Onsdagens händelser i Washington DC var ingen överraskning. De båda bomberna som placerats ut vid Republikanernas respektive Demokraternas högkvarter förvånade inte.
Den arga mobben av fascistiska grupper, nazister, Trumpanhängare och högerdemonstranter på olika delar av skalans ytterkant, som gav sig in i Kapitolium för att stoppa godkännande av Biden som president var heller inte något som inte gått att förutse. Milismedlemmar har inför den 6 januari utlovat just detta, våld och kaos, Trump hade kort innan uppmanat dem att bege sig till Kapitolium, ”vara starka” och ”kämpa så in i helvete”.
Hur chockerande bilderna än kändes har högerradikala demonstranter och miliser också repeterat för detta på delstatsnivå under hela 2020.
Vid flera tillfällen förra året blev just beslutande församlingar måltavla för högerradikala milisers aktioner. I april trängde sig beväpnade Boogaloo-medlemmar in i delstatsbyggnaden i Lansing för att demonstrera. I september gjorde Proud boys och andra högerdemonstranter samma sak, också i Michigan. Delstatshuset i Idaho stormades i augusti av högerradikala anti-nedstängningsdemonstranter och i december stormades Oregons delstatshus, under pågående politiska förhandlingar, av beväpnade radikalhögerdemonstranter.
Därutöver har vi den planerade kidnappningen av Virginias guvernör Gretchen Whitmer, som 13 milismedlemmar arresterades för i höstas.
Men påfallande ofta berättar faktiskt den auktoritära radikalhögern precis vad de vill göra.
Visst kan de vara svåra att urskilja. Vissa gömmer sig bakom kostymer och ett välvårdat språk, de klär ut sig till demokrater och avslöjar sig bara för dolda kameror och när internetalias knäcks. Andra gömmer sig bakom humor och memes, allt kan avfärdas som ett skämt.
Men påfallande ofta berättar faktiskt den auktoritära radikalhögern precis vad de vill göra.
När Sverigedemokrater säger att Ungern är ett föregångsland så menar de inget annat än att de ser Ungern som ett föregångsland.
När en nationalistisk president med auktoritära tendenser ber fascistiska miliser att vara på ”stand by”, så menar han det.
När han efter en uppvisning som den i onsdags säger ”vi älskar er, ni är väldigt speciella”, så menar han just det.
Men inte ens när retoriken omsätts i handling, som i onsdags, upphör bagatelliseringen av det högerradikala hotet mot demokratin.
Visst ser de löjliga ut, visst var de oorganiserade, men de menar allvar.
Kommer det här att gå till historien som vår tids förebådande ölkällarkupp? Eller kommer hotet att börja tas på allvar nu?
När jag såg bilderna av fascistiska grupper som trängde sig in i kongressen, gick tankarna närmast till bilderna från Ukraina, när Svoboda-medlemmar trängde sig in tv-huset och misshandlade och hotade den statliga tv-chefen tills han skrev under sin uppsägningsansökan.
Sen gick tankarna till Stefan Zweigs självbiografi, raderna där han skriver om hur han och hans tids intellektuella misslyckades med att förstå hotet från Hitler tidigt nog, hur de få intellektuella som tagit sig tid att läsa hans bok gjorde sig lustiga över hans bombastiska språk. Han togs inte på allvar och han togs inte på orden.
Kommer det här att gå till historien som vår tids förebådande ölkällarkupp? Eller kommer hotet att börja tas på allvar nu?
Journalisten Aymann Ismail beskriver i en text i tidningen Slate polisens passivitet när mobben välde in i Kapitolium. Hur de mest verkade stå och vänta på en order. Han skriver: ”Jag har varit på många demonstrationer det senaste året och låt mig säga: De väntar vanligtvis inte på order. Jag har aldrig sett något liknande.” Han skriver att efter en stund verkade ordern ha kommit och pepparsprayen kom fram, högermobben började hållas tillbaka.
Jag kan inte låta bli att tänka på vad som skulle hända om polisen nästa gång får en helt annan order.