Det politiska läget gör att LO mycket snart kommer att behöva en mobilisering av gräsrötter. Det är i vart fall mot just detta som Näringslivets reformer riktar in sig. Vill man avväpna LO:s folkrörelse är strejkrätten och anställningsskyddet en bra början. Mindre listigt är att LO:s ledning jamsar med.
För två veckor sedan lyssnade jag på ett samtal med Kommunals ordförande Tobias Baudin. Han pratade om arbetarrörelsens utmaningar och fokuserade framförallt på en sak: Vikten av att vinna tillbaka den politiska arenan. Det stämmer till eftertanke.
Sverigedemokraterna har som bekant tippat det politiska brädet. Sextio procent av väljarna ger numera grönt ljus för Näringslivet att driva igenom försämringar för LO:s medlemmar. I ett sådant läge är det naturligtvis oerhört viktigt att förmå fler väljare att rösta på en annan politik, men vad gör LO om det inte fungerar?
För den händelse att Sverigedemokraterna inte bara är en trend som snart går över, är det egentligen hög tid för LO att mobilisera folkrörelsen och återuppväcka den fackliga styrkan hos gräsrötterna.
I en tid där Socialdemokraterna krymper och inte får igenom sin politk borde på sätt och vis fokus vara det motsatta. För den händelse att Sverigedemokraterna inte bara är en trend som snart går över, är det egentligen hög tid för LO att mobilisera folkrörelsen och återuppväcka den fackliga styrkan hos gräsrötterna.
Jag är inte säker på att LO-toppen ser den potentialen, men jag är övertygad om att Näringslivet gör det. Jag tror nämligen att den, lite dolda, kärnfrågan i LAS-förhandlingarna är: Hur skulle den fackliga folkrörelsen påverkas om “saklig grund för uppsägning” avskaffades?
Man brukar säga att grunden till anställningsskyddet i Sverige lades i den så kallade decemberöverenskommelsen 1906. Syftet var specifikt att skydda fackliga ombud från att få sparken. Behövs ett sådant skydd idag? Idag råder ju samförstånd och Saltsjöbadsanda på arbetsplatserna.
Nja, LO:s gräsrötter är trots allt som starkast på arbetsplatser med mångårig fast anställd personal. Det är oftast fast anställda som bildar klubbar, som blir skyddsombud och som vågar säga ifrån när villkoren försämras. Min erfarenhet efter att ha förhandlat i tio år i flera LO-branscher är att timmisar som försöker driva igenom kostsamma arbetsmiljöåtgärder sällan blir inringda igen.
Minns ni Karl-Petter Thorvaldssons brösttoner på 1 maj I år om att LO hellre skulle strejka än gå med på försämringar av LAS? Redan nu, sju månader senare, är LO-toppen i full färd med just detta. LO:s och SN:s förhandlingsgrupp har presenterat en gemensam avsiktsförklaring där det det står att begreppet “saklig grund” ska tas bort och att den vägledande tanken är att om det blir lättare att säga upp folk så minskar behovet av otrygga anställningsformer (!).
Det känns hoppfullt att sex förbund, som representerar majoriteten av LO:s medlemmar, har dragit sig ur förhandlingarna. För nog vore det mycket bättre för mobiliseringen av en ny arbetarrörelse att besvara Närinsglivets union busting med aktivitet och motstånd än med att de fackliga ledarna skriver under ännu ett avtal?