Avslöjandena om FOI:s hemliga projekt i Saudiarabien har väckt skandalnerven bland svenska medier, och jakten på lögnare och hycklare i regeringen och på myndigheten är i full gång. Men mest intressant är att ställa det som hänt och händer i relation till den historiska svenska vapenexportpolitiken.
I förra veckan avslöjade Sveriges Radios Ekot de hemliga planer som Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, haft på att hjälpa Saudiarabien med att bygga en vapenfabrik i landet, inom det så kallade Simoom-projektet. Fokus i nyhetsrapporteringen har därefter legat på vem som vetat vad, och hur regeringens inblandning i affären sett ut.
Men oavsett vem som haft kännedom om vilka detaljer i FOI:s planer, och oavsett vad i vapenfabriksprojektet som hade kunnat bli verklighet, är Sveriges militära samarbete med Saudiarabien ett etablerat faktum. Detta alltsedan den dåvarande socialdemokratiska regeringen upprättade det ännu gällande samarbetsavtalet med Saudiarabien 2005.
De hemliga dokument som Ekot kunde ta del av inför förra veckans avslöjande visade bland annat att Inspektionen för strategiska produkter, ISP, en myndighet som ska kontrollera vapenexporten, gett klartecken till försäljning av två vapentyper som Saudiarabien använt mot demonstranter i Bahrain. Detta under det senaste årets protester där – en del av upprorsvågen mot auktoritära regimer i arabvärlden. Saudiarabien gick 2011 in i Bahrain på regimens sida med cirka 1 000 man, för att återställa lugnet och säkra sina intressen. Interventionen betecknades som ”en ockupation” av oppositionsgrupperna i Bahrain.
Det här är ett betecknande avslöjande, med tanke på Sveriges vapenexporthistoria.
En av 1980-talets största politiska skandaler var avslöjandet att den svenska vapentillverkaren Bofors mellan 1979 och 1980 smugglat 300 luftvärnsrobotar (Robotsystem 70) via Singapore till emiraten Dubai och Bahrain. Att man valde att ta till olaglig varusmuggling för att sälja sina produkter berodde på det svenska vapenexportregelverket, som förbjöd export av krigsmateriel till länder i krig, länder som löper risk att hamna i krig och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna. I mitten av 1970-talet hade Bofors uppvaktat regeringen för att få tillstånd att sälja sina luftvärnsrobotar till Dubai och Bahrain, men fått avslag med hänvisning just till vapenexportlagen och den dåvarande tolkningen av den.
Dryga 30 år senare, i ett läge där situationen i regionen på många håll verkligen är krigsliknande, är svenska vapen med på plats, i händerna på ett land som utöver en totalitär diktatur också är en betydande militär aktör, utan att någon smuggling behövt ingå i bilden.
Vad som rent formellt ändrats sedan Boforsaffärens dagar är främst den öppning för krigsmaterialexport till Mellanöstern och Nordafrika som beslutades i skiftet mellan 90- och 00-talet. Mänskliga rättigheter stod på pappret kvar som ett lika centralt svenskt krav som innan, men bedömningen skulle nu göras från fall till fall – hela regioner skulle inte längre anses som omöjliga för svensk export.
– Reglerna är avsiktligt luddigt formulerade, säger Rolf Lindahl, politisk sekreterare med inriktning på nedrustning och vapenhandel på Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
– Det talas till exempel om en ”totalbedömning av alla omständigheter”, och i praktiken innebär det att man kan lyfta in vad som helst för att försvara vapenexport.
Varför är det viktigt för Sverige att bedriva vapenhandel med just Saudiarabien?
– Det är den gulfstat som lägger ned mest pengar på militären, det finns mest att hämta där. Men Saudiarabien är också en viktig strategisk allierad till USA och Storbritannien, som Sverige i sin tur har nära samarbete med. Sverige tenderar att göra som de gör, säger Rolf Lindahl.
– Man talar om Saudiarabien som en stabiliserande faktor i regionen. I Bahrain ser vi vad den stabiliteten kan innebära.