Vilken inledning. Vilken grandios rivstart. Den första låten, tillika första singeln från Invasionens nygräddade album Hela Världen Brinner, heter ”Får Aldrig Tro” och är inget mindre än en explosion som med rastlöst driv och skoningslös energi slår undan benen på en. Texten sätter dessutom tonen för hela skivan, som går i ganska grå nyanser. Här påbörjar Invasionen sitt korståg mot anhängare av den nya tiden, mot kalla attityder och cynism. I den verklighet de beskriver råder ständig kulturskymning och det finns ingen som vare sig vågar eller orkar vara rebell, revolutionär eller ens drömmare längre. Ingen förutom frontfiguren Dennis Lyxzén själv då, som trots allt har agerat fanbärare för svensk, vänsterpolitisk musik i nära två decennier vid det här laget. Vare sig han har spelat i Refused, The (International) Noice Conspiracy, AC4 eller The Lost Patrol – som Invasionen hette innan de bytte namn och språk – så har succén varit given och den röda politiska tråden intakt.
Skivan ekar av ensamhet. Man får intrycket av att Dennis Lyxzén känner sig sviken av de som en gång slogs vid hans sida, men nu har gett upp kampen och låtit sig stöpas in i en meningslös tillvaro i ett färglöst samhälle. Medan The Clash-inspirerade vänsterpolitiska band som Florence Valentin och Boris and the Jeltsins spelar på lekfullhet och charmig naivitet, så är Invasionens debut desto mer allvarstyngd, för att inte säga uppgiven. Texterna ligger närmare Mattias Alkbergs nyktra diskbänksrealism, men uppnår sällan samma finess och skärpa. Kanske hade de rentav känts något platta om de inte sjungits med sådan uppriktig frustration och glöd.
Inledningslåten följs av powerpop-pärlan ”Kom Igen Lyxzén”, där den kompakta hopplösheten faktiskt spricker upp temporärt, innan vi handlöst slungas tillbaka i låten ”Korrumperat”. De tio återstående låtbyggena är lika delar engelsk punkrock av 1970-talssnitt och svensk proggigare dito. Ebba Gröns och Imperiets andar känns ständigt närvarande. Albumet är inspelat i sångarens hus utanför Umeå, något som hörs på den replokalsromantiska produktionen. Samtidigt som denna till viss del klingar väl med texterna, ger den skivan en ganska jämntjock och monoton känsla, vilket blir ironiskt då huvudtemat är motstånd mot en monoton tillvaro. Nej, även om skivan innehåller flera guldkorn så tror jag att motståndet kommer att göra sig bäst på scener runt om i Sverige.
Hela Världen Brinner
Invasionen
