Det går att bevaka klimatkrisen på olika sätt. Expressen verkar ha valt sin alldeles egna väg.
Den som vill följa tidningens journalistiska linje i frågan kan till exempel gå in på hemsidan expressen.se och klicka sig fram till specialsajten Klimat & Miljö. Där presenteras några av Expressens viktigaste klimatnyheter de senaste månaderna: ”Pingvinerna hotas att dö ut inom tio år”, ”Arktis kan bli ett nytt Mellanöstern”, ”Klimatförändringar kan framkalla mördarcornflakes” och ”Klimathotet kan orsaka håravfall”.
I jämförelse med den här sortens skriverier verkar tidningens nya krönikör – förra SVT-journalisten Elisabet Höglund – nästan seriös i sin iver att sprida skepsis om den globala uppvärmningen. Det är i och för sig ingen hejd på de myter hon sprider. Förra veckan påstod hon att vulkanen Pinatubo 1991 spydde ut lika mycket koldioxid som människan släppt ut under 100 år (i själva verket handlade det om kanske en procent av just det årets utsläpp). Höglund har raskt placerat sig i klimatskeptikernas gärdsgårdsserie. Men ändå: efter att ha sett mördarcornflakesen anfalla kan vem som helst längta efter några motröster.
Om jag vore konspiratoriskt lagd, skulle jag undra om det är precis så Expressens redaktionsledning tänker. Först får man läsarna att skratta åt konstiga klimatlarm och sedan släpper man lös en klimatförnekare som berättar om hur tokiga de där larmen är och att vi egentligen inte behöver oroa oss så mycket.
Men så är det förstås inte. På de mindre lästa sidorna i tidningen – ledarsidan och kulturen – är tonen en annan. Politiska krönikörer som Thomas Hammarberg och Ann-Charlotte Martéus tar klimatfrågorna på allvar.
Nej, jag tror inte att det handlar om någon medveten strategi här. Jag tror att det, på sätt och vis, är värre än så. Expressen utgår från vad nyhetscheferna inbillar sig att läsarna vill ha. Och då blir det som det blir.
Klimatkrisen hamnar hos Expressen i samma fack som fästingarna, födelsemärkena, fågelinfluensan och allt det andra som gör tillvaron osäker. Kvällstidningar gillar att skrämmas, och den globala uppvärmningen duger förstås den också. Särskilt om den får dig att tappa håret.
Samtidigt finns det rätt många läsare som är innerligt trötta på klimatlarm, och som mer än gärna lyssnar på någon som säger att krisen är en bluff. Jag har en känsla av att man på vissa håll i Expressenhuset jublade högt över Elisabet Höglunds krönikor. Visserligen har det väl snabbt stått klart att hon inte kommer att gå till historien som någon av tidningens, hm, mest briljanta pennor. Men hon bjuder en viss del av läsekretsen på precis vad de vill höra.
Skrämsel och tröst. Kan det bli bättre? Ja, jag tror tyvärr det. Jag tror att det kommer mer.
Det finns alla skäl i världen att vara rädd för det som håller på att hända. Men det finns också en massa skäl till att slå dövörat till och hoppas på att de jobbiga forskarna har fel.
Om man ger ut tidningar bara för att göra pengar, måste man smeka både rädslan och hoppet medhårs. Det har Expressen fattat.
Kulturkrönika
