Det pågående upproret bland sjuksköterskestudenterna är ett hoppfullt exempel på hur arbetare kan bedriva kamp mot arbetsköparen utan inblandning av reformistiska fack. Jag tänker på om det möjligtvis skulle gå att översättas till lärarutbildningen. Svaret är nej.
Nog är jag pessimistisk men också ärlig. Klimatet på lärarutbildningen kan beskrivas som väldigt mesigt. Man skrapar lite på ytan men att våga gå på djupet och problematisera, nej det blir för jobbigt. Att prata om löner och anställningsvillkor är ovärdigt för den självuppoffrande lärarstudenten som ser sitt framtida yrke som ett kall mer än en simpel vara som säljs och köps.
Bland de arbetande lärarna råder dock ingen brist på arbetskamp. Historiskt har strejkerna 1966, 1971, 1989 och flertalet demonstrationer förts för högre lön och bättre villkor.
En aktuell konflikt är förra årets strejk på ungdomshemmet Björkbacken i Göteborg där de SAC-
anslutna lärarna på arbetsplatsen organiserade sig mot Statens institutionsstyrelse.
När den individuella lönesättningen infördes 1996 var meningen att lönerna skulle höjas rättvist efter arbetsinsats, men det ledde i stället till ökad arbetsbelastning och sämre löneutveckling än före reformen. Det i sin tur skapade ett tissel och tassel kring lärares löner. Man slutade helt enkelt prata om vad man tjänar.
Min enda erfarenhet av elevorganisering på lärarutbildningen är när några kurskamrater gick ihop för att få läraren för kursen avskedad eftersom de ansåg att denne misskött sitt pedagogiska uppdrag och gett dem slapp handledning. Helt vedervärdigt att vända sig emot en egentlig kollega men det bevisar på något sätt avsaknaden av solidariskt tänkande, det är egenintresset som styr.
Den rad av nya skolreformer som står för dörren kommer att slå hårt mot lärarkåren. Just nu driver SKL en linje om att införa 40-timmarsvecka med ordinarie fem veckors semester. Detta sker i stort sett helt utan motmobilisering från lärarkåren.
Facken är kritiska men de röster jag hört från lärare och studenter är bara ett tillbakalutat: ”det kommer de ändå aldrig att få igenom”. Men jo, det kommer de visst, om vi inte gör något. De stora facken kommer inte att hjälpa oss, Lärarförbundet organiserar även en del av motparten i konflikten, rektorerna.
I stället för att organisera sig sliter man på sitt håll i det tysta och kanske bränner ut sig. Det faktum att var sjätte utbildad lärare bytt yrke kan ses som en passiv protest. Men om man i stället slog sina påsar ihop och satte hårt mot hårt, vad skulle man inte kunna göra då?
Att redan före examen gå ihop i
en kollektiv överenskommelse, det skulle vara något det.