Även om vänsterpopulismens idé om ”eliten” inte är densamma som högerpopulismens präglas den av delvis samma ödesdigra föreställningsvärld. En verklig folklig rörelse måste vara en där människor stärker varandra i att organisera sig för förändring – inte en där några gör sig till uttolkare av en förment enhetlig folkvilja.
För drygt fyra år sedan tillträdde jag som chefredaktör för Arbetaren. Det har varit fyra omtumlande år, i en mycket speciell tid.
LEDARE | Toivo Jokkala
Samtidigt som vi står inför en global klimatkris som visar tecken på att kunna utvecklas till ett existentiellt hot mot oss och våra samhällen, och samtidigt som de rika blir allt rikare på de fattigas bekostnad, firar högerpopulismen triumfer. Det har åter blivit tidens melodi att från en bekväm position uppifrån söka dirigera folket att resa sig mot den så kallade eliten, det av högerpopulisterna identifierade politiska och kulturella etablissemang som de beskriver som infekterat av mångkultur, politisk korrekthet och normupplösning.
Donald Trump i USA, Viktor Orbán i Ungern, Jair Bolsonaro i Brasilien, Sverigedemokraterna och de partiet närstående träsksajterna i Sverige – alla driver de en politik för ökad ojämlikhet, och alla utmålar de, med marginellt skiftande formuleringar, ett tänkt konglomerat av feminister, ”globalister” och fria medier som folkets fiende. Alla vill de, utan ombud, kommunicera direkt med folket, upprätta ett slags enkelriktad förbindelse mellan de ofördärvade massorna och dessas ”sanna” företrädare, mot eliten.
Sedan ett par år tillbaka är det i vissa vänsterkretsar populärt att mot denna utveckling sätta hoppet om en på bred front återfödd vänsterpopulism – ett projekt där folket mobiliseras mot den verkliga samhällseliten: kapitalägarna och de andra resursstarka makthavarna.
Visst ter sig en sådan populism mer logisk än en där mäktiga män utger sig för att vilja leda striden mot andra mäktiga. Och visst vore det välbehövligt för delar av västvärldens vänster att vända sig bort ifrån den välfriserade politik där de riskerar att i praktiken mest bli ett anständigt alibi, dansande efter borgerlighetens pipa, och i stället satsa på att bli mer ”antietablissemang” i sin inställning.
Ändå finns det starka skäl att varna för att slå in på vänsterpopulismens väg, såsom den vanligen kommit att definieras. För även om vänsterpopulismens idé om ”eliten” inte är densamma som högerpopulismens, och även om vänsterpopulismens slutmål är jämlikhet snarare än återgång till en fiktiv svunnen nationell storhetstid, präglas den av delvis samma ödesdigra föreställningsvärld – och det tar sig inte bara uttryck i ett tilltagande flirtande med migrationsfientliga tankegångar.
Det tar sig inte bara uttryck i ett tilltagande flirtande med migrationsfientliga tankegångar.
Först och främst är det ovanifrånperspektivet. En verklig folklig rörelse är en där människor stärker varandra i att organisera sig för förändring – inte en där några utmålar sig som folkets sanna företrädare och ber om folkets fullmakt att ta strid mot eliten. Visst är det även i nuvarande ekonomiska och politiska system, och i dess etablerade kanaler, möjligt att åstadkomma progressiva reformer på en rad områden – men det förutsätter ett genuint tryck underifrån, hos människor som lyfts i sin tro på det gemensammas kraft.
Ett exempel på hur det kan se ut ger vi i detta nummer av Arbetaren, där vi återvänder till den spontant uppkomna gruvstrejken i Norrbottens malmfält, 50 år efter att den bröt ut.
Därtill ter det sig i vår tid viktigare än på länge att verkligen värna självständiga medier, oberoende institutioner och ett fritt idé- och åsiktsutbyte. Ingen av oss sitter inne med de exakta svaren på hur vi ska ta oss igenom det rådande världsläget och komma ut på andra sidan – för att kunna röra oss framåt behöver vi såväl nyhetsförmedling från olika infallsvinklar som en öppen och levande idédebatt. Ett förenklat ”vi skiter i mellanhänderna och talar direkt till folket”-budskap, där radikalhögerns fientlighet mot problematiseringar och nyanser fått bilda skola, har föga att bidra med här, även om sagda budskap råkar vara självbetitlat vänster.
Toivo Jokkala, avgående chefredaktör, Arbetaren.
Detsamma gäller de förenklade beskrivningar av en folklig ståndpunkt som står emot en elitståndpunkt, som tycks komma som ett brev på posten så snart det börjar pläderas för mer vänsterpopulistiska grepp. Att på ett övergripande strukturellt plan tala om gemensamma intressen mot kapitalägarna eller patriarkatet är en sak – att reducera detta till vulgärföreställningar om att fritt idéutbyte eller pluralistisk åsiktsrepresentation skulle vara någonting obehövligt som kan ersättas av en monolitisk ”folkvilja” tangerar en fascistisk föreställningsvärld.
Arbetarrörelsens och vänsterns kamp är, vilken beteckning vi än använder för den, alltid en kamp mot den här världens dominerande maktstrukturer. Men det är i slutändan också en kamp för en utvidgad, verklig demokrati – och en sådan kan bara byggas av självständigt tänkande människor som inte tuktats till att förakta resonemang och nyanser.
Med dessa ord ber jag att få tacka för mina drygt fyra år som chefredaktör. Det har som sagt varit en omtumlande period, men också, på ett personligt och jobbmässigt plan, en väldigt rik och givande tid. Jag önskar tidningen Arbetaren allt gott i dess fortsatta skildring av världen vi lever i – och i dess kamp för verklig mänsklig frigörelse och jämlikhet.