I historieskrivningen har den tyska revolutionen 1918/19 hamnat i skuggan av den världsomskakande revolutionen i Ryssland. Men när revolutionen utspelade sig var världens ögon riktade mot den. Händelseförloppet i Tyskland betraktades som avgörande för hela jordens politiska utveckling. Lenin kallade den tyska revolutionen för ”den viktigaste länken i världsrevolutionen” och trodde att Sovjetunionen skulle vara ”förlorad om revolutionärerna i Tyskland misslyckades”.

Det gjorde de. Sovjetunionen klarade sig ändå. Hur bra det blev är en annan fråga.

Om folk i dag minns den tyska revolutionen överhuvudtaget så minns de Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, de drivande personerna bakom Spartakusförbundet och det så kallade spartakist­upproret i januari 1919. Både Luxemburg och Liebknecht mördades efter att upproret hade slagits ned av den social­demokratiska regeringen med hjälp av de ökända Freikorps, grupper av reaktionära soldater som blev miliser efter att de hade kommit hem från kriget.

Hade det inte funnits gräsrotsorganisering bland arbetarna och soldaterna under kriget hade ingen revolutionär rörelse kunna uppstå i Tyskland. Fackliga och även anarkistiska krafter spelade en viktig roll.

Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht är stora personligheter i Tysklands revolutionära historia och förtjänar all uppmärk­samhet. Samtidigt är ingen revolution en gärning av bara några individer. Hade det inte funnits gräsrotsorganisering bland arbetarna och soldaterna under kriget hade ingen revolutionär rörelse kunna uppstå i Tyskland. Fackliga och även anarkistiska krafter spelade en viktig roll.

Efter matrosernas uppror i Wil­helms­­haven och Kiel under senare delen av 1918 och kejsar Wilhelm II:s därpå följande abdikation skapades arbetar- och soldatråd i hela Tyskland. Vad exakt dessa råd skulle göra, vilka befogenheter de hade och hur ett rådssystem egentligen skulle se ut var dock väldigt oklart. Det var en av anledningarna till att det blev lätt för det socialdemokratiska partiet SPD att få kontroll över råden och att kväva arbetarrörelsens radikala falanger.

Socialdemokraterna vågade inte ställa sig emot själva rådsidén. Den var oerhört populär bland arbetarna och soldaterna. Slagordet Alle Macht den Räten! (”All makt åt råden!”) hördes överallt i Tyskland. Men socialdemokraterna försökte tidigt att påverka utvecklingen. Först krävde de att råden skulle underordnas en grupp av så kallade ”folkskommissarier”, Volksbeauftragte. De skulle se till att en Nationalversammlung, ett nytt tyskt parlament, skulle bildas så fort som möjligt. Sedan lyckades socialdemokraterna med att skicka många SPD-medlemmar som ombud till den ”Allmänna kongressen för Tysklands arbetar- och sol­­­dat­­råd” som ägde rum i Berlin 16–21 december 1918. Där beslutades det att ett nytt parlament skulle tillträda. Samtliga radikala falanger inom arbetarrörelsen hade varit emot. De pratade om ”rådens självupplösning”.

Men det fanns motstånd och en del framgångar. Braunschweig styrdes av ett arbetar- och soldatråd till april 1919. 

I Bremen och Bayern utropades ”rådsrepubliker”. De störtades, liksom sparta­kist­upproret, av de regerande social­demokraterna i Berlin med hjälp av Freikorps. Detta var ursprunget till en paroll som skanderas på kommunistiska och anarkistiska demonstrationer i Tyskland än idag: Wer hat uns verraten? Sozialdemokraten! (”Vilka är förrädarna? Social­demo­kraterna!”)

Den kanske mest bortglömda kraften bakom den tyska revolutionen var de så kallade ”revolutionära ombudsmännen”, Revolutionäre Obleute. De var fackliga aktivister som organiserade en rad strejker under första världskriget i protest mot regeringen och krigsinsatsen. Detta skapade grunden för den breda, radikala och välorganiserade tyska arbetarrörelse som möjliggjorde revolutionen. Den leddes inte av något parti eller revolutionärt avantgarde utan den bars av massorna. Arbetarhistorikern Ralf Hoffrogge kallar Richard Müller, en svarvare från Berlin och den mest prominenta av revolutionära ombudsmännen, för ”mannen bakom novemberrevolutionen”.

Eftersom rådsidéns mål är hela proletariatets befrielse från kapitalistisk exploatering kan rådsorganiseringen inte genomföras av ett särskilt parti eller bara en del av proletariatet; den måste genomföras av alla proletärer
Ernst Däumig, journalist

De revolutionära ombudsmännen var förespråkare av rådssystemet. På den ovannämnda allmänna kongressen för Tysklands arbetar- och soldatråd i december 1918 sade Richard Müller: ”Det är upp­enbart att arbetar- och soldatråden är revolutionens enda sanna framgång. Om de försvinner finns inte mycket av revolutionen kvar.”

De revolutionära ombudsmännen var kritiska mot alla partiers försök att kontrollera råden. Ernst Däumig, en sympatiserande journalist, beskrev hållningen så här: ”Eftersom rådsidéns mål är hela proletariatets befrielse från kapitalistisk exploatering kan rådsorganiseringen inte genomföras av ett särskilt parti eller bara en del av proletariatet; den måste genomföras av alla proletärer.”

Denna hållning förklarar varför de revolutionära ombudsmännen hamnade i konflikt med Spartakusförbundet. Dessas revolutionära strategi ansågs vara toppstyrd. Richard Müller kallade den för ”revolutionär gymnastik”; han menade att spartakisterna hade dålig koll på verkligheten bland arbetarna, att de ville för mycket för snabbt och att deras agerande skulle haverera möjligheten att nå socialismen. Han skrev: ”De isolerade aktionerna som spartakisterna kräver kan bara genomföras av proletariatets mest avancerade delar. Det gör det enkelt för polisen och militären att försvara systemet. Men massornas revolutionära hjärta och revolutionens ryggrad krossas. Under sådana omständigheter är det mycket tveksamt att massorna någonsin kommer möta borgerligheten i ett avgörande slag.”

Spartakisterna, däremot, såg de revolutionära ombudsmännen som alltför försiktiga och avvaktande. De var mycket besvikna när ombudsmännen inte anslöt sig till KPD, det kommunistiska partiet som spartakisterna grundade den 1 januari 1919.

I Bayern var två av rådsrepublikens drivande figurer Tysklands mest kända anarkister, Gustav Landauer och Erich Mühsam. Liksom de revolutionära om­buds­­­­­männen ville de att rådssystemet skulle växa fram från gräsrötterna. Inget parti eller annat organ skulle styra över råden.

Anarkisterna verkade för federalismen och var starkt kritiska mot vad de såg som spartakisternas centralistiska tenden­ser. Men de kritiserade också de revolutionära ombudsmännen för ett för starkt fokus på städernas industriarbetare. Gustav Landauer betraktade kooperativ på landsbygden som den framtida socialismens kärna. I sin tur ansåg spartakisterna och de revo­lutionära ombudsmännen att anar­kisterna var utopister utan politisk för­ståelse. Även i dag kallar många marxister Bayerns rådsrepublik för ett ”experiment av kaférevolutionärer”.

Men banden mellan Tysklands revolutionärer var starka. Ömsesidig respekt saknades inte. Karl Liebknecht kallade de revolutionära ombudsmännen för ”den bästa och mest aktiva kraften inom Berlins proletariat” och lade till att ”vårt samarbete med dem tillhör de mest inspirerande erfarenheterna i vårt politiska arbete”. Erich Mühsam kallade Rosa Luxemburg för ”revolutionens eld” och Gustav Landauer höll tal på minnesceremonin för Luxemburg och Liebknecht i München. Landauer själv mördades av soldater när Bayerns rådsrepublik föll några månader senare. Mühsam blev dömd till 15 års ”internering i fästning”.

Med Bayerns rådsrepubliks fall var de stora revolutionära förhoppningarna i Tyskland över. Ändå förekom flera arbetaruppror även under de följande åren. I mars 1920 vände arbetarna i Ruhrområdet motståndet mot den reaktionära Kapp­kuppen till ett försök att återge makten till arbetarråden. Under våren 1921 ledde de så kallade ”kommunistiska banditerna” kring Max Hoelz och Karl Plättner i östra Tysklands Vogtland en kampanj mot överklassen som avvek från vänsterpartiernas strategiska order. År 1923 syntes arbetare resa sig från Hamburg till Baden.

Men numera saknades det en bred och enhetlig revolutionär rörelse. Revolterna var isolerade och lätta att slå ned. Weimarrepubliken var på väg mot en stor kris som slutade med att nazisterna tog makten.

Det fanns flera anledningar till den tyska revolutionens misslyckande 1919: rådsidéns vaghet, avsaknaden av revolutionär erfarenhet, de kontrarevolutionära tendenserna inom socialdemokratin, starka reaktionära krafter i det tyska samhället (särskilt inom militären), massornas utmattning efter fyra års krig, press­kårens propaganda, frånvaron av ett internationellt perspektiv, med mera.

I efterhand kan tron på ett rådssystem i Tyskland tyckas ha varit naiv, och många aktioner ogenomtänkta och taktikerna bristfälliga. Även om rådsidén begeistrade hundratusentals arbetare i Tyskland var den inte särskilt utvecklad. Den tog inspiration från det lilla man visste om Ryssland, erfarenheter av arbetsplatsorganisering samt några texter av den socialistiske teoretikern Antonie Pannekoek. Först efter revolutionen utvecklades idén djupare, främst av den kommunistiske dissidenten Otto Rühle.

Det kan vara fascinerande att spekulera över vad som skulle ha hänt om den tyska revolutionen hade lyckats. Skulle socialismen ha spridit sig runt världen? Skulle den fått ett ”mänskligare ansikte” än i Sovjet? Skulle nazisterna aldrig ha kommit till makten? 

Men spekulationer är spekulationer. Avgörande är att ta till sig revolutionens bästa delar, analysera det som gick snett – och göra bättre i framtiden.

Gabriel Kuhn
[email protected]