I måndags var det 50 år sedan den stora gruvstrejken i Norrbottens malmfält – en av den svenska efterkrigstidens största arbetarstrider – bröt ut. Trots att strejken var ”vild” och spontant uppkommen – samt gick på tvärs med LO-ledningens och det socialdemokratiska etablissemangets vilja – höll arbetarna ut i 57 dagar. Och strejken kom att sätta långvariga avtryck.
Den 9 december 1969, för jämnt 50 år sedan i måndags, satte sig en dag 35 borrare, laddare och truckförare ned i truckverkstaden vid Leveäniemigruvan i Svappavaara i Norrbotten. Utleda på det statliga gruvbolaget LKAB:s systematiska tidsstudier och tilltagande rationaliseringar, samt ackordsarbete och undermålig arbetsmiljö, inledde de en spontan sittstrejk.
Arbetskamraterna i gruvan anslöt till strejken. Snart hade den spridit sig till Kiruna och Malmberget. En strejkkommitté utsågs och arbetarna hyrde en sporthall i Kiruna där de höll stormöten. Den spontana sittstrejken i Svappavaara hade tänt en brand i Norrbottens gruvor.
I 57 dagar strejkade arbetarna. Den fackliga centralorganisationen LO:s ordförande Arne Geijer gick ut och tog avstånd från den vilda strejken, en arbetsmetod som han betecknade som oacceptabel. Men runtom i Sverige trummades ett folkligt stöd ihop för gruvarbetarna, och över sex miljoner kronor samlades in till strejkkassan. Gruvarbetaren Harry Isaksson, som satt med som förtroendevald i Malmbergets strejkkommitté, blev på kort tid en känd gestalt i landet, tillsammans med andra profiler som Elof Luspa, Martin Gustafsson och Hadar Sandberg.
Trots att en omröstning bland arbetarna kort dessförinnan hade resulterat i en majoritet för fortsatt strejk röstade strejkkommittén med siffrorna 13 mot 12 för en återgång till arbetet den 4 februari 1970. Bland många av dem som varit för fortsatt strejk orsakade det stor besvikelse – de menade att strejkkommitténs majoritet vikit ned sig. På många håll var kritiken också hård mot de etablerade fackens företrädare, som man ansåg tagit till sin uppgift att skapa arbetsfred snarare än att verka för facklig stridbarhet.
Trots att förhoppningarna om riktigt genomgripande förändringar i arbetet inte infriades blev strejken långt ifrån resultatlös. Det rådande ackordssystemet avskaffades, månadslön infördes på försök, lönen höjdes med 14 procent och företaget LKAB lämnade Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF.
Harry Isaksson sade i ett berömt uttalande:
”Det är egentligen det som är det viktiga med strejken, att civilkuraget ökar så enormt. Arbetarna får klart för sig vilken jävla betydelse klassen har, hur beroende bolaget är. Bolagsgubbarna är som gökungar – vi matar dom. Dom är inträngare och puffar vi dem ur boet klarar dom sig inte. Under en strejk kommer man underfund med att man har makt.”
”Det är egentligen det som är det viktiga med strejken, att civilkuraget ökar så enormt. Arbetarna får klart för sig vilken jävla betydelse klassen har, hur beroende bolaget är.”
Fler uppmärksammade strejker kom att följa under de kommande åren, och turbulensen bland arbetarna banade väg för reformer som Lagen om anställningsskydd, LAS, och Medbestämmandelagen, MBL.
Arbetaren uppmärksammar 50-årsminnet av gruvstrejken. Vi intervjuar en arbetare som var med när det begav sig, och i kommande webbnummer skildrar vi hur det är att arbeta vid LKAB i Norrbotten i dag, samt skriver om gruvbrytningens miljöeffekter, tar upp gruvarbetarkampen såsom den skildrats i litteraturen och vi reser till Georgiens dödliga gruvor. Och mera därtill.
”Folk är inte dum”, sade Harry Isaksson. ”Dom är ganska klipsk.”
Vi hoppas att vårt gruvtema kan bidra till att göra er läsare ännu lite klipskare än innan.