Jag blev väldigt glad när jag insåg att jag missat en ny bok om KLF som gavs ut förra året. Dels blir jag alltid glad av att påminnas om KLF och dels har jag läsningen av John Higgs KLF – The Chaos, Magic and the Band Who Burned a Million Pounds framför mig.
KLF – eller The Justified Ancients of Muu Muu, Liberation Loophole, Timelords eller K-foundation som det också kallade sig – la ner för drygt 20 år sedan. Deras musik som kan beskrivas som någon sorts högst poptechno är inte så mycket att orda om. Möjligen med undantag för ambientskivan Chill Out. Som spektakel är de däremot fortfarande oöverträffade.
KLF bildades 1987 av Bill Drummond och Jimmy Cauty. I början kallade de sig The Jamms och snodde all sin musik från bland andra ABBA, Whitney Houston och Beatles och gav ut en serie skivor som inte innehöll något som helst ”eget” material. På omslagen stod det att läsa att musiken befriats från alla former av upphovsrätt. Särskilt ABBA blev sura och tvingade dem att förstöra hela upplagan. De bytte då snabbt namn till The Timelords och gav ut en ny hopklippt skiva som sålde i miljoner innan någon han ringa sina advokat.
Drummond och Cauty tyckte det var så enkelt att klippa ihop en listetta att de skrev en bok i ämnet. I The Manual (how to have a number one the easy way) utlovas en ersättning till den som följer råden – bland annat att helt avstå från att göra egen musik och bara sno andras – men ändå inte få någon listetta. Själva fick de flera stycken. Det sägs också att österrikarna Edelweiss följt boken och lyckats.
Efter ett antal skandaler beslöt sig KLF under namnet K-Foundation att dela ut ett kulturpris. De inspirerades av prestigefulla Turner Prize för årets kulturgärning i Storbritannien. Skillnaden är att KLF:s pris gick till den som gjort årets sämsta kulturgärning. KLF gav dock priset till precis samma person som vunnit Turner Prize och dessutom med dubbla prispengarna. Konstnärinnan Rachel White vägrade först att ta emot det mindre smickrande priset men ångrade sig då KLF hotade att elda upp prispengarna.
För att spä på förvirringen ytterligare köpte KLF, som vid det här tillfället betyder Kashmir Liberation Front, reklamtid i avbrotten under tv-sända Turnergalan. Eftersom detta kostade lika mycket som galans prissumma hävdade de att de betalat båda priserna. På frågan varför svarade de: För att bevisa att konst är pengar och att pengar är konst.
KLF kunde dock inte släppa det här med att elda upp pengar, så det tog med sig en miljon pund och en filmkamera till ön Jura utanför Skottlands kust och eldade upp pengarna. Äventyret resulterade i filmen Watch the K-Foundation Burn a Million Quid. Ett tilltag som för övrigt inspirerade reklambyrån Studio Total att bränna upp pengar tillsammans med Gudrun Schyman i Almedalen 2010.
KLF har för övrigt lovat att berätta hela sanningen om pengabrasan samt en rad andra saker 23 år efter de inträffat. Vilket är snart. Tills vidare få jag nöja mig med Higgs bok samt hoppas att de annonser för nya skivor med KLF som regelbundet dyker upp i brittisk musikpress en dag ska sakna texten ”available nowhere”.
