När Mona Sahlin gick ut med att hon tänker driva rätten till heltid ända in i lagstiftningen är det många som säkert tänkte ”ah, äntligen”. De osäkra anställningarna, det vill säga visstidsanställningar, timvikariat och projektanställningar har blivit så vanliga att de nästan blivit regel. Att få en fast anställning på heltid innebär högre inkomst, bättre […]
När Mona Sahlin gick ut med att hon tänker driva rätten till heltid ända in i lagstiftningen är det många som säkert tänkte ”ah, äntligen”. De osäkra anställningarna, det vill säga visstidsanställningar, timvikariat och projektanställningar har blivit så vanliga att de nästan blivit regel. Att få en fast anställning på heltid innebär högre inkomst, bättre möjligheter att försörja sig och ökad tillgång till massa prylar och rum. Ju mer arbete desto mer pengar, för att inte tala om alla tryggheter som följer med heltidsjobben.
Men istället för att svara äntligen kanske vi bör ställa oss frågan vad vi egentligen vill. För många arbetare inom vården, speciellt med barn, är det inte något alternativ att arbeta mer än deltid. Dubbelarbetande kvinnors belastningsskador går i raskare takt mot bestående men, i och med nedskärningar och privatiseringar. Föräldraförsäkringen är ännu inte individualiserad, genom besparingarna på äldreomsorg och dagisplatser faller ansvaret för äldre och barn automatiskt på kvinnor.
Att på det lägga en heltidsanställning är inte ett alternativ. Även bortanför de allra värsta exemplen är det få som upplever att de har tid till fritid. För frågan är, varför behöver vi arbeta mer? Ett rimligare krav vore en generell arbetstidsförkortning och minskat avgiftstryck på samhällets rum och tjänster.
Den arbetstid som är nödvändig beror helt på de utgifter människor har. Genom att basera alltmer av kostnaderna på individers plånböcker istället för genom gemensam samhällsplanering individualiseras även behovet av förlängd arbetstid. Medan vissa arbetar över, är arbetslösheten på över 10 procent idag. Ett rimligt krav är att vi delar på arbetena och kräver omprioriteringar i vilka arbetstillfällen som politikerna menar måste skapas. Är det rimligt att allt fler arbetar med lägre lön på tuffare arbeten och med mindre anställningstrygghet?
Skrapar man på valrörelsens yta handlar spektaklet om politik som berör vår vardag och vår tid. I dessa erfarenheter har vi mycket gemensamt, bland annat i det att vi alla helst arbetar minde och spenderar mer tid åt familj, vänner och sådant som inte syftar till att återskapa oss som arbetskraft, som varor. Genom att skapa offentliga utrymmen där inte plånboken styr skapar vi även ett mindre behov för människor att individuellt arbeta mer för att få tillgång till materiella ting och rum i samhället.
Museer, vård, badhus och bibliotek, om fler behov- och begärsbaserade rum börjar kosta alltmer blir det upp till isolerade människor att själva förkorta den redan korta fritiden för att arbeta mer. Frågan är om det går att tala om fritid ifall all vår tid handlar om arbete, avlönat eller oavlönat, på arbetsplatsen eller i hemmet. Vi måste kräva rätten till fritid och fråga oss vad vi egentligen vill vad gäller arbete och hur offentliga rum ska organiseras och styras. Och hur vi ska driva igenom de kraven.