Nej, jag talar inte om Condoleezza Rice på svensk mark, inte heller om Zlatans knäsvaghet, entusiasmen inför Allsång på Skansen eller ens om ryktet om att Sverigedemokraterna närmar sig 4-procentspärren. Jag talar om fasan som går rakt in i hjärtat och som får det att bulta i veckor efter erfarenheten. Filmkvällen. Och då menar jag inte en på reportoaren aktuell film som den argentinska dramadokumentären Buenos Aires 1977 – Chronicle of an escape, som berättar om den 120 dagar långa tortyren som Claudio Tamburrini utsätts för på fängelset Mansión Seré eller Brian de Palmas Redacted från förra året..
Jag har sett många ruskiga och gripande dokumentärfilmer i min dar; om länder i krig, barn i arbete och stater som begår övergrepp på andra staters territorier. Jag har sett spelfilmer med skrämmande budskap – som klimatkatastroffilmen The day after tomorrow (2004), det gastkramande danska dramat Konsten att gråta i kör (2007) eller Colin Nutleys, av andra skäl skrämmande, Angel från i år. Men ingenting skakar om som den rena, skära skräckfilmen. Den iskalla, grymma, ångestframkallande filmen, som obevekligt naglar dig fast i salongen eller soffan utan logik, utan försoning, utan hopp.
Mitt i den dallrande heta sommaren kan varje entusiast av klassisk skräckfilm avnjuta den spanske regissören Juan Antonio Bayonas Barnhemmet (El orfanato) producerad av bland andra Guillermo del Toro, regissör till flerfaldigt Oscarsbelönade Pans labyrint som utspelar sig under spanska inbördeskriget.
Här är det inte erfarenheten av krig eller politik utan, som det ska vara, en försåtligt enkel liten historia i gammal fin klassisk skräckfilmsstil; levande döda barn, vuxna som inte vill se det de måste för att växa upp och mogna, och därigenom sviker både barnet inom sig och utom sig… Galna lekar och ett skinntorrt medium som ingen vill tro på – utom huvudpersonen och vi i publiken förstås. Här finns ett gammalt spökliknande hus med korridorer och hemliga rum. Allt det som kan befolka våra mardrömmar och symbolisera den inre osäkerheten över trygghetens och kärlekens beständighet. Och längtan efter att bara få släppa kontrollen, kampen och bara ge upp för ondskan.
Många är de som försökt dekonstruera och beskriva ondskan som ett eget väsen; drottningen därvidlag är Gitta Sereny, som skrivit om nazistförbrytare och om barn som mördat. Men dikten överträffar verkligheten när det handlar om skräck. Den iscensätter rädslan för det yttre och inre på en och samma gång. Hjärtslagen är den mest effektiva ljudillustrationen, och borde få en Oscar varenda år.
Premiären på Låt den rätte komma in efter John Ajvide Lindqvists roman i regi av Tomas Alfredson är uppskjuten till i oktober – ryktet säger att man vill ha mörker och höststämning för att kunna skrämmas ordentligt. Obegripligt – mörkret finns ju inom oss. Och överallt runtomkring. Njut där du hittar det i sommar. I fantasin. Och jag ber att Condoleezza Rice gör sammalunda.
Kulturkrönika


