Sommarföljetongen: Högspänning – del 17

3.3

Den första tiden ägnade vi åt planering. Vi behövde hitta en lämplig plats som var både så säker som möjligt men också gav störst utdelning. Via en gammal kompis som jobbat för Vattenfall kom Göran över kartor över de stora kraftledningsgator som löper genom landet i nord-sydgående riktning. Görans svepskäl var att han ville kunna säkerställa att kommande sommars vandringsfärd blev så symptomfri som möjligt, en förklaring som lät logisk och bra, åtminstone då.

Vi studerade de invecklade arken, lärde oss dechiffrera symboler och siffror och hittade snart den perfekta punkten, i nordöstra Dalarna. En förvånansvärt känslig nod där merparten av energin från de norrländska verken sammanstrålade ned mot södra och mellersta Sverige. Kapade man försörjningen just där skulle stora delar av landet vara utslaget i timmar, kanske dagar. [123]

Rent praktiskt handlade det om att kortsluta två faser genom att tvinga samman dem. Kortslutningar på elnätet är relativt vanliga [124], ofta handlar det om att en trädgren eller nån fågel har fastnat i ledningen. Systemet är inställt på att slå av och sedan på strömmen igen efter några sekunder, då har föremålet oftast hunnit brinna upp och kretsen fungerar som den ska.

Vi skulle använda oss av en tunn stålvajer att tynga ned ledningen med, mot den andra fasen, vilket skulle orsaka ett mycket mer långvarigt strömavbrott som inte avhjälps förrän man fått dit reparatörer. För att kunna handskas säkert med stålvajern skulle den vara fäst i långa nylonlinor i varje ände, och den ena nylonlinan skulle i sin tur vara fastgjord i en kastsäck, en några hekto tung läderpung fylld med sand.

Kastsäcken skulle kastas högt upp i luften, över den översta fasen, och dra med sig nylonlinan och i sin tur vajern upp i luften tills vajern låg ovanpå fasen medan andra änden av nylonlinan var fastsurrad i ett träd eller liknande. I bästa fall tyngs ledningen ned av sig själv, annars skulle vi få dra den nedåt tills det smällde till. Vi antog att det skulle vara säkert, att de 400 000 volt som går genom ledningen inte skulle gå rakt ned till oss.

Under våren tränade vi. Vi tillverkade ett antal övningssäckar och gick ut till hygget där vi försökte kasta dem så högt men ändå precist vi förmådde. Det var svårt, särskilt för mig som inte hållit i gång ordentligt sedan jag slutade på vattengympan på Kristinedal för fem år sedan. Göran var i lite bättre form efter all skogshuggning, men inte heller han nådde så högt som vi nog borde, vi visste inte exakt hur högt upp fasen skulle ligga, och att ringa Svenska kraftnät och fråga bedömde vi som alltför riskabelt.

Frustrerad över min oförmåga och ivrig att visa sig duglig efter sin inledande tvekan förtog sig Göran i sin vilja att vara bäst. Plötsligt hade han sträckt axeln, och det ordentligt. Riktigt ont hade han, påstod han i alla fall. Hans vänsterkast var mycket sämre, till och med kortare än min höger. Dagarna gick utan att hans skada blev bättre, tvärtom förvärrades den när han väl försökte. Det blev allt tydligare att det var jag som måste kasta, och egentligen var det väl inte mer än rätt. När jag väl kommit till den insikten gick jag in för träningen med en annan mentalitet, ett större allvar, och påminnande mig om mitt gamla DM-rekord i kast med liten boll slängde jag säcken högre och högre varje kväll vi stod där i skymningen.

För att skydda oss mot den oerhörda elexponeringen vi skulle utsättas för experimenterade vi med olika material till mer eller mindre genomtänkta skyddsdräkter. Allt från smidiga ponchos av tillskurna aluminiumfiltar till täta gummidräkter som påminde om de som används vid bakteriologiska utsläpp. Till slut bestämde vi oss för ett par enkla vita overaller som Susanna fixat från Clas Ohlsson, i tron att vi skulle ha dem när vi målade om vår stuga. Dräkterna lät jag stärka invändigt med ett folieinfattat foder, sedan testade vi dem vid olika tidpunkter på dygnet ute vid en mindre kraftledning borta vid Björkebacken.

Dräkterna lät jag stärka invändigt med ett folieinfattat foder, sedan testade vi dem vid olika tidpunkter på dygnet ute vid en mindre kraftledning borta vid Björkebacken.

Klart minst påverkan upplevde vi nattetid, då elkonsumtionen drastiskt minskade. Att slå till nattetid var även att föredra då risken för upptäckt av strövare eller bärplockare minimerades. Problemet som blev uppenbart när vi snavade fram längs med uppstickande rötter och snårig ljung var dock svårigheten att se. Att föra med sig en fotogenlykta uteslöt vi snabbt efter att Göran snavat och varit nära att starta en skogsbrand om jag inte varit där och stampat ned lågorna. En ficklampa kändes övermäktigt men ett par små pannlampor av halogenmodell kunde vi nog klara om vi hade på oss folieinfattade toppluvor. Lamporna var Göran inne i Uddevalla och handlade, ett flagrant brott mot Lagens förbud mot eldrivna föremål [125], och batterier hade han inte vågat be Susanna om, även om hon kanske uppskattat det subversiva i det. Snabbt och smidigt rörde vi oss nu över stock och sten med var sin lysande kägla framför fötterna. Det vita tyget frasade i den mörka kvällningen.

Uppfyllda av det förestående författade vi vårt manifest [126] på Görans solcellsdrivna gamla laptop som isolerats med hjälp av en Liberellåda. Även detta ett solklart brott mot Lagen som Göran rättfärdigat för sig själv med behovet av att skriva Svensk-albanska föreningens historia. Ett projekt som aldrig blev av, men nu kom den till användning.

Vi skrev alldeles för långt och alltför omständligt och strök sedan hälften, kokade ned texten till en hård helhet. Vi skrev om behovet av en omedelbar omställning, om vikten av att sluta prata och börja handla, om att göra skillnad, inte för vår egen skull utan för skillnadens.

Vi skissade också på vår tänkta organisation. Vi som släcker Sverige: självständiga celler som agerade enligt gemensamma principer och kollektiva mål. Ett lika ledarlöst som ansiktslöst motstånd som skulle göra det svårt för Säkerhetspolisen att spåra upp oss. Eller vilka som nu skulle komma efter oss.

De där sista tankarna fick oss att grubbla, sitta i var sitt hörn och föreställa sig det otänkbara. Fanns det elsanerade häktesceller, elfria fängelser? Vi tänkte också på vad som skulle komma efteråt, om vi lyckades och kom undan. Hur skulle vårt andra attentat se ut? Vårt femte, vårt tjugonde? Vi hade varit så fokuserade på denna första, enda händelse att vi trängt bort fortsättningen. Först nu var det som om Göran insåg att han skulle vara tvungen att lämna allt detta: hans bokhyllor, hans favoritfåtölj, hans förgyllda spegel. Men han knorrade inte, sorgset stoiskt började han i stället plocka fram sitt gamla tvåmannatält och se efter så att det var tätt. Kanske hade han slutat vara sentimental redan när gamle Bengt-Åke tog över hans älskade sommarstuga.

Göran spände upp tältet inne i stugan och försökte täta små hål och sprickor med gummispackel. Han visade mig hur man höll en kompass i förhållande till kartan och sedan provlåg vi tältet och älskade inne i det kvava tyget.

Jag minns att jag satt ovanpå Göran och att mitt huvud hela tiden gneds mot tältdukens innertak.

Det var sista gången vi gjorde det, sedan dess har det varken funnits tid eller ork. Jag minns att jag satt ovanpå Göran och att mitt huvud hela tiden gneds mot tältdukens innertak och att mitt hår blev statiskt och stod rätt ut, som på en häxa. Vi skrattade åt det bägge två, sedan började jag rida mer intensivt. När det brast för oss var vi tysta.

Sedan låg vi en lång stund bredvid varandra. Göran konstaterade att tältet var för gammalt och otympligt för att bära längre sträckor, vi behövde ett nytt. Mycket återstod att lösa men tiden började bli knapp.

 

3.3.1

I skuggan av norrmännens mastbygge förändrades Kolonin. Först långsamt, nästan omärkligt, men när bollen väl var satt i rullning gick det desto snabbare. Stormötena förvandlades till evighetslånga manglingar där man vände sig inåt för att hitta styrka i rensningen och reningen. Inget problem var för litet eller profant för att kritiseras, allt skulle synas och bedömas till allmän beskådan. I allt detta framträdde Jayne som något av en grå eminens vid Stinas sida, som den som drog i trådarna när den allt mer trötta och molokna före detta rektorn än en gång kallade till samling.

I mitten av april infördes ett tillägg till Lagens bestämmelser om resor in och ut från Kolonin. Det bestämdes att i den unikt farliga situation som Kolonin befann sig i kunde endast de med tillstånd få lämna området, vilket var lika med den lilla grupp medlemmar, däribland Göran, som deltog i förhandlingarna och överklagan hos länsrätten och mark- och miljödomstolen. Med en enkel handuppräckning hade Kolonin förvandlats från en fristad till ett fängelse, och då var det bara en försmak om vad som skulle komma.

Med en enkel handuppräckning hade Kolonin förvandlats från en fristad till ett fängelse, och då var det bara en försmak om vad som skulle komma.

Runt Jayne samlades en grupp i gruppen, ett par personer som upphöjde avståndstagandet från elsamhället till norm och hela tiden pressade varandra att gå längre och längre. De la bort sina vanliga moderna kläder i form av jeans och jackor i funktionsmaterial till förmån för otympliga saker av jute och vadmal. Håret lät de växa hur som helst och de lät bli att tvätta sig »för att komma närmare naturen«. Kände man en kraftig odör av svett visste man att Jayne och hennes anhang var i antågande.

Ännu längre gick det när de kom på att man borde göra avkall på samtliga moderna ting som även avlägset kunde kopplas till elektromagnetism. Till exempel sågs en pulversläckare som stått i skolsalen i flera år plötsligt som förarglig eftersom den kunde användas till att släcka elbränder. Brandsläckaren var därmed misstänkliggjord och föremål för timslånga diskussioner. Till slut tog Jayne och hennes förtrogna saken i egna händer, släpade ut tingesten på gårdsplanen och attackerade den med stora stenar. Pulversläckaren exploderade och de dränktes i ett vitt moln men de fortsatte attackera det uppslitna, röda plåtkadavret med sten efter sten. Efter det infördes spannar med vatten som brandsäkerhet i alla byggnader i Kolonin. »Vatten är liv, vatten är ursprung«, sa Jayne. »Vi kom ur vattnet och en gång ska vi begravas i vatten.«

Hennes ord blev profetiska. I maj gick gubben Bengt-Åke Forsell bort, vilket blev det första dödsfallet Kolonin tvingades hantera. Under normala omständigheter hade man kontaktat sjukvården och en begravningsentreprenör hade kunnat hämta kroppen borta vid bommen, även sådant fanns faktiskt stipulerat i Lagen, men det här var inte normala omständigheter.

Sent en kväll samlades vi alla vid den lilla sjöns södra strand. Facklor brann och kastade långa, dansande skuggor på träden bakom oss. På en flotte ute i vattnet vilade Bengt-Åkes kropp, täckt av halm och granris. Stina yttrade några korta ord om Bengt-Åkes långa och trogna kamp för de elsjukas sak, innan hon trädde tillbaka. Hon såg trött ut, lutad mot en täljd käpp.

I stället var det Jayne som klev fram och gjorde signal åt ett av Magnussonbarnen. Om det var Emil eller Linus vet jag inte, jag lärde mig aldrig se skillnad på dem. Barnen var klädda i silvriga mantlar och en av dem bar på en liten pilbåge. Nu tog han fram en pil vars spets var inlindad i tyg och förde den mot en av facklorna så att den fattade eld. Sedan sköt han pilen med imponerande precision i en hög kurva över vattnet, ned på flotten där det snart flammade och knastrade. Till rytmen av trummor mässade Jayne och hennes förtrogna ordlösa sånger medan röken från Bengt-Åkes kropp steg mot skyn.

 

3.4

Allt var klart, läget var rätt, planeterna stod i rätt riktning, vi var mer eller mindre redo att slå till när Göran gjorde bort sig.

»Jag frågade Jon om han ville vara med på … Ja, du vet«, sa han när han kom tillbaka från sitt arbetspass i skogen. Jag satt och mekade med det glappande Trangiaköket, den lilla skiftnyckeln föll ur min hand med en skräll. »Du gjorde vad, sa du?« Görans konspiratoriska entusiasm falnade, hans hemliga leende tynade bort. »Han sa att han skulle fundera på saken.«

Särskilt mycket betänketid behövde Jon inte. Några timmar senare löd den lufttrycksdrivna mistluren över skog och mark, den som satt på skolans tak och användes för att varna för elfaror men också kallade till extrainsatta Stormöten. Göran såg på mig och svalde.

Det visade sig att Jon Måne var emot alla former av våldsanvändning, även mot döda ting. »Passivt motstånd och civil olydnad är mer min grej«, sa han när Stina efter en lågmäld, närmast avmätt inledning lämnade över ordet till honom.

Jag ville opponera mig, hur kan man inte se det som vi tänkt göra som civil olydnad, att bryta med elsamhället, att inte ställa upp på dess totalitära krav på anpassning och konsumtion, det om något är väl att vara olydig? Men jag insåg att det var bäst att tiga.

Min blick föll på Göran. Han hade varit tyst ända sedan vi gick till mötet med tunga steg. Nu harklade han sig. Jag höll andan. Vad skulle han säga? Komma med en varm appell för vår sak, fåfängt men modigt försöka få fler med sig? Eller åtminstone stå på sig, ta ansvar och hålla sig till sanningen. Det han i stället sa fick mig bokstavligen att tappa hakan, ja med vidöppen mun satt jag bara och gapade åt hans fräcka lögner.

Göran sa att det var mitt påhitt alltsammans, han hade inget att göra med saken.

Göran sa att det var mitt påhitt alltsammans, han hade inget att göra med saken. Från första början hade han opponerat sig, och när det inte hjälpte hade han spelat med för att kunna hålla mig under uppsikt. Nu insåg han att det var värre än han befarat, jag var en fara inte bara för mig själv och Kolonin utan för alla elsjuka i hela landet. Mina tokiga idéer riskerade att förvärra stigmat de upplevde dagligdags tusenfalt, skulle planerna realiseras var en häxjakt på avvikare att vänta. Jag måste stoppas, och det resolut.

Därför förordade Göran att en obskyr paragraf i Lagen [127] borde tillämpas, som förvånade till och med Jayne och hennes anhang, som snarare förespråkat omedelbar avvisning. Göran menade att jag var för farlig att släppas lös, i stället borde jag interneras på obestämd framtid, åtminstone tills överklagan mot norrmännen var klar. Jayne nickade gillande mot Göran när han satte sig, det här var i hennes smak.

Med handen tvingade jag igen min gapande mun samtidigt som jag sökte Görans blick, men han vägrade se åt mig. Tio minuter senare var beslutet taget, jag skulle låsas in i ett av ödehusen tills man kommit fram till en bättre lösning. Min mun föll ned mot bröstet igen, det gick inte att hejda, jag försökte kämpa emot men starka armar fattade mig bakifrån och släpade ut mig från skolan.

 

3.4.1

I ett kalt och grått rum fick jag sitta. Där fanns inte mycket mer än en säng med gavlar i furu och en ranglig pinnstol. På väggarna med avskavd tapet hängde en enda tavla, ett sådant där kolorerat flygfoto av husen från deras storhetstid någon gång för länge sedan.

Om kvällarna kom någon av kvinnorna förbi med mat och dryck för ett dygn framöver. Vi undvek att se på eller prata med varandra. Hinken med mitt avfall stod emellan oss som en oöverstiglig symbol för det sjuka med hela situationen.

Utanför fönstret strök barnen Magnusson förbi tätt inpå knuten. De låtsades leka, men jag visste att det var mig de vakade över. Vid ett tillfälle kom jag på dem med att trycka sina fräkniga ansikten platta mot den buckliga rutan när jag satt hukad över hinken. Jag väste åt dem och de försvann som fåglar vid ett fröbord.

En av de första dagarna försökte jag fly. Jag krossade fönsterrutan med hjälp av stolen och klättrade ut. Jag hann springa ett hundratal meter över stockar och stenar innan en pil svischade förbi mitt öra och landade mjukt i blåbärsriset framför mig. När jag vände mig om såg jag ett av Magnussonbarnen stå redo att skjuta igen medan den andre plockade fram en blockflöjt ur sitt bälte och blåste gällt.

Snart kom Jayne och några andra kvinnor rusande från skogsbrynet. Jag följde frivilligt med dem tillbaka in i stugan och hjälpte till och med till att spika igen fönstret med en plywoodskiva. På något sätt kändes det tryggt när det blev mörkt och dovt och hammaren slog in spik efter spik. Det var definitivt. Jag hade försökt, nu var det över.

Genom en liten glipa kunde jag ändå se ut. Nästa dag märkte jag att Kenny satt på pass med gevär och kikare på en stenbumling halvvägs bort mot granskogen. När jag frågade kvinnan som kom med maten på kvällen sa hon att han spanade efter ett vildsvin som skrämt upp Marika Myntälää när hon hängt tvätt, men jag hörde på hennes röst att hon ljög.

Två veckor passerade. De kändes som ögonblick och samtidigt oändligt långa, som barndomens plågsamma stunder av att ingenting ha att göra.

Jag kände inget särskilt. Jag sov mycket. Åt när jag var hungrig, men det var jag inte särskilt ofta. En del tänkte jag så klart på Görans svek, men mest som ett teoretiskt faktum, som något som hänt någon annan, inte mig.

Verkligheten utanför stugan kändes allt mer irrelevant, för att inte säga ointressant. Vissa saker sipprade in, men jag brydde mig inte särskilt. En kväll sa en av kvinnorna som kom med mat att Susanna Karlén också röstats ut ur Gemenskapen, efter att hon avslöjats med att gömma undan stora summor pengar. Tydligen hade hon redan lämnat Kolonin och flyttat in till Vänersborg. En annan gång fick jag höra att Jayne inte bara lämnat sin och Stinas gemensamma storstuga utan också utmanat henne om ordförandeposten till nästa Årsmöte. Jag såg sprickorna i fasaden, jag såg putsen falla från taket, singlande ned mot min panna.

Långsamt började saker hända också hos mig.

Långsamt började saker hända också hos mig. Jag tog del av berättelser om människor som levt i huset långt innan det blev övergivet. Skogsbönder och statare, enkelt folk som gick upp mitt i natten för att arbeta för lite eller ingenting. Jag såg och kände alltsammans, så övertygande klart. Jag såg deras spartanska måltider, jag såg kolbullarna med fläsk, jag såg svagdrickan med mjölkskvätten och det svarta brödet som fuktades med vatten. Jag såg hur de bråkade och dansade och älskade. Jag såg barn födas och dö, jag såg tårfyllda avsked och allvarsam tystnad när prästen var på besök, jag såg åldrade människor sitta i total tystnad år efter år tills det kom ett brev från andra sidan havet som fick hjärtat att stanna.

Jag fantiserade ihop hela liv, från början till slut. Människorna var så sanna att jag hade kunnat röra vid dem, tala med dem, men jag försökte aldrig, för då visste jag att det skulle vara över.

Jag såg också hur det gick för dem som stått mig närmast, och dem som stått emot mig. Fantasier, önsketankar och farhågor blandades med rykten och sådant som nästlat sig in i mitt undermedvetna. Öden och avslut så ironiska och överraskande att de inte kunde vara påhittade, åtminstone inte helt och hållet.

Med förväntan och bävan såg jag hur Simon och D-Max vann en stor e-sporttävling som innebar ett års gratis vistelse på en träningsanläggning i Sydkorea. Jag såg min son där, i anonyma baracker i Seouls utkant, lite vilse i träningsoverall och ständigt kånkande på en gigantisk pappmugg med sugrör, som en snuttefilt eller snarare nappflaska. Jag såg hur han drillades i anfall och försvar av de bestämda men korrekta koreanerna, hur enskilda spelmoment bröts ned och nöttes tills de sedan länge upphört vara kul. Jag såg hur han fick gastrit av den starka maten och hur nedbrytande den homosociala miljön var, kontaktlösheten, alienationen och den kväljningsframkallande exalteringen när några av de äldre killarna beställde en rysk eskorttjej till deras sovsal sent en fredagskväll.

Framför allt såg jag hur Simon allt oftare fick avbryta de dagliga träningarna på grund av huvudvärk, yrsel och myrkrypningar i fingrarna. Till en början svävade han i ovisshet, men snart blev det allt mer klart. Min sjukdom hade gått i arv, den oerhörda strålningsdosen bland all apparatur hade slutligen tagit ut sin rätt. Till slut klarade han inte ens att komma i närheten av en dator.

Under långa promenader längs med den smutsiga flod som flöt utanför träningsanläggningen tvingades han omvärdera allt som varit viktigt i hans liv och hur hans framtid varit utstakad. Ingenting gick längre att ta för givet, allt var flytande. Och någonstans kunde han börja förstå sin dumma mamma som bara försvann så där. Halvvägs genom utbildningen bokade han en resa hem, uppgiven men inte besegrad.

Jag såg också hur Karl-Martin tvingades bort från Hvitfeldtska efter upprepade anklagelser om sexuella trakasserier och andra övertramp. Han verkade dock ta det med ro, det gav honom den välbehövliga lucka han behövde för att färdigställa sin bok om Hegels återkomst inom världspolitiken för Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, en bok som mottogs med entusiasm av såväl nykonservativa som Trumpapologeter. Åsa å sin sida lämnade också Hvitfeldtska, rekryterad som rektor för en nystartad friskola inom Mikael Elias-koncernen där hon kunde fortsätta finslipa sitt cool management-koncept och utveckla spetsutbildningen Grrrl Tech. Och trinda lilla Tanjas ohälsosamma livsstil som till stora delar bestod av sockrad vetedeg och litervis med latte tog slutligen ut sin rätt när hon föll samman i en stroke som tyvärr blev alltför sent åtgärdad, blott trettiotvå år gammal fick hon bestående men på både tal och motorik.

Även Klas älskade Jenni fick smaka på livets hastiga växlingar.

Tanja var inte den enda som råkade illa ut. Även Klas älskade Jenni fick smaka på livets hastiga växlingar. Under ett surfpass i Biarritz vurpade hon på ett grund och landade rakt på nacken. Det blev ambulansflyg hem och ett flertal operationer innan det oundvikliga konstaterades; Jenni var totalförlamad från halsen och ned. Klas höll ut i ett par år, tog hand om både henne och barnen, matade henne, stack in hennes bäcken mellan benen, sköljde rent det efteråt. Till slut tog dock rastlösheten och frihetstörsten överhanden, Klas bestämde att det var dags för hans bolag att expandera till Sydostasien och att han skulle vara platschef där borta. Som tur var drog han in så mycket pengar att han både hade råd att sätta barnen på privatskola och låta ett vårdbolag ta hand om hustrun, som han lite diskret började förvandla till en juridiskt sett före detta, ty Österns pärlor var allt för lockande.

Inte heller Kerstin undgick ödets hand. En nitisk kollega upptäckte felaktigheter och rena plagiat i flera av hennes vetenskapliga artiklar, i vissa fall påstods hon till och med ha stulit partier från forna elever. En utredning inleddes på Universitetet i Oslo, som inte kunde bevisa att Kerstin handlat med uppsåt. Hon fick därmed behålla sin professorstjänst, men hennes anseende i den akademiska världen var för evigt törnat.

Gick det inte bra för någon då? Jo, se, där är ju mamma i höghuset i Högsbo. Men hon är inte i sin egen lägenhet utan i den undertill, dansande med en man till tonerna av en argentinsk tango. Mannen heter Hamid och är nyinflyttad i huset. Blott två år tidigare kom han från Syrien som flykting efter att hans hemstad Aleppo förvandlats till ett blodigt kaos. Hamid är inte bara tjugo år yngre än mamma, han är utbildad skådespelare som en gång stått på Damaskus nationalscen och spelat Estragon i en uppsättning av Becketts I väntan på Godot. Nu låter han sitt grepp om mammas midja bli lite fastare samtidigt som han mumlar ömt att hon är vacker, så väldigt vacker. Mamma, berusad av både arrak [128] och lust, ler strålande mot sin kavaljer medan de svänger runt och sätter vänster fot bak och höger fot fram i en Salida simple i det lilla vardagsrummet.

Jag såg allt detta och mer därtill. Det mesta är sant, annars hade jag inte skrivit ned det här. Det är åtminstone så det hade kunnat gå, och kanske räcker det. För mig där jag satt på pinnstolen eller låg i den obekväma sängen eller vankade av och an på de knirrande golvplankorna räckte det. Det räckte gott och väl.

 

3.4.2

Sent en eftermiddag i slutet på maj drog ett oväder in över nejderna. Lilaskimrande blixtar lyste upp himlen i purpur och guld och åskan föll som bomber från skyn. Jag kikade ut genom glipan i plywooden. Varken barnen Magnusson eller Kenny syntes till genom hällregnet, och timmarna gick utan att någon kom med mat. Invånarna i Kolonin satt förmodligen och tryckte inomhus, stela av urgammal fasa.

Åskan kom allt närmare, snart var den rakt ovanför. Det dånade som om Gud slog sin näve mot jorden. Men det hördes också andra ljud. Släpande, krafsande ljud som gjorde mig rädd. Ljuden kom allt närmare. En kvist som bröts, någon som grymtade. Och så ännu en fruktansvärd smäll från himlavalvet. För första gången sedan de förde mig hit började jag frukta för mitt liv. När ytterdörren slogs upp och en mörk, oformlig gestalt stod där upplyst av vitt och gult skrek jag rakt ut innan jag plötsligt tystnade.

När ytterdörren slogs upp och en mörk, oformlig gestalt stod där upplyst av vitt och gult skrek jag rakt ut innan jag plötsligt tystnade.

Det var Göran.

Han drog igen dörren bakom sig och nästan föll ned på golvet i det att han lösgjorde den stora ryggsäck han hade spänd över magen, och så den han hade på ryggen. Vattnet stänkte om hans regnställ medan han frustande torkade sig i ansiktet med en torr tröjärm. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara stod där mitt på golvet och försökte diskret skjuta den stinkande avträdeshinken in i ett hörn medan Göran satte sig på sängen och pustade ut.

Så förklarade han. Han hade fixat det sista, allt var iordningställt. Allt vi behövde för att vara ute i fält en längre tid: ett modernt lättviktstält, rejäla vandringskängor, varma kläder, knivar, eldstål och andra verktyg och så mycket torrproviant det gick att bära. Han hade varit tvungen att köpa sig tid, det var därför han lurade dem alla. När han varit i Trollhättan och ända ned till Göteborg för att överklaga ordnade han allt detta lite diskret.

Nu hade han avslutat sina göranden och låtanden, stängt igen sin stuga och förberett sig på den stora, ovissa framtid som snart skulle bli vår. Under en öronbedövande knall omfamnade vi varandra. Vi sa inte mycket mer, det behövdes inte.

 

 

FOTNOTER:

123) Med el- eller strömavbrott menas ett tillfälligt stopp i elektricitetsförsörjningen. Ett mer långvarigt elavbrott kallas för elnätskollaps. Elnätskollapsen startar som ett allvarligt fel i en kritisk distributionspunkt. Distributören försöker då kringgå den felande punkten genom att distribuera den elektriska energin via redundanta förbindelser, men då dessa så småningom blir överbelastade slås även deras distributionspunkter ut. Följden blir så småningom att enormt stora områden blir helt utan elektricitet när systemet har kollapsat. Några kända historiska elnätskollapser är Northeast blackout i USA 1965 och incidenten i Sverige strax efter julen 1983, då ett fel i ett ställverk i Enköping ledde till att hela landets elnät söder om Dalälven slogs ut.

124) »Leveranssäkerheten i elnäten«, rapport från Energimarknadsinspektionen, 2012.

125) Lagen § 4: »Alla föremål som alstrar elektrisk eller magnetisk strålning är strängt förbjudna inom Kolonins gränser och får beslagtas för omedelbar destruering.«

126) »Det här är ett meddelande från Vi som släcker Sverige. Vi har just genomfört vår första aktion. Det till synes evigt pumpande överflödssamhällets beroende av elektricitet måste få ett stopp, ty vi står inför det stora slutets rand. Vi har ropat, vi har pekat, men ni har hållit för öronen och sett åt annat håll. Genom det pedagogiska exemplet vill vi visa på möjligheten till en annan väg, en annan framtid.«

127) Lagen § 7.3 om allvarliga brott inom Kolonin.

128) Arrak är en alkoholhaltig dryck som härstammar från Levanten, ofta smaksatt med anis. Arrak blandas oftast med vatten och is och blir då precis som sina snarlika kusiner pastis, raki och ouzo grumlig och mjölkaktig i konsistensen, en emulsion som kallas för louche-effekten.

Publicerad
3 dagar sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Sakattar Singh städade på Rengörare Näslund

Städade 5 000 övertids­timmar – blåstes på lönen av Rengörare Näslund

Publicerad
Läs hela artikeln
3 veckor sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Slutförhand­­­lingar på klimatmötet: ”Länderna är inte där med goda avsikter”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 veckor sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund. 

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

Teslakonflikten: Vad krävs nu för att slipa strejkvapnet?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.

SAC 33:e kongress l Frånö folkets hus, november 2026

Stor satsning på migrant­arbetare inom SAC


Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden. 

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Jokkmokk och Joe Strummer

Därför rimmar Jokkmokk på Joe Strummer

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

SD-toppar ”ghostade” IF Metall: Startar nytt gult fack i Borås

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det då. Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln