Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 4

7

Isen på Nybroviken var vit med svarta vattenhål där ljusens spegelglitter skymtade. Sjuan gled fram i tystnaden. Det blev tyst när snön föll, även om allt brusade på som vanligt. Snön var som ett dämptäcke över staden, brukade Svein säga.

Nina svettades fast det var kallt. Hon hade försökt göra sig vacker, men inte så att det skulle märkas. Hon hade håret i mittbena som cheferna på Lao-Tse föredrog, inte sidbenat som han tyckte mest om. Hon var angelägen om att det skulle synas att hon var äldre nu.

När spårvagnen svängde upp i vändslingan, kom hon på att detta var första gången hon tänkte på ett år som något som hade ett slut. Det var nittonhundrasextiosju, men därefter skulle det bli nittonhundrasextioåtta. Hon tog det som ett tecken, ett bland många på att hon nu var vuxen.

Vägen till Biskopsudden var precis densamma som den januaridagen när hon kom med sina saker för att flytta in i Sveins fyrskepp. Lukten av brända kakor kom som vanligt från Konsums bageri på andra sidan vattnet.

Det flaxade spöklikt av lösslitna presenningar kring några stora segelbåtar. Men på Oskarsgrundet lyste alla fönster. Hon knackade och öppnade dörren. Det första som mötte henne var lukten av Sveins franska cigaretter. Det var i alla fall en sak hon sluppit. Den franska röken som stack i näsan och fastnade i håret.

Där stod han halvvägs upp i trappan. Han hade bara en tunn skjorta på sig. Värmen fungerade. Han sa hej.

Hon blev stående. Det verkade egendomligt att säga hej. Hej. Som till vem som helst. Hon ville inte låtsas som om hon hade längtat efter honom. Det hade hon inte heller gjort, sedan hon började jobba. Hon hade inte hunnit. Men det var annorlunda att se honom, levande.

– Roligt att du ville komma, sa han. Rösten var hans och ändå främmande. Ska du inte komma in?

Hon kunde blivit stående om inte taxen kommit upphoppande. Taxen var sig lik. Oskar hoppade och gnydde kring hennes ben.

– Oskar har saknat dig, sa Svein.

Du då, ville hon säga. Men allt verkade så konstigt plötsligt. Allt var som vanligt, det var som om hon kommit hem äntligen, hon ville sätta sig ner och storgråta och berätta allt som hänt, om sin stora ensamhet och längtan, om sitt nya jobb och hur bra allt gick.

Men hon uppfattade ett skal runt Svein. Han hade inte kommit hem. För honom var det tvärtom. Han var bortrest. Hemma var nu Norge. Skalet var hans nya liv. Hans nya kärlek? Hon tyckte att hon såg den, påtagligt som kläder runt hans kropp.

– Jag är glad att du ville komma. Jag vill på något vis avsluta mitt svenska liv. Jag kunde ha sålt båten utan att träffa dig. Men du var en del av Oskarsgrundet. Jag blev kvar här ett helt år extra för din skull.

– För min skull?

Men jag är fullkomligt bergsäker på att du klarar att vara praktikant på en modefirma med politisk filosofi som binäring.

Hon kom sig äntligen för med att ta av ytterkläderna. Han tog hennes hand och förde henne nedför trappan. Där stod middagsbordet dukat med levande ljus och ett kuvert på vardera sidan, ett markerat avstånd. Kunde vi inte äta middag i sängen som förr, ville hon säga, men inget som hon ville säga passade.

– Varsågod och sitt. Jag hade ju ingen mat här, så du får välja mellan följande från NK:s delikatessavdelning.

Han kom in med en bricka med italiensk soltorkad skinka, gyllengul mogen lantbrie, finskt rågbröd, brötchen, tomater, vindruvor, mörk choklad. Och rött vin.

– Hela middagen i ett så att säga, så slipper jag springa upp och ner mellan köket och salongen. Jag ska ha visning här i morgon, kan nog vara bra att undvika matos. Du är tyst i kväll, Nina.

–Ja.

– Jag förstår det.

– Jaså.

– Kan du inte berätta vad som hänt sen sist?

Hon berättade och han skrattade.

– Jag tror du är idealisk på det där kontoret. Jag ber att få gratulera. Om du är kvar där ett år släpper dom dig aldrig sen, du kommer att göra dig oumbärlig.

– Du har alltid trott på mig. Du tror att jag kan klara vad som helst.

– Inte vad som helst. Men jag är fullkomligt bergsäker på att du klarar att vara praktikant på en modefirma med politisk filosofi som binäring.

– I vilket fall är det roligt. Man känner att man behövs.

De enades om att det är viktigt att känna att man behövs. Nina tyckte att de konverserade. Hon sa ingenting som hon inte kunde ha sagt till mormor i Skagen. Mormor skulle också ha varit road.

– Varför ville du ha hit mig, sa hon till slut och sköt undan alla delikatesserna. Ingenting smakade. Hon läppjade på vinet som var för kallt.

– Jag tyckte att du borde veta vad det var som hände. Jag kunde ju ha ringt eller kommit och hämtat dig i Solna. Jag visste var du fanns, men jag flyttade till Norge. Det som jag ville att du skulle veta, det var att jag hade bestämt redan för två år sedan att jag skulle flytta hem igen. Jag hade inte alls tänkt bo här förra vintern. Men det blir inte alltid som man tänker. Plötsligt kom du.

– Du menar att jag aldrig borde ha flyttat hit?

– Nej! Det menar jag inte. Det var en underbar tid.

– Det är klart, så här efteråt kan jag förstå om du tycker att jag borde ha frågat vad du tyckte, innan jag flyttade hit. Men jag ville vara säker på att det var jag själv som bestämde att jag skulle flytta. Jag hade inte en tanke på att du inte skulle bli glad.

– Jag blev glad! Fantastiskt glad. Om du hade frågat hade jag sagt ja, det hade inte gjort någon skillnad. Men att jag var halvvägs in i Norge, det var inte ditt fel. Jag grubblade hit och dit över hur jag skulle göra. Hvis jeg måtte ombestemme meg. Om jag skulle bestämma mig för att stanna i Sverige för gott. Jag kände det som att det var tid att välja. Jag hade rest så mycket. Jag saknade mitt land. Det tror jag att du kan förstå, du är väldigt fäst vid ditt land, ikke?

– Landet? Var det någon människa?

– Egentlig ikke.

– Men?

– Det är en nu. Men det var inte det jag ville prata om. Det var ikke sån den gangen.

– Varför talade du aldrig med mig om att du ville flytta till

Norge? Jag kanske hade flyttat med?

– Det var delvis det jag inte ville. Här har du ett eget liv, egna vänner, egna kanaler ut i livet. Där har du ingenting, du skulle bli beroende av mig, ungefär som din mamma blev beroende av din pappa, när hon flyttade hit. Det trodde jag inte vår kärlek skulle tåla. Du vet att du är ytterst känslig på den punkten. Du vill veta att du klarar dig själv. Det är din personlighet och det tycker jag om, men du måste nog vara äldre och starkare för att klara att bli så beroende av en man som du skulle bli som ny i hans hemland. Jag såg ingen vettig lösning, jag visste inte hur jag skulle kunna tala med dig och jag tänkte till slut att jag blir väl kvar i Sverige då. Men jag har aldrig helt trivts i Sverige. Ska jag bo utomlands föredrar jag något rejält, Rom eller så. Svenskar är rasister, även overfor normen.

I Norge finns det inget mode. Oh, där kom den igen, den svenska norskrasismen.

Det blev tyst. Oskar hoppade upp i Ninas knä. Han rullade ihop sin mjuka varma kropp och somnade. Ett av ljusen brann ut. Det började lukta slutbränd veke.

– Jag vet inte vad jag ska säga, sa hon till slut.

– Det var så att jag tänkte att jag skulle ta ett kortare jobb hemma och skjuta upp beslutet ännu en tid. Och då kom den där kvällen. Ja, när jag slog dig. Jag var hemsk.

– Det var jag också.

– Ja, men jag var äldst, så jag borde ha varit förståndigare. Vårt förhållande byggde på att jag fångade upp dina svängningar, att jag var säker och lugn och jämnade ut dina upp- och nerkänslor, dina föräldrars också för den delen. Vårt förhållande byggde på att jag höll ihop det. När jag har tänkt på det sen, tror jag att jag slog dig för att jag ville ha iväg dig, att jag hoppades att du skulle åka din väg. Jag skulle aldrig ha kunnat säga det.

– Så det var inte jag som lämnade dig, utan du som lämnade mig ?

– Jag tror att det kan ha varit så.

– Jag var i alla fall precis lika vansinnigt ledsen den första tiden som om det var du som övergivit mig. Jag kände mig ensammast i världen och gjorde ingenting, bara grät och sov. Marie-Louise blev orolig, hon kom och hämtade mig till slut och genom Danne ordnade hon platsen på Lao-Tse.

– Men du är inte ledsen längre?

– Nu hinner jag inte. Jag jobbar och det är bra.

– Och alla killar uppvaktar dig, slåss om dig?

– Någon uppvaktar mig.

– Var försiktig. Du är så ung.

– Tack för upplysningen. Jag har aldrig känt mig så gammal som i kväll. Jag började känna mig vuxen på vägen hit.

– Hur känns det då?

– Precis som att vara barn, fast äldre.

De började skratta. Ljuslågorna flämtade i skrattluften. Hon sträckte ut sin hand över delikatessbrickan.

– Jag har sällan känt mig så barnslig som i kväll, sa Svein och bar ut brickan. Han kom tillbaks med snabbkaffe i pulverform och hett vatten i en kastrull.

– Jag var så bestämd, sa han. Håll det kort och så affärsmässigt det går. Börja inte om igen från början. Och så kommer du. Jag skulle vilja fråga dig en sak. Du får säga nej. Vi kan inte börja om. Men jag skulle önska att jag fick behålla dig här i natt. Nu när du ändå är här? Skulle han som uppvaktar dig bli arg?

– Han vet inget om dig. Han finns inte på det sättet. Du vet, jag vill vara oberoende, det sa du nyss. Jag ska fråga mig vad jag tycker. Jag vet inte om jag vill. Jag kommer bara att börja gråta.

– Det gör inget i så fall.

– Varför kan vi inte börja om?

– Du vill inte. Du vill inte flytta till Norge och jag vill inte bo i Sverige.

– Det är sant. I Norge finns det inget mode. Oh, där kom den igen, den svenska norskrasismen. Jag tror att ni norrmän går klädda i lusekoftor och isbjörnsfällar. På sommaren är ni klädda i ryggsäckar, inte sant?

– Stannar du här i natt?

– Men varför kan vi inte börja om? Det kan inte bara vara länderna. Det finns massor med människor som lever ihop i åratal fast de är från olika länder. Det måste vara något annat.

– Ja. Det är det.

– Säg det då.

– Björg och jag ska ha barn.

Nina blundade. Hon hade velat stänga öronen men det var lättare att stänga ögonen.

– Det var inte precis planerat.

– Hur gammal är hon?

– Tjugosju.

– Björg? Kan man heta Björk i förnamn? Vet hon om mig?

– Inte att du är här i kväll.

– Vad vet hon?

– Inte något särskilt på det hela taget. Att det har funnits andra kvinnor i mitt liv före henne, det vet hon förstås, men just inte mer. Måste vi tala om henne?

– Helst inte. Men när hon nu finns.

– Om jag kan glömma henne, borde du kunna.

– Jag vet inte om jag vill försöka. Syns det något?

Han såg sig frågande omkring, först på hennes ansikte och sedan lät han blicken avsöka rummet omkring henne.

– Jag menade inte på mig, jag menade på henne. Syns det att hon är med barn?

– Spelar det någon roll?

– Kanske.

– Det syns inte mycket. Hon är i fjärde månaden.

– Om jag ville ligga med dig i kväll, då skulle du göra det fast hon väntar ditt barn?

– Hon skulle aldrig få veta något.

– Hon kunde märka det på dig.

– Det tror jag inte.

– Då är ni inte så nära varandra som du och jag var. Vi märkte allt. Åtminstone märkte du allt som hände med mig. Ibland trodde jag att du kände genom luften vad jag tänkte.

– Du var rädd för att jag skulle hindra dig från att älska tusen andra häftiga typer som kom i din väg. Men nu gör jag inte det. Jag skulle bara vilja hindra en enda sak. Att du går härifrån i kväll.

Hon visste att det inte kunde vara mycket tid kvar innan den sista sjuan gick mot innerstaden. Hon tyckte inte om att åka ensam hem på natten. Hon hade inte pengar så det räckte till en taxi hem, men det visste inte Svein.

– Kan vi inte gå en promenad med Oskar medan vi funderar på saken, föreslog hon.

Nu städar svartskallarna Sverige, sa Svein.

De klädde sig varmt och kopplade Oskar. När de klev över relingen såg hon skylten. Till salu. När de kom in på land och gick längs stranden såg hon att det satt en större skylt i ett av fönstren i fyrtornet. Till salu.

De gick mot Manillaskolan som var vacker i mörkret, när den dystra beigegrå färgen flöt ihop med naturen, inramad av den ljusa snön, som var så nyfallen att kanterna fortfarande var rundade. Det lyste på andra våningsplanet, ett blåvitt lysrörsljus mitt i natten.

– Nu städar svartskallarna Sverige, sa Svein.

– Hur kan du veta det?

– Jag bara gissar, men det är säkert sant. Vem annars skulle ösa på med så mycket ljus mitt i natten. Det är utlänningarna som håller landet rent, de smyger omkring på nätterna så att ingen ska märka dem och fejar och putsar och gnider så att allt ska vara skinande och nyputsat när originalsvenskarna stiger upp i ottan.

– Du tycker sämre om oss sen du flyttade hem?

– Jag bara berättar för dig hur det är. Många av dessa utlänningar är högt utbildade. På Sveriges Radio kom jag att prata med en städare från Ungern som hade varit advokat. Jag satt där och klippte på natten, för alla klipprum var bokade på dagarna. Vi utlänningar, vi möts om nätterna vet du. När svenskarna sover får vi trä a varandra.

– Inte kan väl en advokat bli städare? Nina försökte föreställa sig Marits pappa som städare i Ungern. Det gick inte.

– En ungersk advokat kan i alla fall inte bli advokat i Sverige, så mycket är säkert.

– Det är en bra sak med mode. Det kan man jobba med var som helst.

– Du menar var som helst utom i Norge?

Hon svarade inte. De gick in mot berget och Oskar rullade runt i snön och hoppade och fräste och fnyste.

Hon fick snö i skorna och började frysa om fötterna. Hon hade inte klätt sig för utflykter i naturen.

– Jag tror i alla fall att det är bäst att jag åker hem, sa hon när de närmade sig hållplatsen där ingen spårvagn syntes.

– Då går jag med en bit neråt Djurgårdsvägen tills du får tag på en taxi.

– Men min väska. Väskan ligger kvar på Oskarsgrundet.

– En klok väska.

– Väskor är inte kloka. Dom tänker inte.

– I så fall är det någon som tänker åt dom.

– Jag har i alla fall inga taxipengar.

– Det har däremot jag. Jag vill inte ha dig kvar här av tvång.

Du kan få pengar till taxi. Du vet att jag vill ha dig kvar, men om du stannar måste det vara för att du vill det också.

– Jag skulle vilja slippa säga att jag vill det.

– Varför det?

– Jag tänker på Björg.

– Gör inte det.

– Det är lätt för dig att säga. Tänk om jag var hon.

– Men du är inte hon. Hon vet inget om oss.

Snön knarrade där de gick. Hon la armen om hans midja.

Det kändes säkert med alla dessa kläder mellan kropparna. Han böjde sig fram och kysste hennes panna helt lätt. Hon stoppade in sin vänstra hand i hans rockficka.

De kom in i värmen. I spegeln syntes deras ansikten. Kinderna var äppelröda och de hade frost i håret. Svein hade frost i ögonfransarna. Han böjde sig ner och speglade sig tätt intill Ninas ansikte.

– Man kunde sälja oss som julkort, sa han.

Han slog armarna om henne precis under brösten. Hon såg hans ansikte i spegeln, en bit ovanför hennes. Mot hennes rygg rörde sig hans stånd och hon blev generad, hon kände sig naken fast de båda var påklädda.

– Herregud vad du är ung, ropade han och kramade henne hårdare.

– Vad har det med saken att göra?

– Antagligen något. Men antagligen är du lika underbar om tjugo år.

– Ja, antagligen. Det är ju du. Du är ju nästan tjugo år äldre. Varför kan du inte bo här med mig hela livet?

Han var sysselsatt med att knäppa upp hennes blus i spegeln. Det var svårare än att knäppa upp en blus utan spegel. Hon blundade. Han tog av blusen och lät den falla på golvet, det kunde hon höra.

Han stoppade in en hand i varje kupa och höll hårt om brösten inne i den svarta behån som var alldeles genomskinlig. Hon hade köpt den efter den första gången hon gått mannekäng på Lao-Tse. Hon vågade inte vara utan behå som Pernilla men hon ville ha en som var sexigare än de stela vita bomullsmodellerna som tålde vittvätt och höll i hundra år och som utvalts av mamma Maj.

Hon blev lika hastigt och brutalt avkyld som om hon kommit in i en iskall dusch.

När Nina öppnade ögonen tyckte hon sig se en pornografisk film i hallspegeln. De stora manshänderna och bröstvårtorna syntes genom det tunna svarta tyget. Mannen böjde ner huvudet mot kvinnans öra och stoppade in en tunga. Han blundade, då vågade hon titta. Hon hade ett par stickade långbyxor från Lao-Tse med resår i midjan och han flyttade ena handen från brösten och stoppade ner den innanför hennes byxor.

Hon njöt, men hon började också frysa. När han såg upp möttes deras blickar i spegeln och de vände sig mot varandra. Hon försvann in i hans platta kropp medan hon höll hårt om honom.

– Kom, viskade han. Det drar från dörren.

Han drog henne med sig ner till den stora sängen, där det inte fanns några lakan. Detta var hans sista natt på fyrskeppet. Han hade inte tyckt att det var lönt att bädda med lakan. Han hade tänkt sova i sovsäck. Nu stoppade han in Nina under det stora rutiga täcket som legat hopvikt och samlat på sig ett halvt års kyla. Hon blev lika hastigt och brutalt avkyld som om hon kommit in i en iskall dusch. Hon satte sig upp och frågade om han hade en varm tröja att låna ut.

Det hade han, en riktig lusekofte av rent ylle som kliade mot huden. Men det var en yttre värme, den inuti kroppen ville inte komma tillbaka lika lätt. Han la sig själv under täcket och huttrade.

– Någon måste värma upp det. Det gör Oskar och jag. Så kan du komma inunder om en liten stund.

Hon tänkte på Björg.

– Vad tänker du på, frågade han.

– Inget särskilt.

– Jaså på det.

– Det är litet kallt i den här sängen.

– Jag går och hämtar konjak.

– Jag skulle hellre vilja ha varm choklad.

– Beklagar, men det har jag ingen. Konjaken är kvar sen i somras.

Det var nästan det bästa med dig, snyftade hon. Man grät så skönt hos dig. Det är hemskt att gråta ensam.

Han reste sig och försvann. Hon prövade om han hunnit värma sängen. Det var i alla fall varmt nere vid fötterna, där hon kunde luta fotsulorna mot taxen. När Svein kom tillbaka hade han knäppt skjortan och kammat sig. Han hade två glas och erbjöd henne det ena medan han slog sig ner på sängkanten.

– Jag tycker du ska sova här i sängen, så går jag och lägger mig i soffan, sa han.

Hon såg förvånad ut.

– Jag bär mig enfaldigt åt. Jag borde inte ha bett dig komma. Jag har längtat efter dig så förfärligt ibland. Men det är slut och det är bara dumt att låtsas något annat.

Hon såg på honom och tårarna började rinna sakta nerför hennes kinder. Hon menade inte att gråta, de rann på egen hand.

– Är du besviken? Vill du älska med mig i natt?

– Nej. Men att du säger att det är slut. Det vet jag väl! Jag flyttade ju härifrån! Det är bara så sorgligt att vara här igen och veta att det är så slut, slut, slut. Hon kunde knappt tala. Han strök henne över håret.

– Det var nästan det bästa med dig, snyftade hon. Man grät så skönt hos dig. Det är hemskt att gråta ensam.

– Har du gråtit mycket?

– En hel del.

– För min skull?

– Nej. Sitt här medan jag gråter. Gå inte och lägg dig i soffan.

Han la sig intill henne och hon grät. Hon hade gråtit mycket i sin ensamhet, men den gråt som ingen hörde kunde nästan inte räknas. Hon var ovan vid att leva ensam, ibland trodde hon inte ens att hon levde när hon var ensam. Hon avskydde att komma hem till en tom lägenhet där ingen väntade på att få höra vad som hänt. När hon slutat gråta, låg de tysta länge och hon var rädd att han skulle resa sig för att gå och sova i soffan.

– Kan du inte sova bredvid mig i alla fall, frågade hon. Precis så här. Inget sex. Bara hålla om mig. Jag tycker om att känna värmen från din kropp.

– Då stannar jag här. Ska vi försöka sova nu? Klockan är över tre. Jag skrev i annonsen att det är visning från klockan tio i morgon, då måste du vara uppe och iväg.

Någon slog med en käpp mot skrovet. Svein tittade på sitt armbandsur. Nio. Han hade satt väckarklockan på åtta men om den hade ringt, hade ingen hört den. Han drog morgonrocken över sina skrynkliga kläder och gick ut. Det var dagens första spekulanter. En familj på två vuxna, tre barn, två hundar och en mormor.

– Vi ska åka till landet och vi ville verkligen se det här fyrskeppet så vi kom litet tidigare. Vi trodde inte att det skulle var någon här eftersom det stod att visningen började tio. Vi tänkte bara se oss om litet. Det går väl bra. Trevlig sak det här. Här finns det gott om plats för en stor familj. Har den motor?

– Nej, den har ingen motor. Varsågoda och se er omkring så ska jag göra mig i ordning, väckarklockan fungerar visst inte. Jag har bott här tillfälligt i natt, annars bor jag numera i Norge.

Nina satt på sängkanten och betraktade sitt förgråtna ansikte i en fickspegel.

– Du måste stiga upp, sa Svein. Dom börjar redan komma. Du kan gå om du vill, annars kan du vara kvar och hjälpa mig med visningen.

– Om Björg får veta att jag var här?

– Då säger vi att du hämtade dina saker. Du har trots allt bott här. Du har rätt att inspektera skeppet innan det blir sålt, så att inget som är ditt försvinner. Skynda dig nu! Det finns hett vatten och tepåsar. Det kanske kommer mycket folk när det börjar redan nu.

– Jag går ut med Oskar, så jag hinner vakna litet, sa hon och drog på sig sina kläder.

Det fanns varmvatten att tvätta sig i och hon tvättade omsorgsfullt ansiktet. Hon gned ögonen som om det röda i huden var smuts som kunde tvättas bort. Det gick inte bort. Hon gav upp. Hon hoppades att ingen som hon kände skulle komma för att köpa ett fyrskepp. Hon och taxen hastade förbi den stora familjen. Hon hörde ända in till stranden deras förtjusta utrop.

Det var snöyra och pinande vind. Om hon stannade ute en stund och gick mot vinden skulle ansiktet bli jämnrött och ögonen skulle inte avvika från resten. Hon tittade ner mot den öppna farleden. Vattnet rörde sig, mörkgrått och ljusgrått i den vita snön.

Oskars lilla kropp försvann när han sprang över diken där snön drivit ihop och han kämpade för att komma upp. Han rullade runt på rygg och hoppade omkring. De måste vända innan hon började frysa ordentligt.

På fyrskeppet lyste det orange och rött ur fönstren. Nya röster hördes i vinden. Nya spekulanter. Fyra bilar stod på parkeringsplatsen.

Svein ropade på henne. Han behövde hjälp. Det behöv- des någon som kunde svara på frågor, någon som kunde visa omkring och någon som kunde hålla tevattnet och snabbkaffet på gång, hett vatten och rena muggar. Alla ville prata. Det var otroligt hur mycket alla ville prata. De ville berätta om sina bostäder och sina båtar och sina planer. Hon räknade till sjutton personer som trängdes i trappan och i köket.

– Jag tycker det är så festligt att åka och titta på hus, sa en liten dam med blekviolett hår, men snabbkaffe, det brukar man sällan få, jag menar, dom flesta serverar riktigt kaffe och rent av någon liten kaka, men det är ju på en båt nu, det är mer primitiv standard.

– Brukar ni köpa hus varje söndag, frågade Svein. Han hade vägarna förbi med ett nyanlänt par som inte alls ville ha kaffe. De ville titta på köket. De hade bråttom. De talade fort. Det ekonomiska var det minsta problemet. Om fyrskeppet var något i deras stil, så kunde de betala allt kontant direkt. Ja, det vill säga i morgon när banken öppnar, förtydligade mannen.

Paret forsade fram genom alla utrymmen och gjorde övriga spekulanter nervösa med sitt högljudda tal om kontanta pengar genast. Den stora familjen som hade kommit först bad Nina notera att de faktiskt hade kommit först och att de krävde att den saken skulle respekteras. De ansåg sig stå först i kön.

– Jag visste inte att det fanns en kö, sa Nina.

– Gör en! Sätt upp en turordning. Det är inte rimligt att den som kommer med alla pengar i fickan ska få skeppet, sa mannen i den stora familjen, som bodde i Täby, i de stora husen mitt i det nybyggda centrumet i Täby, väldigt tråkig miljö, så visst behövde hans familj något på sin fritid och visst var ett fyrskepp idealet, de kunde kanske flytta in och bo hela året, min fru älskar att bo primitivt, sa mannen medan frun var tyst.

– Det är fint att bo här på vintern också, försäkrade Nina.

– Flytväst dygnet runt på ungarna, nej vet du vad, jag tycker nog att du låter fantasin skena iväg med dig, sa frun som visade sig heta Inga-Britt och var en tämligen förbittrad kvinna.

– Finns det ens en skola här på Djurgården, fräste Inga-Britt.

– Det är klart det finns en skola, sa Nina. Det bor ju folk här. Det är underbart att bo här, man bor som på landet fast det är mitt i stan.

– Du kanske kan visa mig toalett och tvättrum, sa Inga-Britt och Nina tänkte att inte ville en sån som Inga-Britt någonsin bo med toalett på däck som man måste gå ut genom ytterdörren för att komma till och med ett avlopp som gick rätt ner i sjön. För att inte tala om badkaret med det säregna avloppet som måste pumpas för hand.

– Det måste bli så, när badkaret ligger under vattenytan, för- klarade Nina. Men jag tycker inte alls att ni ska bo här. Ni skulle inte trivas. Det är så många spekulanter här och det kommer säkert någon som uppskattar Oskarsgrundet. Jag förstår inte var- för jag ska gå här och känna mig utskälld för att jag visar dig runt. Du behöver inte titta alls. Kom så går vi in till de andra i köket.

– Jag tror inte jag har blivit så oförskämt bemött någon gång när vi har tittat på hus, sa Inga-Britt upprört. Den här unga damen tror tydligen att hela världen står i kö för att köpa en fallfärdig båt. Det är hemskt mycket e ersatt underhåll här, se bara på räcket, en nedsättning med tio, tjugo procent vore inte orimlig, det är min bestämda mening.

– Men det är bara att åka härifrån till nästa fyrskepp, svarade Nina.

– Kom nu barn! Per, nu åker vi, nu har jag fått nog av snäsigt bemötande.

De ersattes av två nya familjer med fem nya barn och en farfar. Nina tog hand om den ena, Svein om den andra, de gick upp i fyrlyktan och ut på däck och in på toaletten och ner i salongen och sovrummet och de stora oinredda utrymmena i fören och pannrummet och maskinrummet.

Nina fick en känsla av att de flesta inte en sekund reflekterade på att köpa något fyrskepp. De var på söndagsutflykt och vad kunde passa bättre än att gå ombord på ett riktigt fyrskepp, det var något att ta med barnen på.

– Ska vi börja ta inträde, sa hon till Svein när de möttes i trappan ledande var sin besöksgrupp.

– Jag tror hon är såld redan, viskade han. Kan du visa den här familjen hur el och telefon fungerar?

– Den här vägen. Hon visade ut över däcket och in på bryggan. Här, pekade hon och böjde sig ner och visade under bryggan. Här löper el- och teleledningen in till klubbhuset där vid stranden. Det brukar fungera för det mesta, utom när någon gör fast båten ovanligt klumpigt och rycker av trådarna.

– Åh, sa mamman förtjust. Är inte det här vad du alltid har drömt om, Mårten? Min man är läkare och måste kunna nås på telefon. Kan man ringa till klubbhuset när telefonledningen går av?

– Javisst, svarade Nina. I samma stund kom hon ihåg att klubbhuset inte var bemannat på vintern. Men på vintern var det å andra sidan ingen som slet av telefonledningen.

– Ja, det är ju viktigt för honom att ha tillfälle till rekreation så här nära stan, han får inte befinna sig för långt bort, när han har bakjour.

– Oskarsgrundet kan dessutom flyttas, sa Nina. Ni kan bogsera den vartsomhelst, granne med sjukhuset om ni vill, det är en stor fördel.

Hon hade glömt att hon var rödgråten. Hon hade glömt natten och avskedet. Hon pratade och pratade, som om hon hade procent på försäljningssumman.

Och se här fröken, bitar faller loss ur räcket på relingen, det är murket.

Nya bilar stannade på parkeringen. Nya familjer kom strömmande över bryggan. Snön hade slutat falla och sikten hade klarnat. Den entusiastiska läkarfamiljen hette Kernell. Mårten och Mimmi. Mimmi hade redan bestämt sig. Hon bjöd över, sa hon.

– Vad ni än har blivit erbjudna bjuder jag över. Vi vill ha det här fyrskeppet, mer än någon annan. Vi ska ha det.

Nina undrade hur det förhöll sig med kölistan som familjen med pengar i morgon hade ställt sig på. Herr Kernell tog sig åt plånboksfickan.

– Det är lika bra att vi gör upp genast. Vi vill lägga en rejäl handpenning.

Nina visste inte hur man gjorde. Hon hade inte sålt något fyrskepp förut. Mårten Kernell viftade diskret med en tiotusenlapp. Det vill säga, hon trodde att det var en tiotusenlapp, eftersom det inte var en hundralapp och inte en tusenlapp, utan större. Hon tog med familjen Kernell in till Svein och fortsatte själv att visa fyrskeppet för hans spekulanter.

Det var den kritiska och gnälliga sorten som inledde med att säga:

– Jag blev verkligen besviken, man fick den uppfattningen av annonsen att det gick att bo här.

– Det går bra.

– Men så primitivt. För er ungdomar kanske, men för riktiga människor är det otänkbart. Och se här fröken, bitar faller loss ur räcket på relingen, det är murket.

– Det är bara att reparera.

– Skulle den inte vara beboelig i befintligt skick kanske?

– Det är den. Och sen kan man förbättra genom att reparera.

– Det blir dyrt det. Då får ni nog sänka priset.

– Jag tror att priset redan är höjt, sa Nina. Jag tror helt enkelt att skeppet redan är sålt. Om ni vill klaga kanske ni kan göra det någon annanstans, ni lär aldrig behöva ha några bekymmer med det här fyrskeppet.

Den sura familjen såg fruktansvärt förolämpad ut och avtågade. Att visa upp sådant skräp till försäljning.

Hon började bli matt. Då kom Svein ut med familjen Kernell. Allt är klart, sa han. De tänkte stanna tills hela visningen var över och bekanta sig med skeppet. Nina satte på mer hett vatten och letade fram de sista tepåsarna. Snabbkaffet var slut. Nästa omgång spekulanter kom stormande. Klockan var halv två och visningen skulle pågå till fyra.

– Fyrskeppet är redan sålt, meddelade Mimmi Kernell från sin plats vid köksbordet. Men varsågoda och se er omkring, när ni ändå har kommit hit.

– Det passar oss perfekt, vi hade ändå inte tänkt köpa något fyrskepp. Men man blir nyfiken när man ser annonsen, sa pappan i den nyanlända familjen. Just som han steg in i salongen kom nästa spekulant, en ensam herre av den effektiva köpande sorten som Nina redan lärt sig urskilja. Han frågade först om skeppet var sålt och när skeppet verkligen var sålt steg han inte ens ombord.

– Är det sålt så är det sålt.

– Ska ni inte komma in ändå, när ni är här, sa Mimmi Kernell, som verkade så stolt över sitt nya fyrskepp att hon ville visa upp det för hela världen, särskilt för alla som hade blivit snuvade på konfekten.

– Nej tack, jag har bråttom, sa mannen och ilade tillbaks till sin bil.

När klockan var kvart i fyra räknade Svein ut att sextiofyra personer betittat Oskarsgrundet. Han gav Nina trehundra kronor. Till taxi, förklarade han. Mer än en halv månadslön på Lao- Tse, det blev mycket taxi. Hon behövde pengar och försökte inte dölja det. Jag går nu, sa hon och klappade taxen på pannan. Svein ville att hon skulle stanna tills alla andra hade gått. Då kom det två nya familjer. Visserligen var visningen slut och visserligen var båten såld. Men de krävde ändå att få se den.

– Visa du, sa Nina till Svein. Jag orkar inte mer.

Hon hade plötsligt fått en känsla av att hon skulle börja storgråta när som helst. Hon klädde på sig kappan och halsduken och tog väskan och gick. Hon stod inte ut med tanken på att vara ensam med Svein igen. Då skulle hon aldrig kunna skiljas från honom.

– Nina! Hon hörde hans rop när hon kom i land. Kan du inte komma tillbaka, bara en liten stund?

– Nej. Jag går nu. Ha det så bra i Norge!

Han ropade inte igen. Hon började inte gråta. Det var alldeles mörkt och det snöade igen.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I mitten av oktober skakades Madagaskar av uppror, lett av den unga generationen. Foto: Brian Inganga/AP/TT

Bakgrund: Madagaskar förr och nu

Det moderna Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. Bland den unga generation som nu gör uppror beräknas 42 procent vara arbetslösa.

Madagaskar brukar sällan få någon större uppmärksamhet i världsnyheterna. Nyheten den 27 augusti att Frankrike överlämnat tre kranier till Madagaskar var en påminnelse om kolonialtidens grymheter och den svåra vägen till försoning. Ett av kranierna tillhörde kung Toera, ledare för folkgruppen Sakalava.

En fransk tolkning, i affischform, av landets utdragna krig mot Madagaskar i slutet av 1800-talet. Foto: Gallica Digital Library (public domain)

Kolonialstyre och enpartistat

Toera ledde motståndet i västra Madagaskar mot en fransk militäroffensiv och i augusti 1897 togs han till fånga. Franska styrkor halshögg kungen och huvudet transporterades till Paris där det förvarades i ett museiarkiv i 130 år.  

Den franska invasionen av Madagaskar 1883 blev upptakten till ett kolonialstyre som varade fram till 1960. Ett uppror för självständighet 1947 slogs ner med brutala metoder av franska styrkor.

Det självständiga Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. 1975–1991 var landet i praktiken en socialistisk enpartistat under ledning av Didier Ratsiraka, som senare återkom som president 1997–2002. 

Sedan 2009 har Andry Rajoelina varit en av landets viktigaste politiker, vald till president 2018 och återigen 2023 då efter anklagelser om valfusk.

Bland de fattigaste i världen

Trots att Madagaskar har enorma mineralfyndigheter och goda förutsättningar för jordbruk så är landets befolkning bland de fattigaste i världen. Över 22 miljoner av landets 31 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen. Av landets unga (18–35 år) beräknas 42 procent vara arbetslösa. Bara en tredjedel av invånarna har tillgång till elektricitet.  

Hunger är ett allvarligt problem och nästan 40 procent av invånarna är undernärda. 

Problem med torka har under senare år bidragit till att förvärra situationen. 

FN-organ som World Food Programme har också pekat på att klimatförändringar bidrar till problem.

I en analys på Europe Solidaire beskriver Michel Strulovci hur några få bolag, däribland brittisk-australiska Rio Tinto, ett av världens största gruvbolag, exploaterar Madagaskars rikedomar medan befolkningen lever i armod.  

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD), Liberalernas partiledare Simona Mohamsson (L), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) och statsminister Ulf Kristersson (M), i studion inför en partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Tidöregeringens partiledare samlade på rad under Svt:s partiledardebatt i Agenda den 12 oktober 2025. Foto: Caisa Rasmussen/TT

Rör inte demon­strations­rätten!

”Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter”, skriver en insändare med anledning av regeringens allt hårdare retorik gentemot palestinademonstranterna.

Jag såg på partiledardebatten nu i oktober (2025) och blev helt förfärad. Ja, av många saker, absolut, men särskilt av hur de alla pratade om palestinademonstranterna.

”Jag utesluter inte några rättsliga förändringar”, sa Simona Mohamsson (L) från regeringssidan. Vad tusan är det regeringen tänker göra? Sådana dramatiska uttalanden kan följas upp med vad som helst och jag som tittar har ingen aning vad jag ska vänta mig. Kommer regeringen tillåta protester som sticker dem i ögonen framöver?

Kriminaliserandet av Palestine Action

I Storbritannien har en fredlig aktivistgrupp, Palestine Action, blivit stämplade som terrorister efter att de utförde en aktion där de kastade färg på brittiska stridsflygplan. Oproportionerligt är ordet. Folket säger ifrån genom att hålla upp pappskyltar där det står ”I oppose genocide. I support Palestine Action” och har därför blivit gripna i tusentalet för att stödja terrorism. En stor andel av de gripna är helt harmlösa pensionärer. Den brittiska regeringen bryr sig inte. De utesluter inte heller några rättsliga förändringar för att tysta kritiska röster. I deras ögon är pensionärer och präster terrorister för att de försvarar demonstrationsrätten.

Så hur ska jag tolka detta uttalande från en av folkets främsta företrädare under partiledaredebatten? Jag kan inte annat än att misstänka att samma sak väntar oss här i Sverige som för de i Storbrittanien. En annan partiledare i regeringen refererade till “våra amerikanska vänner”, så jag ska kanske vänta mig att vi också får en ny hemlig polisstyrka (se ICE) som hanterar gapiga demonstranter. Inga rättsliga förändringar utesluts nämligen.

Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter. Demonstrationsrätten behöver alltid finnas där, oavsett åsikter som uttrycks, att polisen lägger eller någon annan lägger sig i. Så jag säger till alla partiledarna, särskilt de i regeringsställning: Rör inte demonstrationsrätten!

Rädd demokrat

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Utvandrarna 1.0 på Turteatern 2025
Utvandrarna 1.0 på Turteatern i regi av Marie Nikazm Bakken. Scenografi, kostym- och maskdesign: Julia Herskovits. Foto: Sandra Karlung

Utvandrarna 1.0 på Turteatern vill plocka ner hjälterollerna

Vilhelm Mobergs utvandrarsvit handlade främst om hans samtid, inte 1850-talet, menar Marie Nikazm Bakken. Hon är regissör till Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. ”Jag är intresserad av människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut”, säger hon om uppsättningen.

När jag träffar Marie Nikazm Bakken, sedan 2018 konstnärlig ledare för Turteatern – Teatern Utan Reaktionärer – och regissör till Utvandrarna 1.0, blir jag överraskad av nya perspektiv som har kommit fram i bearbetningen av Vilhelm Mobergs roman. Marie Nikazm Bakken vill plocka ner hjälterollerna. En annan av hennes utgångspunkter är att Moberg egentligen först och främst berättade om sin egen samtid: 1940- och 1950-talens och kalla krigets världsbild. 

Vilhelm Moberg utkom 1949 med första delen i sitt epos om svenskarna som i mitten av 1850-talet reste över havet och över halva Nordamerikas förenta stater för att bygga sig en ny tillvaro i norra Minnesota. De fyra tjocka delarna, som gick i land ett decennium senare, inleds med Utvandrarna och blev nära nog en historiebok över processen som inbegrep en fjärdedel av Sveriges befolkning, fast det var en roman. En ganska romantiserande roman, även om den innehåller mörka avsnitt av förtryck, svält, död och en ständig längtan efter att återvända hem. 

Marie Nikazm Bakken, konstnärlig ledare på Turteatern i Stockholmsförorten Kärrtorp. Foto: Josephine Askegård

Det är den första delen som Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken nu skrivit manus till och regisserar, med bara fyra skådespelare i ett flertal karaktärer som tillsammans anträder den långa och oåterkalleliga resan. Föreställningens fyra och en halv timme kan tyckas lång, men är dels kort i jämförelse med romanens feta stoff, med Turteaterns tillägg – dels har jag aldrig varit med om att inte få roligt hela vägen. Sista akten lär livas upp med lite extra showiga inslag, om man får tro regissören. 

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. Foto: Sandra Karlung

Hur tar man sig an en så omfattande roman, som dessutom ligger så många generationer svenskar nära? 

– Det är ett långt epos och när jag läste boken såg jag att man befinner sig mycket i Småland där de utgår från. Det är utförligt berättat med väldigt klara handlingslinjer, men även föremål och detaljer som beskriver miljön. Och jag vill ha det här omfattande – det är därför den är lång. Och sedan att man också ska brodera ut karaktärerna.

Det säger Marie Nikazm Bakken när vi träffas en vecka innan premiären.

– Karl Oskar och Kristina är ju någon slags frontfigurer, men det handlar ju om utvandrarna som grupp, och då vill man ju ha med de andra också. Som Robert, och Arvid, Danjel i Kärragärde, Jonas Petter i Hästbäck, och Ulrika i Västergöhl. Alla de som ju på olika sätt är outcasts – utstötta. De har var och en olika orsaker att åka, och man vill få fram dessa olika orsaker. 

– Så längden har med det att göra, att man vill faktiskt vill vara trogen det här just som ett epos. Också att man kan vara i Smålandsmiljön så pass länge, man vill få fram att det bara går och går, det här hjulet, berättar hon.

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

En saboterande estetik

– Det som har varit genialt med att vara konstnärlig ledare här på Turteatern är att man får utrymmet att göra de stora berättelserna. Att man insisterar på att göra det som om man haft en stor scen, samtidigt som man arbetar med en saboterande estetik. Man matar in mer och mer grejer i fiktionen. Det är det här överflödet som jag vill åt, som jag har sökt i många år. Överflödet av saker och scener som blir som en parallell verklighet som blir mer och mer och mer, säger Marie Nikazm Bakken.

Just epos har blivit något av hennes kännetecken på Turteartern, menar hon.

– Jag tycker liksom att de behövs. Att man behöver ta tag i dem med lite mer skamlösa händer. En inspirationskälla för mig är till exempel författaren Rabelais med sitt groteska och skamlöst karnevaliska. Jag får titt som tätt kritik för att det jag gör är vulgärt med till exempel kiss- och bajshumor, men för mig är det blodigt allvar, säger Marie Nikazm Bakken. 

Har du sett filmerna?

– Ja, den äldre från 1971 av Jan Troell, med Liv Ullman. Den är ju ikonisk, och har också det här långsamma historieberättandet. Och misären. När jag började jobba med Utvandrarna var det första som slog mig – det var i tematiken med utvandring. Alltså de starka parallellerna till utvandringsfrågan. Sverige har ju gått från att vara ett utvandringsland till ett invandringsland, som gör att man har en helt annan attityd till den tematiken.

Hur tänker du att man såg på det innan?

– Att på 1800-talet var Sverige ett utvandringsland, det var nästan en fjärdedel av fyra miljoner invånare som åkte till Amerika. I dag finns en romantisering i att de åkte, man ser på Karl Oskar och Kristina som hjältar, att de tar sig och sina barn till ett bättre liv. Men i dag har det vänt och när människor kommer hit från andra länder pratar man som att varför kommer de hit? ”Vi har inte plats. Vi har inte utrymme”, och så vidare. Men det är ju samma sak.

Och att de utsätter sina barn för en farlig resa …

– Precis, så det är fortfarande väldigt skiftande hur man ser på utvandring. I våra berättelser om utvandringen till Amerika är den romantisk och hjälteaktig, den berättelsen som kom med i den svenska kulturkanonen och så vidare. I dagens verklighet behandlas andra inhumant för samma sak. 

Tänker du att om man aktualiserar den bilden som var då, att man kan visa på: titta här – det finns ett annat sätt att se på migranter än den som man hör väldigt ofta i dag? För att mota den negativa bilden.

– Ja den kopplingen finns ju. Men vi har valt en lite annan väg på uppsättningen. Vi försöker att undersöka drömmar och längtan om att lämna något klaustrofobiskt, och vi har tagit utgångspunkt i en estetik som är trashig och oromantisk. Vi har inte aktualiserat romanen med tanke på migration, den kopplingen tror jag publiken kan göra själva.

Från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

Är det överlevnadsbeslut som du ser som parallellen mellan då och nu?

– Ja – men också att de som utvandrade då inte är mer Guds bästa barn mer än någon annan. Snarare tvärtom. Det var mycket outcasts som åkte, som inte passade in i dåtidens Sverige.

I romanen är de ju goda, hårt strävande människor. 

– Det beror ju lite på hur man tolkar dem. Danjel i Kärragärde är ju också skildrad som lite creepy, något av en skräckfigur, och Ulrika i Västergöhl är en hora som plötsligt blir nyfrälst. Kristina är ju väldigt pryd och sträng. Så man kan ju se det från olika perspektiv. Det jobbar vi med, och förstärker. Jag tänker att man kan vara två saker, inte bara god eller bara ond, utan att man har den där dualiteten.

– Jag är själv från en liten plats i Norge, Gudbrandsdalen, på en liten ort med 1 500 invånare, norr om Lillehammer. Och där frodades skvallret, som vi också gestaltar i pjäsen, som säger att ”Karl Oskars näsa är så stor att den inte får plats i Sverige längre”. Mycket ligger i den repliken, från avund till bitterhet till rent skvaller.

Dagens invandrare beskrivs som antingen farliga, eller också godhjärtade offer.

– Precis. Men det vi också har fokuserat på i den här föreställningen är de emotionella aspekterna, i att stanna i ett samhälle som är outhärdligt – och det emotionella kring resan. Jag var inte så sugen på konkret gestaltning av någon på en båt som står och vaggar fram och tillbaka. Så vi har jobbat med sådant som symboliken kring havet, i att du går in i något okänt. I boken är havet bara skörbjugg och kräk och elände. Jag har försökt hitta ett sceniskt uttryck för det blandat med hopp och drömmar.

Finns resan över havet med?

– Ja, men mer som ett delirium av känslor, kan man säga. Vi är inne på det här med obehaget, men jag har också varit upptagen av de hallucinationer som Kristina har på skeppet. Det är nästan som att alla deras mardrömmar kommer till liv. Också Roberts minnen av den katten som han dränker i bäcken i början av boken, att han ser katten på skeppet, den kommer och ska hämnas på honom. Så alla de här gastarna som kommer till dem där ute på havet, det är dem vi försöker förmedla. 

Får man skratta? Det brukar man få göra på Turteatern.

– Skrattet vill jag absolut se, i alla akterna. Den tredje akten är byggd som en show, och hur vi förmedlar karaktärerna kan ligga mellan allvar och komik hela vägen.

Han drömmer om Ulrika också? Ångestfyllda drömmar.

– Ja, det finns mycket drömmar omkring Ulrika med. Hon är inte längre prostituerad i böckerna, efter att hon har blivit frälst. Hon beskriver det efter de första våldtäkterna som att ”det är ju det enda jag kan”. Och så blev hon väldigt bra på det och så fortsatte hon med det. Så det är väldigt mycket den emotionella biten som vi har försökt hitta. 

– När vi började jobba med det här var det flera i min ålder som bara: ”Åh nej, jag orkar inte”, för då hade deras föräldrar spelat musiken från Kristina från Duvemåla så mycket att de hade fått närmast trauman av den musiken. 

Så det kommer inte att finns med några låtar från den musikalen då?

– Väldigt lite i så fall, kanske någon glimt, en liten glimt i ögat.

Romanen Utvandrarna slutar egentligen när de går i land i New York. 

– Vi har kallat föreställningen Utvandrarna 1.0 – det handlar ju en hel del om storleken på materialet och att detta endast är början på ett utforskande av utvandrarserien. Att man tänker: Nu börjar vi. Men om det är slut med det vet jag inte nu. Jag vill inte lova något men vi får se. Det är ju en krönika, ett svårt, men också kul, format för teater. Den har satts upp som teater tidigare men jag vet inte hur långt man har gått i berättelsen då.

– Jag tror också att man har ett kollektivt minne av Utvandrarna, som att Liv Ullman pratar en underlig småländska, som folk har. Folk har liksom brokiga minnen, ikoniska repliker som ”Horan gav mig löss!”, eller Ulrikas arga till prästen: ”Vad sa du till mig förr i världen när du kom hem till mig med riksdalern i ena handen och kuken i den andra?”. Det är också en del av den stora smältdegeln Utvandrarna, säger Marie Nikazm Bakken.

Jag tänker också att den är känslomässigt stark; att det lättar upp lite med de där meningarna. Många har verkligen varit väldigt berörda, av filmerna, och av böckerna. Det är känslominnen att ha läst böckerna eller att ha sett den äldre filmen. Som ett kollektivt minne hos svenskarna.

– Ja, det tror jag med, Jens Liljestrand skriver i sin avhandling om utvandrarsviten, Mobergland, om ”vad som är historieskrivning, vad är fiktion och vad är det kollektiva minnet?”. Och att det blandas in i varandra, för man betraktar ju ofta Utvandrarna nästan som en historiebok, men det är ju fiktion. Och även om Vilhelm Moberg gjorde massor av research, så finns det ju också detaljer som inte är korrekta. Den här blandningen av historia och fiktion förstärker ju kanske också det kollektiva minnet – man börjar tänka på det som historia.

Marie Nikazm Bakken. Foto: Josephine Askegård

Jag tänker på hur böckerna genom tidens gång blivit en stark politisk historia på ett sätt som de inte var när de skrevs?

– Ja, och den har blivit väldigt romantiserad. Men jag är mer intresserad av att se på människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut. Att det är mer intressant att tänka på det hela som väldigt oromantiskt. Jag upplever ofta att Karl Oskar och Kristina är de perfekta heteronormativa personerna som ska ta med alla sina barn och göra de här hjältedåden och åka till Amerika och så ska de ”förkovra sig”, som Karl Oskar säger, men det finns massor av problem med det också. Till exempel tar de ju jord från andra när de väl kommit över. De är vita priviligierade människor på ett sätt. Det finns en komplexitet i hela den frågan, för det beror ju alltid på vilken vinkel man ser det. 

– Jag är själv andra generationens invandrare. Jag är född i Norge och min far kom från Iran. Därför finns ju alltid de här frågorna, också hos mig. Jag har också en koppling till Iran. Vad jag vill åt är att de reser för att de måste, men det är inte en enkel fråga. De vill ju åka, men Kristina ångrar sig. Man sitter alltid med den dualiteten mellan två kulturer och världar. Att man önskar att gå till det nya, men det är som en växtvärk, att det finns något smärtsamt att lämna och också något smärtsamt i det nya. Som när de kommer fram till den lilla stugan i Minnesota, skitig och med jordgolv, och ser att den är sämre än den de lämnade i Småland, säger Marie Nikazm Bakken. 

Men för dem så är det också på något sätt som att dö. De vet att de aldrig kommer tillbaka, de ser sina föräldrar bli mindre och mindre när de far iväg i vagnen, och de vet att de ser dem för sista gången … Så är det ju inte i dag, man kan hoppas att få komma tillbaka?

– Jo, men jag tänker att den emotionella ballasten är densamma. Moberg kunde flyga fram och tillbaka när han skrev boken på 1940-talet, men han kunde också se den känslan som du beskriver. Och dessutom, ganska många kan inte återvända till sitt hemland i dag heller.

”Vilhelm Moberg berättar om sin egen tid, först och främst”

– Hos Moberg ligger det ju också på flera nivåer. Han pratar om utvandringen som uttryck för at lämna något ont, men jag upplever att han pratar om en större politisk bild, om samtida öst-väst-dualitet. Om Sverige som ett ”bakåtland” – under 1940- och 1950-talen. Om hur Amerika var väldigt i ropet, med tillväxt, som ett Mad men-samhälle. Så att han pratade utifrån sin egen tid. Det finns något anti-patriotiskt gentemot Sverige i hela berättelsen. Även om jag ser att den är skriven med kärlek, han själv är en del av det man lämnar. Vi är alla de här människorna, och han inkluderar sig själv i det.

Moberg beskriver inte bara 1850-talets Sverige utan ett Sverige hundra år senare menar du?

– Jag tycker att han skriver utifrån sin egen tid, först och främst. Vad han beskriver är tiden under kalla kriget, och så använder han utvandringen som ett ramverk. Jag tänker att det inte är en historisk framställning av utvandringen till Amerika på 1800-talet egentligen. 

En del av Turteatern är att publiken är med och beredd på att flödet går åt båda håll. Det måste ju skådespelarna också känna att det är speciellt att spela i en sån miljö.

– Ja, man får ju mycket tillbaka. Man jobbar också med en teatral attityd. Då är man ju också ute efter den responsen, den dialogen med publiken.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Rasmus Hästbacka, jurist och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna, föreslår lösningar för lokala fack i kris. Foto: Håkan Gustafsson/Arbetaren,

Hur jobbar framgångsrika fackföreningar?

”Jag vill sammanfatta läget på dagens arbetsmarknad med orden: fantastiska möjligheter för stridbara fackföreningar, men fantastiskt outnyttjad potential.” Så skriver Rasmus Hästbacka, jurist och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna, och föreslår lösningar för lokala fack i kris.

I Sverige har vi vant oss vid att det är arbetsköparsidan, inte arbetarna, som flyttar fram sina positioner. Fackens förmåga att bjuda moteld är inte på topp. Vad beror det på? 

En orsak är fackens medlemstapp. I Dagens Nyheter den 4 september lyder en rubrik: ”Arbetarfacken blöder medlemmar”. Det handlar om att LO-förbunden har tappat 20 procent av sina medlemmar sedan år 2006. LO:s ordförande Johan Lindholm ger en förklaring: ”Vi har varit kassa. Vi måste finnas ute på arbetsplatserna och lyssna med stora öron och mindre mun.”

100 000 förtroendevalda borta

En annan faktor bakom fackens försvagning är raset i antal förtroendevalda. År 2021 kom boken Den svagaste länken av Jonas Nordling. Författaren uppmärksammar att omkring 100 000 lokala förtroendevalda har försvunnit från den svenska arbetsmarknaden på två decennier. Tar vi hänsyn till befolkningsutvecklingen, innebär det nästan en halvering av antalet förtroendevalda i Sverige. 

Av ännu större betydelse är förmodligen bristen på engagemang i fackens medlemsbas.

Vi syndikalister har så klart inte undgått fackens kris. SAC:s medlemsantal har rasat från drygt 30 000 medlemmar på 1930-talet till drygt 3 000 i dag. Inom SAC har vi ständiga problem med att fylla olika styrelser och kommittéer. Även om syndikalister uppvisar ett större engagemang än medlemmar i många andra fackföreningar, så är det förmodligen bara en liten minoritet av vår medlemskår som driver fackliga frågor på jobbet.

Jag vill sammanfatta läget på dagens arbetsmarknad med orden: fantastiska möjligheter för stridbara fackföreningar, men fantastiskt outnyttjad potential.

Framgångsrika fackföreningar

Jag är inte förvånad över att svenska fackföreningar har svårt att locka och engagera medlemmar. De flesta fackföreningar har nämligen övergett själva grunden för en framgångsrik fackförening.

Jag vill formulera saken med hjälp av en metafor: Framgångsrika fackföreningar kör mitt på vägen och undviker dikena. Det ena diket är att facket enbart förhandlar. Det andra diket är att försöka sig på kollektiv kamp utan förmåga att förhandla. Att köra mitt på vägen är att organisera på arbetsplatserna. Det är det tålmodiga organiseringsarbetet som binder ihop kollektiv kamp med framgångsrika förhandlingar.

Att organisera är inte samma sak som att värva medlemmar. Organisering handlar om att arbetare bygger sammanhållning och agerar för gemensamma krav.

Tandlösa fackföreningar

Fackföreningar som inte satsar på organisering blir ganska tandlösa och möter förr eller senare en återvändsgränd. Varför? Jo, om det inte pågår organisering bland arbetare, så blir facket något som hamnar utanför arbetarna. Om inte arbetarna är drivande, blir det i stället externa förhandlare, ombudsmän och jurister som är drivande. 

Externa kamrater kan ge förhandlingshjälp, men inte bedriva facklig kamp åt arbetarna; och det är facklig kamp på golvet som ger ett tryck vid förhandlingsbordet. Utan ett tryck från golvet brukar det bli små resultat eller inga resultat. Därför blir facket ganska tandlöst utan organisering.

Förhandlingsdiket

I dag är det så att alla svenska fackföreningar kör nere i förhandlingsdiket, mer eller mindre. Visst händer det att syndikalister organiserar sig med arbetskamraterna. Jag har själv rabblat exempel på kollektiv kamp i Arbetaren. Men om vi ska vara ärliga så är det främst förhandlingar vi pysslar med, vanligtvis i individuella ärenden.

När de fackliga organisationerna sitter fast i diket, tenderar medlemsantalen och aktiviteten att sjunka. Det är helt enkelt ganska meningslöst att bara förhandla och inte organisera. Då är det inte så konstigt att många lokala fackföreningar krymper och försvinner. SAC är en sammanslutning av Lokala samorganisationer (LS). År 1935 hade SAC 726 LS. I dag är det 20 LS.

Förhandlingar trots allt

Det ska påpekas att förhandlingar utan organisering inte alltid är meningslöst. Det finns undantag. När arbetsköpare bryter mot lagar och kollektivavtal, är det ibland framgångsrikt att förhandla med stöd av just lagar och kollektivavtal. 

Ett stort och viktigt undantag är den situation som migrantarbetare befinner sig i. Där är det ständiga regelbrott och förhandlingar ger ofta bra resultat. I boken Något har hänt redovisas många framgångsrika exempel från Stockholms LS av SAC. Dessa förhandlingar har också gett många nya medlemmar.

I bästa fall lyckas fackliga förhandlare försvara arbetares rättigheter fullt ut. Men där tar det slut. För att flytta fram positionerna måste arbetarna då rikta påtryckningar mot sin arbetsköpare. Annars möter de en återvändsgränd.

Varje medlem en potentiell organisatör

Migranternas situation är som sagt ett undantag om vi ser till resten av arbetsmarknaden. Det grundläggande problemet på arbetsmarknaden är inte att arbetsköpare bryter mot lagar och kollektivavtal när de exploaterar arbetare och kör över personalen. Det grundläggande problemet är att arbetsköpare exploaterar och kör över arbetare med stöd av lagar och kollektivavtal. 

Det är fullt möjligt för arbetsköpare att bedriva en usel personalpolitik och samtidigt följa lagar och avtal, exempelvis tillämpa underbemanning och daglöneri. Vi lever trots allt i ett klassamhälle och rättsordningen skyddar arbetsköparnas överordnade ställning. Därför är det viktigt att både försvara arbetares begränsade rättigheter och ta strid för starkare rättigheter, alltså för bättre villkor och större inflytande.

Här är det viktigt att inte hemfalla åt ett svart-vitt tänkande, ett antingen-eller-tänkande. En framgångsrik fackförening behöver både behärska förhandlingar och hjälpa medlemmar att ta på sig rollen som organisatörer på jobbet. För att använda metaforen jag inledde med, så gäller det att köra mitt på vägen och inte glida ner i förhandlingsdiket. 

Tampas med sidovinden

Min nästa metafor lyder som följer: Fackföreningar som vill köra mitt på vägen måste tampas med en besvärlig sidovind. Det är en sidovind som blåser ner fackföreningar i förhandlingsdiket. Vad menas med det? Jo, att förhandla och stödja sig på juridik är vad alla förväntar sig av svenska fackföreningar i dag. Det är vad staten och arbetsköparna förväntar sig och det är vad fackliga medlemmar förväntar sig.

Att satsa på organisering är därför att jobba mot den här sidovinden för att komma upp på vägen igen. Det kan upplevas som något helt nytt och kräver ofta att fackets medlemmar radikalt byter perspektiv på facklig verksamhet. Makten att förbättra arbetares situation finns inte främst på det fackliga ombudsmannakontoret utan hos arbetarna själva.

Vad bör göras?

Om det är sant som LO:s ordförande säger att ”vi har varit kassa”, vad kan facken då göra för att gå från defensiven till offensiven? Standardsvaret från svenska fackföreningar är att betala fler värvare och ombudsmän för att värva fler medlemmar och driva fler förhandlingsärenden. Det kan ge resultat i vissa fall. 

Under senare år har Stockholms LS lyckats värva många migranter och vinna fler av deras ärenden genom just fler ombudsmän. Det är imponerande men inte att organisera. Därför är det inte heller något som utvecklar arbetares kollektiva styrka. Det brännande problemet i våra LS är inte vad vi gör (förhandlar) utan det vi inte gör (organiserar). Vi behöver alltså lägga till organisering, inte plocka bort förhandlingsverksamheten.

Vad måste hända för att organiseringen ska ta fart i svenska fackföreningar? Tre saker, tror jag. För det första behöver myten om ”det fackliga löftet” begravas. För det andra behöver organiseringen bedrivas på ett systematiskt vis. För det tredje behöver vi formella strukturer som främjar (och inte motverkar) organiseringen. Så, vad menas med det?

Begrava ”det fackliga löftet”

LO har producerat en myt om att svenska fackföreningar är starka genom ”det fackliga löftet”. Myten berättas i tre olika varianter. Den första varianten går ut på att en grupp arbetare på 1800-talet lovade varandra att hålla ihop och inte bjuda under varandra och därför är löftet levande än i dag. 

Den andra varianten går ut på att alla som i dag blir medlemmar i facket avger detta löfte och därför är löftet levande på arbetsplatserna. Den tredje varianten är att löftet förkroppsligas genom kollektivavtal.

Arbetare behöver inte fackliga myter utan en facklig gemenskap för att stå starka. Gemenskapen uppstår inte bara för att en fackförening bildas. Gemenskapen måste organiseras fram. Arbetskamrater utvecklar gemenskapen exempelvis när de stöttar varandra i arbetet och backar upp varandra mot ledningen, när de etablerar solidariska normer, löser interna konflikter oberoende av cheferna och ordnar sociala aktiviteter utanför arbetstid.

Systematisk organisering

Organisering kan bara drivas av de berörda arbetarna själva. En viss amerikansk organisatör betonar att framgångsrik organisering skapar goda relationer mellan arbetskamrater:

”Arbetares makt växer ur relationer som gör det möjligt för arbetarna att agera kollektivt, vinna krav och tillgodose sina behov. Arbetsplatsen är den centrala platsen för arbetares makt. För det första är det där relationerna utvecklas. För det andra är det där kollektiv handling kan iscensättas – antingen genom att arbetarna lägger ned arbetet eller direkt genomför önskade förändringar på arbetsplatsen.”

Hur kan då organisering bedrivas på ett systematiskt vis? Nordamerikanska fackföreningar har återupplivat en metod som kretsar kring personliga samtal. Organisatörer snackar med alla arbetskamrater, helst en åt gången, och är goda lyssnare. Det är utgångspunkten för att kartlägga arbetsplatsen, hitta sakfrågor och formulera krav som samlar personalkollektivet. 

Nästa steg i metoden är att göra en handlingsplan. Det är en överenskommelse eller ett gemensamt beslut om vem som gör vad och i vilken ordning. När planen sätts i verket sätter personalkollektivet press i förhandlingarna. Sista steget är att utvärdera striden och resultatet. Därefter börjar organisatörerna om med personliga samtal för att hitta nästa sakfråga att driva, och så vidare.

Metoden lärs ut av såväl det tvärfackliga nätverket Labor Notes som IWW. Variationer förekommer men det är i grunden samma metod.

Formella strukturer

Om organiseringen ska leva längre än en dagslända behöver en formell struktur läggas till. Jag ska inte uttala mig om lämpliga strukturer inom LO, TCO och Saco. Jag håller mig till SAC. 

Genom våra LS kan medlemmar hjälpa varandra att bygga sektioner, tvärfackliga grupper och syndikat. En sektion är en syndikalistisk fackklubb på arbetsplatsen. En tvärfacklig grupp är en grupp arbetskamrater som träffas och driver frågor oavsett facklig tillhörighet. Ett syndikat är en branschavdelning.

Varför är dessa strukturer lämpliga? De bygger på medlemsdemokrati, solidaritet och oberoende. Det innebär att arbetarna på golvet tar beslut om fackliga krav, påtryckningar och uppgörelser. Alla löntagare utom cheferna välkomnas som medlemmar. Den fackliga kampen drivs av och för medlemmarna oberoende av politiska partier. Om det finns bättre strukturer än syndikalistiska strukturer så känner jag inte till dem.

Allt att vinna

Jag nämnde att antalet LS har gått från 726 till 20, men jag är ändå optimistisk. Jag tror att vi kan vända LS-döden och börja starta nya LS. 

För hundra år sedan var SAC:s pionjärer otryggt anställda, rättslösa och ofta mobila arbetare. De uthärdade långa arbetsdagar, svält och hård repression. Ändå lyckades de bygga kollektiv styrka på fler och fler arbetsplatser, uppbackade av fler och fler LS. Det är förmodligen lättare för oss att lyckas i dag.

Om syndikalister lyckas komma upp på vägen igen, kan vi börja flytta fram positionerna på allvar. Då kan vi värva fler medlemmar och äntligen röra oss i riktning mot demokrati på arbetsplatserna – igen. 

Rimligen borde alla svenska fackföreningar satsa på organisering. Rimligen är alla positiva till att demokratisera arbetslivet. Men kanske vill höjdarna i LO, TCO och Saco inte leka med SAC? Nå, det kvittar. Syndikalister kan hur som helst bygga en tvärfacklig gemenskap med sina arbetskamrater. Vi har inget att förlora utom vår fantasilöshet.

Rasmus Hästbacka är medlem i Umeå LS av SAC, jurist och facklig samordnare. Artikeln bygger på ett längre videoföredrag i fyra delar som släpptes den 1 maj 2025: Syndikalismens idé och praktik.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Klämolycka i Umeå
Mannen vårdades fortfarande under fredagen för livshotande skador. Foto: Christine Olsson/TT

Livshotande skador efter klämolycka i Umeå

En man i 25-årsåldern vårdas för livshotande skador efter en arbetsplatsolycka på ett asfaltsverk strax utanför Umeå på torsdagen.

Det var strax efter lunch på torsdagen som räddningstjänst larmades till ett asfaltsverk strax norr om Umeå. Mannen hade då skadats svårt i en klämolycka och fördes akut till Norrlands universitetssjukhus med livshotande skador. Exakt hur händelsen gått till är fortfarande oklart men polisen utreder det som arbetsplatsolycka.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
oa Zander i aktion vid torsdagens pressvisning av den koreanska konstnären Koo Jeong A:s skulptur EHM [Event Horizon Malmö] som det går att åka skateboard på i Malmö Konsthall. Koo Jeong A har enligt ett pressmeddelande ’arbetat utifrån konsthallens karakteristiska utställningsrum med sin stjärnformade skulptur som kilas fast mellan byggnadens bärande pelarfunktioner’. Malmö Konsthall utgår från sin vision att använda ’rummet och arkitekturen som en spelplan för konstnärliga experiment’ och därför skall verket också ses som en ’inbjudan till Malmös unika skatecommunity’ enligt samma pressmeddelande.
Moa Zander i Malmö skejtar i den koreanska konstnären Koo Jeong A:s skulptur EHM (Event Horizon Malmö) i Malmö Konsthall.  Foto: Johan Nilsson/TT

DIY och föreningsliv skapade skejtstaden Malmö

En korsning mellan Do it yourself-kultur och föreningsliv, så kanske man kan beskriva framgångsreceptet som gjort Malmö till en framträdande skejtstad. Arbetaren möter skejtare och kommunsamordnaren som såg till att en soptunna från Philadelphia fick nytt liv här.

Från inomhusparken hörs ljudet av hjul mot ramp. Vi befinner oss på Bryggeriet, en inomhuspark som grundades 1998 i Pripps gamla lokaler i Malmö. Här finns även ett skejtgymnasium, vilket var anledningen till att Moa Zander flyttade till staden.

– Det är verkligen den bästa staden för skejt i Sverige. Dels att den här skolan finns men också att det är mycket som händer, det finns platser byggda för att man ska kunna skejta. Det är supernice.

I dag skejtar hon i filmer för skoföretaget Vans vid sidan av att hon jobbar på Bryggeriets skejtpark.

– Det är perfekt att jobba här, jag kan skejta mycket och det är kul att träffa andra som gör det. 

Gustav Svanborg Edén, skejtsamordnare i Malmö stad. Foto: Tuija Roberntz

På Fastighets- och gatukontoret i Malmö stad jobbar Gustav Svanborg Edén som skejtsamordnare. Han är själv skejtare och säger att man på skejtboarden blir medveten om hur pass kodad stadsmiljön är.

– Trottoarer är för att gå på, rabatter är för att titta på, man ska inte klättra i träden. Bilar här, cyklar där. Det är för att skapa ordning, men det gör också att man designar bort friheten att tolka miljön – ett beteende som egentligen finns i våra kroppar evolutionärt; att utforska en miljö tillsammans och ta sig fram i grupp, säger Gustav Svanborg Edén och förklarar att med hjul under fötterna märker skejtare att det finns en värld av meningsfullhet om man vågar tolka om omgivningen.

– Som streetskejtare såg jag att skejtboard kan tillföra de här värdena om man introducerar dem på rätt sätt i stadsmiljön.

Arkitektur mot eller med skejtarna

Vi går till Konsthallstorget i Malmö och Gustav Svanborg Edén visar en plats där skejt ska få utrymme att samexistera med andra aktiviteter. Han beskriver att han först blev besviken när han upptäckte att man satt så kallade skejtstoppare som gör att man inte kan skejta på stenbänkarna på torget. 

– Detta är defensiv arkitektur. Det är som att ta en fin bänk och sätta häftstift i den, säger han. 

Senare nåddes en kompromiss där ytterligare bänkar ställdes ut i en annan del av torget, där det var längre till promenadstråket och cykelbanan. På stenbänkens kant ser man spår av skejtboardar som skavt.

– De har blivit skejtade på i tolv år dagligen och är i princip intakta.

Gustav Svanborg Edén i Love Malmö, där en granitplatta höjts upp för att kunna skejtas på. Foto: Tuija Roberntz

Grunden till Malmö som skejtstad lades under 1990-talet. Då fanns det inte särskilt många platser att skejta på och skejtare samlades ofta i garaget under köpcentret Triangeln. Men några personer som arbetade med ungdomar såg till att lära skejtarna om föreningsliv.

– Skejtarna kunde skejtkulturen, men nu fick de också lära sig hur man sökte pengar, hur man gör projekt och startar en förening. I Lundskolan, som lagt ner, byggde man en ramp, fick fler medlemmar och lobbade för att få en skejtpark.

Sedan dess har mycket hänt: Stapelbäddsparken byggdes och invigdes 2005. En industri för skejtparksbyggen har etablerats och stora tävlingar och världsmästerskap i skejtboard har arrangerats i staden.

”Världens kanske mest skejtvänliga stad”

Det är inte alla som har uppskattat Malmös satsningar på skejt. I en debattartikel i Sydsvenskan skrev Lidingös kommunordförande Daniel Källenfors att ”en kommunal skejtsamordnare känns som ett hån”, med hänvisning till att Malmö får pengar från det kommunala utjämningssystemet som fördelar pengar från rikare till fattigare kommuner.

Men forskaren Karin Book, vid institutionen för idrottsvetenskap på Malmö universitet, menar att andra kommuner och idrotter kan lära sig mycket av skejtstaden Malmö. Inom idrottsrörelsen ser man ett minskat och mer segregerat idrottande och kommuner ser hur stora grupper i befolkningen rör sig allt mindre, skriver Karin Book i en artikel på idrottsforskning.se. Samtidigt påpekar hon att många kommuner behöver platser för fysisk aktivitet, men också brottas med begränsade budgetar och brist på byggbar mark. För att hantera dessa utmaningar kan det behövas samverkan över organisations- och sektorsgränser, och här ser hon att Malmö som skejtstad kan fungera som ett lärorikt exempel. 

Hon lyfter särskilt fram hur det i Malmö finns en infrastruktur med flera olika skejtboardvänliga platser, men likväl en positiv inställning till skejtboardåkning i det offentliga rummet. Det är också vanligt att skejtboardålare skapar egna ”skejt spots” och på det sättet tar offentlig mark i anspråk. 

Detta, skriver Karin Book, är inte tillåtet, men något som man accepterar i Malmö och när skejtare delar filmer från platserna stärker detta Malmös varumärke som ”världens kanske mest skejtvänliga stad”.

Love Malmö

Innan Moa Zander flyttade till Malmö såg hon videor från skejtare som skapade sina egna platser.

– Jag såg videor från Polar skate (klädmärke, reds. anm.) och Pontus Alv. Det är grymma videor som man kan kolla på hur många gånger som helst, där de byggde egna spots vid tågspåren.

Bara några hundra meter från Konsthallstorget ligger en annan central skejtplats, Love Malmö. Hit har granitplattor, en lyktstolpe och en papperskorg importerats från Philadelphia i USA.

Skejtaren Moa Zander. Foto: Tuija Roberntz

När det legendariska skejttorget Love park i Philadelphia skulle rivas fick Gustav Svanborg Edén idén att ta en bit av torget till Malmö.

– Jag hade kontakt med skejtare där som själva hade betalat för att rädda material och hyrt gaffeltruckar, så att det fanns ett lager med material. Jag åkte dit och så kom vi överens om hur mycket material jag skulle ta och så tog vi hit det. 

För några dagar sedan när Gustav Svanborg Edén var vid Love Malmö berättar han att det var fem personer som skejtade där, samtliga hade flyttat till Malmö för att skejta.

– Det var två argentinare, en kanadensare, en amerikanare och en kille från Nya Zeeland.

En ojämställd sport?

Karin Book lyfter fram att det går att kritisera att så pass mycket offentliga medel läggs på en aktivitet som främst praktiseras av unga vita män. Samtidigt pekar hon på att kommunen försöker främja en mångfald av aktiviteter i det offentliga rummet. Hur skejtboardåkning vuxit från gräsrötter och uppåt anser hon också kan vara en inspirationskälla för andra idrotter, aktiviteter och lösningar i stadsrummet.

Skejtaren Andrea Andersson Antunes. Foto: Tuija Roberntz

I Bryggeriets kafé berättar Andrea Andersson Antunes om hur hon engagerat sig för att få fler tjejer att skejta. Hon flyttade till Malmö för 20 år sedan och precis som för Moa Zander var det skejt som lockade. Vid sidan av studier började hon arbeta extra på Bryggeriet, och snart tog arbetet över. När Andrea Andersson Antunes började på Bryggeriet var hon med och återstartade tjejskejt. I dag finns det varje måndag en speciell skejttid bara för tjejer och transpersoner.

– Från början var det ett stort driv för mig att få in fler tjejer, i dag rullar det på ganska bra av sig själv. Men det finns alltid mer att göra.

Andrea Andersson Antunes ser att det är fler yngre tjejer som skejtar. Själv började hon när hon var 18 år, och upplever att det tidigare var vanligt att tjejer började skejta senare.

– Vi har jobbat mycket för att tjejer ska bli synliga i skejtboardvärlden. Om vi har tävlingar ser vi till att det kommer tjejer som kan vara med och visa att tjejer också kan tävla, vi ser till att ha med tjejer på affischer. Jag tycker att det har gett resultat. Det är också vanligt att föräldrar tar med sina döttrar på nybörjarskejt. Det är fler som provar tidigare och fastnar för det.

När DIY-kultur görs kommunalt

Men vad händer med DIY-kulturen när kommunen blir en central aktör? Moa Zander upplever att folk blir lite bortskämda av att det finns så mycket i Malmö.

– Det är bortskämt bra. Det hade varit kul att bygga en spot, men så är man lite lat, säger hon, men påpekar också att det blivit allt fler som skejtar.

– Det är kul att fler vill skejta och känner sig välkomna, säger hon, samtidigt som Changes med 2pac spelas hög volym i Bryggeriets café. 

Både Karin Book och Gustav Svanborg Edén lyfter fram risken att avståndet till gräsrötterna kan bli större med mer professionaliserade satsningar. 

– Skejtparker kan ibland också vara en del av att döda en skejtscen. Början till slutet, i stället för början till början. Den fysiska infrastrukturen kan ersätta den relationella. Du har ungdomar i en stad som drömmer om en skejtpark och tror att det ska lösa deras längtan.

Men det är längtan som är grejen?

– Exakt! För de organiserar sig, lär sig hur man gör en förening, organiserar hela sitt community, bygger massa nya relationer, de blir bra medborgare och lär sig samarbeta med kommunen, som får en ny motpart i föreningen, säger Gustav Svanborg Edén. 

Skejtboardåkaren Oskar Rozenberg Hallberg skejtar i Stapelbäddsparken i Malmö. Foto: Andreas Hillergren/ TT

När Stapelbäddsparken byggdes, berättar han att skejtarna var noggranna med att de inte ville få parken byggd åt sig, utan de ville vara med och lära sig.

– Om man får någonting till sig så är man ju konsument. Men om man bygger det själv så bygger man också delaktighet. Man bygger ägandeskap, man bygger community.

Delaktigheten har man från kommunens sida försökt stärka de senaste två åren då man har börjat arbeta mer med ”call outs” där skejtare får vara med och föreslå projekt under förutsättning att de är med och driver igenom det. 

– Vi arbetar mer med att leveransen av evenemangen ska vara delaktighet och kunskapshöjande, utveckling för scenen och ägandeskap, lika mycket som själva evenemanget. Vi kan ha en liten grupp som producerar evenemang åt andra, men då placerar vi skejtarna i rollen som konsumenter. Men vi vill inte att skejtarna ska vara som kunder på en buffé – vi vill bjuda in dem i köket. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Pelle Sunvisson, Andra Vågen ny bok
Andra vågen är Pelle Sunvissons tredje bok på Verbal förlag. Foto: Patrick Pleul/TT och Verbal Förlag

Andra vågen – utdrag ur Pelle Sunvissons nya roman

Pelle Sunvisson har tidigare skrivit böckerna Svarta bär och Svenska palmen. Nu är den fackliga organisatören aktuell med Andra vågen, en roman om arbete och organisering. Arbetaren publicerar här ett utdrag.

I receptionen fanns inga sittplatser, inga väggfasta bänkar, inga stolar. När en ny förare anlände hade de honom att vänta åtminstone ett par, tre timmar. Där stod han med mössan i hand, gick ut och rökte upp sina sista cigaretter, kände blåsan spränga. Först när han var riktigt mör av resa, väntan och osäkerhet, när han var mogen för dem att plocka, kom någon av tjejerna ner med ett avtal. Hon förklarade att det var bråttom, att de var underbemannade, att det skett en olycka, att läget av någon annan påhittad anledning var mycket ansträngt och tiden knapp, men att hon skulle se till att han fick någonstans att sova om han bara skrev på utan dröjsmål. Avtalet hann han inte läsa och så inleddes arbetet på ett avtal som bara ena parten sett.

Ravshan anmälde nu sin ankomst och sina två ärenden, det som de gett honom, att besiktiga bilen, och hans eget, att prata med löneavdelningen. Den unga receptionisten skrev in honom utan att höja blicken. Med en gest visade hon sen mot det kala väntrummet. Först när Ravshan vände sig om för att ta plats längs väggen såg han att han inte var ensam. Som upphängd i ett hörn stod en rödlätt förare över en bag med bågnande blixtlås. I den våta pannan syntes ännu märket av en keps.

– Har du väntat länge?

– Sen tio.

– Georgien?

– Georgien.

Mer behövde Ravshan inte få bekräftat för att tycka sig veta allt och han tappade därför intresset. Han tog fram telefonen. Det var sju timmar kvar på timern, men han skulle knappast nå upp till färdskrivarens maxgräns på femton timmar arbete per dag. Större var i så fall sannolikheten att han genom utdragen väntan skulle få ihop fyrtiofem timmar av stillastående och därmed kunde jobba tolv av de tretton följande dygnen.

I åkeriets WhatsApp-grupp fanns tre nya meddelanden: en varning för poliskontroller på A1:an, en varning för mycket kraftiga vindar i norra Italien och en påminnelse om att använda farthållaren för att spara på diesel och tjäna in ytterligare bonus. Ravshan ville skriva att åkeriet kunde stoppa upp sitt bonusprogram någonstans, men visste att det var lönlöst. Gruppen var stenhårt modererad. Hans meddelande skulle vara raderat inom minuten och försökte han lägga upp det igen skulle han omedelbart förlora rätten att kommentera. Under de närmaste veckorna skulle han dessutom straffas med sämre körningar och än större avdrag.

– Är de schyst?

Den rödlätte bröt kraftigt och gjorde så enkla grammatiska fel att till och med Ravshan, som främst plockat upp sin ryska på tillfälliga arbetsplatser i Moskvas utkanter, kunde förklara dem. Ravshan visste nu hur det skulle bli. Utan tvekan skulle den andres dåliga ryska hållas mot honom, tas som intäkt för vartenda misstag och varenda felbedömning de själva gjort, kosta honom minst halva lönen. Och Ravshan ville säga det, men visste att det inte var någon idé, absolut inte i receptionen, men kanske inte heller utanför. Han hade ju själv varnats, men tyckt att olycksfåglarnas varningar vägt så lätt mot löftena.

– Sådär, svarade han och vickade med handen för att ändå visa något av problemen.

– Men lönen kommer vid tid?

Georgiern fiskade efter ett svar som inte fanns. Han önskade ett ja, krävde det i själva verket, och fick han det inte från Ravshan skulle han fråga vidare tills han fick det. Han hade redan satsat allt på det här, berättat hemma och för alla han kände om de stora pengar som väntade honom och precis som Ravshan gjort planer för det liv han skulle leva sen, när pengarna väl började rulla in.

Ravshan kunde se det framför sig och hummade, lät den andre tolka det som han ville, tyckte att om de nu redan lurat någon att hoppa från tionde våningen var det inte hans sak att sticka ut huvudet på femte och för den fallande berätta att asfalten är hård.

De stod ytterligare en timme och så ytterligare en. Återigen upplevde Ravshan hur riggat spelet var. I tiden hade kontoret en övermäktig allierad. Mot den stod sig förarnas rättmätiga ilska gång på gång slätt. Och Ravshan kände det hända. Under två dygn, ända sen de kallat tillbaka honom till basen, hade han eldat på sin vrede, med allt större intensitet gått igenom det han skulle säga dem. Men likt sanden i timglaset rann ilskan nu ur honom. Eller kanske var det fel liknelse. Han kände den ju fortfarande, ilskan hade inte försvunnit, han hade inte förlåtit och inte glömt. Hans brand hade blivit snabbt falnande glöd. Det var mer så det var. Några gånger till skulle den kunna blossa upp innan den stelnade till bitterhet och blev ännu en sten på hans redan så tyngda humör, eller reducerades till aska och sot, till avlagringar i hans sinne vilka ytterligare skulle förmörka hans själsliga november. För varje resultatlös minut han tillbringade i receptionen, skulle han bli mer av den han så desperat kämpade för att inte vara.

Han överdrev kanske, hade helt nyligen kommit att inse att det också var sån han var, känslig för påfrestningar och därför under stress fruktande katastrofen i varje enskilt beslut. Men i den andres närvaro tyckte han sig se sina farhågor bekräftade. Den som inte hade kraft nog att säga ifrån från början kunde sen omöjligen uppbåda den styrka som krävdes för att göra det när insatserna vuxit sig mångdubbelt högre. Ravshan tyckte sig se hur de båda befann sig på samma bana, vilken trots sina hack, vredesutbrott lika korta som meningslösa, och ännu mer meningslösa perioder av förnöjsamhet med det de ändå fick, oavlåtligen ledde till samma slutdestination, till den stenhårda asfalten. Ravshan hade länge känt sig trasig och trött, men ännu fanns det alltså fallhöjd till botten, kanske var det i själva verket han som nu passerade femte våningen.

Eftersom ingen kommit och hämtat den gick han ut till bilen. Georgiern kom ut strax efter, stod och tittade mot förarhytten som ville han bjuda in sig. Ravshan fällde stolen bakåt tills georgiern inte längre syntes. Han slöt ögonen och lät tröttheten komma över honom. Natten hade varit särskilt sömnlös. Han hade kommit in sent och fått nöja sig med den plats som funnits. Stående längs rastplatsens refug och bara en meter från vägen hade han med långsidan fångat upp all den luft som de förbipasserande lastbilarna satt i rörelse. I hytten hade resultatet varit skeppslikt med långa, gungande dyningar, kraftiga krängningar och ljud som av brytande vågor. En tung last hade kunnat dämpa effekten, men eftersom han kallats till basen, hade han gått tom.

En stund, tio minuter, en kvart kanske, halvlåg han så utan att somna. Ett lätt illamående hade följt honom hela dagen och tilltog nu i styrka. När det inte räckte med att öppna ögonen för att få gungandet att upphöra satte han sig upp igen och öppnade dörren på glänt. Han behövde äta något, helst något fett och mättande. Det var något han hade lärt sig på vägarna. Om illamåendet hade med åkandet att göra var det inget som hjälpte bättre än fett: jordnötter, några stekta ägg, en tallrik plov. Man fick ibland tvinga i sig det, men det fanns inget annat som fungerade så bra. I det lilla kylskåpet mellan sätena rotade han rätt på ett sexpack ägg och en påbörjad salami.

Under morgonen hade det blåst upp och på himlen hängde nu bara enstaka molntrasor kvar. Inom ett par timmar skulle det bli mörkt och temperaturen falla till frost. Ändå ställde Ravshan inte ned sitt kök på passagerarsidan där bilen läade. Han ville att de skulle se honom från bakom sina spegelfönster, se att han sket i deras förbud, mot matlagning på gårdsplanen och mot allt annat, se att de var på väg att pressa honom mot den gräns där han slutligen skulle skita i allt. Han ville tvinga ut dem så att han kunde säga dem allt det han i dagar och nätter ältat i hytten. Kanske var det vinden som blåste liv i den falnade elden.

Han tände köket och sen en cigarett direkt mot lågorna. När oljan blivit varm knäckte han tre ägg och föste dem åt sidan med stekspaden. Vitan slutade rinna och han skar ned tunna skivor korv på den tomma ytan. Trots att han öppnat ventilen till max fräste det inte som det skulle. Vinden tryckte de blå flammorna åt ena hållet och lutningen drog oljan åt andra. Som inlagda i matolja låg korvskivorna och skvalpade.

– Är inte du muslim?

Ravshan såg upp och där stod georgiern och pekade på korven. Ravshan drog ett bloss utan att svara och höll sen upp förpackningen med den gröna märkningen som visade att korven var halal.

– I Europa har de gris i allt.

Ravshan förstod inte vart han ville komma och fortsatte därför tiga. Han skrapade över de brända äggen och de knappt varma korvskivorna på en tallrik och drog fram en halv formfranska. Åsynen av maten förstärkte illamåendet och eftersom han ändå inte skulle kunna äta med den andre hängande över axeln lade han en bit ägg och ett par korvskivor på en brödskiva och höll fram den. Georgiern tog emot den med ett uttryck som avslöjade att han tackat nej, hade han varit mindre hungrig.

Ravshan gjorde en likadan smörgås åt sig själv, tog en tugga och pressade ner den. Ur förvaringsutrymmet fick han fram tekitteln och slog i vatten nog för två. För att spara på gasen ställde han sig strax intill brännaren och med benen tätt ihop. Lågorna rätade på sig något, men slickade med gula tungor fortfarande kittelns kant på läsidan.

– De kommer försöka lura dig. Bara så du vet.

Ravshan tyckte nu det var lika bra att han sa det. Det kostade honom inget och kunde kanske ändå göra skillnad. 

– Jag vet.

 Georgiern svarade med en självklarhet som irriterade Ravshan.

– Vad är det du tror att du vet?

– Att de ska inte betala lön.

Ravshan hade inga fler frågor. Han tyckte att han ändå försökt. Tigande tuggade han i sig smörgåsen. När vattnet kokat upp skulle han ta sitt te och gå tillbaka in i hytten och dra för gardinerna. Han hade kvar lösenordet till kontorets wifi och hade så för en gångs skull obegränsad surf. Det skulle han utnyttja för att ladda ned filmer och serier att fördriva de ensamma kvällarna med. Han skulle kolla på YouTube och låta det ena klippet följa nästa utan att själv behöva välja. Fick bilen stå kvar till sent, tills kvällen övergick till natt här och det redan var efter midnatt där, skulle de, han och Shakhzoda, ha ett av sina ömma samtal, det var så de kallade dem, och under en kvart av viskande flämtningar tala varandra till orgasm.

– Men jag vet hur jag ska göra, sa georgiern som om han stått och tuggat på just de orden.

Ravshan lade en tepåse i sin kopp och en i det plastglas som fick bli den andres. Kylan hade krupit sig långt upp längs benen och utgjorde ytterligare ett starkt skäl att söka sig in i hyttens värme.

– En? Två?

Han måttade med skeden i sockret. Den andre höll upp två fingrar och inledde sen den historia med vilken han tydligen ville tacka för maten. På grund av språkförbistringen blev det snarare en stolpig redogörelse än den sorts lidelsefulla berättande som annars kunde uppstå när förare samlades runt ett kök. Ravshan hade hört olika varianter av historien tidigare. I georgierns version utspelade den sig på den schweiziska gränsen och med honom själv i huvudrollen.

En halvtimme innan gränsen stängde framförde han ett ultimatum till sitt dåvarande åkeri. Antingen betalade de omgående ut hans lön eller så lämnade han bilen där vid gränsen och så fick de fixa fram någon annan förare som kunde köra bort den. Hotet bestod i de schweiziska myndigheternas stränghet. För varje dygn bilen blev stående skulle böterna växa med ett par tusen euro. I slutänden betalade åkeriet ut hela den innestående lönen och under resten av anställningen kom varenda cent i tid.

– Man måste bita ifrån, avslutade han berättelsen.

Ravshan trodde inte på den i någon större utsträckning. Folk var alltid hjältar i sina egna historier, listigare och modigare än alla andra. Och även om det faktiskt var sant, kunde Ravshan inte se att exemplet hade någon bäring här. Det marinblå åkeriet hade femtonhundra förare. Bara genom de fejkade bonusprogrammen tjänade ägarna hundratusentals euro per år. Alla avdrag och upplägg sammantagna rörde det sig om många miljoner som de tog från förarna och stoppade i egen ficka. För att få stopp på det räckte det inte med hot om några tusen euro i böter. Och skulle de mot förmodan ge vika för den sortens utpressning, skulle de garanterat inte göra det inför någon som de sen trodde skulle pladdra om det vitt och brett.

– Ja, man måste kanske det, sa han ändå.

Tekitteln visslade och Ravshan hällde det ångande vattnet i kopparna. Med ett ”lycka till” lämnade han över det heta glaset och gick in till sig.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Montage: Silas Aliki inklippt fram ett foto av Ebba Busch, Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Simona Mohamsson
Silas Aliki är advokat och skribent i Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf, Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Därför drömmer Tidöregeringen om 40 000 fångar

”Utöver hägrande vinster för fastighetsbolagen finns också andra potentiella resurser att utvinna ur 40 000 inlåsta: arbetskraft”, skriver Silas Aliki med anledning av regeringens föreslagna straffreform.

Vad drömmer Tidöregeringen om?

Bland annat att många fler av oss ska sitta inlåsta.

I juni 2025 släpptes den statliga utredningen SOU 2025:66, med titeln ”En straffreform”. Utredningen är ett mycket omfattande lagstiftningspaket som både skärper ett 50-tal straffskalor och gör om hela påföljdssystemet i grunden. Syftet är att fler ska dömas till fängelse och att de ska sitta inlåsta under längre tid. Det är, enligt justitieminister Gunnar Strömmer, något ”viktigt, önskvärt och nödvändigt”.

För vissa brott som begåtts inom ”kriminella nätverk” ska det utdömas dubbla straff. Förslagets utformning innebär att exempelvis klimataktivister, som i flera fall dömts för det grova brottet sabotage, hade kunnat få dubblerade straff om lagstiftningen varit i kraft då. 

Över 400 procent fler i fängelse

Utredningen bedömer att om alla förslag blir av kommer 16 000 nya fängelseår dömas ut, vilket beräknas kosta minst 16 miljarder. Den svenska fångpopulationen kommer att öka från dagens 7 000 personer till 40 000 personer år 2034. Sverige får då flest frihetsberövade per capita i hela EU. 

Vad är motivet för justitieministerns längtan efter fler fängslade?

Bolagsvinster, bland annat. 

Kriminalvårdens fastighetsdirektör Malin Lövström konstaterade i en debattartikel förra året att det statliga bolaget Specialfastigheter fram tills nu har ”klarat efterfrågan” på anstalter, men att reformerna som föreslås kräver att fler privata aktörer börjar bygga fängelser. Johannes Nyberg, vd för ett företag som bygger nya kriminalvårdsfastigheter, ser det som en trygg investering, men det finns förstås en politisk risk – ”det kan komma en regering som längre fram vill återinföra straffrabatter, ungdomsrabatter och lägre straffskala och då minskar behovet”.

Så byggs ett system där privata bolag inte bara kan göra vinst på fångar, utan där politik som fokuserar på kortare straff och rehabilitering innebär minskade vinster för fastighetsbolagen man tecknat avtal med. 

Fångar som billig arbetskraft

Utöver hägrande vinster för fastighetsbolagen finns också andra potentiella resurser att utvinna ur 40 000 inlåsta: arbetskraft. Redan i dag förekommer arbete (för 17 kronor per timme) på många av landets anstalter. En sådan guldgruva av billiga arbetare, som dessutom kommer att ha svårt att organisera sig, lär inte lämnas orörd. 

Bli inte förvånad om du snart hör partiföreträdare från hela den politiska skalan argumentera för att det i alla fall är bättre med privata svenska lösningar än att hyra fängelser utomlands. Att Kriminalvården har meddelat att man inte har möjlighet att bygga ut i den takt som reformerna kräver, och att det riskerar att leda till att man bryter mot mänskliga rättigheter när fångar trängs ihop på liten yta och vård och utbildning för rehabilitering blir lidande, har hittills inte stoppat regeringen.

För att mota en sådan politik i grind krävs att vi börjar prata om våra egna drömmar. Hur kan en värld utan murar, stängsel och inlåsta medmänniskor se ut? I en så repressiv tid som vår kommer den som vill avskaffa fängelser, förvar och arrester betraktas som i bästa fall naiv, i värsta fall som någon som önskar att fler människor ska utsättas för brott. Frågorna måste ändå lyftas. 40 000 inlåsta i ett så litet land som Sverige kommer att riva upp djupa sår i minst lika många familjer. Än finns tid att tänka om.

Publicerad Uppdaterad