Gävle, sensommar och höst 1936.

Industriskorstenarna färgade molnen röda på himlen och sot från stenkolet lade sig som en hinna över Alderholmen. Kranarnas gripklor lyftes och sänktes, stuveriarbetarna lossade kolet från lastrummen, rafsade ner de svarta bitarna. Ibland lade sig någon att sova under kolsäckarna, det fanns många berättelser: »Om vintrarna, unge herr Bäckström, hackade vi hål på isjäveln i Nyhamn för att tvätta oss.« Allting de hade att berätta, varje en, det var väl sådant som Joel lyssnat på och gjort sångtexter av? Ingemar samlade också, men vad skulle han göra av alla sina minnen?

En gång var Alderholmen en plats för märkvärdigheter. Allén med tre rader av träd, pastejbagarens värdshus på östra udden, ångslupen Jenny som gjorde heldagsturer till Limön och Sikvik. Ingemar mindes ballongfärden från Brobänken, rätt upp i himlen, mindes molnskeppare och narrar och Wilhelmina Skogh med sin restaurang Fenix (varifrån ljudet alltid tycktes för frejdigt ut mot Fisketorget). Unga pojkar klättrade ombord på fartyg från Medelhavet och fick med sig fikon och spanska rör; souvenirer från något svunnet, det frånvarande blev närvarande och kunde rädda liv. Det gick att bära med sig en gåva tätt intill hjärtat och forma erfarenheter utifrån den. Om varje vittnesmål samlades in skulle ordningen – som den såg ut – störta samman. Himlen släcktes och vattnet kring Alderholmen blev becksvart efter det att arbetarna gått hem och tagit ljuset med sig (för att ta med det tillbaka nästa morgon). Om natten, när ingen såg, formade staden nya gestalter, nattvarelser utan förankring, spökdimma som tornade upp sig och släpade det okända in till de sovande.

Det var morgon och Atlantångaren anlände till Ellis Island. Ingemar såg det framför sig. Joel Hägglund var rädd att han skulle få vända tillbaka igen eftersom sjuklingar inte var välkomna in i det nya landet. Det var bara de starka och nyttiga som behövdes, det hade Kristina berättat, det sa sig självt, och sjukdomen syntes i Joels ansikte om man tittade noga. Han ville hålla Paul i handen. De kunde lika gärna vara två barn där på bryggan. Men ingen frågade något, blev väl lurade av hans längd och leende, och han tog anställningar var helst det gick. Ingemar såg Joel rengöra spottkoppar, lasta kol.

När fick idéerna fäste? När blev orättvisorna till stenar i bröst och strupe och varför måste just han göra något åt det? Han fick sparken för att han pratat med de andra i gruvan om rättigheter. Han gick med i IWW som slogs för demokrati på arbetsplatserna. Det måste ha blivit omöjligt att gå förbi. Det ena steget följde på det andra och han skildes från sin bror, för att de var på väg åt olika håll. Framtiden fanns inte, inte som den gjorde för de välbärgade. Det Joel såg omkring sig blev erfarenheter. Men inte gick det att säga varifrån modet kom och varför det blev sånger som andra sjöng och därför blev viktiga och fick ännu fler att lyssna och sjunga med. Han bytte namn eftersom han var i ett nytt land och behövde arbete, inte frågor om sitt ursprung. Enligt Kristina hade han bosatt sig i ett läger som kallades Happy Hollow, det var varken slump eller eget val som drev honom framåt. Han kände sig levande när han skapade. Liksom agitationen och det fackliga arbetet var skapandet något större än han själv. Av modet att skapa, och säga ifrån, kom kraften att förändra. Men det var bristen på arbete som tog honom vidare till Chicago och sedan till koppargruvorna vid Salt Lake City. Där han fängslades, och dömdes, för ett rånmord på en köpman och dennes ena son. Vilket slutligen ledde till att han avrättades.

Men han hade bott i Gävle, bara ett kvarter från där Ingemar växt upp och fortfarande bodde. Han hade gått samma vägar som Ingemar, fram och tillbaka från arbetet. Stannat till vid ån och tittat ut mot det som han också visste var hav, fast det inte riktigt syntes.

Hamnen var utskeppningsplats, lastplats, knutpunkt, för trävaror från längre norrut och järnvaror från bruken runt om. Ingemar hade arbetat där i fem år. Om vintrarna, beroende på isens tjocklek, saktade rytmen ner, arbetslösheten ökade. Arbetarföreningen hade i uppgift att sysselsätta folket. Kristina hade berättat att Joel studerat engelska, spelat fiol och målat. Som fjortonåring fick han arbete på ett repslageri, sedan som maskinist på en lådfabrik, sedan på badhuset i Stadsträdgården och slutligen som eldare i hamnen. Efter mammans död såldes hemmet. Joel och brodern Paul köpte varsin biljett till Amerika för de pengar som blev över när skulderna betalats. Ingemar mindes att han suttit i Kristinas knä, där på Fattighuset, hon luktade surt och runt omkring dem kretsade kvinnor med liksom utsvultna blickar.

Det var hans bror som bestämde att de skulle fara, förstår Ingemar. För han behövde komma långt bort från en flicka som han gjort på tjocken.

Hon skrattade med svart tandlös mun. Han kunde inte minnas hur gammal han var, och om mamman också fanns där i rummet. Det han mindes var att Kristina hade hållit honom lite för hårt och att han ville att mamman skulle ropa på honom, så att han fick gå därifrån.

Men Joel hade väl inget emot att komma till en helt ny plats, tänkte han att han sa till Kristina. För i Gävle fanns det väl inget förutom favoritsystern som höll honom kvar. Han fattade tag i dagens första kaffesäck.

Jag funderar på Spanien, sa Ingemar när han och Larsa tog igen sig bakom staplarna av trälådor, snart skulle Fransson, kung Gevalia, komma och peta på dem med sin käpp. De såg honom gå omkring i hamnen och hedra arbetarna med sin närvaro. Jag funderar på vad man kan göra, fortsatte han. Om man skulle åka ner.

Ner vart?

Till Spanien.

Till kriget?

Skulle du kunna tänka dig det? Du menar väl inte allvar?

Jag vet inte. Jag tror det.

Men de kommer att greja det… Före jul är det klart, om inte förr. Fascisterna har inte en chans.

De får hjälp av Hitler och Mussolini, har du inte läst det?

Jag har en känsla av –

Du med dina känslor, Bäckström. Men tänk om fascisterna vinner? Det gör de aldrig, säger jag åt dig.

Men tänk om. Vill du att dina ungar ska växa upp i ett diktaturhelvete? När de tagit Spanien kommer de hit.

Larsa rev sig i skägget.

Vad säger Klara då?

Inte får hon bestämma över mig heller. Sedan ångrade han sig.

Det är inte vi längre. Å fan.

Det är Klara och någon annan.

Å fan. Det hade jag aldrig kunnat tro. Ni som verkade så… Larsa avbröt sig och Ingemar visste inte vad han skulle säga. De såg Fransson komma närmare. Han stannade till hos vissa utvalda, bytte fraser, såg till att de tog kepan i handen. De hade kunnat sparka ner honom i ån. Och därför ska du till Spanien? För att hon –

Men för fan Larsa, inte trodde jag att du var en sådan som drog ner de stora sakerna till futtigheter. Det är väl vårt gemensamma ansvar att sätta stopp för det här och inte bara titta på?

Han märkte att han rest sig upp, att han stod där framför Larsa med båda händerna i brösthöjd.

Också Larsa reste sig upp.

Är kärleken futtig? sa han. Är mina ungar futtiga? Är det vad du säger? Också hans armar, seniga och brunbrända, starkare än Ingemars, höjdes.

Så kom Fransson emot dem, och blixtsnabbt tog Larsa tag i en låda.

Jag har en familj att försörja, sa han, och gick mot båten som skulle lastas. Ingemar stod kvar i hagelskuren av kung Gevalias bannor.

 

*

 

Klara läste om de fjorton flickor som rest till Berlinolympiaden, till hamnen som var smyckad med hakkorsflaggor och girlander. En musikkår spelade Deutschland, Deutschland über alles och Du gamla, du fria. Från Sverige kom turister för att uppleva spelen. Nationerna tågade in och tusentals duvor släpptes mot himlen innan elden tändes. Besökare och journalister imponerades av det storslagna arrangemanget, den ordning och disciplin som rådde. Gävleflickorna fick åka på bussutflykt till talmannen Hermann Görings jaktpalats. På lördagskvällen tågade sexhundra flickor i klintblå dräkter och svenska flaggor in på den fullsatta stadion.

Hellgren försökte fatta hennes hand men hon parerade, det blev som en kamp. Hon stod inte ut med hans sorgsna valpögon. Nej, det var att ögonen inte blev tillräckligt sorgs- na, att hans hand inte märkte av hennes parerande, det var det hon inte stod ut med. Han var nöjd där han gick bredvid henne. Fast det inte fanns något att vara nöjd över. Barnet, som han inte visste något om, sög all kraft ur henne. De var på väg till Rådhustorget för att lyssna på Kungliga Hälsinge regementes musikkår. Hellgren hade blivit vräkt och flyttat in hos henne. Kunde väl ha försökt någon annanstans först, men nu frågade han henne och hon var för trött för att säga nej. Det kanske skulle bli bra. Hon tyckte ju om honom. Men det var trångt, och trängre skulle det bli.

Om kärleken inte får växa kommer den inte att klara sig, hur bra förutsättningarna än är. Om den stängs in på för litet utrymme, hur än rikligt med sol och vatten. Och luften svalnade, grönskan tappade kraft. Klockan var sju och publiken var stor framför orkestern. Hellgren uppskattade nästan all slags musik, han stampade takten, ville hålla om henne. Hon lät honom. Hon kanske rent av tyckte om det. Det var mycket hon inte visste om sig själv. Så hördes en hög röst alldeles bakom dem. Hellgren reagerade blixtsnabbt. Fräste till.

Fyrtio minuters konsert – är det för mycket begärt? Så ska folk störa!

Klara tänkte att rösten gick att bortse ifrån. Musiken var högre. Det hade samlats en grupp bakom dem, som uppenbart lyssnade på rösten istället för musiken.

Men va fan, sa Hellgren. Vad står den där sprätten där och gormar för?

Låt det vara, sa Klara. Det är väl nåt möte bara.

Nu? Det är för fan inte klokt. När det äntligen händer nåt i den här staden!

Hellgren var tvungen att vända sig om mot mannen vars röst blev högre och tydligare. Den lilla skaran framför honom växte. Hon såg bara män, och en kvinna i gruppens utkant. Klara kände igen han som talade, Franzén, Frasse, han var lektor och omtyckt som sådan, men också, det visste hon av Ingemar, ledare för Sveriges nationella förbund, De Nationella, i Gävle.

…en ny världsordning! hördes Franzén hojta.

Hellgren spottade. Det syntes hur det började rusa i huvudet på honom.

Stå där som en annan präst och snacka dynga. Han hade tappat bort musiken. Och henne.

Det är ju inför valet, försökte hon. Bry dig inte om dem.

Kom så lyssnar vi på musiken.

Hon försökte vända honom åt rätt håll men han stod som fastfrusen.

Ni är en jävla provokation, skrek Hellgren rätt mot Franzén och de andra männen. De måste ha hört honom. Franzén talade om det nationella som princip:

Svenska folkets fysiska och moraliska hälsa bör skyddas! Nu håller ni käften! skrek Hellgren.

Musiken dämpades eller om det bara var i Klaras huvud. Hon såg en polis närma sig. Ingemar, tänkte hon, skulle aldrig bete sig på det viset. Hon pekade på polisen som var på väg mot dem och Hellgren trängde sig snabbt bort igenom folkhopen, lämnade kvar Klara.

Han lugnar sig snart, sa hon till polisen, fast hon inte ville skämmas över honom. Hon vände sig mot orkestern, försökte koncentrera sig fast hon egentligen inte tyckte om stompandet. Hon ville ha Ulla Billquists melodier istället. De Nationellas möte överröstades av blåsinstrument och spårvagnar. Om man inte ville lyssna var det lätt att låta bli.

Hon visste inte om han gått hem eller satt sig på Fyran. Det krampade i magen och hon var tvungen att gå väldigt långsamt. Människor som också gick från konserten verkade glada. Hade de inte märkt mötet bakom dem? Hörde de inte vad Franzén sagt? Det krampade igen och hon måste stanna och böja sig ner. Hålla sig mot väggen. Försöka ta djupa andetag, som högg och högg.

Hur är det?

En hand vilade lätt på hennes arm, en kvinna stod böjd över henne, alldeles för nära, och luktade parfym.

Det blir bra snart, sa Klara.

Stöd dig på mig, sa kvinnan, som om det inte var något konstigt. Klara såg hur en man som stått i gruppen framför Franzén gick mot kvinnan. Klara ville springa. Kvinnan höll henne fortfarande i armen – hårdare nu?

Stig! ropade hon åt mannen. Jag hjälper den här kvinnan hem, hon verkar sjuk!

Nej, jag är inte sjuk.

Mannen som bar plommonstop och portfölj fortsatte ändå mot dem.

Jag kommer strax! ropade kvinnan till honom och han stannade upp.

Det går bra, sa Klara. Det känns bättre nu. Hon ljög. Hon tyckte inte om mannens ansikte. Men han log mot dem och nickade.

Kom snart, ropade han tillbaka. Kvinnan log också.

Han bekymrar sig, sa hon till Klara, som behövde hon förklara det. Han vill inte gärna släppa mig ur sikte.

Klara vek sig dubbel igen. Kvinnan strök henne över ryggen.

 

*

 

Sveriges nationella förbund rustade sig inför valet och hade gått ut med en särskild uppmaning till sina medlemmar att kartlägga antalet judiska flyktingbarn i svenska skolor. Det var en knivig uppgift, tyckte Stig Lundin. Det fanns halvarter och ättlingar, det var svårt att sätta gränsen rätt.

När Violet gått iväg med den okända kvinnan stod han länge och tittade efter dem. Varför hade hon ens hjälpt henne? Återigen kände han det som var så svårt att sätta ord på. Det var stolthet, den gjorde honom en gnutta knäsvag – han skulle inte kalla det kärlek, för det ordet var banalt och utstrålade en mjukhet han inte upplevde mellan dem. Hellre skulle han säga åtrå, hellre det än passion (som också var ett blödigt och oangenämt ord).

Han tände en cigarett och gick mot Salutorget. Där ställde han sig i närheten av busskuren för att få en glimt av det riktiga mötet. Bakom en poliskedja stod medlemmar ur Nationalsocialistiska arbetarpartiet och agiterade. Det var något helt annat med dem än De Nationella även om det fanns många likheter. De Nationella försökte anpassa sig till massan, och det var inte rätt väg att gå – skulle man få framgång måste man göra som Adolf Hitler och försöka få massan att anpassa sig till den egna politiken. Han kunde inte höra vad de sa från så långt håll men det räckte att se deras ansikten. Yngre män alla. En annan beslutsamhet. De tvivlade inte en sekund på sina ideal. Rasrenheten var i fokus, samt att de inte svamlade om kapitalet hela tiden. Han tryckte ner fimpen under sulan. Han skulle ta en kvällspromenad runt Stadsträdgården innan han gick till Staketgatan för att vänta på Violet, kanske var bankdirektör Crona hemma för att bjuda på något ur barskåpet:

Säg för jösse namn Leonard – Tack, Leonard – Så Violet kom inte med dig? – Nej, Leonard – Jag tänkte att jag skulle ta mig till Rådhuset, var Franzén bra? – Som vanligt, Leonard, mycket vältalig, många intresserade – Stig ska se att i valet, då tar vi dem, det finns en längtan efter ordning och reda, men vart sa du att Violet tog vägen? Du måste hålla ett fast öga på henne så att hon inte smiter undan. Hon flyger iväg hela tiden, än hit, än dit, vi älskar henne ändå och snart gifter ni er och då blir det annorlunda. Men om Stig kunde vara så vänlig att åtminstone veta vart hon gick? – Hon gick iväg med en kvinna, hon var sjuk tror jag – Och Violet skulle hjälpa henne eller hur? HÖR DU ÄLSKLING vår lilla filantrop! NEJ ÄLSKLING INTE FÅR HON NÅN SMITTA, DU BEHÖVER INTE OROA DIG, HON BRUKAR ALDRIG

GÅ IN TILL DEM – Hon kommer hem snart, Leonard – Det är klart hon gör, Stig, ska jag fylla på glaset? Hon kommer alltid hem, men du borde inte ha låtit henne gå.

 

*

 

Violet Crona med armen om Klara. De hade presenterat sig ordentligt, men kramperna ville inte släppa.

Du kanske borde ta dig till sjukhuset?

Klara skakade på huvudet. Hon ville skaka av sig Violet också. Hon hade en död räv runt halsen. Säkerligen var de jämnåriga men Klara kände sig som ingenting. Hon blev arg av det och det hjälpte inte mot kramperna alls.

Har du någon hemma som kan se efter dig?

Ja, sa Klara, ljög, för inte visste väl hon var Hellgren höll hus. Det enda hon visste var att hon ville lägga sig på sängen, på sidan, dra upp knäna, och vara ifred.

Jag följer dig hem, envisades Violet. Jag vill inte att du ska ramla i backen, förstår du väl.

Men, protesterade Klara.

Man sviker inte sina medsystrar.

När de gick förbi Fyran stod Hellgren där utanför och språkade med någon fyllbult. Hon kunde höra hans upphetsade röst till andra sidan Kungsgatan. Det var fortfarande nazisterna han ondgjorde sig över, var väl ute efter slagsmål. Precis när hon trodde att hon lyckats passera obemärkt hörde hon hans röst, den var mildare när den ropade hennes namn. Han sprang efter dem. Tog över från Violet, litegrann bryskt, och Klara var tvungen att förklara. Hellgren såg ändå misstänksam ut. Om det var rävboan eller doften av eau-de-cologne, eller om han skämdes och försökte skyla över.

Violet Crona, presenterade hon sig och drog handen ur den svarta handsken, och då ryckte han till, det såg ut som om han var på väg att buga, men fick än mer bråttom.

Vi får tacka så mycket då, muttrade han.

Se till att hon vilar ordentligt nu, och ta henne till läkare genast om hon blir sämre. Det är en order, ingen av dem får fara illa.

Hellgren tittade på Klara. Violet kramade om henne och viskade i hennes öra att hon måste vara rädd om sig. Jag vill träffa barnet när det är fött. Så gick hon inåt staden igen. Mot Rådhuspilen och in i allén. Klara kände hur smärtan försvann, hon kunde räta på sig igen.

Vad menade hon med dem? Jag vet inte.

Hellgren tog ett fast tag om hennes axel. Är du? Har du?

Ett barn i magen, ja, sa hon tvärt och försökte komma vidare.

Ett barn, sa Hellgren och släppte henne. Slokade en stund runt orden.

Klara började gå.

Vems barn?

Ditt förstås, sa Klara utan att titta på honom. Gick i förväg eftersom hon redan sinkats ordentligt.

Dagen efter läste hon i tidningen om Nationalsocialisternas möte på Salutorget, och det var tur att Hellgren inte gjorde det, för då hade han väl brusat upp igen. Tidningens utsände gjorde ingen stor sak av det, ett fåtal rader bara om partiets »lovligt enkla budskap« och det »vanliga skallet på demokratin och den internationella judekapitalismen«. Hon vek ihop tidningen, placerade den underst i högen, tände spisen, stekte gröt, väckte Hellgren med en strykning över hans varma, orakade kind.

 

*

 

Så såg Ingemar en mås äta upp en sparvunge. Den måste ha fallit från boet. Trädet dolde det noggrant men så blev det tid att lära sig flyga, och det gick inte på första försöket, fågelungen störtade mot marken. En mås upptäckte den lilla kroppen, dök ner och började hacka på den, omkring dem skockades fler måsar och några kråkor. Ingemar sprang in i den skränande hopen, men måsen slet itu sparvkroppen, tog det som var kvar av den i näbben och flög därifrån, som en rovfågel.

Han gick mot arbetet med ovanligt tunga steg. Såg Larsa, hälsade, och Larsa hälsade kort tillbaka. Han såg bort mot Amerikanska gungan som snart skulle slitas ur marken. Dagen gick, som alla andra dagar – sekunder utan löften om framtiden. Han såg sin spegelbild i ett skyltfönster på vägen hem och han borde ha stannat upp och sugit i sig bilden: en ung, stark man. Borde ha känt de raska stegen och livet framför sig. Men kanske hade han varit med om för mycket? Han visste inte hur han skulle få syn på sig själv på riktigt. Han ville gå till Klara, slank in på Fyran, det var ändå på vägen. Vad ville han att Klara skulle göra om han kom? Men fick han inte sakna henne, fick han inte säga det till henne? En pilsner var långt ifrån tillräcklig för att stärka honom. Han ville inte gå hem. Vart som helst men inte dit. Inte till fåtöljen, vasen, den bruna linoleummattan. Allt det invanda, som inte ens var hans, utan mammans – och pappans, men mest mammans. Det hade blivit stående. Om han fyllt rummet med sitt egna kanske han inte skulle känna sådan tomhet. Han hade ingen vana av att dricka pilsner. Det var hans pappas utväg, skulle aldrig bli hans. Han ville bara ligga intill henne, titta upp i det spruckna taket, höra henne andas. Han glömde bort Hellgren, drog bort tiden mellan dansen och nuet som en matta. Han skulle ge sig av, långt bort, men först skulle han till Klara och säga det rätt ut. Om han sa: Jag längtar efter dig, skulle det låta som kärlek.

Var det fel?

Han drack upp, reste sig, såg sig omkring i den rökiga lokalen, letade efter tecken, men ingen servitris snubblade, ingen lapp med ett meddelande föll ur någons ficka. Ingen blick som förstod, ingen uppmuntrande nickning. Kunde ingen bara titta på honom när han gick? Kunde han i baren inte le? Han behövde sträcka på sig men kröp ihop, hennes port kom närmare, ljuset gav upp, mörkret strömmade till och fyllde varje vrå i Gävle stad.

Jag kanske inte kommer tillbaka, Klara. Han klev in genom porten.

Jag ville bara säga adjö, repeterade han.

Värdinnan, fru Holmström, stack ut sitt huvud, han hade glömt bort att hon fanns. Hon luktade till sig obehöriga, och hon hade aldrig tyckt om honom. Det var som om det lyste om honom hur röd han var. Röd ut i fingertopparna.

Hon är inte hemma om han trodde det, sa hon och drog den bruna koftan tätare om kroppen. Från hennes rum kom en vass stank av kål.

Nähä, sa Ingemar. Och lade dumt till: Så sent.

Inte vet väl jag var hon håller hus, det är inte min sak att lägga mig i, fortsatte värdinnan.

Nä nä, sa Ingemar. Jag bara –

Kunde inte fortsätta. De stirrade på varandra. Han hade behövt bli välkomnad.

Han är bra stilig den där karln, sa fru Holmström då och fick ryckningar runt munnen, det blir nog ett fint barn också vad det lider.

Golvplattorna var enfärgade grå och matta. Inget snirkligt mönster att följa med blicken.

Jag ville bara – försökte Ingemar igen, fast det blev svårt att andas in luften som fanns mellan dem, och som om hon, av alla människor, skulle förstå. Kanske skulle hon det?

Sedan satte han sig, med en iskall klump i hals eller bröst, på bänken på torget mittemot. Som han gjort så många gånger tidigare och vetat att hon skulle komma hem någon gång, och att hon skulle bli glad när hon såg honom sitta där, skynda på stegen.

Var det kärlek? Att skynda på stegen. Eller att vänta, som en idiot, hur länge som helst på någon annan? Någon som ändå inte skulle bli särskilt glad av att se en. Inte längre. Mest förvånad, irriterad: Vad skulle han komma nu för och lägga sig i? Var det kärlek? Att lägga sig i, och riva upp. Nej, det var det ju inte, tänkte Ingemar, men då hade han väntat i säkert fyrtio minuter, och det var över gränsen förnedrande.

Det blir ett barn, ekade genom hans steg nerför backen.

Nazisterna stjäl svenska laster utanför Spaniens kust, och britterna tittar bort!

Den svenska regeringen gömmer sig bakom NF! De låter Spanien förblöda!

Varför ingriper de inte, det är för fan inte klokt?

Vad ska vi göra? Insamlingar? En Spanienkommitté kanske?

Ja för fan! Och så ordnar vi en demonstration. Visst gör vi det, sa Holm.

Ingemar harklade sig. Det var inte meningen att harklingen skulle pågå så länge.

Ville du säga något, Bäckström? sa Holm.

Jag tänkte bege mig dit.

Det blev tyst. Inte ens Ingemar förstod vad han sagt. Dit? Vart då?

Jag menar till Spanien. Va fan, sa Holm.

De stod med fågelholkskäftar allihop. Sedan började Holm skratta. Eken och John bytte blickar och föll in i skrattet de också. Ingemars hjärta bankade hårt under kavajjack- an som var nött längst ut på ärmarna och sprucken i fodret.

Mammas lilla pojke, skrattade Holm. Vad ska du dit och göra?

Vad tror du? sa Ingemar. Menar du allvar? sa Eken.

Det är det enda rätta, fortsatte Ingemar, försökte låta stursk men rummet vibrerade.

Oj, sa Eken.

Verner Holm vred på sig så blåjeansen gnisslade. Kanske någon skulle vilja följa med? sa Ingemar, det kändes som om han var förbannad.

Hur tänkte du då? sa John. Hur tänkte du ens ta dig dit? Jag behöver väl skrapa ihop en del pengar, sa Ingemar.

Om du menar allvar hjälper vi förstås till, sa Eken. Eller hur? Han vände sig till Holm: Det finns väl en stödfond i Stockholm också?

Ja, fast SAC har precis gått ut med en rekommendation om att inte åka, mumlade Holm, men ingen lyssnade på honom.

Jag är ju ung och frisk, fortsatte Ingemar. Kan man göra nåt ska man väl det? För varje ord var det som om han klev längre och längre bort från sig själv, tills han stod i dörröppningen och stirrade på den unge mannen som pratade på, eftersom ingen annan sa något. Om det känns viktigt ordnar det sig på något sätt, oavsett Stockholm och pengarna. Fascisterna ska inte vinna. Det är det enda som betyder något.

Jo, javisst, sa Eken. Det blev tyst igen. Tills John sa:

Förbannade jävla fascistsvin. Skjut några åt mig också när du kommer dit.

Ingemar nickade och de flinade mot varandra. John dunkade Ingemar i ryggen. Eken rev sig i håret, skakade på huvudet, men log och såg stolt ut. Holm sa inget. Bara gnisslade.

 

*

 

Den tjugonde september var Klara och Hellgren bara ett i mängden av par som gick armkrok till vallokalen i strålande solsken. Kvinnorna hade haft rösträtt i femton år, de flesta tycktes ändå rösta som sina karlar, det sa Sara på fabriken i varje fall. Klara tyckte det var svårt. Hon visste att Ingemar inte röstade alls, han och de andra syndikalisterna var emot det, menade att folket skulle fatta beslut underifrån och gemensamt. Men till och med i Spanien hade syndikalisterna röstat, för att inte högern och fascisterna skulle få makten. Och hur gick det då? kunde hon höra Ingemar. Men först gick det ju bra, svarade hon. Och det gick väl inte att lägga länder som karbonpapper över varandra? Anders Hellgren i sin cheviotkostym gick ovanligt rakryggad – som så många andra män. Så, de tyckte de hade makt nu. De tyckte de levde i en demokrati. Men om det nu var så att alla fick vara med och bestämma, varför hade Hellgren varken bostad eller arbete? Och varför var det en synd att bära på ett barn om man inte hade ring på fingret? Hon tänkte tillbaka på Elise Jensens förstamajtal. Klaras barn hade väl också med politiken att göra?

Hon var glad att Ingemar inte hörde hennes tankar. Det var verkligen en fin sensommardag och det var skönt att gå där med Hellgren som blev förbannad på samhället på mindre komplicerade grunder än Ingemar. Hon hade läst parollerna högt för Hellgren medan han knöt slipsen. Högerns löd: Fria människor i ett fritt Sverige, Folkpartiets: Bort med varje tendens till diktatursträvanden, och Socialdemokraternas: Framtidsfolket röstar på Arbetarpartiet. Det lät ju fint och bra alltihop. Fria framtidsmänniskor. Men orden räckte ju inte. Hellgren röstade på Socialdemokraterna. Han kunde ha struntat i det lika gärna, det hade han gjort förra valet, men nu, sa han och såg menande på hennes mage, hade han ett ansvar. Skuggan i blicken fanns inte där. Den kom och gick. Hon höll i honom lite hårdare när de kom fram och medlemmar ur De Nationella stod utanför vallokalen. Hellgren rättade till sin slips. Tittade inte ens på dem. Hon visste inte om det gjorde henne stolt eller besviken.

Hon undrade vad Violet röstade på och om hon skulle träffa på henne igen. Framme vid valurnan hade hon ännu inte bestämt sig. Vilka var inte fascister? tänkte hon. Vilka skulle göra så att tillvaron blev rättvis och bra, för alla? Det där alla fanns inte riktigt, eftersom alla inte skulle hålla med om vad som var rättvisa eller vad som var gott. Hon visste att kön växte bakom henne. Hellgren var klar för länge sedan och hon måste skynda sig så att han inte gick ut och hamnade i bråk. Det krampade i magen igen, och hon var tvungen att böja sig framåt. Hon hörde harklingar bakom sig, viskningar… Om hon inte röstade, tänkte hon, var det Ingemars värld hon valde, om hon röstade måste hon välja för sitt barn.

Socialdemokraterna vann stort, och De Nationella gick bakåt, likaså Nationalsocialistiska arbetarpartiet.

Du ser, du behöver inte klå dem, de är redan slagna, sa Klara till Hellgren när de låg bredvid varandra i den smala sängen, de måste känna den andres kropp.

Men de finns och det är illa nog, svarade Hellgren och hon kände hans stånd mot låret.

På kvällen den tjugofjärde september lägrade sig ett ovanligt mörker över Gävle. De gatlyktor som fortfarande brann täcktes av blått papper och på Drottninggatan var den elektriska belysningen liksom alla skyltfönster släckta. Spårvagnar och bilar körde med avskärmade ljus. Det var lördag och korvgubbarna stod kvar en stund i det blå ljuset. De såg ansikten kika fram bakom rullgardiner, spanande mot stjärnhimlen. En grupp människor samlades på Nygatan och gick mot Kungsbäck och kasernerna. Sirenen ljöd prick klockan elva. Rekryterna klädde sig och skyndade ut, tog skydd i skogspartiet, riktade luftvärnskanonerna och strålkastarna mot himlen. De fyra ljusknippena upptäckte snart silverfågeln, ett efter ett skildes ljusstrålarna åt, fler silverfåglar uppenbarade sig. Luftkanonerna smattrade och fåglarna, som försökte undkomma ljuset, kastade ner sina raketer. En bombflottilj på arton maskiner, föregångna av tre jagare, attackerade hamnområdet på låg höjd, gasbomber över Gevalias rosteri. Gasbomber över Gammelbron och en sprängbomb över Nynäs. Manufakturfabriken i Strömsbro var under anfall och bolaget försökte skydda byggnaden med en dimbildningsmaskin. Tät dimma över nejden. Spärrade vägar. Brandkårssirener. Efter en timme var flyganfallet över, militärerna åter i sina sängar, ambulanserna vände hem till garagen, övningen avslutad. Några barn grät länge och hade natten igenom svårt att skilja dröm från verklighet. De var rädda. Och somnade.

Klara läste i Arbetarbladet att släckningen över Gävle varit lyckad men att kvicksilverlamporna i hamnen synts på sex mils avstånd vilket förstås var olyckligt i händelse av ett riktigt anfall. I Cordoba hade striderna pågått i fyra dagar. I Toledo var en av landets största vapenfabriker i rebellernas händer, men kvinnor och barn var äntligen befriade från källarfängelserna i stadens fästning. Klara följde texten i tidningen med fingret så att fingertoppen blev svart på henne. Hon läste att flera av kvinnorna – de hade suttit instängda i två månader – blivit galna. Hon ville säga det till Hellgren. Han stod med kepsen i handen och var på väg att gå men han ville inte sätta den på sig.

Ska du inte iväg? frågade han. Jag ska läsa färdigt det här först. Vi kunde ta sällskap, sa Hellgren. Men jag måste inte gå riktigt än.

Vi ses i kväll då. Han gick till fumlig attack med en kyss som hon avvärjde.

Ja ja, sa hon. Lycka till nu då.

Han grymtade och himlade med ögonen.

Hon och barnet läste tillsammans. De läste allt som handlade om Spanien. Läste att välbeställda svenskar lämnat Spanien i panik.

Du må komma ut snart, så jag slipper känna mig så ensam, viskade Klara.

Vid fabrikerna på Brynäs stod Hellgren i kö, som han hade gjort varje morgon i flera månader nu. De stod där i grupper med sina kepsar och visste inte om de skulle räta på eller kröka ryggarna, vilket som tjänade dem bäst. I dag var det Matsons läderfabrik. I förrgår Läkerolfabriken. Hon tänkte på honom när hon gick till Makaronifabriken. Hon ville tänka att hon hade haft tur.

Arbetsdagen gick lika långsamt som den brukade men när hon tog av sig skyddsrocken och hårnätet och småpratade med Sara och Astrid i omklädningsrummet kändes det som om det nyss varit morgon och de stått där för att byta om. Efter arbetet gick hon och barnet förbi Café Norden och läste andra tidningar än Arbetarbladet. I Göteborgs handelstidning frågades det om Spanien måste välja mellan svart eller röd terror. På Svenska Dagbladets första sida var rubrikerna hårt svarta: Fasansfullt rött skräckvälde i Barcelona. Regeringsseger i Spanien liktydig med att anarkisterna taga makten.

Noninterventionspakten kritiserades men förbudet av vapenleverans från Sverige till Spanien försvarades av Sandler: Bitter erfarenhet har givit den lärdomen att fredens sak gagnas bäst om varje folk självt får hjälpa sig fram – om så behövs på det självförvållade lidandets smärtsamma väg. Schweiz lyftes fram som en förebild eftersom man där förbjudit insamlingar för Spanien. Klara smekte magen och fnös. Och barnet därinne fnös med henne. Ett tjugotal hus i Bilbao låg i ruiner. Sextio kvinnor hade spärrats in i ett kloster.

När de kom hem satt Hellgren vid bordet med ansiktet i händerna. Hon behövde inte fråga.

Hur ska det gå, Klara? sa han. Hur ska vi klara oss?

Det finns de som har det värre, svarade hon och började skala morötterna hon köpt på torget. Hela kvällen skulle han röra sig som ett djur i en bur och hon skulle till slut säga åt honom att gå ut. Hon visste vart han gick, och att inget skulle bli bättre av det, men det enda hon ville var att få vara ensam med barnet och läsa ifred. Hotet mot Madrid blev allt mer överhängande och det fanns kvinnor med i kampen mot rebellerna. De bar småblommiga klänningar och gevär över axeln.

Kriget fanns bakom kullarna och den spruckna jorden sträckte sig mot bergen och varje morgon klockan nio kom getterna och fåren med små klingande klockor om halsarna, och sedan kom lastbilarna fyllda med apelsiner, och kvinnorna var på väg till floden för att tvätta och vid dagens slut kom åsnorna och oxarna ner till floden för att dricka. Medan kriget mullrade bakom kullarna och jorden inte kunde bryta omfamningen om bergen, och djuren kunde inte skiljas från jorden och floden, och kvinnorna kunde inte skiljas från sina liv.

När Hellgren kom hem efter några pilsner satt hon fortfarande uppe, han strök sin hand över hennes rygg, kysste henne i nacken.

Du borde inte läsa så mycket, sa han. Det blir förvridet i huvudet på dig.

Han sluddrade. Klädde av sig. Stod framför henne naken. Kom och lägg dig nu.

Jag kommer snart, sa Klara. Orden suddades ut framför henne, ögonlocken ville sjunka, men hon måste kämpa emot en liten stund till.

 

*

 

Neptuns döttrar kom in från regnet med sina korgar. Det var svårt att säga om det hände nu eller om det var för länge sedan de stod där i sina våta förkläden. De såg sorgsna ut, tills de upptäckte att det fanns en gäst – en ung man vid namn Ingemar som de visste inte bråkade, inte kräktes på golvet, inte nöp dem i stjärten när de passerade.

Fröken Rost ställde en kopp på hans bord och log spetsigt: Hösten är här nu, sa hon.

De tittade båda ut genom fönstret. Måsarna svajade på himlen och löven sprätte loss från träden. Vinden gjorde vågor på vattnet, slog hårt ner regnet på taket på Joel Hägglunds hus. Joel med sitt ärrade ansikte, näsvinge tunn som papper. Han hade förändrats. I rummet på Västerlånggatan i Stockholm dit han åkt för behandling för sin tuberkulos.

Har du någonsin varit i Stockholm, Ingemar?

Så hade hon frågat, Klara. De hade grälat, men det förstod han egentligen först efteråt. Det var innan de cyklade ut till Sätraåsen och dansen. Sommaren var inte vidare varm än, inte som de längtat efter (och trott att de kunde spara värmen inom sig för att plocka fram när hösten kom). Klara pratade om familj, hon gjorde det med undertoner: de skulle ha det som alla andra och det stod Ingemar inte ut med.

Du förstår, Klara, hade Ingemar sagt, när man sett så mycket som jag, då vet man hur viktigt det är att –

Hon avbröt honom med ett litet, hårt skratt.

Och vad har du sett, Ingemar? skrattade hon. Och sedan kom det: Har du någonsin varit utanför Gävle ens? Har du varit i Stockholm? Som Joe Hill?

Jo, hon drog in honom, Joel. Fast han rest till Stockholm för en livsviktig operation och kommit tillbaka med ett annat ansikte. Dragit sig undan, klen och sjuklig – suttit i rummet och spelat fiol, fäst stråken i bandaget, hela underarmen inlindad. Ingemar skulle ha tyckt om att se ett annat ansikte i spegeln än sitt eget.

Det var i juni de grälat, han och Klara. Så nära i tiden och samtidigt hopplöst avlägset. Gick inte att kasta ut fiskespöt och dra den dagen tillbaka. Linan skulle fastna i ett träd, och trädets löv var inte längre gröna, satt snart inte ens kvar. Dörren in till sommarteatern på Södra Kungsgatan var förseglad, återigen en del av planket. De hade skrattat därinne under det randiga seglet, men det skrattet gick inte heller att fiska upp och slå in som present och ge tillbaka till Klara.

Jag måste veta vad vi håller på att bygga, Ingemar, om det är stadigt och om det är för framtiden.

Varför måste du veta det?

För att jag inte är som du, Ingemar, jag kan inte bara ge mig av.

Du kan göra vad du vill!

De orden var också en present men hon tog inte emot dem så, istället skrattade hon till så där hårt igen.

Förresten går det väl inte att veta, fortsatte han – det går väl aldrig att veta nåt om framtiden.

Hon var så fin i sin sommarklänning och sin sjal och hon orkade inte bråka, sa hon, tog honom under armen. Men hon hade trots allt dragit in Joel. Jämfört dem. Med vilja. Och det ena ledde till det andra. Från Sätraåsen till Västerlånggatan 10 och sedan med tåget till Göteborg och en Atlantångare.

Påtår?

Han märkte inte ens att han druckit ur.

Hur skulle livet egentligen vara? Han ville fråga fröken Rost men skakade på huvudet.

Det är bra tack, sa han. Tidningen låg oläst framför honom. Han och Klara hade gått på biografer, kaféer och föreläsningar. De gick på nyinvigningen av Furuviksparken och såg elefanten Taku. Eller, de såg inte elefanten eftersom det var fullt av folk som trängdes framför inhägnaden, men den ingick ändå i deras gemensamma minnen. (Och de såg en bild av den i tidningen, Klara tyckte att den såg ledsen ut.) De hade hållit varandra i handen, skrattat och kyssts, också efter grälen. De hade kallats för ett kärlekspar av andra som

sett dem tillsammans.

Men vi kanske bara är kamrater, försökte Ingemar säga till Larsa efter att de blivit sedda tillsammans både på Röda kvarn och på Södra Caféet.

Du såg förtjust ut i varje fall, hade Larsa svarat. Ingemar hade inte alls rodnat, fast Larsa påstått det.

De fyllde sin tid till bristningsgränsen. Nästan varje kväll i veckan och varje ledig söndag. Hur trötta de än var så sågs de. Efter arbetet. Efter Ingemars besök på Neptuns eller lokalen (ingen av dessa platser var för kvinnor). De avtalade inget, det blev bara så att han stod utanför hennes dörr. Innan grälet om Joe Hill och framtiden hade Klara undrat om de inte kunde stanna hemma för hon kände sig trött. Hon sa något om förmannen på fabriken, att han varit svår mot henne.

Det är väl alla förmän, sa Ingemar. Men jag vill nog inte ändå, sa Klara.

Är du tokig, sa Ingemar. Ska vi sitta hemma en lördags- kväll när det är sommar och vackert väder? Du blir pigg bara du kommer ut.

Och det var kanske därifrån grälet startat? Om det nu ens var ett gräl. Han ville fiska upp det, fortsätta dra i linan.

Han hade inte varit i Stockholm, men han hade sett mer av Gävle än de flesta. Han hade sett ballongfärder över Gavleån, och badhuset där Joel arbetat. Han hade sett staden i många skepnader. Sett det nya bli gammalt och det gamla bli nytt. Glänsande fasader, som inget betydde. Inget i jämförelse med vad en ny stad skulle kunna vara. Han mindes att hon satt upp håret med nålar. Hon hade inte suckat eller varit ledsen. Bara lat. Så som människor kan bli och inte förstår att det är livsfarligt. Hon bytte klänning också, till en i mer färg, och han såg hennes kropp och tänkte att han tyckte om den. Såg hennes bröst och mindes hur de kändes i händerna. Hon drog på sig blanka strumpor och han såg underbyxorna och tänkte på vad som fanns därunder. Allt som fanns därunder, djupt därinne. Hon satte parfymdroppar bakom öronen. Sedan gick de ut i den ljumma sommarkvällen.

Han hade sagt:

Allt vi har är sommar, Klara.

Och visst skrattade hon mjukt då? Så grälet kanske började senare? Fast det var ju inget gräl. De hade pratat om Joel och en framtid som var omöjlig att säga något om och sedan hade hon dansat iväg och när hon kom tillbaka, svettig, glad och röd i ansiktet, ville han inte ha henne längre.

Det tänkte han på när han satt på Neptuns och inte ville gå hem. Hon hade gått över till fiendesidan. Hellgrensidan. Han var uppvuxen med Hellgren och de andra bråkstakarna – hade sett dem i ögonvrån både på skolgården och i staden. Smilfinkarna. Som gillade att visa knytnävarna men aldrig skulle åka till Spanien och slåss för något som var på riktigt. De häcklade andra och slängde med sina luggar. De hade farsor, som Hellgrens, som glott på små- flickor men inte kunde få fängelse för det eftersom de inget gjort. Kristina Larsdotter hade berättat det. De kom inte till hennes begravning, Hellgren och hans farsa, fast de var släkt med henne.

Klara borde ha varit mer tacksam över honom. Han hade ansträngt sig. Hade kunnat hålla käften, men när de gått tillsammans framkallade varje plats ett särskilt minne:

Vet du, Klara, att just här…

För henne, bara för henne, hade han målat fram staden så som den varit – som han mindes den! – och det märktes att hon tyckt om det. Hon sa inte som mamman: Berätta mer, Ingemar! men det syntes på hennes ansikte. Leendet. Hon hade verkligen gillat honom.

Han reste sig, betalade, sa adjö, drog upp kragen, öppna- de dörren, ut i vindarna. När han gick förbi Hamntorget såg han framför sig, nej han kom ihåg! när pappan stått där som ung man – det var många år sedan, innan Ingemar föddes. Han mindes att de samlats där, att det var oro i gruppen, och pappan spottade efter strejkbrytarna. Stuveribolagen ville sänka lönerna med tjugo procent och fackföreningarna hade samlat till möte. De fick tillåtelse att demonstrera på villkor att de varken sjöng eller ropade slagord. Ingemar kom ihåg en röst höja sig ur massan: För socialismen! Flera stämde i. De började sjunga fast de inte fick. De var kostymklädda och förbannade. De gick mot Islandsplan, samlade arbetare efter vägen, neråt ån igen – mot Rådhuset och de styrande – men vid ån hade poliser spärrat av. Demonstranterna tryckte sig envist framåt, polishästarna stegrade sig, sablar lyftes, kroppar trycktes fast vid broräcket och paniken spred sig.

Hans Bäckström var en av dem som satt fast, intryckt mot kanten, mellangärdet mot räcket, hans kropp lyftes uppåt. Han var inte ensam om att skrika. Rekryter anlände och ställde upp sig vid brofästet. Fyratusen arbetare fortsatte framåt på Kungsgatan. Det började regna, oväntat, ingen hade haft tid att uppmärksamma hur molnen skockades. Vid Gavleåns broar stod unga militärer, arton-nittonåringar, med gevär riktade mot folkmassan. Människor slog omkring sig, ett tjugotal greps och fördes bort. Många dröjde kvar, det hördes skott men ingen blev skadad. Folkhopen skingra- des. De sista släntrade hem i gryningen, det var först när de kom hem som nederlaget skulle kännas ordentligt. Pappan var en av dem som blev kvar, gänglig, svartklädd, chockad, han drev omkring i staden. Pappan, mindes Ingemar, var en av dem som kom sist hem.

 

*

 

De sa att det var en arbetsplatsolycka men det kunde ha varit vad som helst. En död pappa är en död pappa. Nöden – som plötsligt blev påtaglig – måste bekämpas med gott humör och Catarina Hägglund behövde inte ta i från fotknölarna. Hon hade sett kvinnor bryta ihop och bli tokiga när döden och fattigdomen drabbade dem och därför gick hon ut på Nedre Bergsgatan dagen efter att hon fått beskedet, tittade upp mot himlen och sa rätt till Gud att hon skulle fortsätta tro på honom, han menade inget illa, mörkret och ljuset, sa hon, slingrar sina armar om varandra, kan inte leva utan varann. Ju mörkare mörkret blir, desto starkare måste ljuset lysa. Hon pratade fort så att Gud inte skulle avbryta när hon behövde trösta sig själv, och när hon pratat färdigt skickade Gud ut lyktgubbarna för att tända gaslyktorna. Hon gick in till barnen och kramade om dem – en efter en.

Eftersom mammor får planeterna att fortsätta sin bana runt solen måste de leva för evigt. Mammor har den makten, fast de inte alltid begriper det. När maken inte vaknade ur narkosen var Catarina tvungen att få tillvaron att fungera. Medan Ingemars pappa, många år senare, var den som fort- satte leva och försökte ta hand om sin ende son. Där skilde de sig åt, Joel och han. Ensambarnet mot syskonskaran, och en pappa som fortsatte finnas. Med sin vaga kärlek som jämt frågade om tillåtelse och obekvämt tog plats. Ja men bara ös den över mig, hade väl Ingemar behövt säga, men han var nästan vuxen och hade fått en rejäl portion kärlek av mamman att stå sig på. Om kvällarna blev saknaden besvärlig men då fokuserade han på vasen i fönstret, den blå lasyren och mönstret som fortsatte ut i tapeten, snirkliga varv i rummet, lindade sig kring sängbenen, upp längs stommen, genom madrassen, in i huvudet på honom, där det snirklade sig vidare i cirklar in i sömnen och drömmarna. Mammor ska vara eviga och levnadsglada nav att hämta sitt eget liv ifrån. Gå längre och längre bort, återvända, samla kraft, gå i allt vidare cirklar – hela tiden detta fyrljus i mitten.

Eivor Bäckström dog av kräfta i magen och golvet rycktes bort under Ingemars fötter. Han stod på avgrunden och kunde känna oändligheten i det svarta hålet under honom, det var bara att följa med ner i det, men han stod kvar. Han fick inte tappa vasen och mönstret med blicken. Han väntade på att mamman skulle ropa på honom – så att han äntligen skulle få ta sig över avgrunden – men det var pappan som kom och lyfte honom därifrån. Bäddade ner honom i sängen, torkade tårarna, fast han själv inte märkte att han grät. Kysste Ingemar på pannan med sin breda mun, som Ingemar förväntat sig skulle vara strävare, men den var mjuk och blöt, precis som mammans.

Ös kärlek över mig, hade Ingemar behövt ropa när pappan vägde på tröskeln, för att sedan söka sig ut till den runda mässingskylten med ordet ÖL-SERVERiNG, fick sin trefjärdedelspilsner, väntade, köpte en till. Kväll efter kväll. Ingemar vande sig vid att höra pappan komma insmygande vid tolvslaget, så natten när han inte kom låg Ingemar vaken, väntade – det var dagen efter hans sextonde födelsedag. Som vanligt när han fyllde år hade han tänkt på Joe Hill och det perforerade papperet ovanpå hans hjärta. Fyra hål i bröstet. Hur det kändes att bli skjuten. Han hade gått på Salt Lake Citys vita, räta gator. Snöstaden liknade Gävle men i Salt Lake City var det högre upp till himlen. Han hade, långt in i drömmen, letat efter fängelsegården men inte vågat fråga om vägen dit. Först den tredje dagen förstod han att pappan inte skulle komma tillbaka. Det skulle bli skönt att slippa tröskelvägandet, slippa ligga i en inandning och låtsas sova till dess att han hörde dörren slå igen. Det var inget konstigt att pappor försvann, det hände hela tiden. Säkert fanns en uppsamlingsplats för borttappade pappor, där satt de och molteg, förbjudna att ställa frågor och trösta varandra. De bara harklade sig och någon sa att jo men, hans barn var vuxna snart så inte behövdes han. De harklade sig så hårt att det lät som om de skulle kvävas. Ingemar letade inte. Han hade sitt arbete, och framtiden, hade Eivors kärlek i ett sirligt mönster under huden, en dold tatuering.

Och snart nog hade han Klara också. Den kvällen i Godtemplarnas trädgård. Dr Marthelli roade publiken med suggestioner: dansande sopkvastar och osynliga bastubor. De bytte blickar, några ord, han hade försökt se ut som om han inte alls roades av det som hände på scenen. Efteråt följde han henne till dörren, det var bara några kvarter upp, förbi macken, han hade sagt – fast det inte stämde – att det ändå var på vägen. Nej förresten, de tog en omväg, eftersom kvällen var varm.

Han mindes allting. Hennes blå kofta och den ljusa himlen. Han pratade på, och hon hade frågat om han var nervös. För att bevisa att han inte var det tog han hennes hand… hon sa att hans hand var iskall. Nej! Det var andra gången de sågs som han tog hennes hand, första gången tog de bara en omväg. Tredje gången kysstes de. Fjärde gången följde han med henne upp, trappan knakade och dörren gnisslade och Klara var rädd, men inte skräckslagen, att fru Holmström skulle höra. I Klaras rum fanns inga historier för honom att berätta. Där fanns hennes liv, som han inte visste något om. Det tycktes enklare att kyssas, och kyssas, och fortsätta kyssas. Ingen annan förstod att det var en omväg han tog, Ingemar, när han återigen gick förbi Joel Hägglunds hus. Han kunde höra den muntra väckelsemusiken där inifrån, den fyllde hela huset. Efter att Joels pappa dött tystnade Gud och musiken och mamman införskaffade en åbäkig grön mangel som försågs med prisuppgifter på en plåtskylt. När Ingemar gick längs ån kunde han se kvinnorna som tvättade vid klappbryggorna. De hängde upp tvätten på långa linor kors och tvärs över staden och kom sedan till Nedre Bergsgatan för att mangla. Catarina och barnen turades om att veva och det blev en liten inkomst.

När han klev över tröskeln till rummet på Arbetshusgatan gick det som en vindil genom bröstet på honom, för han såg Hellgren lägga sig över Klara i sängen, där hon legat under honom, och han hörde henne viska: Ös kärlek över mig. Sedan begravde han ansiktet i hennes mjuka hår – så som alla hår var mjuka, vad var det för särskilt med just hennes hår.

Vinter smög sig in i vindarna och dimman i gryningen var överväldigande. Ingemar gick till arbetet, till Neptuns, hem. Anarkisterna gjorde en offensiv mot Cordoba. Han gick till arbetet, förbi Joe Hills port, ibland extra långa omvägar förbi Klaras hus. Invånare flydde efter en flygräd över Cerro Muriano. Unga pojkar på fotografier med gevär längre än de själva, allvarliga blickar, unga kvinnor också.

Den fjärde oktober, natten mot söndagen, kom stormen. En lastvagn välte ner i Gavleån och flera träd knäcktes, belysningsnätet brast. På förmiddagen började det snöa, vindstyrkan låg på tjugosju sekundmeter, havet stod så högt att bara två av de väntande fartygen tog sig i hamn. Fiskare fick sina skötar förstörda. Stormen slet de sista envisa bladen från träden. Från en dag till en annan hade röda löv blivit bruna, låg framför Ingemar med skarpt silvervita kanter. Tunna vita vingar slog ut från människornas kroppar.

Ingemar ville inte tänka att de var lika nära döden som livet. Han stod i hamnen och blåste nästan omkull. Ville att människorna skulle vara närmast livet hela tiden. Sluta vara så bleka och invirade i sig själva. Han hade tänkt att de inte var främlingar, men blev osäker. För varje dag som gick och Ingemar begav sig till Alderholmen istället för till Spanien kände han det som ett svek. Försökte diskutera med kamraterna på Skeppargatan, väntade på att John skulle säga: Ingemar, låt oss åka! Men John bara pratade om våldet, frossade i detaljer, fantiserade om hur de skulle dö, de jävlarna.

Du vet, sa han, att borgare blöder mindre, det blir inte lika svinigt, och fascister blöder knappt alls.

På ett sätt, tänkte Ingemar, visste han väl det, John, eftersom han jämt var i slagsmål, sniffade upp nazistsympatisörer som hundar sniffade i andra hundars bakdelar, på ett annat sätt visste han väl ingenting.

När Ingemar var på väg hemåt, knöt halsduken och min- des mammans händer – ordentlig knut…drog lite för hårt

– då kom John efter, tog honom i armen: Kan vi ta sällskap en bit?

Han var huvudet högre. Harklade sig:

Du vet, jag skulle gärna hänga med dig till Spanien, men. Han flackade med blicken, fortsatte:

Jag blev ju nästan ihjälslagen förra året. Jag minns det, sa Ingemar.

Hade det inte varit för Holm –

Jag vet. Han gick emellan. Det var bra gjort av Holm. Men struntsamma. Jag lovade morsan…

Jag vet, sa Ingemar igen. Du lovade henne att inte dö.

Dagar gick och Ingemar väntade och väntade. Tittade efter Larsa som kånkade lådor och drömde om att kunna ge sina barn det han själv inte fått. Han tittade efter Klara. Såg henne ibland, så som det är i en stad. Hade sett henne i sommarklänning i augusti, och med sjal om axlarna i september. I oktober knöt hon sjalen om bröstet och i november gick hon hukande – vindarna drog i hennes hår – han tänkte att när våren kommer och kriget är över då ska du fara till Spanien och värma dig. Han var på väg mot henne, de skulle mötas om ingen av dem avvek, hon tittade ner i vägen, hade inte sett honom än, men då kom den jävla Hellgren spring- ande, rätt över Kungsgatan. Han ropade på henne och hon stannade, väntade in honom. Det var omöjligt att minnas sommaren längre, Ingemar gick över till andra sidan, han var osynlig, Hellgren och Klara stod i slottsbacken, vända mot varandra, det var något annorlunda med henne. Han såg den runda magen och ryckte till, det kändes som om han skulle fara i backen. Han ville springa fram och rycka bort henne från det som hon var i. Hellgren och allt det andra.

Var det kärlek? Att vilja rycka bort en människa från någon annan.

Han skyndade in på en tvärgata så att deras blickar inte skulle mötas.

 

Fortsättning följer…