Donya Wihbis och Ingrid Carlqvists bok Horungen har fått den tveksamma äran att bli den första bok på närmare 50 år som JK valt att granska för förtal.
Horungen är Donya Wihbis självbiografiska skildring av hur hon utan förvarning tas från sin mor i Libanon, och om hennes fortsatta liv i Sverige med sin far och sin styvmor, en modern askungesaga som fortsätter med misshandel, mordhot, placering i fosterfamilj och en ny kidnappning från faderns släktingar under en resa för att återförenas med modern i Libanon.
Carlqvist har blivit känd för sitt engagemang först i ”papparörelsen” och senare i det islamofoba Tryckfrihetssällskapet, men hon är också professionell journalist och hennes egna reaktionära åsikter lyser bara mycket svagt igenom i Horungen. Hon är en driven kvällstidningsskribent med ett enkelt och effektfullt språk och hon sparar aldrig på känslorna.
Historien är mycket gripande, även om den mot slutet går lite vilse och lämnar ett antal trådar lösa. Men borde den berättats, i den form den getts här, och – är den sann?
Fadern nämns inte med namn i boken, men den ännu mer hatade styvmodern omtalas med sitt förnamn, och med ledning av Donya Wihbis eget inte speciellt vanliga namn och utpekandet av den lilla ort familjen bor på är de knappast speciellt svåra att identifiera.
Sedan två årtionden tillbaka eller så har förvisso utpekande av verkliga personer utgjort en säljande krydda i svenska böcker (Carina Rydberg var en föregångare med Den högsta kasten 1997). Men här anklagas människor för grova brott, som de aldrig dömts för. Ska man få göra det?
I nyhetsmedierna hade en motsvarande uthängning antagligen varit omöjlig. Carlqvist och andra som försvarar boken menar att ett barn har rätt att berätta sin historia utan att behöva kunna bevisa den, något som det ligger i sakens natur ofta är omöjligt.
Bokens sanningshalt debatteras i en flera tusen inlägg lång tråd på Flashback, där både Carlqvist och en användare som uppger sig vara fadern deltagit.
Journalisten Monica Antonsson, mest känd för sin avslöjande granskning av boken Gömda (Liza Marklund 1995), har gått igenom olika myndighetshandlingar Donya Wihbi gett henne tillgång till. Ska man tro hennes referat verkar det finnas felaktiga enskildheter i boken, inte betydelselösa, men berättelsens huvuddrag stämmer väl överens med dokumenten.
I förbifarten dyker dock också en annan intressant uppgift upp i Anderssons samtal med Wihbi. Donya Wihbi upplevde att ”förlaget inte var så intresserade av hennes historia. Särskilt inte så länge hon ville hålla de verkliga namnen hemliga”. Men när hon ”funderat en stund och bestämt sig för att hon inte längre har någon anledning att skydda de namngivna[…]tyckte förlaget att det var bra”.
Lagstiftningen för böcker ser helt annorlunda ut än för nyhetsmedier, där en ansvarig utgivare tar alla juridiska smällar. Vid en eventuell fällning för förtal är det Carlqvist och Wihbi ensamma som blir ansvariga. Mellan raderna låter det som om förlaget (Lind & Co) pressat på för att avanonymisera boken, därmed skärpa en familjekonflikt – och själva inte ta någon risk för det.
