I onsdags presenterade EU-kommissionen fina förslag för hur utsläppen av växthusgaser ska minska. Bortsett från Norge, som beslutat att minska utsläppen med två tredjedelar till 2030, är EU-förslaget förmodligen det mest omfattande och radikala förslag som hittills har lagts – ändå är det på tok för lite och på tok försent, och det kommer, vågar vi nästan lova, att behöva rivas upp och radikaliseras i framtiden.
Bakgrunden är det beslut som EU-ledarna tog i mars 2007 om att unionens utsläpp ska minska med 20 procent till år 2020, jämfört med 1990 års utsläpp, att andelen förnyelsebar energi ska öka från dagens ca 8,5 procent till 20 procent, och att andelen biobränsle ska upp till 10 procent. EU-kommissionens förslag handlar alltså om att konkretisera målsättningarna.
Av vad vi kunde utröna vid denna tidnings pressläggning kommer det hittills fiaskoartade systemet för utsläppshandel – EU ETS – att finnas kvar men förbättras. I stället för att ge bort utsläppsrätterna kommer de att börja auktioneras ut, fullt ut från 2020. Varje enskilt EU-land ska ges ett bindande utsläppstak baserat på dess BNP per capita (ju rikare land, desto större utsläppsminskningar). Länderna ska även ges individuella mål för andelen förnyelsebar energi, utifrån en sammanvägning av dess ekonomiska förutsättningar samt potentialen för vind-, sol-, jord- och vattenkraft. Målet på 10 procent biobränslen kvarstår, trots att biobränsleproduktionen i dag leder till att regnskogar skövlas och driver upp livsmedelspriserna, vilket drabbar fattiga.
EU-kommissionens förslag mötte, redan innan det presenterades, kritik från många håll. Flera länder, arbetsgivarorganisationer och fackföreningar tror att förslagen kommer att leda till att energi- och utsläppsintensiva industrier flyttar till länder med sämre miljölagstiftning. John Monks, ordförande för Europafacket, varnar för en ”lose-lose”-situation som drabbar både arbetare och miljön. För att minska risken för utflyttningar kräver facket, i likhet med Frankrike, en koldioxidskatt på importvaror från länder som inte deltar i utsläppshandeln. Så kan ”läckage” – att nedsmutsande verksamheter flyttar till länder med sämre lagstiftning – undvikas. Europafacket kräver också en social agenda, att en omställningsfond skapas till stöd för de arbetare som drabbas.
Visserligen finns det anledning att tro att företagsflytten inte kommer att bli så omfattande som det låter i debatten – hot är ett ofta använt och framgångsrikt sätt att påverka lagstiftningen. Men om klimatfrågan tas på allvar kommer åtgärderna mot utsläpp förr eller senare att bli så pass omfattande att problemet med läckage måste hanteras. Och det enda som kan skydda mot det är en global klimatregim, ett regelverk som omfattar alla världens länder och tar hänsyn till deras ansvar och kapacitet.
Europafackets krav på åtgärder för ”just transition” – rättvis övergång – är inte bara rimliga, utan förmodligen helt nödvändiga för att en radikal klimatomställning ska bli framgångsrik.
Rättvisa är inte bara en moralisk fråga om att de som redan är fattiga inte ska behöva betala en gång till, även om det är nog så viktigt. Om klimatomställningen drabbar stora och redan utsatta delar av befolkningen kommer dessa att vända sig emot politiken, vilket kan omöjliggöra förändringarna och i slutändan drabba alla – hela mänskligheten.
Med andra ord är social rättvisa en nödvändig och grundläggande komponent i en effektiv klimatpolitik. EU-kommissionen får därmed bakläxa.
