En trotsig röst bland tystade medier

Presspolitiken i Sverige under andra världskriget har skildrats många gånger. Perspektivet är ofta hur antinazistiska, modiga och sanningsälskande publicister stod emot trycket från en repressiv svensk statsledning, som fruktade att obetänksamma tidningsartiklar skulle provocera Tyskland att invadera Sverige.

Den här essän försöker vända på perspektivet. Hur såg utrikesledningen på den fria pressens arbete när den svenska utrikespolitiken utformades? Särskilt tidningen Arbetaren spelade stor roll, utifrån två aspekter:

1. Arbetaren var tydligt antinazistisk och därmed kritisk mot svenska eftergifter gentemot Tyskland.

2. Arbetaren var inte enbart opinionsbildande, utan arbetade även med under­sökande journalistik. Arbetarens av­slöjanden av svenskt samarbete med axelmakterna utgjorde en särskild sorts utmaning för UD.

För att förstå Sverige under andra världskriget är det – för det första – centralt att begripa att det inte fanns ”ett” Sverige, det fanns väldigt många. Olika politiker, partier, publicister, myndig­heter, beslutsfattare, folkrörelser och den allmänna opinionen drog politiken åt olika håll.

För det andra var kriget långt, nästan sex år. Det skiftade och människor för­ändrades.

Andra världskriget innebar dessutom något nytt när det gällde folkligt engagemang. Från och med finska vinterkrigets utbrott den 30 november 1939 tolkades stri­derna allt mer moraliskt, samtidigt som breda folklager engagerade sig. Det blev utrikesledningen tvungen att ta hänsyn till.

Redan mot slutet av 1930-talet – när den politiska eliten började förstå att kriget var på väg – började staten kräva disciplinering av pressen. Strax efter krigsutbrottet i september 1939 föreslog en regeringskommitté det så kallade transportförbudet. Tidningar kunde förbjudas att fraktas via statliga kommunikationsmedel, framför allt SJ-tåg. År 1940 grundades informationsstyrelsen, med sina ökända ”grå lappar” som innehöll uppmaningar till pressen. Dessa lappar var i själva verket blå, men ”de kallas grå därför, att de väcka olust”, skrev diplomaten Sven Grafström i sin dagbok.

I bakgrunden fanns den politiska tanken att pressfrihet inte var en rättighet, utan något som staten medgav utifrån välvilja.

I bakgrunden fanns den politiska tanken att pressfrihet inte var en rättighet, utan något som staten medgav utifrån välvilja. Statsmakten hade rätt att dra in denna frihet om pressen inte visade tillräckligt ”ansvar i allvarstider”, som det hette. Svenska pressorganisationer delade denna syn på yttrandefrihet­­­ – särskilt den prestigefyllda och tyskvänliga Publicistklubben.

Förtrycket mot trotsiga tidningar, som höll pressfrihetens fana högt, kom därmed inte bara från myndig­heterna. Lika betydelsefullt var bransch­förtrycket från övriga pressen. Särskilt drabbades Göteborgs Handels- och Sjöfarts­­­tidnings (GHT) och dess chef­redaktör Torgny Segerstedt.

Samt tidningen Arbetaren.

Ojämförligt viktigast i pressförtrycket var dock den tyska terroriserande politiken gentemot Sverige efter segrarna våren 1940, då Hitler ansågs ha vunnit andra världskriget. Tyskland hade chocke­rande lätt besegrat världens främsta stormakter Frankrike och Storbritannien. Sverige var inneslutet mellan de tyskockuperade Norge och Danmark samt det sovjetkontrollerade Finland. Källmaterialet från 1940 präglas av skräck. Politiker och makthavare fruktade att Hitler när som helst skulle avsluta Sveriges existens som självständigt land.

Tyskarna förstod 1940 att utnyttja den svenska skräcken och formulerade doktrinen om ”absolut neutralitet” som metod att terrorisera neutrala småstater utifrån presspolitik. Joseph Goebbels sade i februari 1940 att det var smartare än att hota med vapen.

Varje tyskkritisk tidningsartikel som publicerades i Sverige användes av Tyskland för att sätta skräck i svenska rege­ringen, utifrån hävdandet att den ut­gjorde brott mot neutraliteten. Svenska diplomater och politiker genomskådade visserligen taktiken, men den ständiga rädslan för tysk invasion var äkta, även bland tyskvänliga. Justitieminister KG Westman, som inte var någon vän av demokrati eller pressfrihet, skrev i maj 1940 i dagboken om känslan att av leva ”framför mynningen på en laddad kanon”. Hur många hundratusen svenska liv skulle offras i ett hopplöst försvar av Sverige om Tyskland skulle anfalla utifrån förflugna tidningsartiklar?

Tidningen Arbetarens ryktbarhet ökade efter det tysk-finska anfallet mot Sovjetunionen i juni 1941, ”operation Barbarossa”. Anfallet ackompanjerades av en svensk regeringskris när Tyskland och Finland krävde trupptransport på svensk järnväg av en tysk infanteridivision som skulle ställas under finskt befäl. En sådan trupptransport utgjorde ett klart neutralitetsbrott – därav allvaret i den svenska politiska kris som följde 22–25 juni 1941, den så kallade midsommarkrisen.

När den svenska regeringen efter flera dagars gräl, upprördhet och social­demokratisk antinazistisk vrede (i skuggorna förberedde dessutom den svenska högern statskupp) beslutade att godkänna de tysk-finska kraven, krävde staten att pressen skulle beskriva transporten positivt, eller i alla fall undvika kritik. Särskilt skulle understrykas att beslutet skedde utifrån välvilja gentemot Finland. Två tidningar vägrade: GHT och Arbe­taren.

Under Finlands krigsinsats som tyskallierad 1941–1944 blev avslöjanden kring det svenska stödet åt den finska krigsmakten typiskt för Arbetaren. Tidningen arbetade med grävande journalistik som exponerade neutralitetsbrotten på ett helt annat sätt än om det enbart varit frågan om opinionsbildande texter. Arbetarens avslöjanden var svåra för UD och regeringen att hantera, eftersom de var väldokumenterade. Om UD skulle dementera Arbetarens uppgifter innebar det rena lögner, vilket riskerade slå tillbaka mot myndigheterna.

I mars 1943 diskuterade utrikesut­skot­tet ett av Arbetarens stora avslöjanden: Sverige exporterade ”fiskebåtar” till Finland för tio miljoner kronor per år (motsvarar i dag 208 miljoner kronor). Storbritannien reagerade ilsket och ansåg att fiskebåtarna i själva verket var min­svepare som Sverige levererade till fienden.

Utåt yttrade UD hårda ord om Arbetarens publicering. Men internt utnyttjade utrikesminister Christian Günther ärendet för att tvåla till UD:s handelsavdelning, som gavs rollen som syndabock. ”Det är ju inte första gången som handelsavdelningen visar exempel på stor självrådighet. Det är kanske inte så underligt heller, så formlöst som förhandlingarna går till”, ansåg Günther och hans medarbetare.

Arbetarens viktigaste avslöjande skedde sommaren 1942, då tidningen rapporterade att tyska krigsfordon reparerades på svenska verkstäder. UD greps av panik och skickade ut en kommuniké, som inte dementerade sakfrågan men som påstod att tyskarna själva hade levererat reservdelarna. Det var ett lamt för­svar – och dessutom helt felaktigt.

Arbetaren kontrade med nya artiklar, som avslöjade vilka svenska verkstäder som levererade reservdelar till tyskarna. UD:s handelsavdelning tvingades erkän­na att de inte kunde stå för sina uppgifter. Då vaknade slutligen den övriga pressen i Sverige.

Stockholms-Tidningen krävde utrikesminister Günther på besked, varpå denne blev ”nervös”. Det beslu­tades att en lämplig myndighetsperson måste ge en kommentar, men ingen ville. Till slut fick någon på UD tag i trafikkommissionens ordförande, Axel Granholm, som var dum nog att låta sig intervjuas av TT. Arbetaren raljerade sedan över intervjun: ”Den gamla rallarkungens försök att spela diplomat blev dock ganska missl­yckat”, vilket anspelade på att Granholm var före detta SJ-chef. När UD-­personalen dagen efter läste Arbetarens kommentar för utrikesministern ”log han”.

Det är en viktig detalj, att Günther med flera makthavare lät sig roas av Arbetarens fräcka journalistiska arbete. Officiellt hävdade UD att en självsvåldig press kunde blir krigsorsak. Men tidningar som Arbetaren kunde även användas av utrikesledningen. Dels för att demonstrera ökat oberoende gentemot tyskarna, särskilt efter att kriget vände vid Stalingrad årsskiftet 1942–1943, dels i inrikespolitiska maktkamper. I juli 1943 diskuterade UD till och med att orkestrera en presskampanj mot Tyskland för att ge svenska utrikespolitiska krav extra tyngd.

Hur skedde då pressförtrycket rent praktiskt?

En dagboksanteckning från den 13 mars 1942 berättar hur det kunde gå till. Hela 17 svenska tidningar hade beslagtagits då de publicerat artiklar om tyskarnas tortyrverksamhet i det ockuperade Norge. Av allt att döma var rapporteringen ”mycket väldokumenterad”, enligt UD, men det spelade mindre roll. Tyskland var rasande. Faktum är att publiceringarna var början på ett uppror inom svensk press gentemot presspolitiken. Och Arbetaren ledde vägen framåt, visar källmaterialet som berättar hur ett beslag gick till:

”Den som först läser de svenska tidningarna på UD:s pressbyrå, den unge Backlund, stryker upp sin bakåtkammade ljusa jättekalufs och går in till Thorsing [chef för UD:s pressbyrå] med det senaste numret av ’Arbetaren’, där en ledande artikel med för Hitler inte direkt smickrande uttalanden är rikligt försedd med understrykningar med rödkrita. Thorsing läser igenom de kritade ställena och utropar ’det här är ju för djävligt’ samt tar vindeltrappan ned till den politiska avdelningen, där den ominösa artikeln väcker samma lakoniska kommentarer hos herrar Söderblom [chef för UD:s politiska avdelning] och Boheman [kabinettssekreterare]. Excellensen [utrikesminister Günther], om han är på UD aviseras och vänder tummen neråt.”

Beskrivningen visar att beslagen gjordes godtyckligt, utan rättssäker kontroll. Det bekräftas av att UD åtminstone en gång råkade beslagta fel tidning, i september 1942. GHT uppgavs innehålla en text som kallade tyskar monster, vargar och odjur. UD beslutade att beslagta GHT, men när dagens upplaga kom till Stockholm blev Günther nervös eftersom artikeln inte fanns i tidningen. UD:s presspion i Göteborg hade sammanblandat GHT med den kommunistiska Arbe­taretidningen. Tydligen var det omöjligt för UD att erkänna miss­taget. I stället hände följande:

”Günther började febrilt bläddra i det ominösa numret av GHT för att finna någon annan artikel, som eventuellt kunde rättfärdiga ett beslag”, skriver Grafström. När utrikesministern kom till Torgny Segerstedts ledare ljusnande anletena och ”ministerrynkorna slätades ut”. Visserligen var inte Segerstedt i sitt esse, men han hade i alla fall åstadkommit något som kunde likna ett ”missförstånd med främmande makt”, som bestämmelsen löd. ”Så var det bara att beslagtaga också Arbetaretidningen och andas ut.”

I november 1943 upphävdes reglerna om ”konfiskation utan rättegång” gentemot den svenska pressen. Den övervägande delen av de 313 konfiskationer som gjorts hade riktats mot vänstertidningar – inte minst ”syndikalistpressen”, det vill säga Arbetaren. I januari 1944 började regeringen diskutera avveckling av den krigstida presspolitiken, varpå högerledaren Gösta Bagge protesterade högljutt. Han tyckte att inskränkningarna i press- och tryckfriheten borde vara permanenta. Dock var Bagges protester förgäves.

Dagens Sverige är kritiskt mot den krigstida presspolitiken, med all rätt. Samtidigt underskattas hur skräckinjagande verkligheten var för en neutral småstat som var omgiven av aggressiva krigsmakter.

Det ökar å andra sidan respekten för de publicister som vågade stå emot. Särskilt i dag, när allt fler tassar på tå inför trium­fatoriska totalitära krafter.

Det krävs mod att ha ryggrad, i skuggan av en stövel.

[email protected]

FAKTA | Sverige under andra världskriget, en periodisering

– 1939–1940: Finska vinterkriget. Storkrigets utbrott i Europa hamnar i skuggan av den svenska opinionens enorma solidaritet med Finlands kamp mot Sovjetunionen, ett krig där Sverige inte är neutralt utan står på Finlands sida, dock som officiellt ”icke krigfö­rande”. Vinterkriget orsakar svensk regeringskris och Sverige får som resultat samlings­regering, med alla partier representerade utom kommunisterna.

– 1940–1941: Skräckens tid. Hitler vinner segrar i andra världskriget chockerande lätt – stormakterna Frankrike och Storbritannien be­segras på kontinenten samtidigt som Norge och Danmark ockuperas medan Finland underkuvats av Tysk­lands paktbroder Sovjet­unio­nen. Sveriges politik präglas av skräck inför den omedelbara framtiden.

– 1941–1942: I skuggan av ”korståget mot bolsjevismen”. Axelmakterna Tyskland och Finland går till gemensamt anfall österut, i ett ”förintelse­krig” som ska skapa lebens­raum för respektive nation. Finland blir återigen centralt för den svenska utrikespoliti­ken. Gör Finland rätt som allierar sig med de oövervin­ner­­liga tyskarna? Kommer Finland ersätta Sverige som ”Nordens ledande makt”? Borde Sverige överge neutra­liteten och göra likadant?

– 1943–1945: Efter Stalingrad. Efter tyska förluster på östfronten inleds den långa reträtten mot Berlin och den allierade slutsegern 1945. Omfattande moraldebatt i Sverige, där de som varit tyskkritiska redan 1940 kräver erkännanden och upprättelse – vilket de inte får. Kalla kriget anas vid horisonten redan 1944.