då det finns enorma inomkapitalistiska betalningsmedel i stridsfonderna, men inte ens koloniolotter att falla tillbaka på om tillgången till dem stryps – något som ju kan ske med en knapptryckning.
Vi tror att det åtminstone kan vara något att fundera på för de som anser sig vara skogsarbetarnas arvtagare av i dag.
Att bli annan
Rollen som det småskaliga jordbruket fick hade också en annan effekt som är specifikt för de syndikalistiska skogsbygderna. Sjöö skriver till exempel angående Härjedalen att de flesta åtminstone hade “en ko” att falla tillbaka på för brödfödan. Skötseln av djuren spelade en otroligt central roll både i det prekapitalistiska samhället och i förmågan att överleva under en strejk. Något som vi tror måste ha påverkat relationen mellan könen.
Patriarkatet är både äldre och mäktigare än kapitalismen. Men makten är som ett jordspett när tjälen går. Det sjunker ner oss bit för bit. Så när lönearbetet införs innebär det en cementering i familjen av det omgivande samhällets manliga dominans. Det är mannen som via sin lön drar in det som behövs för mat och uppehälle. Kvinnans reproduktiva arbete osynliggörs och erkänns ofta inte ens som arbete.
Oavsett om vi talar om finska, samiska eller skandinaviska folk så såg könsrollerna helt annorlunda ut innan löneformen påfördes oss. Inom fäbodbruket till exempel, stod ett kvinnligt könat arbetet i en starkt animistiskt präglad natur i centrum. Kvinnan förväntades hantera djuren och naturens krafter och samtidigt producera de mjölkprodukter som behövdes för överlevnaden. Mannens roll var slåttern av ängar och myrmarker, ett med moderna mått nästan reproduktivt arbete. Han sörjer för att djuren har mat nog att överleva vintern. Hon förädlar det djuren skänker oss.
När strejken stryper lönen som inkomstkälla, börjar återigen en stor del av maten komma från husdjur vars skötsel är kvinnligt kodad. Den skillnad som landstölderna och lönearbetets införande etablerade mellan reproduktivt kvinnligt och produktivt manligt arbete luckras i strejkens revolutionära ögonblick upp. Det kvinnliga arbete som nyss gjorts osynligt materialiserar sig och återuppstår som en björn om våren.
Livet återvittras på ett djupare plan. Vi blir andra.
Och kanske är det så vi ska förstå den avgrundsdjupa diskrepansen mellan de fotografier vi ser, och hur vi i våra släkter minns kampen. På bilderna från kongresserna står rader av män med hattar och slitna skor. Men minnet vi bär är av förmödrarna. Hon som kom från bygden och kockade åt rallarna, som jagade bort de som kom för att sälja högerpress och som höll lågan brinnande när de flyktiga karlarna fladdrat ut.
“För till och med bolagsfolket blev tvungen att ta av sig skorna när de kom hem till oss, ska du veta.”
På tisdag har lagerarbetare på det regionägda vårdlagret MediCarrier varslat om arbetsnedläggelse. Kravet? Ett eget kollektivavtal.
Det är inte första gången som det är konflikt på MediCarrier, Region Stockholms sjukvårdslager som levererar material till sjukhus och vårdinrättningar i hela Stockholms län.
Som Arbetaren rapporterat strejkade den syndikalistiska driftsektionens medlemmar vid lagret i våras för att få till ett kollektivavtal. Nu har samma driftsektion återigen varslat om strejk och även denna gång handlar det om att regionägda MediCarrier vägrar teckna kollektivavtal med dem, som organiserar en tredjedel av arbetarna på lagret.
Strejken startar den 10 december klockan 9, och de har även varslat om en övertids- och nyanställningsblockad.
– De följer inte rådande kollektivavtal med Kommunal, och de har fortfarande inte upprättat ett avtal med oss, säger Akram Mardan, ordförande i driftsektionen över telefon till Arbetaren.
Han menar också att missnöjet är stort även bland Kommunals medlemmar på arbetsplatsen.
18 personer kommer tills vidare att gå ut i strejk den 10 december.
Samtidigt som strejken inleds ska medlemmar i syndikalistiska Stockholms LS arrangera en protestaktion utanför Region Stockholms kontor i solidaritet med de strejkande.
När Teslafabriken i tyska Grünheide slog upp dörrarna 2022 saknades både fungerande brandlarm och skyddsåtgärder mot skadligt damm. I oktober 2024 har 400 000 Teslabilar rullat ut från fabriken, trots larm om katastrofala arbetsförhållanden. Arbetaren har pratat med en tidigare anställd som vittnar om den dåliga arbetsmiljön.
2022 rullades de första bilarna ut från den första Teslafabriken i Europa, belägen strax utanför Berlin i kommunen Grünheide. I oktober 2024 hade 400 000 bilar producerats på fabriken, vilket firades med pizza och en extra lång rast för de anställda, enligt den tyska tidningen Handelsblatt som tagit del av interna chattar.
Etableringen av elbilsfabriken har mötts av motstånd både från lokalbor och miljöaktivister, men fabriken har också kantats av kritik mot dåliga arbetsförhållanden och brist på säkerhet för de anställda. Arbetaren har pratat med ”Destiny” som arbetade på Teslas fabrik i Grünheide mellan maj och oktober 2023. Hon heter egentligen något annat men vill vara anonym, hon är migrant och vill inte ta några risker.
Fick jobbet via Manpower
– Jag fick jobbet via bemanningsföretaget Manpower. Det krävdes inga speciella färdigheter utan man fick lära sig på plats. Efter två dagars introduktion började jag arbeta, berättar hon för Arbetaren via meddelandeappen Whatsapp.
Enligt henne brydde sig företaget inte särskilt mycket om arbetarnas förhållanden.
– Det känns som att man ska vara tacksam för att de gett dig ett jobb. Många av de som jobbar där är migranter. Företaget vet att arbetarna behöver jobbet, så det var aldrig särskilt mycket säkerhet för arbetarna.
Däremot menar hon att de var måna om att skydda sin idé, och man fick inte fota inne på arbetsplatsen.
– De brydde sig mer om säkerheten för företaget än för människorna. De ville skydda sin data och sin idé om hur man gör bilar.
Hon beskriver hur arbetet ledde till hälsoproblem för arbetarna.
– Arbetet är tungt. Du ska inte jobba där länge. Du får hälsoproblem, börjar hosta av dammet.
”Flög små metallbitar”
2022 rapporterade nyhetssidan rbb24 att Teslafabrikens produktion var igång trots att det saknades ett fungerande brandlarmsystem. Dessutom rapporterar de att statens arbetarskyddskontor vid inspektioner 2021 anmärkt på att det saknades lämpliga dammskyddsåtgärder. Dammet kan leda till såväl tuberkulos som lungcancer.
Hon beskriver hur det flög små metallbitar när hon arbetade med en robot. Det var ljust och högljutt. Beroende på arbetsuppgift kan man få värk på i olika kroppsdelar som ögon, lunga eller rygg.
– Inga av de jag känner där jobbar kvar, de började må dåligt på olika sätt. Vissa började känna sig sjuka, fick ryggsmärtor, arbetsbördan var för mycket.
Destiny planerade aldrig att arbeta där länge.
– Jag ville tjäna pengar så att jag kunde finansiera min skolgång, säger Destiny som nu läser en kandidatutbildning.
Det är nu över ett år sedan Destiny jobbade på Tesla men det tyska facket IG Metall gjorde nyligen en undersökning som visar på tung arbetsbelastning på fabriken. Över 80 procent av 1 200 tillfrågade anställda uppger att de känner sig överarbetade och dessutom uppger 90 procent att de har ibland eller regelbundet har fysiska besvär som huvudvärk eller ryggsmärta kopplat till arbetet.
– De här resultaten är chockerande och gör mig arg. Undersökningen visar hur kritisk arbetsbelastningen är hos Tesla. Ledningen kan inte ignorera de här siffrorna. I stället för att utfärda varningar och uppsägningar mot kritiska medarbetare måste man anta de lösningar som metallarbetarna i företagsrådet föreslagit. I enlighet med vår tyska medbestämmandekultur, säger Dirk Schulze, distriktschef för IG Metall Berlin-Brandenburg-Sachsen, i ett pressmeddelande den 11 november.
Enligt den tyska tidningen Handelsblatt har André Thierig, chef för Tesla i Grünheide, tillsammans med personalchefen Erik Demmler gjort hembesök hos sjukskrivna Teslaarbetare, under en period då sjuktalen var tre gånger så högt som genomsnittet i branschen. Att göra hembesök är enligt Tesla-chefen något som ”många företag gör”, ett uttalande som många tyska medier rapporterat om.
Destiny beskriver att arbetstempot var högt och att takten var än snabbare på nätterna.
– Det var fokus på att nå produktionsmålen, säger hon.
Destiny vittnar även om att de avskedade personer slumpmässigt, utan ens en varning.
– Det kunde vara en person som rest två timmar för att komma till jobbet, och när de kom fram så funkade inte deras nyckelkort. De fick inte ens ett mejl som sa att de blivit avskedade.
Hon berättar att det är många som reser långt för att komma till jobbet.
– Många personer reser från Berlin, men ännu fler från Polen. Folk pendlar från Kottbuss, Frankfurt och Potsdam. Människor kommer från många olika platser med restider upp till tre timmar, men de får ingen kompensation för transporten.
Innan Destiny slutade arbetade på Tesla såg hon hur skog kring fabriken avverkades.
– Landskapet öppnades upp. Det var smärtsamt att se för jag tycker inte att människor ska ockupera varenda yta på jorden. Så mycket naturresurser förstörs varje dag.
Hon anser att företaget tar upp mer yta än de behöver.
– Inne i fabriken är det rymligt, området är stort som en flygplats. Jag tycker att det är själviskt att ta upp så mycket plats, särskilt med tanke på hur mycket skog som avverkades, säger Destiny.
Februari till november i år pågick en ockupation i anslutning till Teslafabriken i tyska Grünheide. Följ med Arbetarens reporter Tuija Roberntz över marker minerade med bomber från andra världskriget, upp i trädkojor byggda av ockupanter, vidare till Teslafabrikens portar samtidigt som hon samtalar med aktivister om allt från förorenat dricksvatten till borgmästare med kopplingar till Stasi.
Prolog
Måndagen den 18 november inleddes en polisinsats i tyska Grünheide. Skogsockupanter som hade byggt ett läger i skogen beordrades lämna området med förevändningen att polisen skulle söka efter oexploderad ammunition i ett område som spänner över 5 000 kvadratmeter.
Enligt Daniel Keip, presstalesperson för polisen i Brandenburg, erbjuds aktivisterna att vistas i området utanför den avgränsade zonen för att säkra deras mötesfrihet. Aktivisterna å sin sida ville inte lämna lägret. Sedan februari 2024 har det pågått en skogsockupation i Grünheide. Ockupanterna vill förhindra en utbyggnation av Teslas bilfabriker i området.
– Polisen har hela tiden försökt skydda makthavarnas och Teslas intressen. Sedan andra världskriget finns det bomber i marken, men det är inte en fara för människor, man kan gå där, men om du vill bygga där, och exempelvis bygga ut Gigafactory, måste du leta efter bomber, berättar aktivisten Caro Weber, talesperson för lägret, över telefon.
Grünheide kommun har inte sålt området än, men Caro Weber menar att man söker efter bomber som en förberedelse för att kunna sälja till marken till Tesla.
Tysk polis skingrar ockupanternas läger. Foto: Teslastoppen
– Vi såg det som ett hot mot vår mötesfrihet, eftersom vi hade behövt lämna 80 procent av vårt område. Då började de vräka oss.
Enligt Daniel Keip var det på grund av brott mot allmän säkerhet och ordning som lägret upplöstes tisdagen den 19 november. Han skriver att polisen redan veckan innan kommunicerat att området skulle begränsas. Dessutom hävdar han att det inte fanns någon vilja att samarbeta från aktivisternas håll och att det var tydligt att deras handlingar syftade till att stoppa vidare arbete på platsen.
– Polisen skapade en kaotisk situation i lägret, och då är det såklart inte särskilt lätt att kommunicera med dem. Jag tror bara de ville ha en anledning att vräka oss. Hade det inte varit detta hade det varit något annat, säger Caro Weber.
Ockupationen har skyddats av rätten till mötesfrihet. När polisen tidigare tagit beslut om att riva lägret, tog aktivisterna fallet till domstol, där det i två instanser fastställdes att de fick vara kvar, något den tyska nyhetssidan rbb24 rapporterat om.
Enligt Daniel Keip har kommunen genomfört noggranna kontroller även i områden som inte är avsedda för byggnation. Detta är en försiktighetshetsåtgärd som baseras på upptäckten av två stora bomber i närområdet, skriver han i ett mejl till Arbetaren.
Arbetaren hann besöka lägret innan det revs. Tidigt i november reste jag till skogen i Grünheide och träffade inte bara Caro Weber, utan också Manu Hoyer från Bürgerinitiative Grünheide, ett medborgarinitiativ som organiserar sig mot Tesla. Manu Hoyer mötte upp mig vid tågstationen och ledde mig genom den potentiellt minerade skogen.
”Den här processen har inget med demokrati att göra”
Manu Hoyer väntar vid stationen Fangschleuse, cirka tjugo minuter med regionaltåg från Berlin. Härifrån är det inte långt till det läger där aktivister under året byggt trädkojor för att skydda skogen och motverka en expansion av den närliggande Teslafabriken. Manu Hoyer ska visa mig vägen dit.
Vi går förbi några polisbilar.
– De skyddar byggfordonen efter att aktivister ockuperade en av maskinerna, berättar hon.
Deutsche Bahn har börjat avverka träd i skogen för att lämna plats åt en ny godsstation för Tesla, rapporterar bland andra Berliner Morgenpost.
I mars 2022 rullade de första bilarna ut från Europas första Teslafabrik, nio månader efter planerad start. Förseningen berodde på problem med tillstånd och protester från miljöaktivister, rapporterar Business Insider. Här tillverkas bilar av modellen Y samt battericeller, uppger företaget på sin hemsida. I oktober hade det redan producerats 400 000 bilar på fabriken, vilket firades med pizza och en extra lång rast, enligt interna chattmeddelanden som den tyska tidningen Handelsblatt tagit del av.
Det har riktats kritik mot arbetsvillkoren på fabriken. Det tyska facket IG Metall gjorde nyligen en undersökning som visar på tung arbetsbelastning, över 80 procent av de 1 200 tillfrågade uppger att de känner sig överarbetade och dessutom uppger 90 procent att de ibland eller regelbundet har fysiska besvär som huvudvärk eller ryggsmärta kopplat till arbetet.
Efter besöket skogslägret får Arbetaren tag på Destiny, som tidigare arbetat på Teslafabriken. Hon heter egentligen något annat, men vill vara anonym. Hon är migrant och vill inte ta några risker.
– Arbetet är tungt. Du ska inte jobba där länge. Du får hälsoproblem, säger Destiny till Arbetaren.
Medborgarinitiativet Burgerinitiative Grünheide grundades under slutet av 2019, då det blev känt att Tesla skulle etablera en fabrik och att mycket skog skulle avverkas.
– Vi lyckades inte förhindra att 300 hektar skog höggs ner, men nu kämpar vi för att det inte ska bli mer, säger Manu Hoyer. Hon berättar att fabriken som nu ska utvidgas är byggd i ett område som ska vara skyddat för dricksvattnets skull.
– Konsekvensen kan bli att vi inte har något drickbart kranvatten och i stället måste köpa det i affären, säger hon.
Manu Hoyer vid det ockuperade lägret i Grünheide. Foto: Sasa Schramm
Leibniz institut för sötvattensekologi och inlandsfiske (IGB), pekar på att Teslas vattenförbrukning adderas till övrig vattenkonsumtion samtidigt som behovet av bevattning kommer öka i takt med klimatförändringar. Dessutom ligger fabriken i en av de regioner i Tyskland med minst vatten och nederbörd. Utöver detta pekar forskningsinstitutet på risken för föroreningar i vattnet.
Med medborgarinitiativet har Manu Hoyer bland annat organiserat demonstrationer och skogspromenader där de informerar om situationen. De senaste åren har de slagit sig samman med vänstergrupper från Berlin och bildat Tesla den Hahn abdrehen, vilket betyder ”stäng av Teslas kran”.
Manu Hoyer berättar om en medborgarundersökning som gjordes i februari som visade att över 60 procent av invånarna i regionen var emot en utbyggnad av Teslas fabrik. Efter det ändrades planen, men Manu Hoyer är ändå besviken på hur beslutsfattarna i regionen agerat.
– De modifierade byggnadsplanen från 120 hektar till 50 hektar. Sen frågade de inte invånarna igen, säger Manu Hoyer.
Manu Hoyer är kritisk till hur processen har gått till.
– Den här processen har inget med demokrati att göra.
Manu Hoyer befarar att än mer skog ska försvinna till förmån för industrin.
– Vi har hört att om tio år finns inga träd kvar här, det ska bli ett industriområde.
I oktober kom beskedet att den tyska statens miljöverk godkänner en första del i Teslas planer på att expandera. Tesla vill successivt fördubbla sin produktion i området. Nyhetssidan rbb24 skriver att det inte kommer att behöva huggas ned mer skog för att genomföra planerna enligt miljöverket.
Foto: Sasa Schramm
Den 4 december kommer det att hållas en demonstration mot det nya vattenavtal som Tesla vill få till.
– Tesla vill ändra sitt vattenavtal till sin fördel, säger Manu Hoyer.
Tesla arbetar även för att man ska få högre gränsvärden för bland annat kväveutsläpp som företaget vill få möjlighet att fördubbla, skriver rbb24.
Kopplingar till Stasi
Grüneheides borgmästare Arne Cristiani beskriver Teslafabriken som en “lottovinst” i tidningen Politico. Han pekar på att Teslas företagsskatt kan kompensera för att gasföretaget Wingas, ägt av ryska Gazprom, försvunnit från regionen i samband med att Tyskland efter Rysslands invasion av Ukraina velat göra sig oberoende av rysk gas. Dessutom lyfter Arne Christiani behovet av jobb i regionen.
– Att han säger att det är som att vinna på lotto är ett hån, eftersom lottovinsten endast är för ett fåtal. Det är en vinst för de som förstör naturen här, säger Manu Hoyer och påpekar att borgmästaren varit kopplad till Stasi.
Bland andra den tyska Stasi-experten Helmut Müller-Engbergs menar att Arne Christiani ska ha varit inofficiell medarbetare till den östtyska säkerhetspolisen. Arne Christiani ska ha haft kodnamnet ”IM Peter Förster” och rapporterat om 27 personer till Stasi, vilket bland andra den tyska tidningen MOZ.de rapporterat om.
– Om han har ljugit om att han inte arbetat för Stasi anser jag att han måste avlägsnas från sin position och bli av med sin rätt till pension. En sådan befattning som han har innebär en hög pension, säger Manu Hoyer.
Att fabriken skulle vara en vinst för regionen genom fler arbetstillfällen är inte ett argument Manu Hoyer går med på.
– De flesta av de 12 000 som jobbar på Tesla kommer inte från regionen och deras skatteinkomster tillfaller inte regionen. Borgmästaren är inte villig att säga hur många av arbetarna på Tesla som kommer härifrån.
Enligt Manu Hoyer är inte elbilar lösningen på klimatfrågan.
– Elektromobilitet är inte lösningen. Det globala syd utnyttjas och deras vatten förstörs för att framställa batterierna till de här bilarna. Det kan inte vara lösningen med vilken globala nord hävdar sig vara klimatneutrala. Enligt henne borde man decentralisera elnätet med hjälp av solpaneler.
I stället borde man enligt Manu Hoyer satsa på kollektivtrafik.
– I den del av Grünheide där jag bor, har vi bara bussar två gånger om dagen och ingen på helgen, säger hon.
Foto: Sasa Schramm
Det har också förekommit mer direkta aktioner. I mars 2024 meddelade aktionsgruppen Vulkan Group att de stoppat Teslafabrikens strömförsörjning genom attacker mot en elmast. Tysk polis meddelade samma dag att de fått larm om en brinnande högspänningsmast.
– Vi har distanserat oss från dem. Det var många av oss som bor här inte heller fick någon ström. Vi fördömer våld, säger Manu Hoyer.
Manu Hoyer leder mig vidare och vi viker av från gångstråket. Solen silar sig in mellan trädstammarna och snåren. Vi får lyfta på grenarna för att ta oss fram. Det luktar höstlöv. När vi kommer fram till lägret är det tyst och lugnt. Ett belgiskt filmteam intervjuar aktivister som har halva ansiktet täckta så att bara ögonen syns. Manu Hoyer pekar på hur de satt in kilar för att inte skada träden när de satte upp kojorna.
Samarbete mellan medborgarinitiativ och vänsterradikaler
Efter en stund dyker Caro Weber upp. Hon är talesperson för Tesla Stoppen. Vi slår oss ner på en trähammock byggd av lastpallar som har hängts upp mellan två träd. Hon beskriver hur de började bygga lägret den 27 februari 2023 och hur årstidernas växlingar påverkat livet i skogen.
– Nu ser vi hur löven blir orangea och jag tycker att ljuset är väldigt fint. Under sommaren var skogen alldeles grön och på våren såg vi blommorna komma. När vi började var det däremot kallt och isigt och vi fick ha varmvattenflaskor för att hålla värmen. Det är vackert att följa naturens skiftningar.
Caro Weber är talesperson för Tesla stoppen och kring hennes hals hänger ett halsband samma budskap: ”Stoppa Tesla”. Foto: Tuija Roberntz
Caro Weber berättar att det var vattenfrågan som fick henne att engagera sig.
– Dricksvatten är så viktigt. Det här är en av de torraste regionerna i Tyskland och Tesla bidrar till att förorena grundvattnet, det kan vi se redan i dag men det kommer nog dröja några år innan vi inser omfattningen av problemet, säger hon.
Caro Weber pekar på hur konkreta problemen blir när de handlar om vatten.
– Det handlar också om klimaträttvisa och vem som får vilka resurser. De som bestämmer här tar beslut till Teslas fördel. Kapitalismen kan kännas abstrakt och svår att tackla. Men här, genom att det handlar om dricksvatten, blir det begripligt. Det är en gemensam resurs som vi alla behöver, säger Caro Weber och berättar att man redan börjat ransonera vattnet i regionen.
I början var det runt 80 personer i lägret. Antalet på plats ökade kraftigt under aktionsdagarna Disrupt Tesla i maj då runt 800 aktivister vandrade från skogen och in på Teslas område, vilket organisationen Disrupt Now skriver om i ett pressmeddelande. Under sommaren var det färre och nu är det runt 15 personer.
– Nu är det ganska lugnt och det pågår förberedelser inför vintern. Med vintern kommer antagligen också dåliga nyheter, säger Caro Weber ännu omedveten om att lägret inom några veckor kommer att vräkas.
Foto: Sasa Schramm
Caro Weber sov i campet under ungefär två och en halv månad i början av ockupationen. Men eftersom hon har både jobb och studier att sköta är hon nu här på helgerna. Att sköta kommunikationsarbetet med media och andra grupper är något hon kan bidra med även när hon är i Berlin.
– Det är viktigt att vi tar hand om varandra. En viktig poäng med att vara här i skogen är att knyta an i kampen. Och att vi ser till att det inte bara är kvinnor och queera personer som gör omsorgsarbetet, säger Caro Weber.
Caro Weber lyfter fram hur olika grupper arbetat tillsammans i Grüneheide.
– Det är inte alltid lätt att koppla samman lokala medborgarinitiativ med den mer vänsterradikala antikapitalistiska rörelsen. Men här ville man verkligen ha kontakt. Självklart har vi olika åsikter om vissa saker, men vi jobbar ändå tillsammans.
I bakgrunden hörs de taktfasta slagen av någon som hamrar. I början var gensvaret från lokalbefolkningen nyfiket.
– Folk kom hit med hembakta kakor.
Aktionerna under Disrupt Tesla i maj är en av de saker som det fanns delade åsikter kring bland lokalborna.
– Vissa var arga och frustrerade och undrade “vad gör folk här?”. Efteråt hade vi en del diskussioner med medborgarinitiativet som fick hantera att folk var skeptiska. Vi har inte direkt kommit till en slutsats om det värt det, det är ju inte så svartvitt. Vi lärde oss mycket och fick uppmärksamhet i pressen.
I medierna blev narrativet att aktivisterna stormade Tesla, och varför man tog sig in på fabrikens område säger Caro Weber var svårare att kommunicera, än att man ockuperar skogen för att skydda den.
– För oss var det klart att Tesla är den destruktiva parten här. Det är förstörelse mot förstörelse vilket i längden handlar om att skydda.
Svårt att knyta kontakter med Teslaarbetare
Foto: Sasa Schramm
Under oktober bjöd de människor till lägret för två veckor av aktiviteter, workshops och konserter. Parallellt med det började Deutche Bahn hugga ner träd.
– De högg ner träd mitt i natten, och ingen varnade oss. Det var inte på vårt område, men precis bredvid oss.
Hon beskriver lägret som en mötesplats.
– Vi är här och skyddar skogen med våra kroppar. Här lever man också tillsammans som ett community. Du har möjligheten att knyta an till natur och till människor: att knyta an till hela miljön här.
Hon återkommer till hur abstrakta problem blir konkreta när de kopplas till lokal miljöförstörelse.
– Föroreningar och koldioxidutsläpp är abstrakta, men att förebygga förstörelse av en skog, av natur som lever och andas, gör att man kan känna en emotionell koppling. Jag tror att det är viktigt för högerpolitiker spelar på vår rädsla och jag ser det som att vårt mål är att hitta styrkan i gemenskap och hopp.
Utifrån den lokala horisonten, berättar Caro Weber, att det även knyts globala kontakter.
– Vi har haft besökare från Chile där det pågår litiumextraktion, men också från Kongo där folk kämpar mot utvinningen av nickel och kobolt.
Men det finns också områden där de inte har lyckats slå samman kamperna.
Scen i anslutning till lägret. Foto: Sasa Schramm
– Det har inte varit lätt att knyta kontakter med personer som arbetar på Teslas fabrik, men vi står i solidaritet med dem för det är en väldigt dålig arbetsplats. En kritik mot vår organisering skulle kunna vara att vi inte har produktionsmedlen i våra händer. I framtiden hoppas jag att vi ska kunna kämpa tillsammans för att göra om bilindustrin till producera något som har ett verkligt värde för samhället, säger Caro Weber.
”Grön kapitalism är en lögn”
Likt Manu Hoyer anser Caro Weber att det snarare behövs satsningar på kollektivtrafik, än fler Teslabilar.
– Du kan inte ha en grön omställning där bara de rikaste har råd med den. Här är det tydligt att en omställning med grön kapitalism är en lögn.
Caro Weber påpekar att Teslas VD Elon Musk också äger rymdfarkostföretaget SpaceX.
– Det är så långt från grön omställning man kan komma, det är så mycket föroreningar. Produktionen här är inte för folket utan för profiten. Kanske leder det här till att du har en bil, men inget vatten, säger Caro Weber och skrattar, kanske åt de paradoxer hon ser i den nuvarande situationen.
Manu Hoyer höjer ett finger mot Gigafactory utanför Berlin. Foto: Tuija Roberntz
När intervjun med Caro Weber är över är det bråttom. Manu Hoyer har erbjudit sig att köra ett varv runt Teslas fabrik och nu går solen snart ner. I rask takt tar vi oss genom skogen tillbaka till bilen. Manu Hoyer kör genom tallskogen och vi hinner fram precis lagom för att se dagens sista solstrålar träffa fabrikens fasad. Fabriksbyggnaden är gigantisk.
Epilog
Jag ringer upp Caro Weber mitt under vräkningen den 20 november, fortfarande befinner sig ett antal aktivister högt upp i träden. Aktivister utanför skogen har kontakt med dem via walkie-talkie. Enligt Daniel Keip, presstalesperson på polisen, är de sista deltagarna nere från träden klockan 14:40 samma dag. Även trädkojor har börjat tas ned.
Foto: Teslastoppen
Jag frågar Caro Weber hur de ska gå vidare. Om de än en gång ska ta fallet till domstol.
– Nej. Även om vi skulle få rätt skulle lägret redan vara borta. Men vi kommer absolut fortsätta kampen. Vi har redan planer för en demonstration i december. Vi är så klart arga, de kanske kan ta ned våra trädhus, men de kan inte vräka en rörelse.
Arbetaren har sökt Tesla samt Arne Christiani, borgmästare i Grünheide.Utan resultat.
Flera av bilderna i det här reportaget är tagna av fotografen Sasa Schramm, mer av hennes arbete kan ni se på instagramkontot @sasaflorenxe.
Över 44 500 palestinier har hittills dödats av den israeliska armén i det pågående kriget i Gaza. Många av dem är barn. Foto: Abdel Kareem Hana/TT, AP och Axel Öberg. Montage: Arbetaren
Amnesty: ”Israels folkmord måste bli en väckarklocka”
Än en gång anklagas Israel av en tung internationell instans för att begå folkmord. Den här gången är det Amnesty som pekar ut landet för att ”begå handlingar med den specifika avsikten att förinta palestinier i Gaza”. Men trots det fortsätter dödandet av civila och nu kräver människorättsorganisationen att Sverige agerar.
FN, Human Right Watch och nu Amnesty. Allt fler organisationer fördömer Israels brutala krig i Gaza. Trots det fortsätter attackerna som sedan den 7 oktober förra året dödat fler än 44 500 palestinier, varav en majoritet är kvinnor och barn.
– Våra slutsatser måste fungera som en väckarklocka för det internationella samfundet, säger Amnesty Internationals generalsekreterare Agnès Callamard i ett pressmeddelande i samband med en ny rapport som granskat den israeliska belägringen av Gaza.
Ellie Al-Kahwati är folkrättsjurist på Amnesty. Foto: Axel Öberg
Så sent som i onsdags dödades minst 21 palestinier i ytterligare ett israelisk flyganfall mot ett flyktingläger i staden al-Mawasi i södra Gaza. Tidigare samma dag dödades minst fyra barn när de väntade på mat vid ett kök som satts upp för nödställda.
En familj gömmer sig undan de israeliska bomberna i staden Deir al-Balah i lördags den 30 november. Foto: Abdel Kareem Hana/TT
Händelsen är bara en i raden av många där platser med tusentals flyktingar som sökt skydd bombas och attackeras av den israeliska armén. Scenerna är i det närmaste ofattbara och vittnesmålen svåra att ta in. Brända och lemlästade kroppar. Akut nöd och en fullständigt kollapsad sjukvård där allt från smärtlindring till de enklaste mediciner och rent vatten saknas.
Israel begår folkmord
I sin nya rapport, ’You Feel like Your Are Subhuman´: Israel:s Genocide Against Palestinians in Gaza, som presenterades under torsdagsmorgonen slår människorättsorganisationen Amnesty International fast att Israel begår folkmord.
– Dessa handlingar består av dödande, orsakandet av allvarlig kroppslig eller mental skada och att avsiktligt tillfoga palestinier i Gaza i levnadsvillkor som är beräknade att leda till deras fysiska undergång, säger Agnès Callamard i pressmeddelandet.
Organisationen kräver därför att länder med nära förbindelser till Israel, som exempelvis USA, Tyskland, Storbritannien och även Sverige genast agerar för att få ett stopp på dödandet.
Enligt bland annat FN råder det svält på flera håll i det ockuperade och sönderbombade Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT
– Vi vill se ett omedelbart och långvarigt eldupphör i Gaza. Men vi vill också att Israel upphör med sin olagliga ockupation av det palestinska området och att hjälpsändningar släpps in i Gaza. Och så menar vi att alla stater, även Sverige, publikt måste stödja internationella rättsprocesser för att utkräva ansvar av alla folkrättsbrott, bland annat genom ICC:s beslut om arresteringsorder för Benjamin Netanyahu och Israels före detta försvarsminister Yoav Gallant. Det här för att på längre sikt motverka straffrihet för de brott vi nu vittnar i Gaza, säger Ellie Al-Kahwati som är folkrättsjurist och sakkunnig på Amnesty Sverige till Arbetaren.
Hon beskriver, precis som FN och en lång rad andra organisationer, situationen i Gaza som apokalyptisk.
– Läget har tyvärr inte förbättrats och vi kan i vår nästintill 300 sidor långa rapport visa att Israel begått och fortsätter att begå folkmord mot palestinier.
Amnestys rapport består bland annat av hundratals intervjuer med civila palestinier inne i Gaza och baseras på noggranna analyser av digitala bevis samt uttalanden från högt uppsatta personer inom den israeliska regeringen och militären.
Arbetare kommer fortsätta att exploateras till den dag vi steppar upp det fackliga arbetet, skriver Emil Boss. Foto: Linus Sundahl-Djerf/TT, Matt Rourke, Axel Green
”På sociala medier hånar högertrollen Greta Thunberg. Från annat håll lyfter man fram att det är inspirationen från Elon Musk, det risktagande storhetsvansinnet, som har skapat en kris. Båda teorierna är att gå över ån efter vatten.” Emil Boss om hur den gröna omställningen möter svensk arbetslivskriminalitet – och vad vi kan göra för att bryta vanmakten.
Andrii är en trevlig prick. Jag blev först glad när jag läste i Arbetarens reportage att han fått jobb i Skellefteå. Jag vet hur jävligt han hade det på 08 Betonghåltagning, en vid det här laget ökänd exploatör av migrantarbetare. Glädjen blev tyvärr kortvarig. Nu sitter Andrii arbetslös i Västerbotten, indragen i någonting som verkar utvecklas till ett infrastrukturfiasko av historiska proportioner.
I Arbetarens reportage skildras Skellefteå Welcome House där det hänger en världskarta med nålar över alla de länder som arbetskraften har kommit ifrån. Man häpnar. De flesta länder på jorden är markerade. 1 600 personer har fått sparken. Inga undantagsregler gäller, det är samma grymma Sverige som vanligt: Den tredjelandsmedborgare som inte hittar nytt heltidsjobb med lön i enlighet med det nya försörjningskravet inom nittio dagar tvingas ta barnen ur skolan, sälja eventuella bostäder och bilar och kastas sedan ur landet. Otack är världens lön.
I den politiska debatten klandras miljöpolitiken – det uppdrivna tempot i försöken att nå tvågradersmålet sägs ha skapat haveriet. På sociala medier hånar högertrollen Greta Thunberg. Från annat håll lyfter man fram att det är inspirationen från Elon Musk, det risktagande storhetsvansinnet, som har skapat en kris. Båda teorierna är att gå över ån efter vatten.
Varför skulle den gröna omställningen fungera annorlunda än andra svenska infrastrukturprojekt? Varför skulle det vara färre olyckor, säkerhetsbrister, svartjobb, papperslösa och usla bostäder på bygget i Skellefteå? Arbetslivskriminalitet präglar trots allt våra bostadsbyggen, tunnelbyggen och sjukhusbyggen. Ett företag som 08 Betonghåltagning har kunnat arbeta för allmännyttan i Stockholm i mer än ett decennium.
Det är inte Elon Musks fel att tredjelandsmedborgare utnyttjas brutalt på svenska byggarbetsplatser. Det är inte Greta Thunbergs fel att tredjelandsmedborgare bor på madrasser hemma hos svenska slumvärdar. Gitte Larsson, chefen för Umeås Center mot arbetslivskriminalitet, satte huvudet på spiken i en intervju för SVT förra året:
”Det vi har lärt oss är att arbetslivskriminalitet oftare kan förekomma i branscher där det behövs mycket arbetskraft under kort tid.”
Vi kan bygga vad vi vill i Sverige, problemen kommer att kvarstå. Arbetare kommer även fortsättningsvis att exploateras hänsynslöst, ända till den dag då vi steppar upp det fackliga arbetet och bryter vanmakten.
Svenska politiker tar inte klimatkrisen på allvar. Det menar nätverket Rebellmammorna som under tisdagen samlades utanför Riksdagen med banderoller och flygblad för att dela ut den nytryckta broschyren När klimatkrisen kommit i förhoppning om att få fler att agera.
– Jag gör det här i egenskap av mamma och medborgare i ett demokratiskt land som har förutsättningar att förändra.
Det säger Tatjana Boric-Persson där hon står utanför riksdagsentrén i centrala Stockholm.
Hon och de andra som samlats tillhör Rebellmammorna, en del av klimatnätverket Extinction Rebellion som de senaste åren fått stor internationell uppmärksamhet för deras aktioner runt om i Europa.
Nu vill de uppmärksamma riksdagspolitikerna att det behövs göras betydligt mer för att minska utsläppen och nå FN:s uppsatta klimatmål.
”Jag tycker det är pinsamt”
Broschyren de delar ut är en direkt anspelning på Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps Om krisen eller kriget kommer som nyligen skickades ut i en uppdaterad version till alla Sveriges hushåll. Den innehåller fakta om aktuell forskning och tips på hur det går att förändra.
Enligt en nyligen publicerad undersökning från Världsnaturfonden vill sju av tio tillfrågade svenskar att politikerna gör mer i klimatfrågan. Något Rebellmammorna menar inte återspeglas i den nuvarande regeringens politik.
– Jag tycker det pinsamt, undermåligt och saknar egentligen ord för hur dålig den förda klimatpolitiken är, säger Tatjana Boric-Persson.
Trots uppslutningen är det får politiker som dyker upp. En ensam vänsterpartist kommer dock ut och tackar för engagemanget.
– Priset, säger en av talarna vid den stillsamma manifestationen, för passivitet inför klimatkrisen är mycket högre än priset för omställning och klimatanpassning.
En protest mot landminor i Colombia där varje sko har ett namn på en person som har dött eller skadats till följd av landminor. Colombia är efter Afghanistan det land i världen med flest skador från landminor. Foto: Fernando Vergara/TT
Representanter från riksdagspartierna KD och SD har sagt att de vill tillåta landminor. Landminor har varit förbjuda sedan 1997, eftersom det är en form av vapen som inte gör skillnad på civila och militära mål. – Om landminor tillåts skulle det innebära att personminor grävs ner på eget territorium, så det är ett förslag att minera Sverige, säger Malin Nilsson, generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF).
Svenska politiker från KD och SD har sagt att de vill tillåta bruk av landminor, som har varit förbjudna i nästan 30 år. Och därmed lämna det internationella fördrag som förbjuder detta vapen och som Sverige har varit med och drivit igenom.
– Det finns ju en anledning till att de är förbjudna och det är för att de inte går att använda i enlighet med folkrätt, eftersom de inte gör skillnad på militära och civila mål och drabbar civila i stor utsträckning eftersom de ligger kvar i marken, säger Malin Nilsson, generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) till Arbetaren och tillägger:
– Globala siffror visar att ungefär hälften av de som drabbas är barn. Det är ett fruktansvärt vapen.
Ottawafördraget förbjuder landminor
Sverige var ett av de drivande länderna bakom förbudet mot landminor, vilket resulterade i Ottawafördraget 1997. Nu vill alltså KD och SD se om Sverige skulle kunna dra sig ur fördraget. KD och SD vill också öppna upp för att slopa förbudet mot klustervapen.
Klustervapen är vapen som släpps från flygplan och sedan sprider sig över ett väldigt stort område och lämnar flera explosiva lämningar i marken, vilka sedan exploderar när exempelvis ett barn försöker plocka upp dem eller om någon rör sig i området.
Malin Nilsson menar att det är anmärkningsvärt att politikerna går ut och gör ett sådant uttalande, för normen mot personminor och klustervapen är, enligt henne, stark.
– När man hör det här förslaget, känns det som att de knappt förstår vad de pratar om. Det man gör med personminor är ju att man gräver ner dem på sitt eget territorium, så det skulle ju handla om att minera Sverige, säger Malin Nilsson.
– Då undrar man vilken del av Sverige det är de här politikerna vill minera.
Runt 164 länder har undertecknat Ottawafördraget. Medan 40 stater, bland annat USA och Ryssland, inte har gjort det.
Argument som partierna framför handlar om att Ryssland tillåter minor och att de menar att vapen kan ha en avskräckande effekt.
I Finland har också användningen av landminor varit uppe för diskussion nyligen.
Malin Nilsson är generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Foto: Evelina Rönnbäck.
– Men Sverige har inga gränser mot Ryssland, så skulle vi då minera gränserna till våra grannländer, frågar sig Malin Nilsson.
– Det skulle innebära att de som i slutänden skulle riskera att skadas är svensk civilbefolkning som eventuellt skulle röra sig i de här områdena.
Enligt Malin Nilsson är det ett absurt påstående och hon undrar om det är genomtänkt eller om det handlar om att politikerna vill visa handlingskraft genom att prata om nya vapen och nya sätt att kriga.
– Det är också en stor sak att lämna ett nedrustningsavtal. Globalt behöver vi tilltro till internationell rätt. Att lämna ett nedrustningsavtal som man har varit aktiv i och lagt ner mycket arbete på skulle skada tilltron till internationell rätt.
– Det här avtalet har ju dessutom tagits fram för att skydda civilbefolkningen, säger Malin Nilsson och fortsätter:
– Kristdemokraterna var med och drev fram att Sverige skulle vara en del av avtalet, så det är ju en helomvändning om partiet nu vill tillåta landminor.
Dessutom är alla EU-länder en del av Ottawafördraget och har en gemensam hållning.
– Om Sverige och Finland skulle välja att lämna det skulle det vara en stor sak och något som skulle försvåra arbetet även i EU, säger Malin Nilsson.
”Vi agerar som att vi redan befinner oss i krig”
Malin Nilsson menar att vi borde lägga mer fokus på förebyggande arbete, att diskutera hur vi förebygger att hamna i en situation där vi överväger att använda mer vapen.
– Att överväga något som är så farligt för civilbefolkningen ska ju vara en sista utväg, inte något vi planerar för nu, säger hon.
– Det är som att vi agerar som att vi redan befinner oss i krig skulle jag säga.
Tror du att det handlar om att Sverige ser en chans att tjäna ännu mer pengar på vapenproduktion?
I veckan presenterade regeringen en vapenexportutredning och i den framkommer att Sverige vill kunna exportera mera vapen.
– Vi har tidigare haft en produktion av exempelvis klustervapen. Så det är inte omöjligt att man ser att Sverige skulle kunna producera även landminor, säger Malin Nilsson.
– Men de utspel vi har hört låter mer som att man i första hand vill kunna använda sig av dem. Men det känns inte som ett genomtänkt förslag utan mer som ett sätt att försöka fortsätta trissa upp stämningen kring de här frågorna. ”Att vi behöver mer vapen.”
Krigsretorik för att skapa rädsla
Malin Nilsson vänder sig mot vad hon ser som en krigsretorik som driver på rädsla i befolkningen.
– Bilden som målas upp i debatten är att vi verkligen står inför ett hot som helt överskuggar alla andra betänkligheter som vi kan ha. Oavsett om det gäller införskaffandet av mer vapen, nya tillstånd till militäranläggningar eller övningsverksamhet. Alltihop bygger ju på att vi ska vara rädda nog att acceptera alla de här inskränkningarna i våra fri- och rättigheter i Sverige, säger hon.
Det viktiga, anser Malin Nilsson, är att den våldsspiral som nu är i spinn – att alla länder rustar upp – stoppas.
– Om Sverige skulle dra sig ur Ottawafördraget skulle det ge en signal till andra länder i världen att man inte behöver följa de fördrag som man gått med i och öppna upp för den här typen av inhumana vapen, som vi under de senaste 40 åren har arbetat för att förbjuda.
– Vi måste stoppa upprustningen innan det är försent, säger hon.
