Vad är likheten mellan fotboll och litteratur? Ja, inte vet jag. För att ändå finna tematik i tidens kaos är det veckor som dessa tillfälle att läsa något av den brasilianska litteraturens mesta stjärna: Clarice Lispector.
Lispector, född 1920, romandebuterade som 23-åring och gifte sig i den vevan med en diplomat. Hon levde diplomathustrulivet ett tag, men skilde sig så småningom, ökade den litterära produktionen, och skrev noveller, journalistik och modernistiska romaner ända fram till det att hon gick bort
i cancer, 57 år gammal. Det var 1977.
I Brasilien erkändes hon som stor författare redan när debutromanen Nära det vilda hjärtat kom ut. I världen utanför Sydamerika har det av de gamla vanliga skälen gått lite långsammare. Extra långsamt har det kanske gått i Sverige, men de senaste åren har förlaget Tranan gett ut översättningar i en strid ström.
En grupp som länge har uppskattat Lispector är de (främst franska) filosofer och litteraturvetare som ägnar sig åt så kallad écriture féminine. Det är en komplex feministisk läsning av litteratur som grovt förenklat utgår från att språkets själva struktur är patriarkal, eller ”fallisk”. Litteratur som rent språkligt upplöser klassiska narrativ och dramaturgier är därmed är anti-fallisk, feminin. Clarice Lispectors romaner, där vanliga människor kastas runt i språkligt ovanliga och snåriga icke-intriger, lämpar sig väl för ett sådant tankesätt.
Man kan också använda Lispector som exempel på en skapare av kvinnliga subjekt. Den typen av starka subjekt som talar så pass mycket till det djupt mänskliga att de kan bli till sådana arketyper som de manliga subjekten ofta har tillåtits att bli genom historien. Det lispectorska subjektet är bångstyrigt och mångbottnat: på samma gång ungdomligt kompromisslöst och ålderdomligt vist. Det kan övertydligt illustreras med det här citatet från Stjärnans ögonblick, en sen roman där en fiktiv författare försöker skriva fram en historia om ett ”betydelselöst” liv i Rio de Janeiro: ”Jag kan garantera att den här unga kvinnan bara känner sig själv genom sitt tanklösa sätt att gå omkring och leva”.
Det är också ett citat som väl demonstrerar Clarice Lispectors främsta styrka: språket. Bortom tematik och identifikation är det just detta hennes storhet vilar på: den uppenbara känslan för grammatikens potential att göra det banala till något nytt igen. Något som jag antar att den svenska översättaren Örjan Sjögren försöker förmedla i tolkningen av det här citatet från Nära det vilda hjärtat: ”Jag får inte glömma, tänkte jag, att jag har varit lycklig, att jag är lyckligare än någon kan hoppas vara. Men jag glömde, jag glömde hela tiden”. En liten uppvisning i rytmik och tempus. Och, så klart, i hur det är att gå omkring och leva.
Veckans tips: I sommar ger Tranan ut ännu en roman av Clarice Lispector, den postuma Blåsa liv. Läs den, eller läs något annat!
