I huvudet på Bo är en ny dokumentär om regissören Bo Widerberg, som avled för nära 40 år sedan. Widerberg blev världsberömd för prisade filmer som Kvarteret Korpen och Elvira Madigan, men gjorde också klasskildringar som Ådalen 31 och Joe Hill. Själv var han en rebell, ständigt på, ofta över gränsen till alla möjliga etiska gränser.
Bo Widerberg avled 66 år gammal 1997, på första maj. En scen som skulle kunna ingå i en av hans filmer, en arbetarpojke som får lyssna till Internationalen utanför det öppna fönstret som det sista i livet.
Men Jon Asp och Mattias Nohrborg faller inte i fällan. Deras dokumentärfilm I huvudet på Bo, om regissören, rebellen och ”sensualisten” (som Staffan Heimerson säger i en inledande intervju) är ändå en i jämförelse stram berättelse som trovärdigt rör sig mellan de två illröda trådarna hos Widerberg: hans visioner och verk å ena sidan, och å den andra det intensiva känslolivet, styrt av en bipolär sjukdom, som spillde över på alla relationer och förödde dem, också de professionella. De två delarna korsades, för kollegor och skådespelare som fick känna det in på bara skinnet, oroväckande ofta. Men är Widerbergs brinnande personlighet, växlande mellan högsta eufori och svartaste ångest, av samma intresse för biopubliken?
Är Bo Widerberg verkligen bortglömd?
– Inte bland kritiker tror jag, och inte bland filmare. Men lite bland allmänheten och kanske lite utomlands. Särskilt med tanke på att han vann tre flera stora priser i Cannes, på väldigt kort tid. Efter Joe Hill försvann han ganska mycket.
Det säger Jon Asp om hur de tänkte kring att göra en dokumentär långfilm om en av Sveriges en gång mest kända bråkmakare i filmvärlden. Som i Cannes 1969, då han reste sig och lämnade salongen när teknikerna från Ådalen 31 inte var välkomna. ”En självklarhet!”, utbrast han.
– Fransmännen har fortfarande haft ett visst intresse för honom. Vilket har gjort det lättare att komma med i Cannes nu. Criterion (distribuerar klassiska filmer från hela världen) har nu börjat ge ut Widerbergs filmer på nytt. Förhoppningen med den här filmen är också att man ska gå tillbaka och se om Widerbergs filmer.
Semidokumentär filmfest
Det sena 1960-talets filmeuropa var en fest. Unga manusförfattare, fotografer och filmskapare i Frankrike, Storbritannien, Italien och andra länder gick ut i verkligheten och använde dess estetik i filmer, på ett sätt inte gjorts sedan stumfilmens tidigaste dagar. Högst på listan av välbesökta filmer var inte längre dramer i direktörsfamiljer eller förvecklingar i societeten, utan kanske en arbetarpojke som kämpade med kärleken. En flicka som gärna ville vara tillsammans med flera pojkar, en annan som blev gravid och fick kämpa ensam. Längs vägen realism.
Bilderna från 1800-talets New York, med missbrukande äldre män liggande på gatan, som inleder Bo Widerbergs film Joe Hill (1971) är så nära dokumentära man kan tänka sig. Förutom att en filmarbetare syns tända en cigarett åt en av dem i en dokumenterande filmsnutt över inspelningen, är nog sanningen också att männen på bilderna var både hemlösa och missbrukare i verkligheten också. I Sverige gick det bra att filma på gatan utan att omgivningen var informerad, i USA krävdes tillstånd som Widerberg struntade i, det skar sig med filmbolagsmogulerna där och filmen lades i malpåse.
Bo Widerberg, klart vänsterorienterad med arbetarbakgrund i Malmö, tog inte officiellt politisk ställning men var ändå tydlig med var han stod. Han deltog som en av flera dokumentärfilmare i Den vita sporten, en dokumentär om protesterna mot Davis Cup i Båstad 1968 mot en tennismatch mellan Sverige och apartheidstaten Rhodesia (varade till 1979, i dag Zimbabwe). Och hela hans verklista berättar om rebellen som vill bryta sig loss, ofta till ett högt pris.
Men hans absoluta vision var också att revolten skulle vara driven av en lust som inte gick att stå emot, och ofta till musik som kändes in på bara kroppen till de undersköna bilderna. Widerberg var en stor romantiker med ett brinnande hjärta, och fick kritik på det stränga 1970-talet för att han i bland annat i filmer som Ådalen 31 och Joe Hill mjukade upp, rentav romantiserade de ikoniska klasskildringarnas stora tragedier med kärlek och lust, dessutom över klassgränserna. Svaret han gav var att ”ingen vill väl göra revolution för att få det tråkigare”.
Nya röster och bilder kring inspelningsmiljön
I huvudet på Bo är den tredje dokumentären på fyra decennier om Bo Widerberg. De tidigare var Stefan Jarls Liv till varje pris 1998, och (sonen) Martin Widerbergs Alla är äldre än jag, från 2012. 2011 kom Mårten Blomkvists biografi Höggradigt jävla excentrisk: En biografi över Bo Widerberg, bland andra.
Många av historierna har vi hört tidigare, inte minst Widerbergs flerfaldiga huvudrollsinnehavare och nära vän Tommy Berggren som förde ordet redan i Stefan Jarls film. Men I huvudet på Bo tillför nya bilder av regissören och den miljö han skapade kring sina filminspelningar, genom att lyssna på inte minst flera kvinnor från hans filminspelningar. Bland dem Eva-Britt Strandberg (Kärlek 65), Pia Degermark (Elvira Madigan), Stina Ekblad (Ormens väg på hälleberget), Michaela Jolin (Victoria) och inte minst Marika Lagercrantz (Lust och fägring stor). De ger mindre av tragikomiska anekdoter och mer av verkligheten bakom scenerna, där geniskapet snarare framstår i att Widerberg kunde skapa trots sin sjukdom snarare än på grund av den.
Korta dokumentära upptagningar mellan scenerna där Widerberg ifrågasätter och förnedrar sina skådespelare är plågsamma att se, men försiktigt bryter några av dem tystnaden kring den tidvis faktiskt traumatiserande inspelningsmiljön. Det framgår hur känsligt det är att rucka på bilden av geniet. Inte sällen uppstod ett slags Stockholmssyndrom med filmen och den höga insatsen som gisslan. Det var ju också en person med psykisk ohälsa det handlade om, men en med makt i situationen genom övertalningsförmåga och enorm karisma.
Bo Widerberg använde sig gärna av amatörskådespelare, av flera skäl. Mårten Blomkvist skriver att ”det är slående hur männen i de bärande rollerna helst skulle vara proffs medan det ofta slutade med en amatör i kvinnorollerna. Bo gillade kombinationen med en rutinerad man som fick ge stadga, och en kvinna som var fri att utstråla mer sårbarhet och osäkerhet.”
Widerberg överlät gärna till den manliga skådespelaren att stötta och spela fadersfigur – det psykologiska spelet behärskade han enligt alla vittnen.
Frihetssökaren ett tema
Jag frågar Jon Asp om temat i I huvudet på Bo, är det förenklat rebellen som söker friheten hela tiden i alla hans uppfunna huvudroller?
– Den här filmen är väl lite vad man vill, förhoppningsvis, men det är väl ett underliggande tema. Vi vill att åskådarna ska göra sin egen bedömning och att Bo Widerbergs liv ska speglas i filmerna, säger han.
Det slutar ju också ganska illa för dessa rebeller, från Sixten Sparre till Joe Hill.
– Ja, i de filmerna men inte i alla, många unga lyckas också göra sig fria, men det är inget rakt eller enkelt narrativ.
Filmen börjar genom att Bo Widerberg säger: ”Hur långt kan man gå för att få det att svänga för sig själv? Hur illa kan man göra andra?”. Är det medvetet att ni har lagt den retoriska frågan som inledning?
– Ja, det har varit ett viktigt citat att använda tidigt – och den har varit central hela vägen.
Varför gör man en film om en som gör film?
– Vi vill inte att det bara ska vara en film om film utan någonting mera. Många av Widerbergs filmer är bortglömda, utom kanske Mannen på taket och Kvarteret Korpen, eftersom han har varit död så länge, i nästan 30 år, säger Jon Asp och tillägger:
– Men just när man inte har en stiftelse eller en organisation som verkar för det, Bo var ju inte så bra på att hantera sitt eftermäle, som Ingmar Bergman och flera andra, kan man bli lite bortglömd, också utomlands. Jag kan tycka att det ligger i vårt uppdrag att påminna om våra stora filmskapare och Bo Widerberg är helt klart en av dem. Generellt tycker jag också att hans filmer är väldigt lämpade att göra en film om, för varje enskild film har ögonblick som är svåra att värja sig emot. Vilket gör det tacksamt att lyfta fram de där höjdpunkterna. Har man det att bygga på, att visa varför man ens gör den här filmen är det lättare att komma in på personen och göra den delen relevant också. Men att man ändå först måste bottna i verken, så att man inte enbart gör en film om konstnären.
Det finns en risk, som förekommer ibland, att man plockar filmscener för att illustrera personens personliga liv, men så känns det inte här.
– Nej, vi litar i möjligaste mån på arkivmaterial. Eftersom det också finns en hel del, genom Widerbergs karriär. Det enskilt viktigaste för att göra den här filmen var ändå att han var en så pass spännande som person. Att han är så dynamisk. Oavsett om man sympatiserar med honom eller inte så är han en underhållande person att titta på. Man är lite osäkrad i hans sällskap – vad ska man tycka om honom? Så har han en energi som ibland är väldigt låg – och ofta väldigt hög. Som går lite utanpå, vilket gör honom till en bra filmkaraktär, berättar Jon Asp.
En scen som är väldigt smärtsam är när Marika Lagercrantz sitter i sminket under inspelningen av Med lust och fägring stor, och håller på att gå sönder, medan Widerberg sitter tillsammans med andra i teamet och hånfullt ifrågasätter hennes kompetens.
– Man kan undra om det är rättvist att använda materialet, det är väldigt känsliga bilder, och vi har förstås kollat det med henne. Marika är ett bra exempel på frågeställningen, sedan kan man ändå fortfarande tycka att det är problematiskt. Hon valde att vara kvar i produktionen och i efterhand är hon glad för det. Man kan som åskådare tycka att där gick han för långt – och det gjorde han helt uppenbart.
Stina Ekblad pratar ju så fint om honom, med en djup erfarenhet av att arbeta i ett team, där vi alla är mänskor med våra svårigheter.
– Jag hade kunnat använda mycket mer i den timslånga intervjun jag gjorde med henne, hon är otroligt distinkt. Hon kom från inspelningen av Amorosa (Mai Zetterling, 1986), och han var osäker på henne, var rädd att hon skulle ha teatersvulstiga manér, och inställd på att verkligen ta ner henne. Så han var hård mot henne i början på ett jobbigt sätt.
Det fanns ju en tid när man kunde göra på det viset också… Men jag undrar, han hade knappast kunnat göra de filmerna i dag, på det viset?
– Nej, det hade man inte kunnat.
Men i slutändan verkar det ändå som om väldigt många beundrar honom, och älskar hans energi.
– Ja, man märker att när folk går tillbaka till sina minnen så får de igång någonting. Han hade en dragningskraft, både hon kvinnor och män, men det var ofta tuffare för kvinnor. För att det fanns en jargong, som den man ser exempel på i Lust och fägring stor, och som Stina också antyder i filmen.
Jag uppfattar Widerbergs användning av musiken som stark klassmarkör, här finns en symbolism i den klassiska musiken i Barnvagnen till bluesen och operan i Joe Hill.
– Jag tror att det var en av hans viktigaste troper, som han hade med sig. Det märker man redan från de tidiga novellerna och romanerna, att bildningkomplexet är så centralt. Det är ett genomgående tema, för honom handlar det om att slå sig ut, som Britt gör i Barnvagnen för att frigöra sig från sina föräldrar, och klara sig utan de här männen. Eller som Anders i Kvarteret Korpen som väljer att lämna sin gravida flickvän och sin utsatta mamma för att han ska skriva sina alster. Det är ganska hårt.
Tommy Berggren pratar om att ångesten får sitt utlopp i konsten.
– Ja precis, att det Bo inte riktigt kan leva ut i det privata lever han ut i konsten. De sakerna han inte kan säga i en relation, det han inte kan göra iscensätter han i sin konst.
