Dramatikern Lars Norén kan konsten att bädda in ruskigheterna i roliga dialoger, och att välja skådespelare som når fram och in i publiken. I Andante, där fem personer med grav demens skickar sorgliga oneliners till varandra eller rakt ut i luften i nära tre timmar, har han verkligen användning för den begåvningen. [SCEN] Andante Text och […]
Dramatikern Lars Norén kan konsten att bädda in ruskigheterna i roliga dialoger, och att välja skådespelare som når fram och in i publiken. I Andante, där fem personer med grav demens skickar sorgliga oneliners till varandra eller rakt ut i luften i nära tre timmar, har han verkligen användning för den begåvningen.
[SCEN] Andante
Text och regi: Lars Norén
Dramaten i Stockholm
Spelas till den 25 april 2019
Det är en föreställning som väcker ångest – kring risken för att själv gå in i dimman utan annat slut än döden som en befriare för de anhöriga och för skattebetalarna. Så cynisk framstår i förstone föreställningens bild av de sjuka människor vars hjärnor skrumpnar och där, med lite tur, några fragment av minnen lever kvar.
Här finns förvirrade rester av social status och klasstillhörighet, nära relationer och minnesfragment, men pusselbitarna passar inte längre in i en helhetsbild. I pjäsen är de sjuka knappt med längre, mer objekt än något annat. Till och med vårdpersonalen är statister, de kommer in då och då och anvisar en kort promenad runt fåtöljen, som lydigt åtlyds.
Inom sjukvården räknas även den dementa (eller ska räknas) som en fullvärdig medmänniska med rätt till den omvårdnad och kommunikation som hon behöver.
Hur ska man, utöver den svårhanterliga identifikationen, betrakta en människa som på grund av sjukdom eller skada inte kommunicerar på ett för socialiteten förväntat sätt? Inom sjukvården räknas även den dementa (eller ska räknas) som en fullvärdig medmänniska med rätt till den omvårdnad och kommunikation som hon behöver, och som ger henne livskvalitet.
Enligt Demenscentrum beräknas mellan 130 000 och 150 000 människor i Sverige ha en demenssjukdom och varje år insjuknar över 20 000 människor i demens. Så det är ett ämne som det finns anledning att beröra, inte minst konstnärligt.
Konstnären Stina Wollter dokumenterade relationen med sin demenssjuka mamma under flera år och publicerade den på sitt Instagramkonto. Till att börja med om praktiska saker som tankar på ett stödboende då mamman fortfarande fanns med i diskussionen. Så småningom blev relationen till synes allt mer ensidig i takt med att mamman gick in i mental dimma. Nödvändiga beslut fick tas (ibland mot den sjukas vilja) med hjälp av känslig inlyssning. Samtidigt pågick en enorm och viktig process för dottern där dotterns hopp om att någon gång få den där omvårdnaden som många gånger saknats släcktes, och hon själv fick ta den vårdande rollen. Kärlek och försoning fick allt större fokus i relationen. Och både modern och dottern kunde in till slutet uppskatta mötena, danserna, smekningarna, rösterna – relationen.
Det var en tröstande och helt annorlunda skildring av demenssjukdomen gentemot Noréns pjäs som speglar människor helt utan social förankring.
Det Andante gestaltar är den (ännu) icke demenssjukas primitiva ångest kring sjukdomen.
Det Andante gestaltar är den (ännu) icke demenssjukas primitiva ångest kring sjukdomen. Också den viktig för att nysta vidare i vilka föreställningar vi har kring vad mänsklighet och nära relationer egentligen är, och vad vi kräver av våra medmänniskor, och av oss själva, för att räknas som fullvärdiga.