Alla temperaturhöjningar – även de 0,8 grader som vi hittills lyckats med – är farliga. De drabbar människor, samhällen och ekosystem. Två graders ökning kommer med säkerhet att driva tiotals miljoner människor på flykt undan torka, översvämningar och vattenbrist. Ändå är det två grader som politikerna siktar på. Bortom två grader ökar nämligen riskerna för de fullständigt förödande, långsiktiga och självgenererande klimatförändringarna – då återkopplingsmekanismer sätter igång som kan få klimatet att skena, då skred följer på skred: Då Amazonas brinner ner, vilket i sin tur leder till att mängder av metan lagrad i Sibiriens permafrost smälter, vilket i sin tur… kan leda världen till sexgradershelvetet.
Detta är vad som står spel. Enligt FN:s klimatpanels mest realistiska scenario krävs det, för att hålla de globala temperaturökningarna på 2–2,4 grader, att de globala utsläppen minskar med 85 procent till år 2050. Förmodligen krävs ännu mer eftersom klimatpanelen visat sig underskatta kraften i klimatförändringarna.
Ändå var det i sig otillräckliga 85 procentsmålet aldrig ens på förhandlingsbordet under FN:s klimatmöte på Bali. I stället diskuterades ett betydligt mer riskabelt scenario, att halvera utsläppen till 2050. Det kommer med största sannolikhet att leda till över två graders temperaturökning.
USA vägrade hårdnackat att gå med på att skriva in halveringsmålet, ännu mindre gå med på klimatpanelens medellånga rekommendation om 25–40-procentiga utsläppsminskningar i i-länderna till 2020. Att skriva in ett temperaturmål på högst två graders temperaturökning fanns inte ens på kartan.
USA fick sin vilja igenom.
Riskerna med att överskrida två graders temperaturökning kan inte ha nått fram till världens makthavare. Åtminstone präglades inte förhandlingarna på Bali, och den slutöverenskommelse som till slut blev resultatet, av det allvar som krävs.
Samtidigt är det för tidigt att ge upp. Överenskommelsen har många brister, men är främst en dagordning som under processens gång, åtminstone fram till klimattoppmötet i Köpenhamn i december 2009, ska fyllas med innehåll.
Om innehållet ska bli adekvat, om det ska kunna säkra våra egna och våra barns framtid, måste ett helt annat allvar föras in i processen än det schackrande, den kohandel och uppenbara nonchalans inför vetenskapen som präglat FN:s klimatförhandlingar hittills.
Men innehållet måste inte bara vara adekvat för naturen – utan också för människorna. En uppgörelse som inte är rättvis, som inte tar full hänsyn till fattiga människors och länders rätt till ekonomisk och social utveckling, kommer inte heller att kunna rädda planeten. Vi sitter alla i samma båt, även om vissa åker första klass och andra trängs i lastrummen.
Efter att ha följt förhandlingarna på Bali kan det kännas hopplöst att uppnå ett adekvat och rättvist avtal. Men precis som det finns skred i naturen finns det politiska skred. Situationer då det som alldeles nyligen föreföll omöjligt plötsligt framstår som nödvändigt. Sådana skred kan bara åstadkommas av starka opinionsyttringar, av kamp i och utanför förhandlingsrummen. Det är bara vi – du och jag och alla andra – som tillsammans kan åstadkomma det som nu tycks omöjligt. Den mest positiva signalen från Bali var just detta: Runt om i världen inser allt fler människor, allt fler folkrörelser, att klimatfrågan är vår tids ödesfråga, och att de måste sätta handling bakom orden.
