Margit Lövgren-Manus (1909–1971; sedermera Manus-Arvidsson), född i Skåne och dotter till Emil Manus, välkänd expeditör för Brand under många år, är en av tidningen Arbetarens historiska gestalter. Lövgren-Manus var under en period redaktör för Arbetarens kvinnosida. Hon gjorde sig även känd som aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundet. Nedan återpublicerar vi Lövgren-Manus skrift Könskamp eller klasskamp från 1936. Som […]

Nedan återpublicerar vi Lövgren-Manus skrift Könskamp eller klasskamp från 1936.

Som ni märker är skriften en till kvinnor riktad plädering mot klassamhället i allmänhet och för syndikalismen som lösning i synnerhet.

 

Vissa formuleringar i skriften andas onekligen en tidsepok där det inte riktigt fanns utrymme att erkänna både klassamhällets krassa villkor och den fulla omfattningen av ojämlikheten mellan könen, i alla samhällsklasser. Till exempel skriver Margit Lövgren-Manus:

”Om arbetarkvinnans ställning i alla tider kan man säga, att hon verkligen varit sin mans jämlike, därför att hon haft samma skyldigheter och varit lika tvungen som han att sälja sin arbetskraft till arbetsköparna för en ringa penning. Att hon sedan i egenskap av moder blivit pålagd en dubbel börda och på så sätt oftast blivit slavens slav i stället för hans kamrat, förändrar inte detta faktum.”

Moderskapet som implicit grund för ojämlikheten, alltså…

Här är Margit Lövgren-Manus text, utgiven på Storms förlag, Stockholm, 1936, i dess helhet:

Könskamp eller klasskamp

Kvinnan i klasskampen.

Kvinnans ställning har genom tiderna påverkats av att hon i förhållande till mannen varit den svagare och sålunda måst underkasta sig hans lagar. Liksom den segrande krigaren tillfångatog slavar för att låta dem arbeta åt sig, underhöll han en skara kvinnor, som många gånger inte behövde arbeta, men som i stället måste tillbakatränga sina egna önskningar och sin egen personlighet för att behaga honom. Kvarlevor från den tid, då krig verkligen betydde slagsmål och då segraren drog hem sitt byte i näven, fortlevde länge i länder som Turkiet o. a. Haremskvinnorna voro inte fria, utan sina herrars egendom. I Europa och Amerika däremot har kvinnan aldrig haft en så långt gående beroendeställning, fastän hon även här har intagit en mindervärdig ställning. Kristendomen med dess accepterande av bibelns ord att ”kvinnan tige i församlingen” har ej för ro skull varit den förhärskande.
Diverse rörelser för kvinnans emancipation, d. v. s. frigörelse, ha sett dagens ljus. Men om man tänker riktigt efter så skall man finna att dessa organisationer för kvinnornas frigörelsesträvanden alltid ha funnits endast för de välsituerade kvinnorna. Den arbetande kvinnan har alltid varit förtryckt och är det ännu, men inte enbart i egenskap av kvinna utan mera i egenskap av löneslav. Om arbetarkvinnans ställning i alla tider kan man säga, att hon verkligen varit sin mans jämlike, därför att hon haft samma skyldigheter och varit lika tvungen som han att sälja sin arbetskraft till arbetsköparna för en ringa penning. Att hon sedan i egenskap av moder blivit pålagd en dubbel börda och på så sätt oftast blivit slavens slav i stället för hans kamrat, förändrar inte detta faktum.

Henrik Ibsens skådespel ”Ett dukkehjem” åstadkom på sin tid ett förfärligt rabalder. Det skrevs inlagor för och mot, diskussionens vågor gingo höga. För den som nu sätter sig ner och läser boken, kan detta synas ganska underligt. För oss tycks den ganska tam, och man måste sätta sig in i edn tidens förhållanden för att kunna förstå, varför boken åstadkom så mycket väsen. Ibsen ville med detta skådespel slå ett slag för kvinnans rätt att hävda sin egen personlighet, att inte bli betraktad som ett barn och en leksak av sin man. Men hjältinnan i boken tillhör den övre medelklassen, en klass som visserligen kan ha trassliga affärer, men som hur utfattig den än blir aldrig erkänner detta, för att inte ”sjunka” ner till arbetarklassens nivå. Om ”Ett dukkehjem” utspelats i arbetarmiljö hade Nora, den unga hustrun i skådepelet, aldrig gett sig iväg från hemmet och barnen, därför att hon kände sig nödd och tvungen att ensam utveckla sin personlighet, utan i stället gett sig ut att skura trappor åt andra för att skaffa mat åt barnen. Ty en arbetarhustrus storhet ligger just i att hon först och främst tänker på sina barn, och för deras skull inte skyr det smutsigaste och mest föraktade av alla slags arbeten. Och trots att hon på så sätt äventyrar sin personlighet.

Kvinnoemancipationen har alltid varit en överklasskvinnornas frigörelsesträvan för att komma in på de finaste och bäst betalda, av överklassens och medelklassens män monopoliserade yrkena. Det har aldrig behövts någon speciell frigörelsesträvan från arbetarkvinnornas sida för att få lov att utföra exempelvis tvättgummans, skurtantens och sömmerskans ansträngande yrken. Ej heller har det behövts att småböndernas och torparnas hustrur blivit ”rödstrumpor” för att tvinga sig till arbete på åker och äng. Småbönderna och torpare äro löneslavar och ha inte råd att hålla sig med mänskliga ”leksaker” för sitt höga nöjens skull. Ej heller har det behövts någon kvinnoemancipation för att få rätt att slava i fabrikerna. Samma män, som i egenskap av sin hustrus ”ägare” hindrar denna att ha ett behagligt yrke utom hemmet, därför att de vilja ha henne som sin personliga egendom i hemmets sköte, ta i egenskap av direktörer med öppna arnar emot arbetarnas hustrur och döttrar. Då ha de intet principiellt att anmärka emot kvinnans inträngande på arbetsmarknaden. Ty då rör det deras personliga profitmöjligheter. Och under förevändning att kvinnan icke är ”familjeförsörjare” (ty om hon har minderåriga barn att dra försorg om, räknas hon dock aldrig som sådan på arbetsmarknaden) så kunna de anställa henne för en mycket lägre timpenning än vad degivit männen.

Kvinnosakskvinnorna peka alltid på att det är männen, som göra lagarna och att de skriva lagar, som riktas mot kvinnan och förtrycka henne. Men om man granskar de lagar, som äro speciellt riktade mot kvinnorna, så skall man finna, att det är de fattiga kvinnorna som drabbas hårdast och mest utav dem. De aktuellaste av dessa lagar är fosterfördrivningslagen, en lag, som ju altid har aktualitet och alltid diskuteras. Överklassens kvinnor kunna skaffa sig upplysning i sexuella spörsmål, trots lagstiftningsförbudet, och de kunna också erhålla sakkunnig hjälp vid aborter. Det är däremot arbetarkvinnan, som drabbas av denna föråldrade lag och som genom denna hålles nere i okunnighet. Om kvinnosakskvinnorna kunde få jämkat på lagarna så, att de blevo mera ”humana” mot kvinnorna, bli de förmodligen nöjda. En tänkande arbetarkvinna bör däremot inte låta sig nöja med sådana små reformer. Inte ens om de till synes medföra en del små fördelar. Ingen lag kan avskaffa nöden och fattigdomen i det kapitalistiska samhället, fattigdomen avskaffas endast genom att man avskaffar det kapitalistiska samhällssystemet självt med alla dess lagar.

Det kapitalistiska samhällets lagar äro alla riktade mot den arbetande och förtryckta klassen, både dess kvinnor och män. Man vill göra gällande att lagen är lika emot hög och låg. I den heliga lagboken göres ingen som helst åtskillnad på fattig och rik. Alla dömes utan åtskillnad till den sociala rangskalan. Men var och en, som vaket följer med dagshändelserna vet, att så inte är fallet. En arbetslös, som stulit en kaka bröd får i förhållande till sitt brott oftast ett strängare straff än den högt uppsatte samhällsmedlem, som förskingrat en massa pengar och på så sätt gjort många familjer brödlösa. Dessutom är det stor skillnad på hur en fattig brottsling och en rik behandlas. De som ha pengar att skaffa egen mat, lektyr och dylikt in i fängelset, ha naturligtvis en mycket behagligare strafftid än den fattiglapp, som måste nöja sig med fängelsets magra kost. Det är för övrigt allmänt bekant att förhållandena på Långholmen ha blivit mycket bättre nu, sedan så mycket storgubbar börjat åka fast för diverse förseelser.

Det är visserligen sant att lagen förbjuder alla utan åtskillnad att stjäla. Men det blir dock den fattige som drabbas av lagens arm, ty det är han som, när han blir utsvulten stjäl i ren desperation. Den rike behöver aldrig begå några uppenbara stölder, därför att han har pengar att skaffa sig allt han behöver. Och han har pengar att skaffa sig en duglig advokat, om han begår någon handling som beskrives såsom olaglig i lagparagraferna. Ty en advokats utbildning består dock inte i någonting annat än att försöka fundera ut kryphål i lagboken.

Arbetarklassens enda räddning undan dessa vidrigheter är kamp, kamp och återigen kamp.

Det är den parasiterande överklassen som på grund av sin maktställning dikterar alla lagar. Beviset för att dessa lagar äro omänskliga ligger just i det faktum, att de inte skulle bli efterlevda, om inte de maktägande hade polis, militär och fängelser till sitt förfogande. Man behöver ingalunda vara brottsling för att komma i kontakt med lagens arm. Men man behöver heller inte vara ”hederlig” därför, att man aldrig suttit i fängelse. De flesta ”brott” ske av ekonomiska skäl, därför att människorna inte kunna erhålla arbete och leva på ett människovärdigt sätt. Samhället själv, som tillåter en liten grupp att ”äga” alla produktionsmedel för att på så sätt godtyckligt ge folk arbete, när det passar dem, och kasta ut dem i svält, när de så behaga, skapar ”brottslingar”. Dessa ”brott” komma att bortfalla i ett samhälle, där alla människor ha rätten till livet, lika rätt att arbeta och njuta av civilisationens frukter och där ingen får leva på andras bekostnad. En frisk människa bör arbeta för sitt uppehälle, endast barn, åldringar och sjuka ha rätt att få sina behov tilgodosedda ändå.

Vad det gäller övriga brott, så har man ju mer och mer kommit till insikt om att de begås av på ett eller annat sätt sjuka personer, som behöva läkarvård istället för fängelsestraff. Och antalet mord kommer säkerligen också att minska, när den dubbelmoral som nu finnes, har försvunnit. Nämligen att den enskilde förbjudes mörda, men ändock på statens befallning måste gå ut och mörda klassbröder i ett annat land.

Det kapitalistiska samhällets vanvett.

För dig, unga arbetarkvinna, vare sig du vistas i hemmet eller arbetar utom detsamma, bör det minst av allt vara likgiltigt under vilka samhällsförhållanden, vi leva. Arbetslöshet, krig, diktatur äro spöken, som hota hela arbetarklassen. Du får dock inte slå dig till ro med den föreställningen, att det är oundvikliga katastrofer, som då och då hemsöka oss. De äro oundvikliga endast om arbetarna ingenting göra för att förhindra dem. Arbetarklassens enda räddning undan dessa vidrigheter är kamp, kamp och återigen kamp. Och denna kamp kan aldrig leda till några som heslt resultat, om inte du, arbetarkvinna, lär dig förstå dess nödvändighet och sluter upp i den.

De reaktionära rörelser, som segrat ute i skilda europeiska länder, ha visat sitt förakt för kvinnan genom att degradera henne till ett avelsdjur. De nazistiska och fascistiska regimerna ha kvävt alla frihetliga strävanden. Arbetarklassens män, kvinnor och barn ha förvandlats till lydiga trälar och statshjon. De, som ej böjt sig under knutpiskan, ha sänts i koncentrationsläger, såvida de inte föredragit att frivilligt gå i döden eller lyckats fly. Hitlers och Mussolinis blodiga välden äro uppbyggda på kvinnors tårar och blod och på deras söners, mäns och bröders lik. Oss väntar måhända samma öde, såvida inte du sluter upp i kampen för att annat samhällssystem, där fascism och nazism ej ha någon jordmån.

Reaktionen är oftast dubbelt så kännbar för arbetarkvinnan som för hennes manlige kamrat. I arbetslöshetstider är det arbetarhustrun, som måste dra det tyngsta lasset. Det är hon, som måste förstå sig på konststycket att få det lilla understödet att räcka till för familjens mest pockande behov. Oftast unnar hon sig själv ingen mat för att mannen och barnen skola kunna äta sig mätta.

Krigsfaran är i dag mera hotande än någonsin. Hur länge skall all världens arbetarmödrar med händerna i knäet låta sina män och söner sändas ut till skyttegravarna, varifrån de i bästa fall återkomma som krymplingar, och där de i de allra flesta fall stanna kvar? Mödrar ha dock en oerhörd makt i sin hand för att hindra kriget. Om de blott förstode nödvändigheten av att uppfostra barnen till avsky för kriget, och inte enbart lärde dem förakta och hata utan även gav dem impulser att aktivt bekämpa varje krig, skulle det se annorlunda ut. Ingen arbetare vill kriget, säger du kanske. Nej, det är sant. Krigshetsarna finnas alltid bland dem, som direkt förtjäna på kriget, nämligen vapenfabrikanter, börsjobbare, militärer o. d. Men det räcker inte att arbetarklassen har en medveten ovilja för kriget, ty det kommer i alla fall att tvingas på oss. Staten har maktmedel i sin hand att tvinga ut sina underlydande. För att hindra kriget måste arbetarklassen organisera en medveten kamp, och bryta udden av statens maktmedel. Och i denna kamp har du, arbetarhustru eller arbetarflicka, din givna plats. Utan dig kan ingen effektiv kamp föras mot kriget.

I skolan fingo vi lära oss att se upp till de makthavande och att beundra och försöka efterlikna de rika. Och man varnade oss mycket strängt för att försöka tänka några upproriska tankar, tankar om att inte allt är rätt, som det är. Men har då det nu bestående samhällssystemet alltid funnits? Svaret på denna fråga måste bli nej. Så länge det funnits människor på jorden, ha formerna för samlevnad människorna emellan växlat, likaväl som samhällsförhållandena. Och lika väl som forna tiders samhällssystem ha ramlat och ersatts av nya, så kommer det vi nu leva i att förändras. Om det skall bli till det bättre eller sämre beror uteslutande på oss arbetare själva.

Alla födas vi nakna till jorden och skrika precis lika mycket när vi komma till. Det är endast slumpen som avgör om vi hamna hos rika eller fattiga föräldrar. Men hur har då rikedomen tillkommit? Genom ärligt arbete? Knappast. De som arbeta i fabriker, verkstäder, på jordbruken eller kontoren skap sig aldrig någon förmögenhet. Därtill äro deras löner för små. Det blir ingenting över att spara, allt går åt för de närmaste dagarnas behov. De som äga fabrikerna, verkstäderna, godsen, alltså alla arbetsredskap, de kunna spara. Därför att de äga produktionsmedlen och arbetarna ingenting äga annat än sina händer att arbeta med, kunna de tvinga arbetarna att utföra arbetet för den lön de bestämma. På så sätt utöka de sin rikedom på arbetarnas bekostnad, de stjäla alltså arbetsresultatet från dem som arbeta.

Rikedomen går i arv från föräldrarna till barnen och dessa efterlämna den i sin tur till sina barn. Men någonstans har det ju börjat, och om man går tillbaka till rikedomens uppkomst så skall man finna, att om den förökat sig genom stöld, så har den även uppkommit genom stöld och rofferi, alltid och utan undantag. Fast man har naturligtvis legaliserat denna stöld och ansett den vara mycket hederlig. Det är exempelvis ingen hemlighet hur de stora skogsbolagen uppe i Norrland tillkommit. Med en brännvinsliter och ett kontrakt, som de små självägande bönderna inte kunde läsa ens, lurade man ifrån dem deras skog. Nu ge dessa bolag, som roffade åt sig skogen, en stor utdelning årligen åt folk, som köpt aktier för pengar, som de på andra ”lagliga” sätt roffat åt sig. Och de som fötts däruppe i dessa skogar få gå och slava för en timpenning, som knappast ger dem salt till brödet.

Det kapitalistiska samhällets kriser äro företeelser så dåraktiga, att varje sunt tänkande arbetare måste inse det utan förstoringsglas. Skofabrikernas arbetare producera skor, livsmedelsindustrins arbetare matvaror, byggnadsarbetarna bygga hus o. s. v. så länge som ägarna till produktionsmedlen äro intresserade av att det produceras något. När det sedan finns så mycket varor av alla slag, att det föreligger en fara för att priserna skola sjunka, då slås fabrikerna och verkstäderna igen och inga nya hus byggas. Arbetarna bli arbetslösa och tidningarna skriva om att det råder överproduktion. För att göra det ännu mera invecklat kallar man det för en kris, som samhället genomgår, och som arbetare och företagare med jämnmod måste hjälpa varandra bära. Men kan man säga att det föreligger överproduktion, när samtidigt dessa arbetare, som på grund av krisen blivit arbetslösa, sakna alla medel att köpa livsnödvändigheter, bränsle och kläder, utan måste hungra och frysa fastän de alldeles nyss stått inne på fabrikerna och producerat så att det blivit för mycket av allting? Det kan inte bevisas att det föreligger någon överproduktion förrän alla arbetande fått alla sina behov tillfredsställda. Hellre förstör man varorna än man låter priserna sjunka, så att de arbetande kunna äta sig mätta och få varma kläder och sunda bostäder. Det är alltså endast profitintresset, som driver de som äga kapitalet till att låta fabrikerna gå, när det passar dem och att kasta ut miljontals arbetare i svält och nöd, när härvan tillkrånglats riktigt. Med vad rätt förbehåller sig en liten klick att bestämma över de arbetandes liv och lem? Endast med den självtagnes rätt, och det är denna rätt som arbetarklassen genom sin organiserade kamp måste fråntaga dem.

Behöva vi kvinnliga riksdagsmän?

De olika politiska partierna – och icke minst arbetarpartierna – vädja alltid under valkampanjerna till arbetarkvinnornas röster. Det klagas högljutt över att arbetarkvinnan ådagalägger ett bristande politiskt intresse. Och med politik menar man då partipolitik. Men är då denna partipolitik och det intresse, som nedlägges för densamma, verkligen till nytta för arbetarklassen. Och gagnar den det mål som den revolutionära delen av arbetarklassen satt upp för sig: det socialistiska samhällssystemet? Det är en fråga som tål att tänka på, och som varje arbetarkvinna bör noga begrunda, innan hon lägger sin röst för något visst parti.

Det är numera inte tillräckligt att de politiska partierna för den röstande allmänheten talar om sitt program och sitt mål. Valkampanjerna ha blivit offentliga auktioner, där de olika partierna bjuda högre och högre för att komma åt de begärliga rösterna. Varje tänkande människa förstår att det på så sätt gives en massa löften, som man inte ens från början ämnar hålla. Och det är heller inte alltid så, att de kandidater, som fara runt och hålla föredrag för att övertyga folk om nödvändigheten av att man röstar på dem, äro så vederhäftiga, som de vid det offentliga uppträdandet ge sig sken av att vara. G. B. Shaws något elaka ord om att ”Fru Var och En tror sig rösta på fru Någon ocg finner sig ha valt fru Tomt Prat”, blir ofta med sanningen överensstämmande.

Men även om man nu är välvillig och antar att vallöftena åtminstone äro ärligt menade, kunna de förverkligas i riksdagen? Avgöres verkligen de stora samhällsfrågorna i riksdagen? De, som fått ”folkets förtroende” och blivit invalda, måste naturligtvis göra gällande att så är fallet. Men den, som vaket studerar händelserna, skall komma till det överraskande resultatet, att riksdagen aldrig fattar radikala beslut annat än när det övats påtryckningar utifrån, då den allmänna opinionen redan kastat respekten för den gamla lagen och praktiskt taget satt den ur funktion. Det är nämligen utanför och bakom riksdagen, som avgörandet i viktigare frågor sker. Politisk makt är endast skenbar, såvida man inte har ekonomisk makt att sätta bakom.

Arbetarpartierna skylla alltid sina misslyckanden på, att de ännu ej fått majoritet. Men när de sedan få denna majoritet, så visar det sig att de på grund av att de valts in i ett kapitalistiskt samhälles riksdag och bildat regering i ett kapitalistiskt land också måste ta mera hänsyn till kapitalisterna, därför att dessa inneha den ekonomiska makten. Man måste ta mera hänsyn till kapitalet än till arbetarna, som valt dem och vars intressen man skulle tillvarata. Man vet att kapitaliterna skulle inom en kort tidsrymd kunna lamslå hela landets näringsliv och ställa arbetarna utanför fabrikerna med lockout eller exempelvis genom kapitalflykt ur landet. Så skedde under den s. k. folkfrontens seger i Spanien. Även i ett flertal andra länder har detta ägt rum, när en arbetarregering velat handla socialistiskt. På så sätt ha kapitalsterna tvingat den socialistiska regeringen att avgå, trots att den valts av folkets majoritet. Och kapitalisterna kunna också genom denna sin makt tillse att statens våldsmedel: polis, fängelser och militär användas emot arbetarklassen och för att skydda arbetsköparna. Vi behöva bara erinra oss händelserna i Ådalen, då den folkfrisinnade regeringen kommenderade ut militär mot strejkande arbetare, som gått ut i strid för sina mänskliga rättigheter. Vilken som helst regering, som suttit vid detta tillfälle, hade blivit tvungen att handla likadant, såvida den inte föredragit att avgå. Och då kunde den lika gärna erkänna i förväg, att den står maktlös under en avgörande drabbning mellan kapitalister och arbetare.

Ett annat exempel. Det är ett allmänt erkänt faktum att de svenska lantarbetarna äro bland de sämst lottade av alla arbetargrupper, både vad det gäller löneförmåner och bostäder. Vi ha ju nu en arbetarregering och man skulle väl då kunna fordra, att denna gjorde någonting för denna arbetargrupp. Men lantarbetarna ha det lika dåligt ställt i dag, som de hade, innan den socialdemokratiska regeringen kom till makten. Lantarbetarna ha t. ex ej fått åttatimmars arbetsdag genomförd, trots att den är lagligt stadgad. Detta beror helt enkelt på att lantarbetarna äro mestadels oorganiserade. De kunna således inte själva genom sin organisatoriska styrka tillse att de få de förmåner, de enligt lagen borde ha rätt till och ännu mindre få några nya. På andra områden är det arbetarna själva, som genom sina ekonomiska organisationer tillkämpat sig sina förbättrade löner och arbetsförhållanden. Åttatimmarsdagen tillkämpade sig arbetarna själva genom strejker, demonstrationer och alla den direkta aktionens kampmedel. Först sedan den praktiskt taget var genomförd på de flesta verkstäder och fabriker, lagfästes den i riksdagen. Och detta skedde därför att man inte kunde förneka en sak, som redan var ett faktum. De arbetargrupper, som i likhet med lantarbetarna ej kunnat sätta sin organisatoriska styrka bakom kravet på åttatimmarsdagen, ha således ännu ej fått den. Både skogsarbetare, kontorister, hembiträden m. fl. yrken tillhöra samma kategori.

Har du, unga kamrat, som arbetar som hembiträde, någonsin hoppats på att du skulle kunna få ordnade arbetsförhållanden genom riksdagsherrarnas och -damernas omtanke om dig? I så fall kommer du att få vänta så länge att du både fått gråa hår och blivit orkeslös, innan de ens kommit så långt att de börjat diskutera om du skall arbeta tio eller tolv timmar eller som nu på obegränsad tid, beroende på ”herrskapets” välvilja. Vill du ha mänskligare behandling, så måste du tillsammans med dina arbetskamrater organisera dig för att kämpa dig till ditt människovärde. Lita inte på att du, genom att rösta på den eller den arbetarrepresentanten, skall få det bättre. Lita endast på dig själv och dina kamrater och du skall tillsammans med dem kunna kämpa dig till ordnade arbetsförhållanden. Ty inget hembiträde är nöjt med att som nu få arbeta så gott som dygnet runt, och dessutom få be om lov att få gå ut under den tid, hon är ledig. Ej heller är någon nöjd med de låga löner, som betalas för ett så ansträngande och krävande arbete. Likaväl som övriga arbetargrupper genom sina ekonomiska organisationer tillkämpat sig bättre betalt och kortare arbetstid, måste hembiträdena slå in på denna väg och organisera sig.

Arbetarklassen måste således sätta in sin styrka på det område, där den verkligen kan genomföra någonting. Att använda tid och krafter på att få in representanter i riksdagen för att sedan konstatera att de vid alla viktiga tillfällen ingenting kunna göra för arbetarklassens intressen, är att slösa med tid och krafter. Det är som arbetare vi besitta makt att göra vår vilja gällande, och det är denna makt vi böra använda oss utav. Allting i ett samhällsmaskineri vilar på arbetet. De rika ha sina pengar, d. v. s. kapital, som det heter på nationalekonomiskt språk. Men pengar kunna inte ätas, ej heller skydda de mot köld och hetta. För att de skola kunna vara till glädje måste det finnas mat, kläder och bostäder att köpa för dem. Dessa och andra förnödenheter är det arbetarna som framskapar. Arbetaren har bara sin arbetskraft att tillgå. Men genom att sammansluta sig i organisationer kunna arbetarna tillkämpa sig bättre villkor, därför att samhället är beroende av att det produceras livsmedel och alla andra för det mänskliga livet nödvändiga varor.

Vi se dagligdags bevis för att statens största uppgift är att försvara överklassens egendom och hålla arbetarna nere i fattigdom.

På samma sätt som de politiska partierna äro oförmögna att tillvarataga arbetarnas intressen i det nuvarande samhället, är det naturligtvis ännu omöjligare för dem att genom riksdag och regering ändra om det kapitalistiska samhället till ett socialistisk. Ha kapitalisterna möjligheter att förhindra en socialistisk regering att genomföra reformer, som äro till förmån för arbetarklassen, så ha de naturligtvis ännu större möjligheter att förhindra att hela samhällssystemet förändras. Och man skall aldrig inbilla sig, att överklassen godvilligt släpper ifån sig sina privilegier. Man skall inte inbilla sig något så naivt, som att kapitalisterna, därför att arbetarna få majoritet i riksadagen, godvilligt gå med på att släppa ifrån sig sina självtagna rättigheter att utsuga arbetarna. Kapitalisterna ha själva tagit sig rätten att utsuga arbetarna. De ha stulit produktionsmedlen från arbetarna som måste taga tillbaka dem, för att göra dem till allas egendom. Detta är den sociala revolutionen. Inga reformer eller små ändringar i lagarna kan göra ett kaptalistiskt samhälle till ett socialistiskt. Det bllir endast ett lappverk. Så länge en liten klick äger produktionsmedeln och det stora flertalet äro offer för kapitalisternas profitbegär, så länge består det kapitalistiska samhället, alla reformer till trots. När arbetarna genom sina ekonomiska organisationer, med generalstrejkens hjälp återtagit fabriker och verkstäder, och gjort dem till gemensam egendom, så att alla få rätt att arbeta och leva, då först kunna vi tala om ett socialistiskt samhällssystem.

Statssocialism eller syndikalism?

De olika socialistiska riktningarna ha delade meningar både vad det gäller sättet att uppnå det socialistiska samhället och om hur det socialistiska samhället skall gestaltas. De partipolitiska organisationerna, som visserligen slåss på kniven inbördes, ha dock det gemensamt, att de äro anhängare av statssocialismen. Den syndikalistiska rörelsen däremot kämpar för ett socialistiskt samhällssystem utan någon som helst statsapparat.
Vi se dagligdags bevis för att statens största uppgift är att försvara överklassens egendom och hålla arbetarna nere i fattigdom. Ett socialistiskt samhälle, som vill göra skäl för namnet, måste byggas upp på grundval av alla arbetsföra individers arbete. I ett samhälle där det inte längre finnes över- och underklass, har staten ingen mission att fylla.

Ett socialistiskt samhälle uppbyggt på statens herravälde, kommer förr eller senare att utkristallisera en ny överklass. Både socialdemokrater, socialister och kommunister äro förespråkare för det egna partiets erövrande av statsapparaten. Det segrande partiet skall efter revolutionen lyckliggöra mänskligheten genom att ovanifrån tvinga på den socialismen. Andra frihetliga socilalistiska åsiktsriktningar skola med våld tvingas att tiga. Detta som tack för att de hjälpt till under revolutionen med att störta det gamla systemet. Vi ha sett hur kommunisterna i Ryssland som tack förgod hjälp fängslat anarkister och syndikalister. Och hur proletariatets diktatur aldrig kan bli annat än en partiklicks diktatur över proletariatet. Statens makt användes efter revolutionen till att påtvinga arbetarklassen partiets vilja. Och med statsapparaten följer byråkrati och ledarvälde, raka motsatsen till frihet och socialism. När arbetarklassen en gång tillåtit ett parti att tillvälla sig statsmakten, så har den inga garantier för att detta parti ej missbrukar denna makt och så småningom leder allt tillbaka i de gamla spåren igen. Ty det parti som behärskar statsapparaten, behärskar också dess maktmedel och kan i socialismens missbrukade namn använda dem mot alla frihetliga strävanden.

Om arbetarklassen genom en revolution fråntar kapitalisterna produktionsmedeln och gör dem till allas gemensamma egendom, så kan detta ej kallas för diktatur. Kapitalisterna ha så länge de berövat arbetarna frukterna av deras arbete utövat ekonomisk diktatur över arbetarna. Men när arbetarna erövra produktionsmedlen och befria sig från slavoket, utöva de därmed ingen diktatur, utan riva istället ner den ekonomiska diktaturen.

Syndikalismen arbetar för ett klasslöst socialistiskt samhällssystem. Vi vilja inte endast bröd utan också frihet åt mänskligheten. Endast genom arbetarnas eget övertagande av produktionen och ett förnuftigt organiserande av produktion och distribution kan detta förverkligas. Men om arbetarklassen lyckas frigöra sig från det ena slaveriet i form av kapitalisternas utsugning, så finns det inga rimliga skäl varför den skulle skaffa sig andra herrar i form av en politisk partidiktatur. De, som byggt upp samhället genom sina armars kraft, kunna också lära sig att sköta dess maskineri utan några förmyndare. Om alla den moderna teknikens hjälpmedel användas så kunna människorna producera oändligt mera än vad som göres nu. Särskilt om man betänker hur många som ofrivilligt måste gå arbetslösa och hur många som inte bidraga med något produktivt arbete, utan leva ett luxuöst liv på bekostnad av andras arbete. Jorden är inte överbefolkad, utan kan mycket väl ge en tryggad existens åt alla, om blott den sysslolösa delen av mänskligheten får tillgång till maskiner och arbetsredskap och all den jord, som ligger för fäfot, brukas och bebygges.

Det socialistiska samhället måste byggas nedifrån och upp, genom inbördes hjälp och solidaritet. Det socialistiska samhället kan aldrig påtvingas mänskligheten genom några dekret från ett parti, som tillbällat sig makten. Arbetarna skola själva genom sina organisationer ordna det ekonomiska livet. Arbetarna äro på samma gång producenter och konsumenter, de äro således intresserade av att både produktionen och distributionen av livsförnödenheter ordnas på ett för alla bästa möjliga sätt. Ingen byråkratisk statsapparat kan ordna näringslivet bättre än arbetarna själva, om de samarbeta på dessa punkter. När arbetarna genom sina organisationer äga produktionsmedlen och fördela produkterna rättvist, så att ingen behöver lida nöd eller är den andres slav, då är grunden lagd för det socialistiska samhället. Ty det är självklart att ett socialistiskt samhälle inte bygges upp dagen efter revolutionen. Oändligt många svårigheter finnas kvar att övervinna. Den oordning, som det kapitalistiska samhällssystemets dåraktiga hushållning åstadkommit, kan naturligtvis inte så lätt bringas ur världen. Det kommer exempelvis att ta en viss tid, innan man hunnit organisera upp alla industrier, som man nu inte brytt sig om att bygga ut, därför att de inte gett tillräcklig profit åt kapitalisterna. För närvarande är det ju endast inom krigsindustrien man arbetar för fullt, därför att den är den mest vinstgivande. Tusentals andra avårigheter komma att hopa sig för arbetarna dagen efter revolutionen. Ingen kan på förhand sätta sig ner och arbeta ut en noggrann plan för samhällsmaskineriet, som skall beräknas hålla streck. Livet självt låter sig aldrig ledas efter skrivbordsteorier.

Syndikalismen – vägen till frihet.

Vill du vara med och avskaffa det kapitalistiska samhällssystemet, med dess kriser, arbetslöshet, krig och utsugning? Vill du vara med om att avskaffa det samhällssystem, som låter barnen dö i massor av undernäring, därför att en liten grupp människor har möjlighet att utestänga deras föräldrar från arbetsplatserna? Vill du vara med om att avskaffa det äganderättssystem, som ger ett fåtal människor rätt att leva ett liv i lyx och överflöd på bekostnad av den övriga arbetande mänskligheten? Vill du detta systems avskaffande, så ansluter du dig till Syndikalistiska Ungdomsförbundet.
Inom det Syndikalistiska Ungdomsförbundet samlas alla målmedvetna revolutionära ungdomar, som vill kämpa för ett socialistiskt samhälle, grundat på frihet och självansvar. Inom det Syndikalistiska Ungdomsförbundet finnas inga ledare, som vill utge sig för att vara proletariatets enda rätta vägvisare fram not det nya samhället. Den syndikalistiska rörelsen erkänner inga ledare när det gäller att föra den fackligt-ekonomiska kampen för att höja arbetarklassens levnadsstandard. Denna kamp kan endast arbetarklassen själv föra, med egna krafter och samlade i klasskampsorganisationer, där arbetarna själva ha bestämmanderätten. Ännu mera förnekar den syndikalistiska rörelsen behovet av några ledare när det gäller att föra den avgörande revolutionära kampen för att störta det kapitalistiska samhällssystemet och bygga upp det socialistiska. Den syndikalistiska rörelsen är den enda, som hävdar att arbetarklassens befrielse skall vara dess eget verk. Inga politiker, hur etterröda de än säga sig vara, kunna servera det socialistiska samhället på ett fat åt oss, fixt och färdigt att njuta. Endast genom den ihärdigaste kamp kan den revolutionära arbetarklassen nå sitt mål. De som locka med mondism, samarbete mellan kapitalister och arbetare, äro sådana som för sin personliga del löst den sociala frågan. De ha själva genom den politiska korruptionen lyckats kravla sig upp några pinnhål över arbetarklassen och sålunda lyckats besätta de otaliga byråkratiska inrättningarna. De ha intet intresse av någon social revolution. Därför vilja de gärna leda arbetarklassen. Men inte mot socialismen utan genom kompromisser vilja de försöka bibehålla allt vid det gamla. Frågan gäller inte att få nya ledare istället för de som korrumperats. Det är till sig själv arbetarklassen bör sätta sin lit. Endast genom sin solidaritet och sin samlade styrka kan arbetarklassen krossa kapitalismen. Och för att kunna göra denna styrka gällande, måste arbetarna samlas i klasskampsorganisationer utan ledare, som förråda dem i de avgörande ögonblicken.

Du, som insett vart ledarvälde och politisk korruption fört arbetarklassen har din givna plats inom det Syndikalistiska Ungdomsförbundet.

Även när det gäller kampen mot kriget, så har arbetarklassen intet annat val än att själv föra den kampen. Nationernas Förbund har visat sin oförmåga att vara ett värn för freden. Och trots alla fredstraktater som undertecknats, kapprusta dock nationerna allt vad de kunna och få. Arbetarklassen kan genom ekonomiska aktioner hindra kriget. Men kriget är så intimt sammanbundet med det kapitialistiska samhället att någon evig fred ej kan nås förrän detta samhällssystem är krossat. För kapitalisterna är kriget en god affär, som de inte gärna avstå ifrån. För arbetarklassen är kriget däremot en blodig verklighet, som kräver livet som insats. De s. k. fosterlandsälskande, som alltid ha det så ställt att de kunna sätta sig i säkerhet vid ett eventuellt krig, tala vitt och brett om storheten i att försvara fosterlandet. För arbetarklassen är det emellertid svårare att upptäcka det stora i att värna ”vårt land” som äges av storkapitalister med aktier i krigsindustrin.

Vill du fred, vill du ett bättre samhällstillstånd med frihet och rätt att leva åt alla producerande människor, så måste du också deltaga i kampen mot kapitalismen. Inom det Syndikalistiska Ungdomsförbundet har du möjligheter att deltaga i propagandan för de syndikalistiska idéerna och diskutera alla de frågor, som har samband med arbetarklassens kamp. Ingen vaken arbetarflicka får ställa sig likgiltig inför de frågor, som beröra henne själv och hennes klass. I den sociala kampen finnes endast antingen – eller. Den som ställer sig likgiltig för arbetarklassens revolutionära kamp, tager i och med detta ställning mot denna kamp och ställer sig omedvetet på kapitalisternas – utsugarnas sida.

Unga arbetarkvinna, din plats är i det Syndikalistiska Ungdomsförbundet!