Winogradkommissionen tillsattes av Israels regering i slutet av förra året och har till uppgift att granska de politiska och militära besluten – med början i det israeliska tillbakadragandet från södra Libanon år 2000 – fram till att premiärminister höll sitt tal i Knesset den 12 juli vilket markerade början på Libanon-attackerna.Enligt Haaretz höll Olmert ett […]
Winogradkommissionen tillsattes av Israels regering i slutet av förra året och har till uppgift att granska de politiska och militära besluten – med början i det israeliska tillbakadragandet från södra Libanon år 2000 – fram till att premiärminister höll sitt tal i Knesset den 12 juli vilket markerade början på Libanon-attackerna.
Enligt Haaretz höll Olmert ett första möte om situationen i Libanon redan den 8 januari förra året – bara fyra dagar efter att han kallats in som president på grund av Ariel Sharons sjukdom. I sitt vittnesmål hävdar Kadima-ledaren att han arrangerat fler möten om Hizbollah och Libanon än någon av sina sentida företrädare.
På ett av mötena, i mars 2006, ska Olmert ha frågat representater från militären om det fanns några planer för ett militärt svar på en kidnappning av israeliska soldater följt av reketbeskjutning in i Israel. Det gjorde det, och premiärministern ville ta del av dem.
Till Winograd-kommissionen motiverar Olmert sitt beslut att redan då lägga fast en bestämd plan – flyganfall följt av en markoffensiv – för att inte behöva ta ett snabbt beslut om eller när en kidnappning inträffade.
Olmert hävdade också att han agerade så som Ariel Sharon skulle ha gjort om han ställts inför samma situation.
Målet med kriget sades redan under planeringsstadiet vara att införa FN-resolution nummer 1559, med libanesiska militärstyrkor längs gränsen mot Israel och ett likaledes libanesiskt avväpnande av Hizbollah.
I maj 2006 ska Olmert ha fått besked om att Libanon ställde sig bakom införandet av resolutionen mot att Israel lämnade Shaba’a-enklaven – ett område norr om Golanhöjderna som Israel hävdar att de tog från Syrien under sexdagarskriget 1967, men som såväl Syrien som Libanon anser tillhör Libanon.
I stället för att diskutera med den libanesiska regeringen vände sig Olmert till George W Bush, Tony Blair och Jacques Chirac. När så en israelisk soldat kidnappades i Gaza i juni samma år beordrade Olmert militären att förhindra att något liknande hände vid gränsen mot Libanon.
Att han beordrare den misslyckade markoffensiven i ett nästan folktomt södra Libanon i slutet av kriget berodde på att premiärministern var missnöjd med det fransk-libanesiska förslaget på eld upphör, ett förslag han fått kännedom om samma morgon som offensiven inleddes. Att gå in med marktrupper var ett sätt att sätta press på FN:s säkerhetsråd och få det att ta fram en lösning som bättre gagnade israeliska intressena, skriver Haaretz.
Olmert, som innan Libanon-kriget saknade militär kunskap, har kritiserats hårt för sommarens dåligt planerade krig. Dels för beslutet att utnämna den lika oerfarne ledaren för Arbetarpartiet, Amir Peretz, till försvarsminister, dels för att ha skickat 33 soldater i döden under den misslyckade markoffensiven i krigets slutskede.
Opinionsmätningar skvallrar om att förtroendet för premiärministern är rekordlågt bland befolkningen, om ens knappt befintligt.
Olmert själv sade nyligen i ett tal inför partikamraterna att ”Jag är en impopulär premiärminister”. Dock slog han fast att han ämnar att leda såväl Kadima som Israel under en ”lång tid framöver”.
Ledande medlemmar i Kadima uppger för Haaretz att partiet bara väntar på att Winograd-kommissionen presenterar sin första delrapport i mitten av april – därefter kommer Ehud Olmert att få gå.
– Vi måste bygga upp vårt anseende igen, och vi kan definitivt inte låta Olmert leda oss in i nästa mandatperiod. Vi är inte självmordsbenägna, säger en av dem.
Olmerts – och Peretz – impopularitet har satt fart på de politiska spekulationerna i Israel. Kommer Kadima lyckas att resa sig? Kan Arbetarpartiet kuppa fram ett nytt styre tillsammans med koalitionspartnern Kadima?
Och i kulisserna gör sig nyliberala krigshöken Benjamin Netanyahu och hans Likud redo att ta över.