I samband med busstrejken i somras gjorde Fria moderata studentförbundet, en förening som på sitt årsmöte brukar diskutera saker som om duellering med värja ska tillåtas igen, en aktion som var en uttalad hyllning till strejkbryteriet. Man hyrde en minibuss och började trafikera linjen mellan två stora sjukhus i Stockholm som var uttagen i strejk. […]
I samband med busstrejken i somras gjorde Fria moderata studentförbundet, en förening som på sitt årsmöte brukar diskutera saker som om duellering med värja ska tillåtas igen, en aktion som var en uttalad hyllning till strejkbryteriet. Man hyrde en minibuss och började trafikera linjen mellan två stora sjukhus i Stockholm som var uttagen i strejk. För att ingen skulle missa syftet deklarerade man öppet att det hela handlade om att ”hedra rätten till strejkbryteri”, och döpte dessutom sin busslinje till Amalthealinjen, efter fartyget med strejkbrytare som sprängdes i Malmö hamn 1908.
Moderatstudenternas upptåg var en symbolisk gest som ändå väckte stor ilska. Det säger något om synen på strejkbryteri ännu över 100 år efter Amalthea.
Arbetsköparorganisationen Almegas agerande i konflikten med Seko är långt ifrån en symbolisk handling. Vid upprepade tillfällen har strejken på skärgårdsbåtarna, som inleddes i måndags, brutits på uppmaning av arbetsköparen.
Det handlar alltså inte längre om några osnutna överklassungdomar som längtar tillbaka till en tid när rösträtten var graderad och man kunde lita på att militären tog hand om uppstudsiga arbetare. Här är det arbetsköparen som trotsar en behörigt utlyst strejk. Almega brukar ta till brösttoner inför varje konflikt, deras alarmistiska pressmeddelanden har blivit en del av uppladdningen. Däremot har det tidigare inte hört till vanligheterna att de gått in och faktiskt brutit en pågående strejk. Konsekvenserna kan bli långtgående på sikt.
Almegas förbundsdirektör Stefan Koskinen hävdar å sin sida att det inte finns något som heter strejkbryteri. Han verkar anse att arbetsköparen, Strömma Kanalbolaget, har rätt att ta in vem de vill så länge det inte rör sig om medlemmar i Seko.
Länge har konflikter på arbetsmarknaden i Sverige i huvudsak förts enligt överenskomna regler. Det ska varslas två veckor i förväg, omfattande strejker är om de väl bryter ut ofta över på någon timme, och har då resulterat i avtal som bara marginellt skiljer sig från medlarbuden. Det hela andas en smula teater, åtminstone när de etablerade facken är inblandade. Det kan vara nyttigt att dra sig till minnes vad en strejk egentligen är – organiserade arbetares främsta vapen, det som allt fackligt inflytande bygger på. Oavsett hur man lindar in det, draget till sin spets växer all makt arbetare har över sin situation ur möjligheten att lägga ned arbetet – och att se till att ingen annan tar upp det. Att bryta en strejk innebär därför en högst medveten aggression mot de strejkande. Att försvara strejkrätten är nödvändigt, och i det ingår naturligt att se till att strejker inte bryts.
Seko har protesterat på kajen där fartygen lägger till och även varit ombord och försökt tala besättningen tillrätta. Det har inte stoppat strejkbryteriet eller fått några andra konsekvenser än att Stefan Koskinen på Almega polisanmält dem och gormat i pressen om ”huliganer” och ”kriminellt beteende”.
Almegas och Strömmas agerande, liksom naturligtvis de besättningspersoner som bryter strejken, är fullständigt oacceptabelt. Men Sekos undfallenhet håller inte i längden heller. En strejk måste upprätthållas, och inte bara symboliskt. Det måste göras praktiskt omöjligt att gå emot den fackliga organisationens beslut att smittat arbete inte får utföras.
Arbetsköparen har rätt i att det inte är i lag förbjudet att bryta en strejk, men en arbetsmarknadskonflikt kan när hårt står mot hårt inte inskränkas till att handla om lag, utan måste handla om rätt.