2019 inskränktes strejkrätten. Det innebar att kollektivavtalens ställning stärktes på bekostnad av möjligheterna att använda konflikt som protestform mot exempelvis lönedumpning och arbetsmiljöproblem. Men om kollektivavtalen ska vara det enda fackliga målet – vad händer när avtalen saknar betydelse?, frågar sig Emil Boss.
Inskränkningen av strejkrätten 2019 innebar ett uppsving för kollektivavtalens ställning i Sverige. Tidigare var det tillåtet för facken att strejka för vadsomhelst med några få undantag. Efter inskränkningen av strejkrätten blev det istället bara tillåtet att strejka för kollektivavtal (eller om arbetare inte har fått sin lön, ett sorts nödläge). Lönedumpning, arbetsmiljörisker, union busting och annat är inte längre lovliga konfliktskäl.
En ny rapport av Medlingsinstitutet visar att hela åttiotre procent av arbetarna omfattades av kollektivavtal 2023. Sämre går det med medlemskap i fackföreningar.
Organisationsgraden sjunker
På tjugo år har arbetarnas organiseringsgrad sjunkit från över åttio procent till femtioåtta procent. I privat sektor – där bygg, restaurang, industri, jordbruk, skogsbruk, städ, transport och så vidare ingår – är organisationsgraden bara femtiotre procent och då har man ändå, av förklarliga skäl, inte kunnat räkna med de papperslösa arbetarna.
Enligt Medlingsinstitutet var trettiofyra procent av arbetarna i Sverige utrikes födda 2023 (återigen är papperslösa och dolt utstationerade inte medräknade). Rapporten beskriver utan att ange några procent att utrikes födda arbetare i lägre grad är medlemmar i facken.
Om man zoomar ut ser det ut såhär: Det finns kollektivavtal nästan överallt, men andelen utrikes födda arbetare ökar och allt färre går med i facken. Ungefär varannan arbetare står redan utanför fackföreningarna och därmed utanför den svenska modellen.
Kollektivavtal som fasad
Jag vet av egen erfarenhet att väldigt många bolag i privat sektor har ett kollektivavtal som inte är värt pappret det är skrivet på. Arbetarna har aldrig fått ta del av några kollektivavtalsenliga villkor, alltihop är bara en fasad för att få bättre kunder.
Eftersom arbetarna inte är medlemmar i facken förmår facken inte följa upp huruvida avtalen följs eller inte. Det handlar nästan uteslutande om arbetare i privat sektor som är utrikes födda.
Själva värdet i kollektivavtalen tycks alltså ha devalverats de senaste tjugo åren. På tusentals företag spelar det helt enkelt ingen roll för arbetarna om det finns ett kollektivavtal eller inte. Ändå har kollektivavtalens fackliga ställning förstärkts.
Fem år efter inskränkningen av strejkrätten ser det ut som att LO gick i en fälla. För om kollektivavtalen ska vara det enda fackliga målet – vad händer när avtalen saknar betydelse?
