Den 1 december varje år uppmärksammas World Aids Day över hela världen. Då dagen instiftades 1988 var hiv-viruset inringat sedan några år – ändå har fram till i dag omkring 35 miljoner människor avlidit efter att ha blivit smittade. Ungefär lika många lever idag med viruset i någorlunda schack, i vår del av världen. [FILM] […]
Den 1 december varje år uppmärksammas World Aids Day över hela världen. Då dagen instiftades 1988 var hiv-viruset inringat sedan några år – ändå har fram till i dag omkring 35 miljoner människor avlidit efter att ha blivit smittade. Ungefär lika många lever idag med viruset i någorlunda schack, i vår del av världen.
Regi: Robin Campillo
När sjukdomen började dyka upp under runt decennieskiftet 1980 drabbade den främst homosexuella män och sprutnarkomaner – stigmatiseringen fick snart fäste. Den sociala brännmärkningen är ytterligare en börda som många sjuka tvingats leva med. Den gjorde också att kampen för homosexuellas likarätt backade i många sammanhang. Att vara bög kunde under några år definieras som att vara smittsam.
Den internationella organisationen Act Up bildades i New York 1988. Målsättningen var att bland annat stötta hivsmittade och aidssjuka juridiskt, medicinskt, och att påverka forskningen för att hitta medicin och botemedel mot sjukdomen genom politisk påverkan och aktivism. Snart spred sig rörelsen runt om i världen, den franska avdelningen startade 1989.
Robin Campillos film 120 slag i minuten berättar om den tidiga rörelsen då gruppen försökte hitta former för sin aktivism. Vi följer veckomöten då allt fler ansluter sig, och diskussionerna är högljudda, men det är också högt i tak. Några blir ivriga och man diskuterar det kontraproduktiva i att inte hinna få ut sitt budskap, även om aktionerna uppmärksammas mer ju spekulativare de är.
Blodet som kastas mot politiker och läkemedelsföretag som tänker mer på marknadsföring än på de sjuka är effektfullt – i dag ser vi sällan den typen av kreativ aktivism som var vanlig under 1980- och 90-talet. Där deltog Act up i högsta grad med att hitta former för opinion, de hade inte så mycket val – och väldigt lite tid på sig.
I deras tragedi väver regissören in bilder av sjukdomens stadier, men också av att det inte finns mycket att förlora.
120 slag i minuten går också närmare in på några av aktivisterna. Nathan och Sean finner varandra och vi följer deras kärlekshistoria medan Sean blir allt sjukare. Han vet att hans tid är utmätt och är riktigt rädd. I deras tragedi väver regissören in bilder av sjukdomens stadier, men också av att det inte finns mycket att förlora. Desperationen skapar både en kamikaze-attityd och fantastiska vänskaps- och kärleksrelationer som närapå besegrar skuggorna. Det är till stora delar vi har dem att tacka för att forskningen kring viruset engagerade medierna, politikerna och de läkare som tog fram behandlingen.
Efter premiärvisningen av filmen på Bio Rio i Stockholm diskuterar författarna Jonas Gardell, som bland annat skrivit romanen om aids i Sverige, Torka aldrig tårar utan handskar, och författaren och aktivisten Mian Lodalen, som var med och grundade svenska ”Act Up”, med Johan Hilton som samtalsledare. Samtalet livesänds till andra biografer runt om i Sverige och även på Folkets Bios hemsida.