Ledare

Lasse och makten

I helgen avverkade vänsterpartiet sin 35:e kongress i Stockholm. Kongressen har bevakats flitigt, men mediernas politiska koncentration visar sig allt tydligare ju längre vänster ut vi kommer. Till exempel har den delvis missvisande skalan mellan förnyare och traditionalister målats i starka färger (Se Rikard Warlenius reportage i nr 8/04) vilket gjort att frågor som hamnat […]

I helgen avverkade vänsterpartiet
sin 35:e kongress i Stockholm. Kongressen har bevakats flitigt,
men mediernas politiska koncentration visar sig allt tydligare ju
längre vänster ut vi kommer.

Till exempel har den delvis missvisande
skalan mellan förnyare och traditionalister målats i
starka färger (Se Rikard Warlenius reportage i nr 8/04) vilket
gjort att frågor som hamnat utanför konfliktområdet
totalt negligerats.

En sådan fråga är
feminismens ställning – en ism som i det flesta läger
anses vara grundmurad inom partiet, men som i själva verket
är konsekvent ifrågasatt – inom hela vänstern. Om
inte i ord så i handling. Oftast i båda.

Konflikten brukar koncentreras kring
bruket av Marx, och hur långt hans teorier har levererat i
jämställdhetsfrågor. Gudrun Schyman gjorde en kraftig
markering på vänsterpartiets förra kongress i Västerås,
när hon refererade till Marx som en gammal gubbe som levde
för över hundra år sedan och som knappast kunde
ha några lösningar på de problem vi försöker
lösa i dag.

Årets kongress kom att bli något
av en marxistisk revival, inte bara för att Lars Ohly vid upprepade
tillfällen hänvisat till det klasslösa samhället
i otaliga intervjuer inför kongressen, utan också för
att ombuden oftare återkom till Marx i talarstolen.

Marx är på inga sätt
en kontroversiell gubbe i vänsterpartiet, det är först
när klassförtrycket nämns utan vidare hänvisning
till könsförtrycket som den uppmärksamme kan notera
en värdeförskjutning i den vänsterpartistiska retoriken.

Där Schyman inte bottnade i den
klasskopplade retoriken kunde hon alltid luta sig mot ett parti
av idel manifest-bitare. När Ohly nu kommer att få vända
sig till moderpartiet för att stärka och säkra den
feministiska profilen ser det betydligt klenare ut. Feministerna
har fått kämpa – inte bara för sin position i samhället
utan också för sin position inom partiet. De landvinningar
som gjorts är färska, har endast tio år på
nacken och omfattar långt ifrån alla.

Om detta vittnade inte minst Ulla
Hoffmann på den hearing om kvinnors organisering som ägde
rum på Rosenbad för två veckor sedan (se Arbetaren
7/04). Hon var där en av sju partirepresentanter som alla ansåg
att det behövdes särskilda medel för att säkra
kvinnors organisering inom det egna partiet.

Detta vet alla kvinnor, både
innan- och utanför vänstern, som försöker driva
jämställdheten up to date inom institutioner och organisationer.

Helgens vänsterpartikongress
visade flera tecken på att feminismens plats kan komma att
försvagas. Ett exempel var att alla motioner om delat ledarskap
avslogs utan större diskussioner. Ett annat var att köns-
och jämställdhetsfrågor hade en mindre framträdande
plats i Johan Lönnroths alternativa programförslag. Ett
tredje var just könskampens plats vid sidan av klasskampen
i talarstolen.

Exempel som går på tvärs
med uppdelningen mellan förnyare och traditionalister. Exempel
som också kan omsättas i personer i respektive grupper
där just Ulla Hoffmann är både en så kallad
traditionalist och feminist. Gudrun Schyman, feminist och förnyare.
Så tecknas en delvis annan bild av vänsterpartiet.

Den frihetliga kontra statliga socialismen
var den fråga Arbetaren uppmärksammade förra veckan.
Feminismen kan läggas till bägge, även om respektive
falanger skulle hävda att de var bättre – både på
feminismen och socialismen.

Lars Ohly må vara storfavoriten
i vänsterpartiet. Både bland kvinnor och män, vilket
dock är irrelevant eftersom könskamp inte måste
kopplas till kvinnor. Dessutom lär han omfamna feminismen,
även om han fram till sitt installationstal glömt bort
just könskampen i de flesta sammanhang.

Men visst är det sorgligt att
partiet inte lyckats matcha fram en kvinnlig efterträdare till
Schyman/Hoffmann. Delat ledarskap hade varit ett svar på dessa
insocialiserade könsmönster. Därför blir nu
valen av förste och andre vice partiordförande synnerligen
intressanta. Hoffmann erbjöd sig i Aktuellt några dagar
före kongressen, och det är inte med nödvändighet
ett så dumt förslag. Ulla Hoffmann kan vänsterpartiets
feminism. Men det skulle tyvärr innebära två traditionalister
i toppen, för att tala med liberal press.

Tyvärr finns dock inte så
många andra att välja på. Partistyrelsen, som utser
vice partiledare och ur vilken vicekandidaterna måste hämtas,
är smockfull av traditionalister. Stalltipset är det så
kallade Tantverket – Burman och Hoffman. De förtjänar
ett förnyat förtroende, även om Alice Åström
hade inneburit lite mer politisk dynamik. Om en dryg månad
får vi veta. Spänningen är olidlig.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984