En kan fråga sig varför Timbro ger ut en 400 sidor tjock bok om ett antal kulturarbetare med vänstersympatier. Men de som har den ekonomiska makten i landet upplever uppenbarligen att någon annan har den kulturella och Ljusets fiender är ett ambitiöst försök att förändra detta. Boken är inledningsvis både välskriven och hyfsat relevant. Jag nickar till och med igenkännande några gånger, bland annat när det gäller vänsterns dåliga smak i fråga om litteratur och musik. Det skulle jag själv utan vidare kunna skriva 400 sidor om.
Men det är inte därför jag läser. Jag läser den därför att vi styrs av en hårdför borgerlig regering sedan sju år tillbaka. Klassklyftorna ökar. Den relativa fattigdomen ökar mer än i något annat jämförbart land. Mitten av politiken har förskjutits så långt åt höger att ett regimskifte efter nästa val inte nödvändigtvis kommer att innebära några större förändringar. Vänstern har inte ens den där makten över kultur och media som högern oroar sig för. De flesta dagstidningar är borgerliga. Allt fler tidningar drivs som vilka vinstdrivande företag som helst, vilket givetvis påverkar journalistiken, vad samma tidningar än påstår själva. Arbetarrörelsen har för länge sedan givit upp sina ambitioner att ha egen media. Det är faktiskt så illa att till och med Lundberg själv beklagar att vänstern slutat snacka klass.
Kort sagt, vi håller på att förlora. Så om högern fortfarande tror sig ha betydelsefulla fiender, vill jag vara en av dem. Jag vill veta vad de oroar sig för och vad som skrämmer dem. Så jag beslöt mig för att läsa boken på samma sätt som en knarkare läser varningstexten på en medicinförpackning. Som en desperat person på jakt efter verksamma substanser, efter vad fan som helst som fungerar oavsett vad priset blir. Jag beslöt mig för att använda Ljusets fiender som en instruktionsbok i hur en blir just en ljusets fiende.
Det finns så klart en stor fara med att göra såhär. Alla framgångsrik politisk kamp handlar om att själv bestämma vilka frågor som diskuteras. Om att till varje pris inte låta motståndaren göra det. Det är väldigt lätt att inse vad Johan Lundberg vill att jag ska diskutera. Stora delar av boken innehåller långa associationstrådar tänkta att beslå olika personer bland annat med att vurma för islamism, blunda för antisemitism eller förespråka totalitära ideologier.
Lundberg har inte fel i allt. Men ibland är det oärligt. Som när Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg beskylls för att blunda för antisemitism. Den som gör sig besväret att söka upp den artikel Johan Lundberg syftar på inser snabbt att så inte fallet. Tvärtom. Eller som när Mattias Gardell tillskrivs sådant han i själva verket inte påstått.
Ibland är det ganska underhållande. Som när Johan Lundberg spekulerar i vilka åtgärder Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg anser borde genomförts om en revolution ägt rum i Sverige 1918. Ibland är det verklighetsfrånvänt som när Johan Lundberg räknar upp extremister och lagomvänsterpartiet Feministiskt initiativ hamnar på samma lista som nazistiska Svenskarnas parti.
Den typen av pajkastning kanske kan verka som ett billigt sätt att skapa uppmärksamhet kring boken. Möjligen skulle ingen annan än de redan övertygade läsa den annars. Men den fyller också en annan lömskare funktion. Samma funktion som en riktigt ful trädgårdstomte i en i övrigt välordnad trädgård. Den typen av trädgård som formligen skriker ut att här finns en mörk hemlighet begraven. Den säger: strunta i att vi tvingat arbetslösa klippa gräsmattan utan lön, strunta i att vi vattnat blommorna med din utförsäkrade mammas tårar. Kolla in den här tokiga tomten i stället.
Men jag är här för att bli en ljusets fiende, inte titta på någon lustig tomte. Jag vill hitta någonting användbart. Trots att jag inser det idiotiska i att spegla sig i sin fiende. Trots att jag förstår att en identitet, hur radikal den än kan verka på ytan, är en mycket dålig utgångspunkt för politik. Men jag är så desperat att jag greppar efter vad som helst som kan komma till användning. Så desperat att jag bläddrar i böcker från borgerliga tankesmedjor för vägledning.
Dessutom håller mitt projekt på att krascha redan vid starten. Jag har nämligen ingenting till övers för den politiska islam som Johan Lundberg ägnar så mycket av boken åt. Den är inte heller, har aldrig varit och kommer aldrig att bli någon större strömning inom vänstern. Den spelar ingen roll i samhällsutvecklingen i vårt land.
Så jag letar vidare. Kanske går några av de beståndsdelar Lundberg nämner bland annat i samband med politisk islam att använda till något? Hatet mot väst i allmänhet eller USA i synnerhet? Motstånd mot civilisation? Vurmande för totalitära ideologier?
Nej, det funkar inte heller. Jag hatar inte ens USA. Tvärtom älskar jag exempelvis amerikansk kultur. Däremot har jag svårt för deras utrikespolitik, deras krig mot fattiga länder de önska plundra, deras klassamhälle och det faktum att de byggt upp en fängelseindustri som håller 1 procent av den straffmyndiga befolkningen bakom lås och bom. En minst sagt oproportionerligt stor andel av landets afroamerikanska befolkning dessutom. Samt en rad andra saker.
Jag får fortsätta att rota. Tyvärr hatar jag inte heller någon upplysning. Varför skulle jag göra det? De flesta intellektuella av rang är ju marxister. Jag är till och med överens med Johan Lundberg om att relativistiska ståndpunkter är problematiska. Jag har heller inget till övers för totalitära samhällen eller ideologier. Några av de mest grundläggande krav jag ställer på ett anständigt samhälle är fri press, fria fackföreningar och fria val. Jag anser att de socialistiska experimenten under 1900-talet som lyckades vara både kapitalistiska och totalitära är stora misslyckanden. Där alla kapitalister ersatts av en enda, nämligen staten. Jag struntar ju i om den som tjänar pengar på vårt arbete har aktieportfölj eller partibok.
Riskerar en dessutom fängelse om en gillar hårdrock får det vara.
När sedan Lundberg i en parentes öppnar för att liberaler och en frihetlig vänster faktiskt skulle kunna vara överens om det mesta blir jag riktigt rädd. En vänster som vill minimera statens inflytande, maximera individens frihet och därmed tangerar libertarianska idéer. Kanske har jag inte vad som krävs för att bli en ljusets fiende? Kanske är jag till och med liberal? Men när jag bläddrar några sidor och hittar en närmare beskrivning av de här idéerna är det som att räddas av gonggongen. Eller åtminstone sista meningen. Idéerna är yttrandefrihet, demokratiska val, religionsfrihet samt äganderätt.
Äntligen något användbart. Den där sista lilla punkten räddar förvandlingen till ljusets fiende. Det är ju självklart inte USA, väst eller någon upplysning jag hatar. Det är äganderätten och den ekonomiska ojämlikhet som följer i dess spår jag hatar. Det är kapitalismen.
Min förvandling är räddad. Men hur går den antikapitalistiska ljustets fiende som jag håller på att bli, vidare? Jag bläddrar några sidor till. Ett av de mest intressanta partierna i Johan Lundberg bok handlar om Magnus ”NUG” Gustafssons, Anna Odells och Lars Vilks respektive konstprojekt. NUG klottrade ner en tågvagn till ett examensarbete på Konstfack, Anna Odell spelade psykotisk och självmordsbenägen på Liljeholmsbron i Stockholm och Lars Vilks har bland annat avbildat profeten Muhammed som rondellhund. Johan Lundberg undrar varför de förstnämnda hyllats medan Vilks kritiserats av kulturvänstern.
Jag plockar upp en annan bok. I inledningen till David Cameron fick nyligen sin cykel stulen skriver Andres Lokko att eftersom vi alla drabbas så hårt av politiska beslut, kriser och strömningar vore det gravt tjänstefel att vilja hålla politik utanför kulturen. Boken har provocerat Expressens kulturredaktion till den grad att de inte bara låtit Johan Norberg, en av Sveriges mest marknadsextrema personer recensera den. Biträdande kulturchefen Jens Liljestrand har dessutom kritiserat själva förordet, skrivet av Natalia Kazmierska, där det påstås att kulturjournalistik alltid bör vara politisk.
Att politisera kultur provocerar uppenbarligen borgerligheten. Som om det motsatta vore en opolitisk handling. Men jag skulle dessutom vilja vända på Andres Lokkos perspektiv och även föra in kulturen i politiken. Att relatera den till människors vardag och livsvillkor. Att att använda den som ett analysverktyg. Att utifrån ett klassperspektiv förstå inte bara kulturen utan även världen vi lever i.
Med ett klassperspektiv är det lätt att se skillnaden mellan Anna Odell och NUG å ena sidan och Lars Vilks å den andra. Anna Odell synliggör situationen för psykiskt sjuka som inte sällan befinner sig på samhällets absoluta botten. NUG ifrågasätter det faktum att yttrandefriheten i det offentliga rummet förvandlats till en vara som bara den med stora ekonomiska resurser har råd att köpa. Lars Vilks simmar däremot omkring i de grumligaste antimuslimska strömningar och sparkar nedåt så gott han kan. Ur ett klassperspektiv är det mycket enkelt att se varför många hyllat Anna Odell och NUG men avfärdat Lars Vilks.
Men jag är fortfarande inte nöjd. Klass är inte tillräckligt, vilket för oss över till ett ord som Johan Lundberg hatar med sådan hetta att en nästan hör hur han fräser varje gång det dyker upp i boken. Ordet är intersektionalitet och handlar om hur olika maktordningar samverkar. Om hur exempelvis kapitalism, sexsim och rasism hänger ihop. Visst kan ensidigt fokus på identiteter leda till en politik som stärker de strukturer en försöker bekämpa. Men det handlar inte om att göra något annat i stället, det handlar om att lägga till. Att bredda klassperspektivet på det här viset är inte bara välkommet utan även nödvändigt. Åtminstone om en vill att analysen ska omfatta fler än manliga, vita fabriksarbetare och komma åt de strukturella orättvisor som drabbar bland annat kvinnor, icke-vita, icke-kristna och HBTQ-personer.
Johan Lundberg bjuder själv på ett utmärkt exempel på problematiken när han tar upp Tur-teaterns föreställning SCUM-manifestet, vintern 2011. Föreställningen bygger på en text av Valerie Solanas. SCUM är en förkortning för ”Society for cutting up men” och Johan Lundberg menar att texten innehåller de flesta av de ingredienser som kännetecknar totalitära ideologier. Vi kan diskutera i all evighet om SCUM-manifestet är ironiskt, om det ska tolkas bokstavligt, om det är skönlitteratur eller kanske till och med just ett manifest. Men som en sann fiende till ljuset menar jag att det bara finns en enda riktigt intressant och dessutom mycket skrämmande aspekt av föreställningen, nämligen hoten. De som var inblandade i föreställningen fick ta emot hot, en del av dem mycket grova. Översättaren Sara Stridsberg, Andrea Edwards som spelade Valerie Solanas och producenten Ellen Lindhagen. Alla utom en, regissören. Han råkar nämligen vara man. När jag ringde Erik Holmström häromdagen berättade han att han inte fått ett enda hot.
Det är så det ser ut att vara kvinna i offentlighetens Sverige i dag. Det räcker att synas för att bli angripen. Den som dessutom har fräckheten att sticka ut hakan råkar ännu värre ut. Den som inte tror mig kan med fördel läsa Maria Svelands Hatet där hon redogör för de i vissa fall extremt grova hot som riktats mot henne. Eller titta på det avsnitt av Uppdrag granskning från tidigare i år, som handlade om det näthat som borde kallas kvinnohat. Vi män som uttrycker oss offentligt vet att vi kan skriva och säga i stort sett vad som helst utan att bli hotade. Kvinnor som uttrycker sig offentligt vet att de kan bli hotade med sexuellt våld oavsett vad de skriver eller säger. Det drabbar kvinnor från höger till vänster, kända som okända. Från Åsa Linderborg till tonårstjejer som bloggar om musik. Allt medan polisen sitter med armarna i kors och påstår att de inte har resurser. Samma polis som aldrig tycks sakna något när det gäller att sätta dit femtonåringar som fildelar filmer. Det här är inte bara ett bevis för att en feministisk analys och kamp är nödvändig. Detta är oerhört mycket viktigare än frågan om huruvida en 45 år gammal pamflett bör betraktas som konst eller inte.
Men språket då? Har det inte gått lite väl långt när det talas om att skära upp män? Jo. Jag är helt emot hot och tycker våld bör undvikas i allra möjligaste mån. Men det går att gå för långt åt andra hållet också. Jag tycker att ett konfrontativt språk är uppfriskande i tider då alla som vill uttala sig om något måste förväntas hålla så kallad god ton. Då akademiker, politruker och andra människor ur den övre medelklassen använder ett medvetet krångligt språk för att exkludera andra och skydda sina egna privilegier. Då ser jag faktiskt hellre att folk uttrycker sig vårdslöst och faktiskt vågar hata sin egen underordning utan att skämmas.
Ska jag nöja mig här? Knappast. En annan sak som verkar skrämma Johan Lundberg är utomparlamentarisk verksamhet. Han skriver: ”Det som skiljer den politiska utomparlamentariska aktivisten från de flesta andra människor är att han eller hon uppfattar sig som politiskt eller moraliskt mer klarsynt än den övriga befolkningen.”
Påståendet kan verka lite märkligt då Johan Lundbergs bok ges ut av Timbro, en av Sveriges största och mest inflytelserika politiska utomparlamentariska organisationer. Tyvärr har högern ett försprång, framför allt ekonomiskt, även när det gäller att bedriva politik utanför parlamentet. I dagens högervridna mediaklimat kallas det dock oftast för ”lobbying”.
När Mårten Björk och Natacha López beskriver ett stort antal proteströrelser runt om i världen i boken Utan framtid hittar de en gemensam nämnare. De som protesterar har helt tappat förtroendet för traditionella vänsterorganisationer. Det finns ingen anledning att tro det skulle utvecklas annorlunda här där arbetarrörelsens representanter gått på tomgång under många år. Jag känner ofta att partipolitiken har reducerats till oenighet om i vilken takt vi ska sälja ut våra gemensamma tillgångar, hur segregerat skolsystemet ska vara samt om det är bra eller bara halvbra med profit i välfärden. Jag inbillar mig att jag inte är ensam om detta
Trots en radikal borgerlig politik från regeringshåll de senaste sju åren, vilket borde innebära ett gynnsamt klimat för oppositionspolitik, har Vänsterpartiet stått och stampat kring 6 procent i opinionsundersökningarna. Den som misstänkt att Vänsterpartiet inte förstår sitt eget existensberättigande, att driva politiken åt vänster, fick vatten på sin kvarn då de nyligen annonserade att de ville göra raka motsatsen nämligen att försöka framstå som en trovärdig regeringspartner.
Socialdemokraterna tog ett kliv framåt i opinionen först efter att de ersatte vänstersinnade Håkan Juholt med intetsägande Stefan Löfven, svängde av åt höger och förvandlade sig själva till Nya nya arbetarpartiet. Den sista spiken i kistan bankades in av vår nästa finansminister Magdalena Andersson. Hon gick på kort tid från att efterfråga skärpta krav ”på dem som får stöd” till att presentera visionen att Sveriges unga bör kliva upp klockan sex och marschera iväg till jobbet. En vision som nyligen förvandlas till kampanj med rubriken ”En jobbigare morgon” och syftar till att en gång för alla övertyga osäkra storstadsmedelklassväljare om att Socialdemokraterna är minst lika bra som den borgerliga alliansen på att genomdriva arbetslinjen.
I takt med att den etablerade vänstern kliver åt höger kommer fler och fler människor att hitta andra sätt att påverka sina liv. Vi kommer att vända oss till andra än traditionella partier och fackföreningar. Vi kommer att organisera oss på jobbet, i bostadsområdet och i en rad nya organisationer. Vi kommer att hitta andra kanaler än borgerlig media. Vi kommer att hitta nya vägar att konfrontera orättvisor. Så om Johan Lundberg inte gillar dagens utomparlamentariska verksamhet misstänker jag att han kommer att hata morgondagens.
Johan Lundberg tar själv upp ett bra exempel när han nämner gruppen Allt åt allas ”överklassafari”, som genomfördes för snart två år sedan. Det var en en guidad busstur till ett av Sveriges rikaste och mest segregerade områden, Solsidan, i Saltsjöbaden utanför Stockholm. Trots att Johan Lundberg faktiskt efterlyser att vänstern ska prata klass tyckte han inte det här var ett dugg roligt. Bussturen väckte stor förfäran även på andra håll. Dagens Nyheters nuvarande chefredaktör Peter Wolodarski kallade den bland annat ”ett farligt experiment i grupphat” och ”en lek med eld som kan sluta med mer än gnistor”.
Bussturen var genialisk på många sätt. Bland annat visade den att många borgare tycker att det är hatiskt att åka buss till Solsidan för att titta på hus, medan exempelvis ökade inkomstskillnader, utförsäkringar, nedmonterad välfärd, realisation på gemensamma tillgångar, segregation i skolsystemet och att bokstavligt talat ta pengar från fattiga och ge till rika, uppenbarligen inte är det. Men framförallt visade den hur kul det blir när vi väl diskuterar klass.
Så nu sitter jag här med mitt klasshat, mina intersektionella analyser, mitt ovårdade språk och mina utomparlamentariska konfrontativa politiska handlingar. Tack Johan Lundberg och Timbro för att vi inte kom överens. Jag är gärna en ljusets fiende. Ni kan kalla mig Hen Håle.
