Rehabilitering i stället för straff gjorde regissören Sofie Rørdam nyfiken på det grönländska rättssystemet. I filmen Walls – Akinni Inuk får tittaren inblick i systemet samtidigt som vänskapen växer mellan två kvinnor, där en av dem är intagen på obestämd tid.
Det senaste året har Grönland hamnat i fokus efter att Donald Trump gjort anspråk på världens största ö. Grönland tillhör Danmark, men har i dag ett långtgående självstyre. Sedan 2009 har Danmark erkänt det grönländska folket som ett eget folk och enligt internationell rätt kan detta ge folkrättslig status för att bilda en ny stat, skriver Amnesty press.
I inledningen till filmen Walls – Akinni Inuk reser sig höga grönländska berg samtidigt som vi får lära oss hur vissa områden administreras av Danmark. Däribland rättssystemet, även om Grönland har egen kriminallag, fängelser och skyddstillsyn.
Vida arktiska vidder får ta plats i bild innan vi möter taggtråden och scener inifrån en anstalt som filmats av intagna själva.
Det har gått tio år sedan regissören Sofie Rørdam började intressera sig för det grönländska rättssystemet.
– Det är väldigt annorlunda då man fokuserar mycket på rehabilitering och återintegration av människor i samhället. Det förhållningssättet lät verkligen fantastiskt på papper.
Men efter att Sofie Rørdam tillbringat tid på en anstalt och pratat med intagna förstod hon hur hårt det dagliga livet är. Eftersom anstalterna är designade för att vara öppna och tanken är att de intagna ska ta del av samhället och arbeta, blev förhållandena ännu tuffare för de som inte fick lämna anstalten.
– På mindre orter fungerar det, men i Nuuk är det många som tillbringar tid där i flera år, berättar Sofie Rørdam när Arbetaren träffar henne i Malmö inför filmfestivalen Nordisk Panorama, där filmen är nominerad till Bästa nordiska dokumentär.
Hur våld föder våld
Hon berättar att hon funderade på om det här var hennes historia att berätta. Hon fick kontakt med filmskaparen Nina Paninnguaq Skydbjerg och de fick möjlighet att dela ut kameror till intagna så att de själva skulle kunna skildra sina liv. Men efter ett tag blev kamerorna konfiskerade, på grund av säkerheten.
– Då visste vi inte hur vi skulle gå vidare, idén var att det skulle vara de intagnas röster.
I filmen får vi följa hur en gemenskap växer fram mellan filmskaparen Nina Paninnguaq Skydbjerg och Ruth Mikaelsen Jeremiassen, som är intagen på obestämd tid. Att hon skulle vara en av filmens protagonister var inte tanken från början, men när de intagna inte fick fortsätta filma föreslog Sofie Rørdam att Nina Panniguaq Skydbjerg skulle besöka anstalten, filma och ställa frågor. När Sofie Rørdam tittade på materialet såg hon hur något växte fram mellan Nina Paninnguaq Skydbjerg och Ruth Mikaelsen Jeremiassen.
– Samtidigt så insåg Nina att det är svårt att sitta framför någon som delar med sig av stora livshändelser utan att också ge något själv.
Nina Paninnguaq Skydbjerg är i sorg efter att ha förlorat sin mamma och tycks finna tröst i besöken hos Ruth Mikaelsen Jeremiassen. De två kvinnorna delar berättelser om trauma och sorg.
Filmen visar även på hur våld föder våld. Ruth Mikaelsen Jeremiassen avtjänar ett straff för misshandel. I filmen får vi veta att offret var en man hon var övertygad om var inblandad i mordet på hennes mor. Tidigare har hon även suttit fängslad för mordet på en man som utnyttjat henne sexuellt.
I en av filmens scener berättar Nina Paninnguaq Skydbjerg att hon också varit utsatt för övergrepp och hur hon fantiserat om att hämnas på sin förövare.
”Jag kunde också ha varit här inne”, säger hon.
”Kanske är det enklare att säga att vem som helst skulle kunna hamna här”, svarar Ruth Mikaelsen Jeremiassen.
I en intervju i Variety förklarar Nina Paninnguaq Skydbjerg att ”Akinni Inuk” betyder ”människan framför mig” på grönländska.
– Jag vill att den här filmen ska påminna publiken om hur mycket de kan göra bara genom att vara nyfiken på människan framför hen, säger hon till tidningen.
Fast mellan två rättssystem
Parallellt med berättelsen om de två kvinnornas vänskap får vi som tittare en inblick i rättssystemet.
Många av de som fått straff som innebär att de ska vara inlåsta har avtjänat sina straff i Danmark, eftersom man där har anläggningar anpassade för det. De skickas då långt från sitt hem, till ett land där de flesta inte talar ens språk, påpekar Sofie Rørdam.
När det gällde Ruth Mikaelsen Jeremiassen så bestämde domstolen att hon inte skulle skickas till Danmark.
– Det var bra att hon kunde vara på Grönland, men inte att hon var på en plats som inte var anpassad för att hantera ett fall som hennes. Hon satt med ett hårt straff i ett system som bara skulle hantera personer med korta straff, eller personer som kunde gå ut. Därför erbjöds hon inga behandlingar, så hon var i en väldigt dålig situation. Hon var fast mellan de två systemen.
I filmen får vi följa Ruth Mikaelsen Jeremiassen kamp för att bli frigiven och se hur Nina Paninnguaq Skydbjerg översätter mellan Ruth och försvarsadvokaten som är dansk.
I dag är Ruth Mikaelsen Jeremiassen fri, efter att ha tillbringat 18 år av sitt liv innanför murarna. Hon är den enda personen med den här sortens straff som har blivit frigiven.
Tror du filmen hjälpte henne att bli frigiven?
– Jag vill inte säga att det inte skulle ha hänt. Hon gjorde arbetet själv, men jag tror vi spelade en stor roll genom att någon såg henne och att ha kameran är också ett sätt att ta tillbaka sin identitet, säger Sofie Rørdam.
Hon berättar att hon ville göra en film som skildrar just upplevelsen av att förlora sin identitet.
– Att förlora sin identitet i ett fängelse, genom att vara ett koloniserat land och att tappa bort sig i ett system där allting är på danska.
Sofie Rørdam ser att en del förbättringar skett sedan de påbörjade arbetet med filmen. Det har bland annat byggts en ny anstalt, så att intagna inte ska behöva lämna Grönland för att avtjäna sina straff. Samtidigt ser hon att det finns ett behov av grönländska jurister och hon önskar att det fanns ett större stöd för personer som friges.
