Solidärer – avsnitt 3

Gävle, sensommar och höst 1936.

Industriskorstenarna färgade molnen röda på himlen och sot från stenkolet lade sig som en hinna över Alderholmen. Kranarnas gripklor lyftes och sänktes, stuveriarbetarna lossade kolet från lastrummen, rafsade ner de svarta bitarna. Ibland lade sig någon att sova under kolsäckarna, det fanns många berättelser: »Om vintrarna, unge herr Bäckström, hackade vi hål på isjäveln i Nyhamn för att tvätta oss.« Allting de hade att berätta, varje en, det var väl sådant som Joel lyssnat på och gjort sångtexter av? Ingemar samlade också, men vad skulle han göra av alla sina minnen?

En gång var Alderholmen en plats för märkvärdigheter. Allén med tre rader av träd, pastejbagarens värdshus på östra udden, ångslupen Jenny som gjorde heldagsturer till Limön och Sikvik. Ingemar mindes ballongfärden från Brobänken, rätt upp i himlen, mindes molnskeppare och narrar och Wilhelmina Skogh med sin restaurang Fenix (varifrån ljudet alltid tycktes för frejdigt ut mot Fisketorget). Unga pojkar klättrade ombord på fartyg från Medelhavet och fick med sig fikon och spanska rör; souvenirer från något svunnet, det frånvarande blev närvarande och kunde rädda liv. Det gick att bära med sig en gåva tätt intill hjärtat och forma erfarenheter utifrån den. Om varje vittnesmål samlades in skulle ordningen – som den såg ut – störta samman. Himlen släcktes och vattnet kring Alderholmen blev becksvart efter det att arbetarna gått hem och tagit ljuset med sig (för att ta med det tillbaka nästa morgon). Om natten, när ingen såg, formade staden nya gestalter, nattvarelser utan förankring, spökdimma som tornade upp sig och släpade det okända in till de sovande.

Det var morgon och Atlantångaren anlände till Ellis Island. Ingemar såg det framför sig. Joel Hägglund var rädd att han skulle få vända tillbaka igen eftersom sjuklingar inte var välkomna in i det nya landet. Det var bara de starka och nyttiga som behövdes, det hade Kristina berättat, det sa sig självt, och sjukdomen syntes i Joels ansikte om man tittade noga. Han ville hålla Paul i handen. De kunde lika gärna vara två barn där på bryggan. Men ingen frågade något, blev väl lurade av hans längd och leende, och han tog anställningar var helst det gick. Ingemar såg Joel rengöra spottkoppar, lasta kol.

När fick idéerna fäste? När blev orättvisorna till stenar i bröst och strupe och varför måste just han göra något åt det? Han fick sparken för att han pratat med de andra i gruvan om rättigheter. Han gick med i IWW som slogs för demokrati på arbetsplatserna. Det måste ha blivit omöjligt att gå förbi. Det ena steget följde på det andra och han skildes från sin bror, för att de var på väg åt olika håll. Framtiden fanns inte, inte som den gjorde för de välbärgade. Det Joel såg omkring sig blev erfarenheter. Men inte gick det att säga varifrån modet kom och varför det blev sånger som andra sjöng och därför blev viktiga och fick ännu fler att lyssna och sjunga med. Han bytte namn eftersom han var i ett nytt land och behövde arbete, inte frågor om sitt ursprung. Enligt Kristina hade han bosatt sig i ett läger som kallades Happy Hollow, det var varken slump eller eget val som drev honom framåt. Han kände sig levande när han skapade. Liksom agitationen och det fackliga arbetet var skapandet något större än han själv. Av modet att skapa, och säga ifrån, kom kraften att förändra. Men det var bristen på arbete som tog honom vidare till Chicago och sedan till koppargruvorna vid Salt Lake City. Där han fängslades, och dömdes, för ett rånmord på en köpman och dennes ena son. Vilket slutligen ledde till att han avrättades.

Men han hade bott i Gävle, bara ett kvarter från där Ingemar växt upp och fortfarande bodde. Han hade gått samma vägar som Ingemar, fram och tillbaka från arbetet. Stannat till vid ån och tittat ut mot det som han också visste var hav, fast det inte riktigt syntes.

Hamnen var utskeppningsplats, lastplats, knutpunkt, för trävaror från längre norrut och järnvaror från bruken runt om. Ingemar hade arbetat där i fem år. Om vintrarna, beroende på isens tjocklek, saktade rytmen ner, arbetslösheten ökade. Arbetarföreningen hade i uppgift att sysselsätta folket. Kristina hade berättat att Joel studerat engelska, spelat fiol och målat. Som fjortonåring fick han arbete på ett repslageri, sedan som maskinist på en lådfabrik, sedan på badhuset i Stadsträdgården och slutligen som eldare i hamnen. Efter mammans död såldes hemmet. Joel och brodern Paul köpte varsin biljett till Amerika för de pengar som blev över när skulderna betalats. Ingemar mindes att han suttit i Kristinas knä, där på Fattighuset, hon luktade surt och runt omkring dem kretsade kvinnor med liksom utsvultna blickar.

Det var hans bror som bestämde att de skulle fara, förstår Ingemar. För han behövde komma långt bort från en flicka som han gjort på tjocken.

Hon skrattade med svart tandlös mun. Han kunde inte minnas hur gammal han var, och om mamman också fanns där i rummet. Det han mindes var att Kristina hade hållit honom lite för hårt och att han ville att mamman skulle ropa på honom, så att han fick gå därifrån.

Men Joel hade väl inget emot att komma till en helt ny plats, tänkte han att han sa till Kristina. För i Gävle fanns det väl inget förutom favoritsystern som höll honom kvar. Han fattade tag i dagens första kaffesäck.

Jag funderar på Spanien, sa Ingemar när han och Larsa tog igen sig bakom staplarna av trälådor, snart skulle Fransson, kung Gevalia, komma och peta på dem med sin käpp. De såg honom gå omkring i hamnen och hedra arbetarna med sin närvaro. Jag funderar på vad man kan göra, fortsatte han. Om man skulle åka ner.

Ner vart?

Till Spanien.

Till kriget?

Skulle du kunna tänka dig det? Du menar väl inte allvar?

Jag vet inte. Jag tror det.

Men de kommer att greja det… Före jul är det klart, om inte förr. Fascisterna har inte en chans.

De får hjälp av Hitler och Mussolini, har du inte läst det?

Jag har en känsla av –

Du med dina känslor, Bäckström. Men tänk om fascisterna vinner? Det gör de aldrig, säger jag åt dig.

Men tänk om. Vill du att dina ungar ska växa upp i ett diktaturhelvete? När de tagit Spanien kommer de hit.

Larsa rev sig i skägget.

Vad säger Klara då?

Inte får hon bestämma över mig heller. Sedan ångrade han sig.

Det är inte vi längre. Å fan.

Det är Klara och någon annan.

Å fan. Det hade jag aldrig kunnat tro. Ni som verkade så… Larsa avbröt sig och Ingemar visste inte vad han skulle säga. De såg Fransson komma närmare. Han stannade till hos vissa utvalda, bytte fraser, såg till att de tog kepan i handen. De hade kunnat sparka ner honom i ån. Och därför ska du till Spanien? För att hon –

Men för fan Larsa, inte trodde jag att du var en sådan som drog ner de stora sakerna till futtigheter. Det är väl vårt gemensamma ansvar att sätta stopp för det här och inte bara titta på?

Han märkte att han rest sig upp, att han stod där framför Larsa med båda händerna i brösthöjd.

Också Larsa reste sig upp.

Är kärleken futtig? sa han. Är mina ungar futtiga? Är det vad du säger? Också hans armar, seniga och brunbrända, starkare än Ingemars, höjdes.

Så kom Fransson emot dem, och blixtsnabbt tog Larsa tag i en låda.

Jag har en familj att försörja, sa han, och gick mot båten som skulle lastas. Ingemar stod kvar i hagelskuren av kung Gevalias bannor.

 

*

 

Klara läste om de fjorton flickor som rest till Berlinolympiaden, till hamnen som var smyckad med hakkorsflaggor och girlander. En musikkår spelade Deutschland, Deutschland über alles och Du gamla, du fria. Från Sverige kom turister för att uppleva spelen. Nationerna tågade in och tusentals duvor släpptes mot himlen innan elden tändes. Besökare och journalister imponerades av det storslagna arrangemanget, den ordning och disciplin som rådde. Gävleflickorna fick åka på bussutflykt till talmannen Hermann Görings jaktpalats. På lördagskvällen tågade sexhundra flickor i klintblå dräkter och svenska flaggor in på den fullsatta stadion.

Hellgren försökte fatta hennes hand men hon parerade, det blev som en kamp. Hon stod inte ut med hans sorgsna valpögon. Nej, det var att ögonen inte blev tillräckligt sorgs- na, att hans hand inte märkte av hennes parerande, det var det hon inte stod ut med. Han var nöjd där han gick bredvid henne. Fast det inte fanns något att vara nöjd över. Barnet, som han inte visste något om, sög all kraft ur henne. De var på väg till Rådhustorget för att lyssna på Kungliga Hälsinge regementes musikkår. Hellgren hade blivit vräkt och flyttat in hos henne. Kunde väl ha försökt någon annanstans först, men nu frågade han henne och hon var för trött för att säga nej. Det kanske skulle bli bra. Hon tyckte ju om honom. Men det var trångt, och trängre skulle det bli.

Om kärleken inte får växa kommer den inte att klara sig, hur bra förutsättningarna än är. Om den stängs in på för litet utrymme, hur än rikligt med sol och vatten. Och luften svalnade, grönskan tappade kraft. Klockan var sju och publiken var stor framför orkestern. Hellgren uppskattade nästan all slags musik, han stampade takten, ville hålla om henne. Hon lät honom. Hon kanske rent av tyckte om det. Det var mycket hon inte visste om sig själv. Så hördes en hög röst alldeles bakom dem. Hellgren reagerade blixtsnabbt. Fräste till.

Fyrtio minuters konsert – är det för mycket begärt? Så ska folk störa!

Klara tänkte att rösten gick att bortse ifrån. Musiken var högre. Det hade samlats en grupp bakom dem, som uppenbart lyssnade på rösten istället för musiken.

Men va fan, sa Hellgren. Vad står den där sprätten där och gormar för?

Låt det vara, sa Klara. Det är väl nåt möte bara.

Nu? Det är för fan inte klokt. När det äntligen händer nåt i den här staden!

Hellgren var tvungen att vända sig om mot mannen vars röst blev högre och tydligare. Den lilla skaran framför honom växte. Hon såg bara män, och en kvinna i gruppens utkant. Klara kände igen han som talade, Franzén, Frasse, han var lektor och omtyckt som sådan, men också, det visste hon av Ingemar, ledare för Sveriges nationella förbund, De Nationella, i Gävle.

…en ny världsordning! hördes Franzén hojta.

Hellgren spottade. Det syntes hur det började rusa i huvudet på honom.

Stå där som en annan präst och snacka dynga. Han hade tappat bort musiken. Och henne.

Det är ju inför valet, försökte hon. Bry dig inte om dem.

Kom så lyssnar vi på musiken.

Hon försökte vända honom åt rätt håll men han stod som fastfrusen.

Ni är en jävla provokation, skrek Hellgren rätt mot Franzén och de andra männen. De måste ha hört honom. Franzén talade om det nationella som princip:

Svenska folkets fysiska och moraliska hälsa bör skyddas! Nu håller ni käften! skrek Hellgren.

Musiken dämpades eller om det bara var i Klaras huvud. Hon såg en polis närma sig. Ingemar, tänkte hon, skulle aldrig bete sig på det viset. Hon pekade på polisen som var på väg mot dem och Hellgren trängde sig snabbt bort igenom folkhopen, lämnade kvar Klara.

Han lugnar sig snart, sa hon till polisen, fast hon inte ville skämmas över honom. Hon vände sig mot orkestern, försökte koncentrera sig fast hon egentligen inte tyckte om stompandet. Hon ville ha Ulla Billquists melodier istället. De Nationellas möte överröstades av blåsinstrument och spårvagnar. Om man inte ville lyssna var det lätt att låta bli.

Hon visste inte om han gått hem eller satt sig på Fyran. Det krampade i magen och hon var tvungen att gå väldigt långsamt. Människor som också gick från konserten verkade glada. Hade de inte märkt mötet bakom dem? Hörde de inte vad Franzén sagt? Det krampade igen och hon måste stanna och böja sig ner. Hålla sig mot väggen. Försöka ta djupa andetag, som högg och högg.

Hur är det?

En hand vilade lätt på hennes arm, en kvinna stod böjd över henne, alldeles för nära, och luktade parfym.

Det blir bra snart, sa Klara.

Stöd dig på mig, sa kvinnan, som om det inte var något konstigt. Klara såg hur en man som stått i gruppen framför Franzén gick mot kvinnan. Klara ville springa. Kvinnan höll henne fortfarande i armen – hårdare nu?

Stig! ropade hon åt mannen. Jag hjälper den här kvinnan hem, hon verkar sjuk!

Nej, jag är inte sjuk.

Mannen som bar plommonstop och portfölj fortsatte ändå mot dem.

Jag kommer strax! ropade kvinnan till honom och han stannade upp.

Det går bra, sa Klara. Det känns bättre nu. Hon ljög. Hon tyckte inte om mannens ansikte. Men han log mot dem och nickade.

Kom snart, ropade han tillbaka. Kvinnan log också.

Han bekymrar sig, sa hon till Klara, som behövde hon förklara det. Han vill inte gärna släppa mig ur sikte.

Klara vek sig dubbel igen. Kvinnan strök henne över ryggen.

 

*

 

Sveriges nationella förbund rustade sig inför valet och hade gått ut med en särskild uppmaning till sina medlemmar att kartlägga antalet judiska flyktingbarn i svenska skolor. Det var en knivig uppgift, tyckte Stig Lundin. Det fanns halvarter och ättlingar, det var svårt att sätta gränsen rätt.

När Violet gått iväg med den okända kvinnan stod han länge och tittade efter dem. Varför hade hon ens hjälpt henne? Återigen kände han det som var så svårt att sätta ord på. Det var stolthet, den gjorde honom en gnutta knäsvag – han skulle inte kalla det kärlek, för det ordet var banalt och utstrålade en mjukhet han inte upplevde mellan dem. Hellre skulle han säga åtrå, hellre det än passion (som också var ett blödigt och oangenämt ord).

Han tände en cigarett och gick mot Salutorget. Där ställde han sig i närheten av busskuren för att få en glimt av det riktiga mötet. Bakom en poliskedja stod medlemmar ur Nationalsocialistiska arbetarpartiet och agiterade. Det var något helt annat med dem än De Nationella även om det fanns många likheter. De Nationella försökte anpassa sig till massan, och det var inte rätt väg att gå – skulle man få framgång måste man göra som Adolf Hitler och försöka få massan att anpassa sig till den egna politiken. Han kunde inte höra vad de sa från så långt håll men det räckte att se deras ansikten. Yngre män alla. En annan beslutsamhet. De tvivlade inte en sekund på sina ideal. Rasrenheten var i fokus, samt att de inte svamlade om kapitalet hela tiden. Han tryckte ner fimpen under sulan. Han skulle ta en kvällspromenad runt Stadsträdgården innan han gick till Staketgatan för att vänta på Violet, kanske var bankdirektör Crona hemma för att bjuda på något ur barskåpet:

Säg för jösse namn Leonard – Tack, Leonard – Så Violet kom inte med dig? – Nej, Leonard – Jag tänkte att jag skulle ta mig till Rådhuset, var Franzén bra? – Som vanligt, Leonard, mycket vältalig, många intresserade – Stig ska se att i valet, då tar vi dem, det finns en längtan efter ordning och reda, men vart sa du att Violet tog vägen? Du måste hålla ett fast öga på henne så att hon inte smiter undan. Hon flyger iväg hela tiden, än hit, än dit, vi älskar henne ändå och snart gifter ni er och då blir det annorlunda. Men om Stig kunde vara så vänlig att åtminstone veta vart hon gick? – Hon gick iväg med en kvinna, hon var sjuk tror jag – Och Violet skulle hjälpa henne eller hur? HÖR DU ÄLSKLING vår lilla filantrop! NEJ ÄLSKLING INTE FÅR HON NÅN SMITTA, DU BEHÖVER INTE OROA DIG, HON BRUKAR ALDRIG

IN TILL DEM – Hon kommer hem snart, Leonard – Det är klart hon gör, Stig, ska jag fylla på glaset? Hon kommer alltid hem, men du borde inte ha låtit henne gå.

 

*

 

Violet Crona med armen om Klara. De hade presenterat sig ordentligt, men kramperna ville inte släppa.

Du kanske borde ta dig till sjukhuset?

Klara skakade på huvudet. Hon ville skaka av sig Violet också. Hon hade en död räv runt halsen. Säkerligen var de jämnåriga men Klara kände sig som ingenting. Hon blev arg av det och det hjälpte inte mot kramperna alls.

Har du någon hemma som kan se efter dig?

Ja, sa Klara, ljög, för inte visste väl hon var Hellgren höll hus. Det enda hon visste var att hon ville lägga sig på sängen, på sidan, dra upp knäna, och vara ifred.

Jag följer dig hem, envisades Violet. Jag vill inte att du ska ramla i backen, förstår du väl.

Men, protesterade Klara.

Man sviker inte sina medsystrar.

När de gick förbi Fyran stod Hellgren där utanför och språkade med någon fyllbult. Hon kunde höra hans upphetsade röst till andra sidan Kungsgatan. Det var fortfarande nazisterna han ondgjorde sig över, var väl ute efter slagsmål. Precis när hon trodde att hon lyckats passera obemärkt hörde hon hans röst, den var mildare när den ropade hennes namn. Han sprang efter dem. Tog över från Violet, litegrann bryskt, och Klara var tvungen att förklara. Hellgren såg ändå misstänksam ut. Om det var rävboan eller doften av eau-de-cologne, eller om han skämdes och försökte skyla över.

Violet Crona, presenterade hon sig och drog handen ur den svarta handsken, och då ryckte han till, det såg ut som om han var på väg att buga, men fick än mer bråttom.

Vi får tacka så mycket då, muttrade han.

Se till att hon vilar ordentligt nu, och ta henne till läkare genast om hon blir sämre. Det är en order, ingen av dem får fara illa.

Hellgren tittade på Klara. Violet kramade om henne och viskade i hennes öra att hon måste vara rädd om sig. Jag vill träffa barnet när det är fött. Så gick hon inåt staden igen. Mot Rådhuspilen och in i allén. Klara kände hur smärtan försvann, hon kunde räta på sig igen.

Vad menade hon med dem? Jag vet inte.

Hellgren tog ett fast tag om hennes axel. Är du? Har du?

Ett barn i magen, ja, sa hon tvärt och försökte komma vidare.

Ett barn, sa Hellgren och släppte henne. Slokade en stund runt orden.

Klara började gå.

Vems barn?

Ditt förstås, sa Klara utan att titta på honom. Gick i förväg eftersom hon redan sinkats ordentligt.

Dagen efter läste hon i tidningen om Nationalsocialisternas möte på Salutorget, och det var tur att Hellgren inte gjorde det, för då hade han väl brusat upp igen. Tidningens utsände gjorde ingen stor sak av det, ett fåtal rader bara om partiets »lovligt enkla budskap« och det »vanliga skallet på demokratin och den internationella judekapitalismen«. Hon vek ihop tidningen, placerade den underst i högen, tände spisen, stekte gröt, väckte Hellgren med en strykning över hans varma, orakade kind.

 

*

 

Så såg Ingemar en mås äta upp en sparvunge. Den måste ha fallit från boet. Trädet dolde det noggrant men så blev det tid att lära sig flyga, och det gick inte på första försöket, fågelungen störtade mot marken. En mås upptäckte den lilla kroppen, dök ner och började hacka på den, omkring dem skockades fler måsar och några kråkor. Ingemar sprang in i den skränande hopen, men måsen slet itu sparvkroppen, tog det som var kvar av den i näbben och flög därifrån, som en rovfågel.

Han gick mot arbetet med ovanligt tunga steg. Såg Larsa, hälsade, och Larsa hälsade kort tillbaka. Han såg bort mot Amerikanska gungan som snart skulle slitas ur marken. Dagen gick, som alla andra dagar – sekunder utan löften om framtiden. Han såg sin spegelbild i ett skyltfönster på vägen hem och han borde ha stannat upp och sugit i sig bilden: en ung, stark man. Borde ha känt de raska stegen och livet framför sig. Men kanske hade han varit med om för mycket? Han visste inte hur han skulle få syn på sig själv på riktigt. Han ville gå till Klara, slank in på Fyran, det var ändå på vägen. Vad ville han att Klara skulle göra om han kom? Men fick han inte sakna henne, fick han inte säga det till henne? En pilsner var långt ifrån tillräcklig för att stärka honom. Han ville inte gå hem. Vart som helst men inte dit. Inte till fåtöljen, vasen, den bruna linoleummattan. Allt det invanda, som inte ens var hans, utan mammans – och pappans, men mest mammans. Det hade blivit stående. Om han fyllt rummet med sitt egna kanske han inte skulle känna sådan tomhet. Han hade ingen vana av att dricka pilsner. Det var hans pappas utväg, skulle aldrig bli hans. Han ville bara ligga intill henne, titta upp i det spruckna taket, höra henne andas. Han glömde bort Hellgren, drog bort tiden mellan dansen och nuet som en matta. Han skulle ge sig av, långt bort, men först skulle han till Klara och säga det rätt ut. Om han sa: Jag längtar efter dig, skulle det låta som kärlek.

Var det fel?

Han drack upp, reste sig, såg sig omkring i den rökiga lokalen, letade efter tecken, men ingen servitris snubblade, ingen lapp med ett meddelande föll ur någons ficka. Ingen blick som förstod, ingen uppmuntrande nickning. Kunde ingen bara titta på honom när han gick? Kunde han i baren inte le? Han behövde sträcka på sig men kröp ihop, hennes port kom närmare, ljuset gav upp, mörkret strömmade till och fyllde varje vrå i Gävle stad.

Jag kanske inte kommer tillbaka, Klara. Han klev in genom porten.

Jag ville bara säga adjö, repeterade han.

Värdinnan, fru Holmström, stack ut sitt huvud, han hade glömt bort att hon fanns. Hon luktade till sig obehöriga, och hon hade aldrig tyckt om honom. Det var som om det lyste om honom hur röd han var. Röd ut i fingertopparna.

Hon är inte hemma om han trodde det, sa hon och drog den bruna koftan tätare om kroppen. Från hennes rum kom en vass stank av kål.

Nähä, sa Ingemar. Och lade dumt till: Så sent.

Inte vet väl jag var hon håller hus, det är inte min sak att lägga mig i, fortsatte värdinnan.

Nä nä, sa Ingemar. Jag bara –

Kunde inte fortsätta. De stirrade på varandra. Han hade behövt bli välkomnad.

Han är bra stilig den där karln, sa fru Holmström då och fick ryckningar runt munnen, det blir nog ett fint barn också vad det lider.

Golvplattorna var enfärgade grå och matta. Inget snirkligt mönster att följa med blicken.

Jag ville bara – försökte Ingemar igen, fast det blev svårt att andas in luften som fanns mellan dem, och som om hon, av alla människor, skulle förstå. Kanske skulle hon det?

Sedan satte han sig, med en iskall klump i hals eller bröst, på bänken på torget mittemot. Som han gjort så många gånger tidigare och vetat att hon skulle komma hem någon gång, och att hon skulle bli glad när hon såg honom sitta där, skynda på stegen.

Var det kärlek? Att skynda på stegen. Eller att vänta, som en idiot, hur länge som helst på någon annan? Någon som ändå inte skulle bli särskilt glad av att se en. Inte längre. Mest förvånad, irriterad: Vad skulle han komma nu för och lägga sig i? Var det kärlek? Att lägga sig i, och riva upp. Nej, det var det ju inte, tänkte Ingemar, men då hade han väntat i säkert fyrtio minuter, och det var över gränsen förnedrande.

Det blir ett barn, ekade genom hans steg nerför backen.

Nazisterna stjäl svenska laster utanför Spaniens kust, och britterna tittar bort!

Den svenska regeringen gömmer sig bakom NF! De låter Spanien förblöda!

Varför ingriper de inte, det är för fan inte klokt?

Vad ska vi göra? Insamlingar? En Spanienkommitté kanske?

Ja för fan! Och så ordnar vi en demonstration. Visst gör vi det, sa Holm.

Ingemar harklade sig. Det var inte meningen att harklingen skulle pågå så länge.

Ville du säga något, Bäckström? sa Holm.

Jag tänkte bege mig dit.

Det blev tyst. Inte ens Ingemar förstod vad han sagt. Dit? Vart då?

Jag menar till Spanien. Va fan, sa Holm.

De stod med fågelholkskäftar allihop. Sedan började Holm skratta. Eken och John bytte blickar och föll in i skrattet de också. Ingemars hjärta bankade hårt under kavajjack- an som var nött längst ut på ärmarna och sprucken i fodret.

Mammas lilla pojke, skrattade Holm. Vad ska du dit och göra?

Vad tror du? sa Ingemar. Menar du allvar? sa Eken.

Det är det enda rätta, fortsatte Ingemar, försökte låta stursk men rummet vibrerade.

Oj, sa Eken.

Verner Holm vred på sig så blåjeansen gnisslade. Kanske någon skulle vilja följa med? sa Ingemar, det kändes som om han var förbannad.

Hur tänkte du då? sa John. Hur tänkte du ens ta dig dit? Jag behöver väl skrapa ihop en del pengar, sa Ingemar.

Om du menar allvar hjälper vi förstås till, sa Eken. Eller hur? Han vände sig till Holm: Det finns väl en stödfond i Stockholm också?

Ja, fast SAC har precis gått ut med en rekommendation om att inte åka, mumlade Holm, men ingen lyssnade på honom.

Jag är ju ung och frisk, fortsatte Ingemar. Kan man göra nåt ska man väl det? För varje ord var det som om han klev längre och längre bort från sig själv, tills han stod i dörröppningen och stirrade på den unge mannen som pratade på, eftersom ingen annan sa något. Om det känns viktigt ordnar det sig på något sätt, oavsett Stockholm och pengarna. Fascisterna ska inte vinna. Det är det enda som betyder något.

Jo, javisst, sa Eken. Det blev tyst igen. Tills John sa:

Förbannade jävla fascistsvin. Skjut några åt mig också när du kommer dit.

Ingemar nickade och de flinade mot varandra. John dunkade Ingemar i ryggen. Eken rev sig i håret, skakade på huvudet, men log och såg stolt ut. Holm sa inget. Bara gnisslade.

 

*

 

Den tjugonde september var Klara och Hellgren bara ett i mängden av par som gick armkrok till vallokalen i strålande solsken. Kvinnorna hade haft rösträtt i femton år, de flesta tycktes ändå rösta som sina karlar, det sa Sara på fabriken i varje fall. Klara tyckte det var svårt. Hon visste att Ingemar inte röstade alls, han och de andra syndikalisterna var emot det, menade att folket skulle fatta beslut underifrån och gemensamt. Men till och med i Spanien hade syndikalisterna röstat, för att inte högern och fascisterna skulle få makten. Och hur gick det då? kunde hon höra Ingemar. Men först gick det ju bra, svarade hon. Och det gick väl inte att lägga länder som karbonpapper över varandra? Anders Hellgren i sin cheviotkostym gick ovanligt rakryggad – som så många andra män. Så, de tyckte de hade makt nu. De tyckte de levde i en demokrati. Men om det nu var så att alla fick vara med och bestämma, varför hade Hellgren varken bostad eller arbete? Och varför var det en synd att bära på ett barn om man inte hade ring på fingret? Hon tänkte tillbaka på Elise Jensens förstamajtal. Klaras barn hade väl också med politiken att göra?

Hon var glad att Ingemar inte hörde hennes tankar. Det var verkligen en fin sensommardag och det var skönt att gå där med Hellgren som blev förbannad på samhället på mindre komplicerade grunder än Ingemar. Hon hade läst parollerna högt för Hellgren medan han knöt slipsen. Högerns löd: Fria människor i ett fritt Sverige, Folkpartiets: Bort med varje tendens till diktatursträvanden, och Socialdemokraternas: Framtidsfolket röstar på Arbetarpartiet. Det lät ju fint och bra alltihop. Fria framtidsmänniskor. Men orden räckte ju inte. Hellgren röstade på Socialdemokraterna. Han kunde ha struntat i det lika gärna, det hade han gjort förra valet, men nu, sa han och såg menande på hennes mage, hade han ett ansvar. Skuggan i blicken fanns inte där. Den kom och gick. Hon höll i honom lite hårdare när de kom fram och medlemmar ur De Nationella stod utanför vallokalen. Hellgren rättade till sin slips. Tittade inte ens på dem. Hon visste inte om det gjorde henne stolt eller besviken.

Hon undrade vad Violet röstade på och om hon skulle träffa på henne igen. Framme vid valurnan hade hon ännu inte bestämt sig. Vilka var inte fascister? tänkte hon. Vilka skulle göra så att tillvaron blev rättvis och bra, för alla? Det där alla fanns inte riktigt, eftersom alla inte skulle hålla med om vad som var rättvisa eller vad som var gott. Hon visste att kön växte bakom henne. Hellgren var klar för länge sedan och hon måste skynda sig så att han inte gick ut och hamnade i bråk. Det krampade i magen igen, och hon var tvungen att böja sig framåt. Hon hörde harklingar bakom sig, viskningar… Om hon inte röstade, tänkte hon, var det Ingemars värld hon valde, om hon röstade måste hon välja för sitt barn.

Socialdemokraterna vann stort, och De Nationella gick bakåt, likaså Nationalsocialistiska arbetarpartiet.

Du ser, du behöver inte klå dem, de är redan slagna, sa Klara till Hellgren när de låg bredvid varandra i den smala sängen, de måste känna den andres kropp.

Men de finns och det är illa nog, svarade Hellgren och hon kände hans stånd mot låret.

På kvällen den tjugofjärde september lägrade sig ett ovanligt mörker över Gävle. De gatlyktor som fortfarande brann täcktes av blått papper och på Drottninggatan var den elektriska belysningen liksom alla skyltfönster släckta. Spårvagnar och bilar körde med avskärmade ljus. Det var lördag och korvgubbarna stod kvar en stund i det blå ljuset. De såg ansikten kika fram bakom rullgardiner, spanande mot stjärnhimlen. En grupp människor samlades på Nygatan och gick mot Kungsbäck och kasernerna. Sirenen ljöd prick klockan elva. Rekryterna klädde sig och skyndade ut, tog skydd i skogspartiet, riktade luftvärnskanonerna och strålkastarna mot himlen. De fyra ljusknippena upptäckte snart silverfågeln, ett efter ett skildes ljusstrålarna åt, fler silverfåglar uppenbarade sig. Luftkanonerna smattrade och fåglarna, som försökte undkomma ljuset, kastade ner sina raketer. En bombflottilj på arton maskiner, föregångna av tre jagare, attackerade hamnområdet på låg höjd, gasbomber över Gevalias rosteri. Gasbomber över Gammelbron och en sprängbomb över Nynäs. Manufakturfabriken i Strömsbro var under anfall och bolaget försökte skydda byggnaden med en dimbildningsmaskin. Tät dimma över nejden. Spärrade vägar. Brandkårssirener. Efter en timme var flyganfallet över, militärerna åter i sina sängar, ambulanserna vände hem till garagen, övningen avslutad. Några barn grät länge och hade natten igenom svårt att skilja dröm från verklighet. De var rädda. Och somnade.

Klara läste i Arbetarbladet att släckningen över Gävle varit lyckad men att kvicksilverlamporna i hamnen synts på sex mils avstånd vilket förstås var olyckligt i händelse av ett riktigt anfall. I Cordoba hade striderna pågått i fyra dagar. I Toledo var en av landets största vapenfabriker i rebellernas händer, men kvinnor och barn var äntligen befriade från källarfängelserna i stadens fästning. Klara följde texten i tidningen med fingret så att fingertoppen blev svart på henne. Hon läste att flera av kvinnorna – de hade suttit instängda i två månader – blivit galna. Hon ville säga det till Hellgren. Han stod med kepsen i handen och var på väg att gå men han ville inte sätta den på sig.

Ska du inte iväg? frågade han. Jag ska läsa färdigt det här först. Vi kunde ta sällskap, sa Hellgren. Men jag måste inte gå riktigt än.

Vi ses i kväll då. Han gick till fumlig attack med en kyss som hon avvärjde.

Ja ja, sa hon. Lycka till nu då.

Han grymtade och himlade med ögonen.

Hon och barnet läste tillsammans. De läste allt som handlade om Spanien. Läste att välbeställda svenskar lämnat Spanien i panik.

Du må komma ut snart, så jag slipper känna mig så ensam, viskade Klara.

Vid fabrikerna på Brynäs stod Hellgren i kö, som han hade gjort varje morgon i flera månader nu. De stod där i grupper med sina kepsar och visste inte om de skulle räta på eller kröka ryggarna, vilket som tjänade dem bäst. I dag var det Matsons läderfabrik. I förrgår Läkerolfabriken. Hon tänkte på honom när hon gick till Makaronifabriken. Hon ville tänka att hon hade haft tur.

Arbetsdagen gick lika långsamt som den brukade men när hon tog av sig skyddsrocken och hårnätet och småpratade med Sara och Astrid i omklädningsrummet kändes det som om det nyss varit morgon och de stått där för att byta om. Efter arbetet gick hon och barnet förbi Café Norden och läste andra tidningar än Arbetarbladet. I Göteborgs handelstidning frågades det om Spanien måste välja mellan svart eller röd terror. På Svenska Dagbladets första sida var rubrikerna hårt svarta: Fasansfullt rött skräckvälde i Barcelona. Regeringsseger i Spanien liktydig med att anarkisterna taga makten.

Noninterventionspakten kritiserades men förbudet av vapenleverans från Sverige till Spanien försvarades av Sandler: Bitter erfarenhet har givit den lärdomen att fredens sak gagnas bäst om varje folk självt får hjälpa sig fram – om så behövs på det självförvållade lidandets smärtsamma väg. Schweiz lyftes fram som en förebild eftersom man där förbjudit insamlingar för Spanien. Klara smekte magen och fnös. Och barnet därinne fnös med henne. Ett tjugotal hus i Bilbao låg i ruiner. Sextio kvinnor hade spärrats in i ett kloster.

När de kom hem satt Hellgren vid bordet med ansiktet i händerna. Hon behövde inte fråga.

Hur ska det gå, Klara? sa han. Hur ska vi klara oss?

Det finns de som har det värre, svarade hon och började skala morötterna hon köpt på torget. Hela kvällen skulle han röra sig som ett djur i en bur och hon skulle till slut säga åt honom att gå ut. Hon visste vart han gick, och att inget skulle bli bättre av det, men det enda hon ville var att få vara ensam med barnet och läsa ifred. Hotet mot Madrid blev allt mer överhängande och det fanns kvinnor med i kampen mot rebellerna. De bar småblommiga klänningar och gevär över axeln.

Kriget fanns bakom kullarna och den spruckna jorden sträckte sig mot bergen och varje morgon klockan nio kom getterna och fåren med små klingande klockor om halsarna, och sedan kom lastbilarna fyllda med apelsiner, och kvinnorna var på väg till floden för att tvätta och vid dagens slut kom åsnorna och oxarna ner till floden för att dricka. Medan kriget mullrade bakom kullarna och jorden inte kunde bryta omfamningen om bergen, och djuren kunde inte skiljas från jorden och floden, och kvinnorna kunde inte skiljas från sina liv.

När Hellgren kom hem efter några pilsner satt hon fortfarande uppe, han strök sin hand över hennes rygg, kysste henne i nacken.

Du borde inte läsa så mycket, sa han. Det blir förvridet i huvudet på dig.

Han sluddrade. Klädde av sig. Stod framför henne naken. Kom och lägg dig nu.

Jag kommer snart, sa Klara. Orden suddades ut framför henne, ögonlocken ville sjunka, men hon måste kämpa emot en liten stund till.

 

*

 

Neptuns döttrar kom in från regnet med sina korgar. Det var svårt att säga om det hände nu eller om det var för länge sedan de stod där i sina våta förkläden. De såg sorgsna ut, tills de upptäckte att det fanns en gäst – en ung man vid namn Ingemar som de visste inte bråkade, inte kräktes på golvet, inte nöp dem i stjärten när de passerade.

Fröken Rost ställde en kopp på hans bord och log spetsigt: Hösten är här nu, sa hon.

De tittade båda ut genom fönstret. Måsarna svajade på himlen och löven sprätte loss från träden. Vinden gjorde vågor på vattnet, slog hårt ner regnet på taket på Joel Hägglunds hus. Joel med sitt ärrade ansikte, näsvinge tunn som papper. Han hade förändrats. I rummet på Västerlånggatan i Stockholm dit han åkt för behandling för sin tuberkulos.

Har du någonsin varit i Stockholm, Ingemar?

Så hade hon frågat, Klara. De hade grälat, men det förstod han egentligen först efteråt. Det var innan de cyklade ut till Sätraåsen och dansen. Sommaren var inte vidare varm än, inte som de längtat efter (och trott att de kunde spara värmen inom sig för att plocka fram när hösten kom). Klara pratade om familj, hon gjorde det med undertoner: de skulle ha det som alla andra och det stod Ingemar inte ut med.

Du förstår, Klara, hade Ingemar sagt, när man sett så mycket som jag, då vet man hur viktigt det är att –

Hon avbröt honom med ett litet, hårt skratt.

Och vad har du sett, Ingemar? skrattade hon. Och sedan kom det: Har du någonsin varit utanför Gävle ens? Har du varit i Stockholm? Som Joe Hill?

Jo, hon drog in honom, Joel. Fast han rest till Stockholm för en livsviktig operation och kommit tillbaka med ett annat ansikte. Dragit sig undan, klen och sjuklig – suttit i rummet och spelat fiol, fäst stråken i bandaget, hela underarmen inlindad. Ingemar skulle ha tyckt om att se ett annat ansikte i spegeln än sitt eget.

Det var i juni de grälat, han och Klara. Så nära i tiden och samtidigt hopplöst avlägset. Gick inte att kasta ut fiskespöt och dra den dagen tillbaka. Linan skulle fastna i ett träd, och trädets löv var inte längre gröna, satt snart inte ens kvar. Dörren in till sommarteatern på Södra Kungsgatan var förseglad, återigen en del av planket. De hade skrattat därinne under det randiga seglet, men det skrattet gick inte heller att fiska upp och slå in som present och ge tillbaka till Klara.

Jag måste veta vad vi håller på att bygga, Ingemar, om det är stadigt och om det är för framtiden.

Varför måste du veta det?

För att jag inte är som du, Ingemar, jag kan inte bara ge mig av.

Du kan göra vad du vill!

De orden var också en present men hon tog inte emot dem så, istället skrattade hon till så där hårt igen.

Förresten går det väl inte att veta, fortsatte han – det går väl aldrig att veta nåt om framtiden.

Hon var så fin i sin sommarklänning och sin sjal och hon orkade inte bråka, sa hon, tog honom under armen. Men hon hade trots allt dragit in Joel. Jämfört dem. Med vilja. Och det ena ledde till det andra. Från Sätraåsen till Västerlånggatan 10 och sedan med tåget till Göteborg och en Atlantångare.

Påtår?

Han märkte inte ens att han druckit ur.

Hur skulle livet egentligen vara? Han ville fråga fröken Rost men skakade på huvudet.

Det är bra tack, sa han. Tidningen låg oläst framför honom. Han och Klara hade gått på biografer, kaféer och föreläsningar. De gick på nyinvigningen av Furuviksparken och såg elefanten Taku. Eller, de såg inte elefanten eftersom det var fullt av folk som trängdes framför inhägnaden, men den ingick ändå i deras gemensamma minnen. (Och de såg en bild av den i tidningen, Klara tyckte att den såg ledsen ut.) De hade hållit varandra i handen, skrattat och kyssts, också efter grälen. De hade kallats för ett kärlekspar av andra som

sett dem tillsammans.

Men vi kanske bara är kamrater, försökte Ingemar säga till Larsa efter att de blivit sedda tillsammans både på Röda kvarn och på Södra Caféet.

Du såg förtjust ut i varje fall, hade Larsa svarat. Ingemar hade inte alls rodnat, fast Larsa påstått det.

De fyllde sin tid till bristningsgränsen. Nästan varje kväll i veckan och varje ledig söndag. Hur trötta de än var så sågs de. Efter arbetet. Efter Ingemars besök på Neptuns eller lokalen (ingen av dessa platser var för kvinnor). De avtalade inget, det blev bara så att han stod utanför hennes dörr. Innan grälet om Joe Hill och framtiden hade Klara undrat om de inte kunde stanna hemma för hon kände sig trött. Hon sa något om förmannen på fabriken, att han varit svår mot henne.

Det är väl alla förmän, sa Ingemar. Men jag vill nog inte ändå, sa Klara.

Är du tokig, sa Ingemar. Ska vi sitta hemma en lördags- kväll när det är sommar och vackert väder? Du blir pigg bara du kommer ut.

Och det var kanske därifrån grälet startat? Om det nu ens var ett gräl. Han ville fiska upp det, fortsätta dra i linan.

Han hade inte varit i Stockholm, men han hade sett mer av Gävle än de flesta. Han hade sett ballongfärder över Gavleån, och badhuset där Joel arbetat. Han hade sett staden i många skepnader. Sett det nya bli gammalt och det gamla bli nytt. Glänsande fasader, som inget betydde. Inget i jämförelse med vad en ny stad skulle kunna vara. Han mindes att hon satt upp håret med nålar. Hon hade inte suckat eller varit ledsen. Bara lat. Så som människor kan bli och inte förstår att det är livsfarligt. Hon bytte klänning också, till en i mer färg, och han såg hennes kropp och tänkte att han tyckte om den. Såg hennes bröst och mindes hur de kändes i händerna. Hon drog på sig blanka strumpor och han såg underbyxorna och tänkte på vad som fanns därunder. Allt som fanns därunder, djupt därinne. Hon satte parfymdroppar bakom öronen. Sedan gick de ut i den ljumma sommarkvällen.

Han hade sagt:

Allt vi har är sommar, Klara.

Och visst skrattade hon mjukt då? Så grälet kanske började senare? Fast det var ju inget gräl. De hade pratat om Joel och en framtid som var omöjlig att säga något om och sedan hade hon dansat iväg och när hon kom tillbaka, svettig, glad och röd i ansiktet, ville han inte ha henne längre.

Det tänkte han på när han satt på Neptuns och inte ville gå hem. Hon hade gått över till fiendesidan. Hellgrensidan. Han var uppvuxen med Hellgren och de andra bråkstakarna – hade sett dem i ögonvrån både på skolgården och i staden. Smilfinkarna. Som gillade att visa knytnävarna men aldrig skulle åka till Spanien och slåss för något som var på riktigt. De häcklade andra och slängde med sina luggar. De hade farsor, som Hellgrens, som glott på små- flickor men inte kunde få fängelse för det eftersom de inget gjort. Kristina Larsdotter hade berättat det. De kom inte till hennes begravning, Hellgren och hans farsa, fast de var släkt med henne.

Klara borde ha varit mer tacksam över honom. Han hade ansträngt sig. Hade kunnat hålla käften, men när de gått tillsammans framkallade varje plats ett särskilt minne:

Vet du, Klara, att just här…

För henne, bara för henne, hade han målat fram staden så som den varit – som han mindes den! – och det märktes att hon tyckt om det. Hon sa inte som mamman: Berätta mer, Ingemar! men det syntes på hennes ansikte. Leendet. Hon hade verkligen gillat honom.

Han reste sig, betalade, sa adjö, drog upp kragen, öppna- de dörren, ut i vindarna. När han gick förbi Hamntorget såg han framför sig, nej han kom ihåg! när pappan stått där som ung man – det var många år sedan, innan Ingemar föddes. Han mindes att de samlats där, att det var oro i gruppen, och pappan spottade efter strejkbrytarna. Stuveribolagen ville sänka lönerna med tjugo procent och fackföreningarna hade samlat till möte. De fick tillåtelse att demonstrera på villkor att de varken sjöng eller ropade slagord. Ingemar kom ihåg en röst höja sig ur massan: För socialismen! Flera stämde i. De började sjunga fast de inte fick. De var kostymklädda och förbannade. De gick mot Islandsplan, samlade arbetare efter vägen, neråt ån igen – mot Rådhuset och de styrande – men vid ån hade poliser spärrat av. Demonstranterna tryckte sig envist framåt, polishästarna stegrade sig, sablar lyftes, kroppar trycktes fast vid broräcket och paniken spred sig.

Hans Bäckström var en av dem som satt fast, intryckt mot kanten, mellangärdet mot räcket, hans kropp lyftes uppåt. Han var inte ensam om att skrika. Rekryter anlände och ställde upp sig vid brofästet. Fyratusen arbetare fortsatte framåt på Kungsgatan. Det började regna, oväntat, ingen hade haft tid att uppmärksamma hur molnen skockades. Vid Gavleåns broar stod unga militärer, arton-nittonåringar, med gevär riktade mot folkmassan. Människor slog omkring sig, ett tjugotal greps och fördes bort. Många dröjde kvar, det hördes skott men ingen blev skadad. Folkhopen skingra- des. De sista släntrade hem i gryningen, det var först när de kom hem som nederlaget skulle kännas ordentligt. Pappan var en av dem som blev kvar, gänglig, svartklädd, chockad, han drev omkring i staden. Pappan, mindes Ingemar, var en av dem som kom sist hem.

 

*

 

De sa att det var en arbetsplatsolycka men det kunde ha varit vad som helst. En död pappa är en död pappa. Nöden – som plötsligt blev påtaglig – måste bekämpas med gott humör och Catarina Hägglund behövde inte ta i från fotknölarna. Hon hade sett kvinnor bryta ihop och bli tokiga när döden och fattigdomen drabbade dem och därför gick hon ut på Nedre Bergsgatan dagen efter att hon fått beskedet, tittade upp mot himlen och sa rätt till Gud att hon skulle fortsätta tro på honom, han menade inget illa, mörkret och ljuset, sa hon, slingrar sina armar om varandra, kan inte leva utan varann. Ju mörkare mörkret blir, desto starkare måste ljuset lysa. Hon pratade fort så att Gud inte skulle avbryta när hon behövde trösta sig själv, och när hon pratat färdigt skickade Gud ut lyktgubbarna för att tända gaslyktorna. Hon gick in till barnen och kramade om dem – en efter en.

Eftersom mammor får planeterna att fortsätta sin bana runt solen måste de leva för evigt. Mammor har den makten, fast de inte alltid begriper det. När maken inte vaknade ur narkosen var Catarina tvungen att få tillvaron att fungera. Medan Ingemars pappa, många år senare, var den som fort- satte leva och försökte ta hand om sin ende son. Där skilde de sig åt, Joel och han. Ensambarnet mot syskonskaran, och en pappa som fortsatte finnas. Med sin vaga kärlek som jämt frågade om tillåtelse och obekvämt tog plats. Ja men bara ös den över mig, hade väl Ingemar behövt säga, men han var nästan vuxen och hade fått en rejäl portion kärlek av mamman att stå sig på. Om kvällarna blev saknaden besvärlig men då fokuserade han på vasen i fönstret, den blå lasyren och mönstret som fortsatte ut i tapeten, snirkliga varv i rummet, lindade sig kring sängbenen, upp längs stommen, genom madrassen, in i huvudet på honom, där det snirklade sig vidare i cirklar in i sömnen och drömmarna. Mammor ska vara eviga och levnadsglada nav att hämta sitt eget liv ifrån. Gå längre och längre bort, återvända, samla kraft, gå i allt vidare cirklar – hela tiden detta fyrljus i mitten.

Eivor Bäckström dog av kräfta i magen och golvet rycktes bort under Ingemars fötter. Han stod på avgrunden och kunde känna oändligheten i det svarta hålet under honom, det var bara att följa med ner i det, men han stod kvar. Han fick inte tappa vasen och mönstret med blicken. Han väntade på att mamman skulle ropa på honom – så att han äntligen skulle få ta sig över avgrunden – men det var pappan som kom och lyfte honom därifrån. Bäddade ner honom i sängen, torkade tårarna, fast han själv inte märkte att han grät. Kysste Ingemar på pannan med sin breda mun, som Ingemar förväntat sig skulle vara strävare, men den var mjuk och blöt, precis som mammans.

Ös kärlek över mig, hade Ingemar behövt ropa när pappan vägde på tröskeln, för att sedan söka sig ut till den runda mässingskylten med ordet ÖL-SERVERiNG, fick sin trefjärdedelspilsner, väntade, köpte en till. Kväll efter kväll. Ingemar vande sig vid att höra pappan komma insmygande vid tolvslaget, så natten när han inte kom låg Ingemar vaken, väntade – det var dagen efter hans sextonde födelsedag. Som vanligt när han fyllde år hade han tänkt på Joe Hill och det perforerade papperet ovanpå hans hjärta. Fyra hål i bröstet. Hur det kändes att bli skjuten. Han hade gått på Salt Lake Citys vita, räta gator. Snöstaden liknade Gävle men i Salt Lake City var det högre upp till himlen. Han hade, långt in i drömmen, letat efter fängelsegården men inte vågat fråga om vägen dit. Först den tredje dagen förstod han att pappan inte skulle komma tillbaka. Det skulle bli skönt att slippa tröskelvägandet, slippa ligga i en inandning och låtsas sova till dess att han hörde dörren slå igen. Det var inget konstigt att pappor försvann, det hände hela tiden. Säkert fanns en uppsamlingsplats för borttappade pappor, där satt de och molteg, förbjudna att ställa frågor och trösta varandra. De bara harklade sig och någon sa att jo men, hans barn var vuxna snart så inte behövdes han. De harklade sig så hårt att det lät som om de skulle kvävas. Ingemar letade inte. Han hade sitt arbete, och framtiden, hade Eivors kärlek i ett sirligt mönster under huden, en dold tatuering.

Och snart nog hade han Klara också. Den kvällen i Godtemplarnas trädgård. Dr Marthelli roade publiken med suggestioner: dansande sopkvastar och osynliga bastubor. De bytte blickar, några ord, han hade försökt se ut som om han inte alls roades av det som hände på scenen. Efteråt följde han henne till dörren, det var bara några kvarter upp, förbi macken, han hade sagt – fast det inte stämde – att det ändå var på vägen. Nej förresten, de tog en omväg, eftersom kvällen var varm.

Han mindes allting. Hennes blå kofta och den ljusa himlen. Han pratade på, och hon hade frågat om han var nervös. För att bevisa att han inte var det tog han hennes hand… hon sa att hans hand var iskall. Nej! Det var andra gången de sågs som han tog hennes hand, första gången tog de bara en omväg. Tredje gången kysstes de. Fjärde gången följde han med henne upp, trappan knakade och dörren gnisslade och Klara var rädd, men inte skräckslagen, att fru Holmström skulle höra. I Klaras rum fanns inga historier för honom att berätta. Där fanns hennes liv, som han inte visste något om. Det tycktes enklare att kyssas, och kyssas, och fortsätta kyssas. Ingen annan förstod att det var en omväg han tog, Ingemar, när han återigen gick förbi Joel Hägglunds hus. Han kunde höra den muntra väckelsemusiken där inifrån, den fyllde hela huset. Efter att Joels pappa dött tystnade Gud och musiken och mamman införskaffade en åbäkig grön mangel som försågs med prisuppgifter på en plåtskylt. När Ingemar gick längs ån kunde han se kvinnorna som tvättade vid klappbryggorna. De hängde upp tvätten på långa linor kors och tvärs över staden och kom sedan till Nedre Bergsgatan för att mangla. Catarina och barnen turades om att veva och det blev en liten inkomst.

När han klev över tröskeln till rummet på Arbetshusgatan gick det som en vindil genom bröstet på honom, för han såg Hellgren lägga sig över Klara i sängen, där hon legat under honom, och han hörde henne viska: Ös kärlek över mig. Sedan begravde han ansiktet i hennes mjuka hår – så som alla hår var mjuka, vad var det för särskilt med just hennes hår.

Vinter smög sig in i vindarna och dimman i gryningen var överväldigande. Ingemar gick till arbetet, till Neptuns, hem. Anarkisterna gjorde en offensiv mot Cordoba. Han gick till arbetet, förbi Joe Hills port, ibland extra långa omvägar förbi Klaras hus. Invånare flydde efter en flygräd över Cerro Muriano. Unga pojkar på fotografier med gevär längre än de själva, allvarliga blickar, unga kvinnor också.

Den fjärde oktober, natten mot söndagen, kom stormen. En lastvagn välte ner i Gavleån och flera träd knäcktes, belysningsnätet brast. På förmiddagen började det snöa, vindstyrkan låg på tjugosju sekundmeter, havet stod så högt att bara två av de väntande fartygen tog sig i hamn. Fiskare fick sina skötar förstörda. Stormen slet de sista envisa bladen från träden. Från en dag till en annan hade röda löv blivit bruna, låg framför Ingemar med skarpt silvervita kanter. Tunna vita vingar slog ut från människornas kroppar.

Ingemar ville inte tänka att de var lika nära döden som livet. Han stod i hamnen och blåste nästan omkull. Ville att människorna skulle vara närmast livet hela tiden. Sluta vara så bleka och invirade i sig själva. Han hade tänkt att de inte var främlingar, men blev osäker. För varje dag som gick och Ingemar begav sig till Alderholmen istället för till Spanien kände han det som ett svek. Försökte diskutera med kamraterna på Skeppargatan, väntade på att John skulle säga: Ingemar, låt oss åka! Men John bara pratade om våldet, frossade i detaljer, fantiserade om hur de skulle dö, de jävlarna.

Du vet, sa han, att borgare blöder mindre, det blir inte lika svinigt, och fascister blöder knappt alls.

På ett sätt, tänkte Ingemar, visste han väl det, John, eftersom han jämt var i slagsmål, sniffade upp nazistsympatisörer som hundar sniffade i andra hundars bakdelar, på ett annat sätt visste han väl ingenting.

När Ingemar var på väg hemåt, knöt halsduken och min- des mammans händer – ordentlig knut…drog lite för hårt

– då kom John efter, tog honom i armen: Kan vi ta sällskap en bit?

Han var huvudet högre. Harklade sig:

Du vet, jag skulle gärna hänga med dig till Spanien, men. Han flackade med blicken, fortsatte:

Jag blev ju nästan ihjälslagen förra året. Jag minns det, sa Ingemar.

Hade det inte varit för Holm –

Jag vet. Han gick emellan. Det var bra gjort av Holm. Men struntsamma. Jag lovade morsan…

Jag vet, sa Ingemar igen. Du lovade henne att inte dö.

Dagar gick och Ingemar väntade och väntade. Tittade efter Larsa som kånkade lådor och drömde om att kunna ge sina barn det han själv inte fått. Han tittade efter Klara. Såg henne ibland, så som det är i en stad. Hade sett henne i sommarklänning i augusti, och med sjal om axlarna i september. I oktober knöt hon sjalen om bröstet och i november gick hon hukande – vindarna drog i hennes hår – han tänkte att när våren kommer och kriget är över då ska du fara till Spanien och värma dig. Han var på väg mot henne, de skulle mötas om ingen av dem avvek, hon tittade ner i vägen, hade inte sett honom än, men då kom den jävla Hellgren spring- ande, rätt över Kungsgatan. Han ropade på henne och hon stannade, väntade in honom. Det var omöjligt att minnas sommaren längre, Ingemar gick över till andra sidan, han var osynlig, Hellgren och Klara stod i slottsbacken, vända mot varandra, det var något annorlunda med henne. Han såg den runda magen och ryckte till, det kändes som om han skulle fara i backen. Han ville springa fram och rycka bort henne från det som hon var i. Hellgren och allt det andra.

Var det kärlek? Att vilja rycka bort en människa från någon annan.

Han skyndade in på en tvärgata så att deras blickar inte skulle mötas.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Facket menar att GRT brutit mot sammanlagt sex olika paragrafer i uppsägningen av Erik Helgeson. Foto: Vendela Engström

Hamnfacket stämmer arbets­köparen efter uppsägning av Helgeson

Striden om den sparkade vice ordföranden i Hamnarbetarförbundet, Erik Helgeson, går vidare. Nu stämmer facket arbetsköparen GRT i Arbetsdomstolen med skadeståndskrav på nästan 1,8 miljoner kronor.

– Ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig som jag har sett på länge, säger Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler i ett uttalande.

Det var i februari tidigare i år som Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson sparkades från jobbet vid Roro-terminalen i Göteborgs hamn. Det med hänvisning till att han skulle vara en ”säkerhetsrisk” i samband med blockaden av israeliskt krigsmaterial. Något varken polisen eller Justitiekanslern, JK, höll med om.

Under torsdagsmorgonen lämnade Hamnarbetarförbundet in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen, AD, där de yrkar på att uppsägningen ska ogiltigförklaras. Facket kräver även skadestånd på drygt 1,7 miljoner kronor.

Frederick Batzler är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud
Frederick Batzler. Foto: Vendela Engström

– Detta är ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig röst och försvaga den fackliga organisationen som jag har sett på länge. Erik Helgeson har blivit måltavla på grund av sitt fackliga engagemang för fackets medlemmar och sin centrala roll i hamnarbetarförbundet. GRT:s agerande är ett försök att skrämma och underminera det fackliga arbetet, säger Frederick Batzler i samband med att stämningen skickades in.

Hamnarbetarförbundet skriver i sin stämningsansökan att arbetsköparen brutit mot sammanlagt sex paragrafer i förtroendemannalagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd.

För det kräver de nu skadestånd på sammanlagt 1,77 miljoner kronor. Dels till facket men också 880 000 kronor till Erik Helgeson. Något tidningen Arbetsvärlden var först att rapportera om.

När AD väntas ta upp stämningen är ännu oklart.

Publicerad
2 weeks sedan
Nyheter från TJ är en ny satirvinjett i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery/ TT, Jessica Gow / TT , Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Regeringen vill införa kränknings­kanon för tjänstemän

Nyheter från TJ Tidöregeringen tänker inte stanna vid att bara göra det kriminellt att förolämpa tjänstemän. Nu planeras en nationell kanon som ska göra det lättare för befattningshavare i offentlig tjänst att känna igen systemhotande förolämpningar från allmänhetens sida. TJ har fått ta del av ett första utkast.

Som Arbetaren och andra medier rapporterat om blir det från den 2 juli i år åter kriminellt att skymfa tjänstemän i Sverige. Fram till 1976 rådde en gammal lag mot denna specifika form av förolämpning – men det året slopade mjukismajoriteten i DDR-Sveriges riksdag Brottsbalkens förbud gällande ”missfirmelse mot tjänsteman”.

1987 avskaffades även det särskilda förbudet mot ”missfirmelse mot krigsman”. Tjänstemän och krigsmän har därefter bara kunnat luta sig mot de allmänna straffrättsliga bestämmelserna om förolämpning, vilket gjort att de kunnat behandlas nästan som vilka människor som helst.

Med den nya lagen om ”förolämpning mot tjänsteman” är det slut med det – samhällsfientliga verbala illgärningsmän kommer från mitten av sommaren åter att få smaka lagens långa arm.

Nationell kanon

Under de gångna decennierna av förolämpningsanarki verkar dock många systemhotande smädelser ha fallit i glömska. Tjänstemännen löper helt enkelt risk att inte känna igen en förolämpning när de hör en. Därför föreslår Tidöpartierna nu att det införs en nationell kanon rörande tjänstemannakränkningar.

– Verbala angrepp på befattningshavare är en splittrande kraft i ett samhälle. Mycket av de kunskaper om bitande förolämpningar som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika givna. Det finns ett starkt behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, säger Misse Gurlasson, statssekreterare hos ecklesiastikminister Berlina Svärdsliljekust, när TJ kontaktar regeringskansliet för en kommentar om kanonplanerna.

En kommitté med uppdraget att ta fram ett förslag till kränkningskanon har redan inrättats under ledning av Lars Brädgårdh, professor i det förgångna i Amerika. TJ har fått ta del av Brädgårdhs första utkast. Det innehåller en systematisering av de genom historien vanligast förekommande typerna av tjänstemannaförolämpningar, som Brädgårdhs team sammanställt i olika tematiska kategorier.

 – Vi ser att kränkningarna följer ett i grunden likartat mönster, nästan oberoende av tid och rum, säger Lars Brädgårdh. Han ger några exempel ur det påbörjade kanonförslaget.

– På 1880-talet kunde man från de lägst stående delinkventerna ofta höra skymfer som ”Konstapeln är, med förlov sagt, ett redigt oborstat jordpäron”, en på den tiden mycket nedsättande smädelse.

Polis, polis, potatisgris

Under 1900-talet förenklades samma utrop till den nästan förföriskt enkla frasen ”Polis, polis, potatisgris”. I dag står ordningspoliser frågande inför nutida motsvarigheter som ”Ayna, jag svär på Gud, du är en osnittad pommes, jao”. Men det är i grunden helt samma förolämpning, bara det att vi förlorat förmågan att känna igen den.

Lars Brädgårdh fortsätter:

– Man kan säga att vi ger vårt bidrag till att värna tjänstemännens livsluft från verbala föroreningar. Det blir en sorts luftvärnskanon.

Regeringens proposition om en kanon för tjänstemannakränkningar förväntas presenteras under kyndelsmässodagen nästa år.

Några utdrag ur förslaget till nationell kränkningskanon:

Kategori 15: Negativa anspelningar på socialtjänsthandläggares civilstånd och amorösa preferenser

”Det är allom bekant att kommandoran haver knutit hymens band med sina dagars upphov.”

(Yttrat av Bös-Henny i Backen. Upptecknat på fattighuset i Seglora socken, 1875.)

”Motherfucker.”

(Yttrat av Kenneth L. Upptecknat på socialkontoret i Huddinge centrum, 1973.)

 ”Jag vet du är mofo, du behöver inte flexa det.”

(Yttrat av Minou A. Upptecknat på Råd & stöd i Östhammar, 2024.)

Kategori 19: Vandelssmädelser riktade mot tjänstemän inom skatteuppbördsväsendet

”Fogden är själv alla skabbhalsars och pickelhäringars överman, änna.”

(Yttrat av Jonas B. Upptecknat på mantalskontoret i Göteborg, 1898.)

”Du är så jävla röten.”

(Yttrat av Britta M. Upptecknat på skattekontoret i Lidköping, 1971.)

 ”Femton lax? Det kunde du ha sagt innan du ghostade mig i tolv veckor, smuts.”

(Yttrat av Wilma Z. Upptecknat i Skatteupplysningens centrala samtalslogg, 2025.)

Kategori 24: Rektalt orienterad förolämpning av skolpersonal

”Magistern kan taga sin ynkeliga griffel och stoppa upp den där ryggen byter namn.”

(Yttrat av Karl E. Upptecknat på Linköpings högre allmänna läroverk, 1869.)

”Ta dig i häcken, Ljungberg.”

(Yttrat av Eva-Lena V. Upptecknat på Lundaskolan i Jordbro, 1971.)

 ”Och om jag inte vill få in det i skallen då? Du kanske kan få in det i din bussy?”

(Yttrat av Liam A. Upptecknat på Spånga gymnasium, 2023.)

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Amalthea Frantz är Arbetarens chefredaktör. Foto: Vendela Engström

Amalthea Frantz:
Svenskt Närings­livs mål med hamnstriden

Allt som begränsar anställdas möjligheter att påverka sina jobb leder till sämre villkor för alla, oavsett fackförening. Detta borde vara en självklarhet. Men LO och Socialdemokraterna har, tillsammans med Svenskt Näringsliv, öppnat för just det. Nu är de stora facken tysta. Medan näringslivet går ut hårt i hamnkonflikten.

Konflikten i svenska hamnar fortsätter. Om arbetsköparna får som de vill öppnar det för stora negativa konsekvenser för alla fackföreningar, alla anställda.

Det är avtalsrörelse år 2025. För sex år sedan, 2019, försämrades arbetares rätt att ta strid i Sverige. Då genomfördes en lagändring som ofta kallats ”antistrejklagen”

Den har gjort det snudd på omöjligt att strejka för annat än för att få kollektivavtal. Och med kollektivavtal följer fredsplikt, vilket betyder: förbjudet att ta till strejk, eller några andra stridsåtgärder. 

Men redan på hamnstrejkens första dag försökte Transportföretagen förmå Arbetsdomstolen, AD, att omtolka lagen ännu snävare: om det redan finns kollektivavtal med ett fack, så ska andra fack bara få ta strid för ett avtal som är identiskt med det första. 

Risk för riktiga skitavtal

Det skulle öppna för riktiga skitavtal i framtiden. Företag skulle enklare kunna ägna sig åt avtalsshopping. Alltså välja bort ett facks kollektivavtal och teckna ett förstahandsavtal med ett annat – som ger de anställda till exempel lägre löner och mindre inflytande. 

Vi skulle säkert också se försök att teckna avtal med det som kallas gula fackföreningar

Det skulle då inte spela någon roll ifall facket som sedan vill ha ett andrahandsavtal är LO, eller en mindre fackförening. Eller hur många som är medlemmar i vilket fack. 

Näringslivet kämpar för att ta ännu mer makt

Tack och lov bedömde AD att Hamnarbetarförbundets pågående strejk är laglig. Men domstolen var inte enig. Av de sju ledamöterna var två, arbetsköparrepresentanterna, emot.

Och striden fortsätter – uppenbarligen står mycket på spel. Svenskt Näringsliv varnar för ”kaos på arbetsmarknaden”. Sveriges Hamnars chefsjurist Andreas Modig tvekar inte att offentligt kalla Hamnarbetarförbundet för ”autonomt vänsterförbund” för att svartmåla dem. 

Hamnarbetarförbundet beskriver hur Sveriges Hamnar och Transportföretagen går ut med ”medvetet vilseledande faktafel” om strejkens kostnader. 

Allt är ett led i en politisk kampanj för ännu större inskränkningar i den fackliga konflikträtten.

Vi varnade – sossarna genomförde 

Det är just detta som den skamliga antistrejklagen har öppnat för. Det var just det nätverket Strike back – Försvara strejkrätten, och tidningar som Arbetaren, varnade för. Det helt uppenbara: allt som begränsar fackföreningars möjlighet att påverka, leder till sämre villkor för alla anställda. Makten förskjuts ännu mer, från arbetare till arbetsköpare.

De flesta LO-förbund reagerade också spontant och självklart negativt. År 2018 sade 12 av 14 LO-förbund nej till förslaget att inskränka strejkrätten.

Men ledningarna ändrade sig senare, trots stundtals hårt motstånd från sina egna medlemmar.

Därför vill vissa fack ha antistrejklagar

Bakgrunden var, förstås, att Svenskt Näringsliv sedan länge ville begränsa anställdas rätt att kämpa för bättre villkor. Men de fick som de ville via en överenskommelse med facken LO, Saco och TCO. Som den socialdemokratiskt ledda regeringen sedan så snabbt de kunde gjorde lag av år 2019. 

Varför är det här så viktigt för de stora facken och partierna? Det handlar om makt, prestige – och rädsla för radikala fackföreningar.

De stora facken vill inte ha någon konkurrens om medlemmar. Ledningarna vill mest samverka med näringslivet och göra karriär. De hoppas få fördelar om de är tillmötesgående.

Frågan om just Göteborgs hamn kom att handla om prestige. Men det finns förstås också en verklig oro. 

De stora facken tappar medlemmar. Och de vill för allt i världen inte att missnöjda anställda ska gå med i radikala fackföreningar som Hamnarbetarförbundet, syndikalistiska LS eller andra fristående fack. 

De vill hellre ge bort sin sista makt till motparten, näringslivet. Det går inte att tolka de senaste årens utveckling på något annat sätt. 

Lagen kommer slå mot alla fack

Men utvecklingen slår ju tillbaka på alla fackföreningar. Medlemmarna blir inte nöjdare. De förtroendevalda blir mer och mer utsatta. (Just det är en viktig fråga i den pågående konflikten.)

Och blir det som näringslivet vill så blir även LO, Saco, TCO och alla andra fack med tiden undanträngda på arbetsplatserna.

De stora facken kan knappast på riktigt tro att deras medlemmar gynnas av att arbetarrörelsen i stort tappar mark. Men vad de faktiskt vill är svårt att få svar på. I den aktuella hamnkonflikten ligger de lågt. Inga utspel i medierna. 

Det andra facket i hamnarna, LO-förbundet Transport som redan tecknat ett avtal, är tyst. Den senaste veckan har Arbetaren via mejl, telefon och sms sökt både ledning och lokalavdelningar för att fråga: Hur ser ni på Hamnarbetarförbundets krav? Vad tycker ni om arbetsköparnas kampanj? Hur är det att jobba där många kollegor strejkar? 

Till slut fick vi svar: De avböjer att kommentera i dagsläget.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Palestinsk fånge släppt från israeliskt fängelse.
En släppt palestinsk fånge i tårar när han anländer till Khan Younis i februari 2025, efter att ha suttit i ett israeliskt fängelse. Foto: Jabdel Kareem Hana/TT

Stoppa Israels våldsamma förtryck av fängslade palestinier

Den 17 april var palestinska fångars dag. Dagen, som uppmärksammar de tusentals rättslösa palestinier som hålls inlåsta i israeliska fängelser och förvar gick obemärkt förbi svenska medier och makthavare. Josefine Rasmusson och Bianca Mirani från nätverket Psykologer för Palestina kräver att Israels systematiska frihetsberövande och tortyr av palestinier stoppas.

I mer än sextio års tid har Israel byggt upp ett parallellt rättssystem för de ockuperade områdena, som bygger på förtryck av den palestinska befolkningen samt bestraffning och omöjliggörande av motstånd mot ockupationen.

Systemet, som har kritiserats för att vara djupt rättsstridigt, består av fängelser, administrativa förvar och militärdomstolar. I förvar hålls frihetsberövade utan dom på obestämd tid och av dem som når rättegång blir 90 procent fällda. För en palestinier är hotet om att frihetsberövas alltid närvarande, och det kan ske på lösa grunder, som att ha deltagit i sammankomster som misstänks ha ett politiskt syfte. Sedan år 1967 har minst en miljon palestinier frihetsberövats.

Efter den 7 oktober 2023 har Israel påtagligt ökat antalet gripanden och i slutet av december 2024 hölls 9 619 palestinier fängslade i administrativa förvar eller fängelser. Människorättsorganisationer rapporterar samtidigt om en eskalering av våld mot de som frihetsberövats. I en av BT’Selems rapporter vittnar 55 tidigare fångar ingående om den tortyr som de och andra har utsatts för: systematiskt och grovt utstuderat fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, förnedring, svält, uttorkning och sömndeprivation. Samtidigt nekas de också grundläggande medicinsk vård.

Många palestinska barn i israeliska fängelser

Inte ens barn fredas från det systematiska frihetsberövandet. Enligt den palestinska människorättsorganisationen Addamer hålls i nuläget 350 barn, varav flera under 15 år, frihetsberövade. Flera källor rapporterar att barnen utsätts för svält, misshandlas svårt, nekas medicinsk vård och förvägras besök från sina familjer. 22 mars i år dog 17-årige Walid Ahmad av svält och uttorkning i fängelset Meggido. Obduktionen av Walid visade på långvarig svält, skabb och allvarliga inre skador från misshandel, för vilka han nekades medicinsk vård.

En stadig ström av vittnesmål visar det våldsamma och systematiska förtryck som palestinier utsätts för dagligen. Vi ser halvnakna, bakbundna män sittande på knä på marken med de israeliska militärernas automatvapen tätt bakom sig. Vi ser gripna människor transporteras bort, sammanfösta på lastbilsflak. Vi ser hur fångar misshandlas och våldtas av fängelsevakterna. Vi ser hur de fångar som till slut släpps bara är skinn och ben och vi ser spåren av de traumatiserande övergreppen.

Att tiga är att normalisera

Ingen kan förneka att Israel om och om igen bryter mot mänskliga rättigheter, såväl utanför som innanför fängelsecellerna. Ändå fortsätter de att utföra dessa övergrepp utan att det får några som helst konsekvenser. Ingen kan heller hävda att vi inte vet vad den palestinska befolkningen utsätts för. Men när antalet når 10 000 riskerar vi att drabbas av psykologisk avtrubbning – då lidandet blir så omfattande att siffrorna suddar ut konturerna hos de enskilda, verkliga människorna.

Vi får inte fortsätta förbli tigande åskådare till det våld som fortgår, eftersom att tiga är att normalisera. Att se på medan systematiska övergrepp pågår är oförenligt med vårt ansvar som medmänniskor. Vi har en skyldighet för det samhälle vi gemensamt bygger och för hela den palestinska befolkningens överlevnad och frihet. Det är genom våra handlingar som vår medmänsklighet får möjlighet att ta verklig form.

Josefine Rasmusson, Psykologer för Palestina
Bianca Mirani, Psykologer för Palestina

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Hamnarbetarförbundet sympatistrejk uppsala universitet Uppsala LS syndikalisgterna Ninian Gabriel Kuhn
Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté och Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna är kritiska till hur Uppsala universitets ledning har hanterat Syndikalisternas solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström, privat

”Uppsala universitet stängde ute sympatistrejk”

Förra veckan sympatistrejkade den syndikalistiska driftsektionen vid Uppsala universitet i solidaritet med Hamnarbetarförbundet och deras kamp för ett nytt kollektivavtal. Under dagarna som sektionens medlemmar lade ner sitt arbete besökte de olika delar av universitetets utspridda campusområden. Vid den administrativa byggnaden, som normalt är öppen för allmänheten, möts de av väktare och låsta dörrar. Ninian Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn undrar vad det betyder för både medlemmarnas arbetsrelaterade rättigheter och den akademiska friheten när universitetet stänger ner kritisk diskussion.

Relationen mellan de som äger produktionsmedel och de som producerar är i Sverige ganska kraftigt reglerad av lagar och kollektivtavtal framtagna av organisationer som i teorin ska representera parterna, det vill säga arbetsköparna och arbetarna. Denna relation är vad den svenska arbetsmarknadsmodellen grundar sig i och är något många i Sverige är stolta över och ser som en byggsten i det som uppfattas som en demokrati. Modellen går alltså ut på att parterna ska komma överens genom dialog och förhandling. När överenskommelse träffats så formaliseras det i avtal och dessa avtal blir sedan en slags norm för den sektor som avtalet gäller. Den här typen av avtal täcker stora delar av arbetsmarknaden.

Till andra sådana byggstenar brukar grundlagar som yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen räknas, liksom (åtminstone delar av) regeringsformen som bland annat fastställer och skyddar folkets rätt att demonstrera. 

De flesta förstår inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter som något inherent anti-demokratiskt, eftersom tystande av åsikter, framförallt de som ifrågasätter maktförhållanden, är ett sätt att slå ner kritisk debatt och motstånd mot den rådande ordningen. 

Den svenska modellen gör ett bra jobb på att moderera motstånd så att det kan anses som lagom. Du och dina arbetskamrater får säga ifrån lagom mycket och på ett sätt som är behagligt och hanterbart för arbetsköparen. Samma sak gäller exempelvis demonstrationer; du får demonstrera lagom mycket och på ett sätt och på en plats där de som behöver höra protesterna kan välja att inte göra det genom att helt enkelt inte vara där.

Arbetsköpare respekterar lagen när det passar dem

När det däremot tas till faktiska åtgärder, såsom Hamnarbetarförbundets blockad mot vapenexport till Israel, så har det gått för långt. Det markerade arbetsköparen GRT snabbt genom att säga upp vice ordförande Erik Helgeson. Sättet de gjorde detta på är föremål för rättstvist och kan komma att kosta dem stora summor pengar (tack vare den svenska modellen) men det gör inget eftersom de är den kapitalstarka parten och kan fortsätta vara arbetsköpare som bara respekterar lagen när det passar dem (också tack vare den svenska modellen). Det kostar lite, men det är värt att tysta ner och kväva motståndet. 

Nu är Hamn i konfliktläge med arbetsköparsidan för att landa ett avtal som stärker förtroendevaldas rättigheter, så att det blir svårare för arbetsköparna att tysta ner fackligt motstånd. Både med tanke på arbetsköparens agerande, och de politiska vindarna som blåser över världen så känns det viktigt att fackföreningar får igenom det stärkta skyddet. Stövelklamp ska bemötas hårt och fackliga stridsåtgärder är ett av de skarpaste försvaren vi har. Vi backar Erik Helgeson och Hamnarbetarförbundet helhjärtat.

Solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet

En driftsektion av SAC Syndikalisterna, som strejkade i solidaritet med Hamnarbetarförbundets blockad, är driftsektionen på Uppsala Universitet. Förra veckan varslade de om sympatistrejk igen. Den här gången i samband med Hamnarbetarförbundets strid om ett bättre kollektivavtal. Samtidigt fortsätter sektionen sitt stöd för arbetsplatsrelaterade initiativ kring åtgärder mot folkmordet i Palestina.

Men när den strejkande sektionen kommer till universitets administrativa byggnad – den delen där den arbetsköpande ledningen faktiskt sitter – så stängs de ute av Uppsala universitet. De vill dela ut flygblad och informera om sin varslade, tillåtna stridsåtgärd. Och då är det inte lagom motstånd längre. Arbetarna försöker sprida motståndet och de försöker tvinga arbetsköparen att lyssna. 

Polis till platsen

Efter långa diskussioner med väktare kallas polis till platsen. Universitetet ringer alltså in statens våldsmonopolsutövare på sina egna anställda, hellre än att låta dem utöva sina rättigheter. Sektionen beskriver situationen för polisen, som inte kan hänvisa till några lagparagrafer annat än att ”det är samma sak som att [ni] får bestämma vem som får och inte får komma in i [er] lägenhet”. Det är svårt att låta bli att undra vems lägenhet Uppsala universitet är? Och kanske ännu viktigare: vad är Uppsala universitet hem för? Inte yttrandefrihet och kritisk tänkande? 

I Uppsala Universitets ”Mål och strategier”, dess viktigaste styrdokument, beskrivs ’akademisk frihet’ och ’studentinflytande’ som grundläggande principer för universitetets gemensamma värderingar. Där står att universitetet ska ”bidra till en öppen och kunskapsbaserad samhällsdebatt där yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är centrala utgångspunkter” samt att ”den interna kulturen kännetecknas av en öppen, saklig och kritisk diskussion”. 

Hur bidrar det till öppen, saklig och kritisk diskussion att ringa polisen på doktorander i strejk? Vad betyder det för vårt samhälle när strejkande doktorander inte tillåts sprida sitt budskap? Vad händer när lagliga fackliga solidaritetsåtgärder bemöts av lagligt tveksamma uppsägningar?

Angrepp mot akademiska friheten

Jo, då plockas landet lagoms ’demokratiska byggstenar’ bort, sakta men säkert. Vad det kan betyda i längden ser vi i USA där angreppet mot den akademiska friheten har tappat alla tyglar.

År 1912 var Sveriges mest kända syndikalist, Joe Hill (född som Joel Hägglund), aktiv i Industrial Workers of the World, IWW:s, ”free speech fights”. Det finns en stolt tradition av fackligt engagemang i just denna fråga. Det är på tiden att komma ihåg det – och fortsätta kampen.

Grundläggande rättigheter ska inte kunna förhandlas bort, de måste försvaras med alla medel tillgängliga.

Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté

Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Martin Berg, ordförande i Svenska Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är inte nöjd med medlarnas bud i den pågående hamnkonflikten. Foto: Adam Ihse/TT och Simon Eliasson/TT

Strejken fortsätter: Medlarnas bud ”innehålls­mässigt tomt”

Konflikten i Sveriges hamnar fortsätter. På tisdagsmorgonen tackade Hamnarbetarförbundet nej till medlarnas bud som de menar inte innehöll några som helst av fackets krav.

– Vi kämpar för att försöka få till stånd förbättringar som skulle påverka våra medlemmars vardag. Det här var innehållsmässigt tomt och exakt samma sak som vi undanbad oss för en vecka sedan, säger förbundsordförande Martin Berg i en kommentar.

Det var under måndagskvällen som Hamnarbetarförbundets delegation träffade medlarna i den infekterade konflikten med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på plats i Stockholm.

Medlarnas bud innehöll ”ingenting”

Facket fick ett bud om avtal som enligt Martin Berg inte innehöll några som helst förbättringar rörande vare sig förstärkt skydd för förtroendevalda eller villkoren för inhyrd hamnpersonal.

Därför svarade Hamnarbetarförbundet redan några timmar senare, vid tiotiden på tisdagsförmiddagen, nej till medlarnas bud. Därmed fortsätter strejken.

– Vi har försökt vara kreativa och inte avfärda några uppslag för att nå en godtagbar lösning, men ingenting är ingenting, säger Martin Berg.

Arbetaren har under senaste dagarna även sökt Transportarbetarförbundet, som också organiserar svenska hamnarbetare, för en kommentar hur de ser på den pågående konflikten som de själva alltså inte deltar i. Ingen på Transport har ännu svarat.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
En person som håller i en låda fylld med mediciner.
Kostnaden som sjuka ska betala för mediciner kommer öka. Foto: Janerik Henriksson/ TT

Höjt tak i högkostnads­skyddet: ”Ska jag skippa maten helt?”

Den 1 juli höjs egenavgiften för läkemedel från 2 900 till 3 800 kronor. Arbetaren har pratat med Jessika Fernström som har sjukdomen ME och undrar hur pengarna ska räcka till. – De som har makten har inte koll på hur det ser ut för oss, säger hon.

Den 22 maj röstade riksdagen ja till Tidöregeringens förslag om höjd egenavgift inom högkostnadsskyddet. Det innebär att taket i högkostnadsskyddet höjs från 2 900 till 3 800 kronor. Patienterna ska alltså från 1 juli betala upp till 900 kronor mer per år för receptbelagda läkemedel.

Det är en höjning och ett lagförslag som hade föregåtts av hård kritik och många protester från sjuka och äldre. I en nyligen publicerad debattartikel i Dagens medicin (21/5) kallar forskaren Susanne Nielsen och Vårdförbundets förbundsordförande Sineva Ribeiro, höjningen för ett ”experiment med folkhälsan”.

Samma dag som riksdagen röstade igenom regeringens hårt kritiserade lagförslag om höjd egenavgift för läkemedel anordnade också en rad organisationer en demonstration utanför riksdagshuset, vilket Arbetaren rapporterade om. 

Kritikerna har varit många och flera remissinstanser har varnat för att höjda egenavgifter kommer slå hårt mot redan utsatta grupper i samhället. Sveriges kommuner och regioner, SKR, skriver i sitt remissvar att om fler personer får svårt att betala för sina läkemedel finns risk att de avstår från medicinering, vilket i längden kan leda till ett ökat behov av snabba sociala insatser från kommunernas socialtjänst. 

Kostnader staplas på varandra

En av de drabbade är Jessika Fernström. Hon är en av närmare hundra personer som hör av sig till Arbetaren, efter en efterlysning i sociala medier, och vill berätta om hur ökade kostnader för läkemedel slår mot henne som individ.

På grund av sin sjukdom befinner sig Jessika Fernström majoriteten av sin tid i sängen. Foto: Privat

– Gräsligt, vi har inte pengar. Vi har inte råd, säger Jessika Fernström som har sjukdomen ME .

ME är en allvarlig kronisk multisystemsjukdom som påverkar nervsystem, immunförsvar och energiproduktion. Symtomen omfattar bland annat mental och kognitiv energilöshet, smärta och PEM, post-exertional malaise, vilket innebär att ansträngning leder till sämre mående några dagar efteråt. Riksförbundet för me-patienter, RME, skriver att forskning och läkarerfarenheter konstaterat att sjukdomen är en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar. 

– Jag har inte köpt kläder på 5 år. Jag är sängbunden och har påslakan som är så trasiga att de inte går att laga, men jag har inte råd att köpa nya, säger Jessika Fernström och berättar att hennes sjukdom innebär att hon oftast ligger i ett tyst och mörkt rum. Ytterligare ett av symtomen är nämligen överkänslighet för ljus, ljud och doft.

Men det är inte bara ökade utgifter för läkemedel som gör det svårt att vara sjuk i dag. Kostnader som staplas på varandra för de som är sjuka och risken för dem att bli utförsäkrade och förlora sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI är andra stressmoment i vardagen. Dessutom tvingas också många som är sjuka att lägga stor del av sin ork på byråkrati och att kämpa för sina rättigheter.

Piller i en rad.
Mediciner är inte den enda utgift som följer med att vara sjuk. Foto: Janerik Henriksson/TT

Jessika Fernström räknar upp en rad utgifter som hon har på grund av att hon är sjuk; vård, sjukresor, hemsjukvård, hemtjänst och larm.

– Allting kostar extra, även om det är subventionerat är det inte i relation till vad vi har att röra oss med. Sjukersättningsnivåerna är uträknade i ett helt annat klimat, då var inte maten så här dyr. Har man hemtjänst ökar den kostnaden varje år, men det är inte som att ersättningen ökar i samma grad. Så det blir bara värre och värre för varje år, säger hon.

”Jag har inte gått på bio på 10 år”

Jessika Fernström unnar sig aldrig något extra, det som skulle kunna kallas nöjen. Så hon undrar vilka kostnader de som bestämmer tänker sig att hon ska dra ner på.

– Jag äter i snitt en gång om dagen. Ska jag skippa maten helt? Tycker ni att jag ska sänka värmen? Jag kan inte värma upp min kropp själv. Jag tror att de som har makten inte har koll på hur det ser ut för oss, säger hon och tillägger:

– Vi har inte samma möjlighet att göra val som de med makt har. Jag har till exempel inte gått på bio på tio år. Sist jag var ute med vänner utanför huset var i februari förra året.

Jessika Fernström för några år sedan. Foto: Privat

Att inte ta sin medicin skulle förvärra hennes tillstånd.

– Det är inte så att jag väljer att ta medicin, det är saker jag måste ha. Om jag inte tar det blir jag ännu sämre. Blir jag det blir jag inlagd och får mat genom peg (ett medicinskt hjälpmedel för sondmatning red. anm.).

2016 blev Jessika Fernström sjukskriven på 75 procent. När hon inte kunde gå tillbaka och arbeta 100 procent igen förlorade hon sin SGI.

– Jag hade 4000 kronor i ersättning i fyra år. Jag förlorade precis allt, säger hon.

Jessika Fernström pekar på att skatten på sjukersättning är den högsta i Sverige, sedan det införts jobbskatteavdrag och även pensionsavdrag. 

– Det tycker jag är orättvist, vi har inte valt att bli sjuka. Varför höja kostnader när vi redan ligger så dåligt till? Ersättningar utifrån våra socialförsäkringar måste följa hur det ser ut i omvärlden. Jag har liksom inga möjligheter att jobba några extra timmar för att få in lite extra pengar, säger hon.

Regeringen lovar följa upp

Socialstyrelsen och Myndigheten för vård och omsorgsanalys, som båda var remissinstanser i frågan om höjd egenavgift, har pekat på behovet av analyser för hur förändringen påverkar olika patientgrupper med låga inkomster.

På en presskonferens i mars i år får sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, (KD) frågan om hon ser en risk för att sjuka inte kommer ta ut sina mediciner och att det kan leda till ökade kostnader för sjukvården.

– De riskerna finns och det är få som tycker att det är bra med höjda egenavgifter, svarar Acko Ankarberg Johansson.

Sedan hänvisar hon bland annat till en rapport från Myndigheten för vård och omsorgsanalys och International Health Policy Survey, som visat att det i nuläger är få äldre som avstår från hälso- och sjukvård på grund av kostnader.

Acko Ankarberg Johansson (KD), sjukvårdsminister, under en pressträff om propositionen som innebär att taket i högkostnadsskyddet för läkemedel höjs.
Sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, under en presskonferens om förändringarna gällande högkostnadsskydd. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Acko Ankarberg Johansson sade också att regeringen kommer följa utvecklingen, det vill säga om man fortsatt tar ut sina läkemedel eller om den utveckling som flera remissinstanser varnar för blir verklighet.

– I dag finns en möjlighet, en lagstadgad skyldighet för apoteken att erbjuda att dela upp betalningen månadsvis. Är det fler som väljer det? Hur fungerar det? Är det ett system som räcker till?, sade sjukvårdsministern på presskonferensen.

På frågan varför sjukvårdsministern väljer att prioritera villkoren för dem som utnyttjar rot och rut istället för att lägga pengarna på detta att hålla högkostnadsskyddet nere svarar Acko Ankarberg Johansson att hon säkerställer att man ökar läkemedelskostnaderna med sex miljarder i budgeten, varav egenavgifter är en halv miljard i år. Året efter är prognosen för läkemedelskostnader 11 miljarder och egenavgifter ökar med två miljarder.

– Det är en avvägning som jag gör för att säkerställa att vi kan betala de läkemedel som patienterna behöver, samtidigt som den yttersta gränsen, frikortet för de med störst behov, kan behållas, säger hon.

Frikortet ligger kvar på 7 117 kronor, vilket innebär en 100 procentig rabatt när man nått upp till läkemedelskostnader på 7 117 kronor.

Kostnadstaket, det vill säga det högsta belopp som den som är i behov av läkemedel får betala själv, höjs alltså med 900 kronor, från 2 900 hundra till 3 800 kronor.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen
Strejken är fullt laglig. Det fastslår Arbetsdomstolen. Foto: Jessica Gow/TT, Claudio Bresciani/TT och Johan Nilsson/TT

Strejken fortsätter: Hamnarbetarna lättade efter domstolsbeslut


Hamnarbetarförbundets strejk är fullt laglig. Det slår Arbetsdomstolen nu fast efter en prövning av det infekterade fallet. Därmed fortsätter konflikten som planerat.

– Det här är helt klart en seger, säger Frederick Batzler, som är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud, till Arbetaren just som han läst Arbetsdomstolens utlåtande.

Det var strax efter lunch på måndagen som Arbetsdomstolen (AD) gav Hamnarbetarförbundet klartecken. Den pågående strejken får fortsätta som planerat. Det här trots intensiva protester från arbetsköparsidan. 

– Nu fortsätter strejken i hamnarna. Det här eftersom AD kommer fram till den högst rimliga slutsatsen att Hamnarbetaförbundet varken försöker tränga undan Transports avtal eller utöva påtryckning i någon rättstvist, säger Frederick Batzler. 

Strejkrätten stod på spel

I fredags möttes parterna hos AD för ett sammanträde där Sveriges hamnar menade att den uppmärksammade strejken omedelbart skulle stoppas med hänvisning till att det redan finns ett kollektivavtal med det andra hamnfacket Transport som tecknades den 20 maj i förra veckan.

Något som hade kunnat få stora konsekvenser för den svenska fackföreningsrörelsen och lett till ytterligare inskränkningar i strejkrätten.

I ett uttalande skriver Arbetsdomstolen att de, precis som Frederick Batzler, inte ser att Hamnarbetarförbundets strejk har syfte att tränga undan det befintliga kollektivavtalet.

”Sveriges Hamnars invändningar mot stridsåtgärderna kunde därför inte godtas” skriver Arbetsdomstolen i domslutet.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Användandet av strejkbrytare riskerar att eskalera konflikten, menar Hamnarbetarförbundet. Foto: Johan Apel Röstlund och Björn Larsson Rosvall/TT

Internationell solidaritet när Göteborgs hamn tar in strejkbrytare


Ilskan växer sedan strejkbrytare tagits in för att lasta ett fartyg i Göteborgs hamn. Det här mitt under brinnande konflikt. Reaktionerna lät dock inte vänta på sig då Hamnarbetarförbundet fick stöd från sitt belgiska systerfack som först vägrade lossa lasten på måndagsmorgonen.

Det var vid den uppmärksammade Roro terminalen i Göteborgs hamn som fartyget Humbria Seaways under fredagen lastades av strejkbrytare. Bolaget i hamnen anlitade kontorspersonal och chefer för göra jobbet som de strejkande hamnarbetarna i normala fall sköter. Något som fick Hamnarbetarförbundet och deras systerfack runt om i Europa att se rött.

Internationell solidaritet

Fartyget, med destination Gent, kunde med hjälp av strejkbrytarna segla ut från hamnen. Men när det under måndagsmorgonen anlände till den belgiska kuststaden hade hamnarbetarna där informerats om läget och vägrade därför först att lossa lasten. Det här efter ett informationsmöte om situationen i de svenska hamnarna. Senare under dagen lastades dock fartyget av.

”Vi står i full solidaritet med de svenska hamnarbetarna och deras fackförbund”, skriver det belgiska hamnarbetarförbundet AVC i ett inlägg på Facebook under rubriken ”Internationell solidaritet”. Uttalandet har mötts av hundratals likes och delningar.

Senare under helgen, i söndags, förekom även nytt strejkbryteri vid GRT-terminalen i Göteborg samt i Halmstads hamn, enligt Hamnarbetarförbundet.

I en intervju med Hallandsposten säger också Anders Arvidsson, en av de strejkande hamnarbetarna i Halmstad, att användandet av strejkbrytare riskerar att ”eskalera konflikten”.

Artikeln har uppdaterats. I en tidigare version stod inget om att Humbria Seaways senare under måndagen lastades av.

Artikeln har uppdaterats

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
I dag möttes Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar på ett särskilt sammanträde i Arbetsdomstolen. Foto: Vendela Engström

Arbetsköparna kallar hamnfacket för ”autonomt vänster­förbund” i rättssal

Får ett fack strejka för att få till ett eget kollektivavtal, trots att det redan finns ett på arbetsplatsen? Sveriges hamnar menar att man inte får det och har därför stämt Hamnarbetarförbundet. Under fredagseftermiddagen möttes parterna i Arbetsdomstolen för ett särskilt sammanträde. Arbetaren var på plats.  

– Med detta avtal råder heltäckande fredsplikt, vilket även gäller utomstående fackförbund. Det är hela syftet med lagen från 2019. 

Det säger Sveriges hamnars chefsjurist Andreas Modig, som under fredagens särskilda sammanträde i Arbetsdomstolen företrädde arbetsköparorganisationen Sveriges hamnar och uppmanade domstolen att stoppa hamnstrejken fram tills tvisten är löst. 

Avtalet han syftar på är Hamn- och Stuveriavtalet, som Sveriges hamnar tecknade med Transportarbetarförbundet den 20 maj. Ett avtal som han menar gäller för alla hamnarbetare.

Under sammanträdet sade han även att Hamnarbetarförbundet endast får teckna ett likalydande kollektivavtal som Transport, och att Hamnarbetarförbundets krav undantränger förstahandsavtalet.

– Utomstående arbetstagarorganisationer måste följa förstahandsavtalet. Det är förbjudet att vidta stridsåtgärder för att få igenom andra krav, säger han och tillägger att det är första gången som denna fråga tas upp i Arbetsdomstolen. 

Hamnarbetarförbundet: Vi har rätt att strejka

Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, har en helt annan tolkning av lagen från 2019. 

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han. 

Frederick Batzler, juridiskt ombud för Hamnarbetetarförbundet. Foto: Vendela Engström

Han tillägger att det inte finns något i lagen som säger att ett andrahandsavtal inte får avvika från det först ingångna. 

– Det är helt fel. Det finns inget i lagen från 2019 som säger att avtalen måste vara likalydande. 

Han tilläger att vad som däremot är förbjudet är att kräva att det egna avtalet, om det är ett andrahandsavtal, ska ha företräde framför förstahandsavtalet. Det är inte heller vad Hamnarbetarförbundet kräver, säger han, och menar därför att det inte skulle tränga undan Transports kollektivavtal. 

– En annan tolkning av lagen skulle innebära en utökning av strejkrättsinskränkningen, säger Batzler och tillägger:

– Lagens syfte var inte att det bara ska finnas ett fackförbund på en arbetsplats, säger han. 

Sveriges hamnar: ”Batzler ‘whitewashar’ Hamnarbetarförbundet”

Andreas Modig håller inte med. Han säger att fack har rätt att kräva annat än det som står i förstahandsavtalet. Däremot, säger han, får de inte inte vidta stridsåtgärder för att få igenom sina krav om arbetsköparen säger nej till dem.

Han framhåller vidare att frågan om bemanningsanställda visst är reglerad och att det handlar om ”fulargumentation” från Hamnarbetarförbundet. 

– Batzler har en förmåga att ”whitewasha” det autonoma vänsterförbundet som Hamnarbetarförbundet är, säger han. 

Batzler säger att han har svårt att ta Andreas Modig på allvar när han uttrycker sig så.

– Det är svårt att förstå vad han vill uppnå med det, säger han.

Sveriges hamnars Andreas Modig anser även att Hamnarbetarförbundets stridsåtgärder ”syftar till att påverka en annan rättslig tvist”. Nämligen den om avskedandet av Erik Helgeson. Det han syftar på är att Hamnarbetarförbundet vill stärka skyddet för fackliga förtroendevalda. 

– Det är en påtryckning i en pågående rättstvist med sikte att påverka arbetsledningsrätten. Det är uppenbart orimligt, säger han i rättssalen. 

Frederick Batzler bestrider detta och framhåller att grunden till kraven kommer från en verklighet som fackliga förtroendevalda möter i sin vardag, där de till exempel inte får vara med vid riskbedömningar.

Sammanträdet avslutas efter en timme. Trettio minuter senare meddelar domstolen att ett interimistiskt beslut kommer att meddelas måndag den 26 maj klockan 13. 

Publicerad Uppdaterad