Protestantismen och arbetsideologins födelse

Frågan om protestantismens betydelse för kapitalismens framväxt har sedan Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda varit ett av akademins verkliga skötebarn. I sin berömda avhandling framlägger Weber teorin att den moderna arbetsetiken antar renodlade former först i vissa protestantiska läror. Flera volymer har skrivits om huruvida protestantismen var en förutsättning för kapitalismen eller inte. Det bör betonas att Weber själv förkastade en sådan förenkling som ”en dåraktig doktrinär tes”.³² Ändå lever det protestantiska arvet vidare i nya skepnader. Det märks i den politiska högerns entreprenörsdyrkan och i socialdemokratins fostran av den ”skötsamme arbetaren”.³³ Det märks ännu tydligare i båda falangers ”skyll dig själv-mentalitet” och respekt för makt och rikedom som vore det resultatet av ”hårt arbete”.

Det protestantismen främst för med sig och efterlämnar till vår tids arbetsideologi är en urvattning av arbetsbegreppet. Tidigare distinktioner mellan arbete och övriga livsaktiviteter blir med protestantismens genombrott svårare att upprätthålla, och som en effekt av detta börjar man respektera rikedom som en symbol för hårt arbete och se ner på fattigdom som uttryck för lättja. Andra arbetsideologiska bidrag som här kommer att behandlas (asketismen och kallelsetanken exempelvis) existerar numera bara i förtäckt form och hos mer avgränsade samhällsgrupper.

I själva verket parasiterade ju munkarna, trots det asketiska arbetet, på andra människors arbete då de undandrog sig ”de världsliga plikterna”.

Vad gäller respekten för rikedom och arbetets substansurlakning måste man emellertid påpeka att protestantismens fader, Martin Luther, delade samma arbetsvärdering och förakt för kommers som sina katolska trosfränder. Luthers relevans gäller snarare hans ifrågasättande av varför munkars och prästers arbete skulle tilldelas speciell status. I själva verket parasiterade ju munkarna, trots det asketiska arbetet, på andra människors arbete då de undandrog sig ”de världsliga plikterna”. Detta var enligt Luther en synd som skulle straffa sig, ty det spelade ingen roll vad kyrka och prästerskap sa – mellan Gud och individ fanns ingen förmedlande länk och kyrkohierarkin var ett världsligt fenomen. Arbetet skulle värderas lika oavsett vem som utförde det.

Något som Weber särskilt uppmärksammar är Luthers kallelsetanke. Varje människa föds in i ett visst sammanhang, till ett visst arbete – denna situation avgör en människas kall och kallet är således ”något som människan har att ta emot, att foga sig i, som en gudomlig skickelse”.³⁴ På den här punkten ligger Luther nära Thomas av Aquino. Att acceptera ödets lott blir det viktiga – varken mer eller mindre. Oavsett yrke var det gudomliga kallet ett alternativ för alla, för som Luther själv uttryckte det, ”som skriften säger på många ställen, är inget arbete förmer än lydnaden inför det kall och arbete som Gud tillskrivit var och en”.³⁵ Hos en annan reformator, Jean Calvin, utvecklas denna kallelsetanke till en ödesdeterminism med märkliga följder.

Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Calvin. Calvin anses vara den mest betydelsefulla 1500-talsreformatorn vid sidan av Luther, men som en förvarning om 1900-talets franska filosofi var Calvin en betydligt mer invecklad teolog än hans tyska kollega. Den ödestro som Luther gav uttryck för i sin kallelsetanke var hos Calvin av ännu mer fundamentalistisk och misantropisk karaktär. Enligt Calvin var människan predestinerad, det vill säga förutbestämd ett visst öde. Detta inbegrep, som det framgår i citatet nedan, huruvida hon tillhörde ”Guds utvalda” eller inte:

Människan har genom syndafallet förlorat all förmåga att vilja något andligt gott som leder till frälsning. Därför har den naturliga människan, helt bortvänd från det goda och död i synd, inte förmåga att av egen kraft omvända sig eller förbereda sig för denna […] Gud har för sin härlighets skull bestämt, att vissa människor är förutbestämda för evigt liv och andra för evig död […] Vad gäller de onda och ogudaktiga människorna, som Gud såsom en rättvis domare gör blinda och hårda för tidigare synders skuld, så undandrar han dem inte endast sin nåd, vilken skulle kunna upplysa deras förstånd och påverka deras hjärtan, utan stundom tar han från dem de gåvor, som de hade och utsätter dem för sådana ting, av vilka de i sitt fördärv gör tillfällen till synd.³⁶

Följaktligen fanns det inte mycket som individen kunde göra för att uppnå frälsning – allt var redan avgjort på förhand av denna fruktansvärda Gud. Tvärtemot vad man skulle kunna tro innebar detta inte att kalvinisterna kunde hänfalla åt slöhet och strunta i livets ständiga kamp. De blev i stället maniskt engagerade. Enligt Weber berodde detta på en religionspsykologisk mekanism enligt följande:

Som det långa citatet antyder belönas och straffas de utvalda och fördömda redan i det här livet. Även om vi inte med säkerhet kan veta vilken av dessa kategorier vi tillhör kan vi därför tolka vår framgång i samhället som tecken på utvaldhet. Utöver denna ständiga spegling i samhällelig framgång omformulerade dessutom Calvin trohetssatsen till att handla om den egna personen – de utvalda skulle nämligen veta att de var utvalda och om de inte visste så var de helt enkelt inte utvalda. Den kalvinist som eventuellt tvivlade fick således göra det i tystnad. ”Å ena sidan framhålls det helt enkelt som en plikt att betrakta sig själv som utvald och att avvisa varje tvivel som en djävulens frestelse, eftersom brist på egen visshet är en följd av otillräcklig tro, alltså en otillräcklig verkan av nåden”, skriver Weber. ”Å andra sidan rekommenderades intensiv världslig aktivitet som det främsta medlet att nå denna inre visshet. Detta och endast detta förjagar det religiösa tvivlet och ger visshet om utvaldhet.”³⁷

Genom ”världslig aktivitet” kunde kalvinisten nämligen övertyga sig om att han tillhörde den lyckliga skara utvalda som belönades i det här livet.

Genom ”världslig aktivitet”, det vill säga arbete, kunde kalvinisten nämligen övertyga sig om att han tillhörde den lyckliga skara utvalda som belönades i det här livet. Detta, kombinerat med den stränga asketism som Calvin propagerade för, gjorde att medeltidseuropéns rofyllda maklighet försvann:

Entreprenören kunde inte slappna av för ett ögonblick. Den protestantiska arbetskraft som entreprenören rekryterade arbetade hårdare, och ingen kunde åtnjuta de växande frukterna av deras arbete av rädsla att mista vissheten om att de tillhörde de som skulle frälsas. Så profit och besparing plöjdes in i större affärsexpansion vilket, i sig själv, var ett seriöst kall föreskrivet av Gud.³⁸

Liksom Thomas av Aquino argumenterar Luther för en syn på kommers och handel som tecken på synd och girighet; genljudande de antika arbetsevalueringarna värderar han bondens konkreta arbete högst då det var ”minst angripet av den kommersiella kalkylens frätande anda”.³⁹ Luther gav uttryck för sekler av kyrklig antikommersialism där det var lika med ocker att ta ränta på utlånade pengar och kunde leda till att man nekades nattvarden alltmedan affärsmän betraktades som syndfulla människor som exploaterade bönders och hantverkares arbete. Calvin bryter med denna traditionalism och på den här punkten är hans insats för kapitalismen oskattbar.

Till att börja med fanns hos Calvin ingen vurm för bondens direkta produktion och samklang med naturen. Den industriella produktionen och dess monetära ekonomi betraktas som lika naturlig som jordbruket.⁴⁰ Jesu ord om att ”det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” bidrog visserligen till oro för att rikedom skulle leda till girighet, dekadens och, värst av allt, lättja, men Calvin skilde sig från sina kristna föregångsmän i det att han ansåg finansverksamheter vara nödvändiga för det industriella samhället. Rikedom var heller inget hinder på vägen mot himmelriket under förutsättning att förmögenheten inte förslösades. Tvärtom var ju rikedom ett tecken på att man tillhörde de utvalda. Hos de kalvinistiskt inspirerade puritanerna blir detta ännu tydligare i deras föreskrift att ”det är en plikt att utvinna så stor vinst som möjligt ur arbetet. Framgång, som mäts i profit, är en säker indikation på att det valda yrket behagar Gud.”⁴¹ Richard Baxter, den puritanska etikens främste ideolog, förtydligar dock att ”det är en synd att åtrå rikedom som de världsliga och vällustiga gör för ombesörjandet och underhållandet av köttsliga lustar och högfärd. Men det är inte en synd utan en plikt att arbeta ej blott för arbetets skull, högstämt vilande i den utförda handlingen, utan för den hederliga förtjänsten och vinsten som är syftet med vårt arbete.”⁴² Den protestantiska etiken förenas på så sätt med den kapitalistiska andan i det att den förespråkar ackumulation av vinst för ständig återinvestering i ny affärsverksamhet.

Den nya aktningen för självförvärvad förmögenhet som tecken på träget arbete är det första steget mot den låtsade ”meritokrati” som vi i dag lever under. Meritokratins grundtanke är att enbart våra prestationer och meriter ska avgöra vår ekonomiska välgång. Den låtsade meritokratin säger att eftersom vårt samhälle officiellt inte är aristokratiskt ordnat med titlar som formellt ärvs och så vidare så måste de ekonomiskt välbemedlade ha förtjänat sina positioner, vara ”duktiga” på ett eller annat sätt.⁴³ Denna simplifiering har med tiden förvandlats till en grundpelare för arbetsideologin i samband med att arbetets substans blivit allt svårare att skönja, av skäl som jag ska återkomma till. Att fråga en människa vilket jobb hon har förutsätts i princip i det sociala samspelets tidiga fas. Att däremot fråga vad som egentligen utförs på detta jobb kan lätt uppfattas som en förolämpning. Arbetet har i dag blivit det spöke som avgör livsval samtidigt som dess substans är obskyr. Under Calvins dagar var arbetet troligen klarare definierat, men sammanblandningen av förmögenhet och arbetsprestation som Calvin bereder grund för är en milstolpe i arbetets idéhistoria.⁴⁴

Den andra sidan av arbetsbegreppets urvattning är fördömandet av de arbetslösa, som även det lever kvar. Här var Calvin och Luther överens.

Den andra sidan av arbetsbegreppets urvattning är fördömandet av de arbetslösa, som även det lever kvar (vilket jag ska återkomma till). Här var Calvin och Luther överens. Luther avskydde lösdrivarna och argumenterade för att de antingen borde landsförvisas eller tvingas till arbete.⁴⁵ Calvin menade att det inte fanns ”något mer skamligt än en lat odugling som varken är till nytta för sig själv eller någon annan utan tycks vara född enbart till att dricka och äta”.⁴⁶ Bland katoliker var tiggare i avsevärt högre grad accepterade och ibland även välkomnade då de möjliggjorde (självvald) välgörenhet. Hos Luther och Calvin ansågs de i stället vara människor som varken följde sitt kall eller tillhörde Guds utvalda. Här togs liten, om någon, hänsyn till tur och härkomst. Till följd av förbättrade levnadsförhållanden ökade den förväntade livslängden under 1500-talet, vilket bidrog till en överbefolkning som den ekonomiska sfären inte förmådde sysselsätta i full utsträckning. Arbetslöshet drog över Europa parallellt med en troslära som enbart visade förakt för fattigdomens olycksbarn. I 1500-talets puritanska England började man hantera tiggare och ekonomiskt utslagna medelst piska, tvångsarbete eller fängelse.⁴⁷ Utopisternas pionjär Thomas More noterade i sitt huvudverk Utopia under samma period att folk som tvingats bort från sina jordplättar av feodalherrar blev ”luffare och tiggare” och ”kastade i fängelse på grund av lättja – trots att ingen gav dem ett jobb oavsett hur mycket de ville ha ett”.⁴⁸ Med institutionaliseringen av denna obarmhärtighet förvärrades den. Bland 1600-talets Amerikakolonisatörer märks New Englands puritanske minister Cotton Mather som förebådade den mer hårdföra falangen av konservativ kristlighet i Förenta staterna. Han argumenterade för att ”missriktad medmänsklighet” var fel väg för att bringa arbetsduglig underklass i arbete. Det bästa sättet var att ”tvinga dem” att arbeta och beträffande de arbetslösa var detta mycket enkelt, enligt Mather: ”Låt dem svälta”, var hans berömda förslag.⁴⁹

Så här långt har vi hunnit se hur arbete och fritid bytt plats på den västerländska värdeskalan: från att ha förknippats med fördumning och brutalisering upphöjs arbetet till en dygd, medan fritid, som varit den antika förutsättningen för dygd, med näppe blir något att uthärda under rastlösa söndagar.⁵⁰ Särskilt viktig för min analys här är dock den uppluckring av arbetsbegreppet som kalvinismens relativa acceptans för framväxande yrkesgrupper innebär. Arbetets substans underordnas ett inte alltför självklart mått på flit, nämligen vilken förmögenhet och status individen samlat ihop, och att likt Diogenes hellre än att arbeta föredra ett liv med tunna som bostad blir oavsett kontemplation och dygd det yttersta beviset på förfall.

Som flera kommentatorer påpekat har såväl protestantism som protestantisk arbetsmoral i Webers mening genomgått en mängd transformationer som bland annat lett till att 1500-talets arbetsmoral ”ironiskt nog nu hedras mer i katolska samhällsläror än bland konventionella protestanter”, enligt teologiprofessorn Dennis P. McCann.⁵¹ Innan jag behandlar den lustbetonade motorn i dagens arbetsideologi – konsumismen – ska jag kort redogöra för industrialismens hårda fostringsprocess när den protestantiska arbetsniten plöjdes ner i det sekulära folkdjupet; en process där ideologiska propagandametoder ersattes av något av det mest brutala våld historien skådat.

 

Arbetsideologins etablering

Den del av vår tids arbetsideologi som utgörs av pliktmoral genomgick under industrialismens dagar en sekularisering. I dag kan uttalade ateister vara ytterst protestantiska i sina värderingar beträffande arbete. Till stor del beror detta på att arbetsideologin inte kunde spridas i sin strängt religiösa form utan var tvungen att tillämpas på andra sätt. Jag ska här beskriva det motstånd som under modernitetens arla dagar mötte arbetsideologin och hur korset ersattes av piskan under det att mänskligheten mångdubblade sin produktivitet.

I det medeltida Europas bondekrig, 1800-talets luddit-resning⁵² och dagens ingrodda maskning och bidragsfiffel märks ett arbetsmotstånd som, om man får tro författarna till en av vår tids mest arbetskritiska pamfletter, har en lika lång historia som själva arbetssamhället: ”Under sekel har inrättandet av arbetssamhället varit synonymt med inbördeskrig, ibland öppet, ibland dolt.”⁵³ Ett viktigt skäl till detta är att man alltid, med undantag för de senaste tre seklerna, försökt anpassa människans ansträngning efter det behov man haft. Utbudet av arbetskraft varierade länge med skörd och matpriser. Maten var vår största utgift, och när priserna var låga var även arbetsmotivationen låg. Så sent som 1694 beklagade sig en industriidkare vid namn Josiah Child över detta förhållande: ”Om det är ett billigt år så vill de inte arbeta mer än två dagar i veckan.”⁵⁴ Dessa ”traditionella arbetare” (oftast bönder från landsbygden) hade nämligen inte hängt med i den senare tidens religiösa omställningar, och arbete var fortfarande något som man främst ägnade sig åt för att överleva. För majoriteten hade livet mer att erbjuda än status i socknen och pengar på banken. André Gorz kopplar denna attityd till den traditionsbundna ”livsrytm” som ännu i dag kan spåras hos vissa glesbygdsinvånare: ”För jobbarna vid 1700-talets slut var ’arbete’ intuitivt kunnande integrerat i fäderneärvd livsrytm och ingen skulle ha kommit på idén att intensifiera och förlänga sitt bemödande för att tjäna mer.”⁵⁵ Weber beskriver, en smula nostalgiskt, också den förindustriella småborgarens relativa fridsamhet:

Affärstiden var måttligt lång, kanske 5–6 timmar per dag, tidvis avsevärt mindre, mer under högsäsong, om det fanns en sådan. Förtjänsten var måttlig, tillräcklig för att man skulle kunna leva ett respektabelt liv och under goda tider också kunna lägga undan en del. På det hela taget var relationerna mellan konkurrenterna goda, med stor enighet om de grundläggande affärsprinciperna. Ett långt dagligt besök på ’gillet’ och en kvällssejdel bland gelikar, slutligen, gjorde livet lugnt och behagligt.⁵⁶

Medan en höjning av ackordet hade stor effekt på de kalvinistiskt influerade arbetarna tycktes samma höjning snarare vara ”kontraproduktiv” bland de traditionella arbetarna.

När de första moderna företagarna rekryterade traditionella arbetare blev skillnaden mellan den nya och gamla synen på arbete påtaglig. Bland annat yttrade sig detta i de problem som företagare stötte på när de försökte höja effektiviteten i arbetet. Medan en höjning av ackordet hade stor effekt på de kalvinistiskt influerade arbetarna tycktes samma höjning snarare vara ”kontraproduktiv” bland de traditionella arbetarna. Fick de mer betalt nöjde de sig med att arbeta mindre och i slutet av arbetsveckan kunde patronen komma till en tom arbetsplats om det ville sig illa för honom. En annan möjlighet var att det dagliga arbetstempot dalade:

En man som t.ex. för 1 mark per tunnland dittills mejat 2.5 tunnland säd per dag och alltså tjänat 2.5 mark, mejade efter en höjning till 1.25 mark per tunnland inte 3 tunnland, som man hoppats och som han mycket väl kunnat göra och därmed tjäna 3.75 mark, utan endast 2 tunnland, så att han fortfarande tjänade 2.5 mark som han var van. Möjligheten att tjäna mer var mindre lockande än möjligheten att arbeta mindre.⁵⁷

Historikern Peter Englund beskriver detta som ett problem som i sekler besvärat kapitalägare: ”Bland lönearbetare under tidigmodern tid fanns det ingen föreställning om värdet i ett städse ökat materiellt välstånd. De arbetade så mycket som krävdes för att få ihop till livets enkla nödtorft, sedan tog de helt enkelt ledigt. Detta var ett gammalt och välkänt faktum i Europa.” På 1400-talet, när digerdöden hunnit svepa över Europa, fann exempelvis arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Att dra ner på arbetet blev då deras främsta prioritet. ”Sättet de gjorde det på saknar inte poänger: de firade helt enkelt fler och fler av de olika helgondagar som den medeltida kalendern var så generöst utrustad med. Även om borgarna var högst skeptiska till denna snabbt uppblossande religiositet hade de inget annat val än att finna sig i den.”⁵⁸

En av den industriella kapitalismens främsta förespråkare, Andrew Ure, gjorde sig tidigt känd för att brottas med denna mentalitet. Han noterade att det var ”praktiskt taget omöjligt att efter pubertetsåldern förvandla människor komna från lantliga eller hantverksmässiga sysselsättningar till bra fabriksarbetare. Sedan man kämpat ett tag för att övervinna deras invanda nonchalans eller maklighet, så avstår de antingen spontant från sin anställning eller också blir de avskedade av verkmästarna för ouppmärksamhet i arbetet.”⁵⁹ Lösningen var inte att med dessa obildade bönder nöta Calvins trossatser. Här fordrades den effektiva makt som enbart våld och fattigdom kan generera. Den brittiske ekonomen Arthur Young sammanfattade i slutet av 1700-talet vad såväl filosofer som företagare så småningom tvingades inse: ”Vem som helst, utom en idiot, förstår att de lägre klasserna måste hållas i fattigdom för att förbli arbetsamma.”⁶⁰ Innan jag fördjupar mig i detta kan det vara på sin plats att uppmärksamma en motstridighet som nämndes i inledningen och som arbetsideologin ännu i dag rymmer. Samtidigt som förvärvsarbete antas vara bra för oss så genomsyras det också alltid av någon form av kontrollmekanism vars syfte är att säkra att vi inte undandrar oss detta arbete som vi förutsätts uppskatta så. Hur går det ihop? Hos 1800-talets liberala utilitarister utkristalliseras, som sociologen Zygmunt Bauman påpekat, båda sidor i den här motsägelsen. John Stuart Mill var en av de första att på sekulär grund sprida den klart kalvinistiska läran om att det finns en stolthet i att arbeta och att ”göra rätt för sig”. Dock var han besvärad av hur få som var av det rätta virket: ”Vi letar förgäves hos arbetarklassen generellt efter den rätta stoltheten som leder till gott arbete för god lön; i allmänhet går det enda bemödandet ut på att ta emot så mycket som möjligt och i tjänst ge tillbaka så lite som möjligt.”⁶¹ Då han sympatiserade med Adam Smiths idealbild av ett samhälle, där allas strävan efter att tillfredsställa egenintresset gagnar helheten, avhöll sig Mill från att moralisera kring det mänskliga handlandet – utom på en punkt. Den politiska ekonomin skulle inte intressera sig för människans passioner och motiv, ”med undantag för de som kan anses vara evigt hindrande principer för bemödandet om rikedom, nämligen motvilja till arbete och begär efter ögonblickligt åtnjutande av dyr flärd”.⁶²

Bland liberalismens fäder sticker Mill ut något med sin puritanska arbetsromantik.

Till skillnad från Mill gjorde sig den andra engelska 1800-talsrepresentanten för liberal utilitarism, Jeremy Bentham, inga illusioner om att dessa ”evigt hindrande principer” skulle gå att driva ur landsbygdens drönare på ideologisk väg. Mer trogen den utilitaristiska grundtanken att med alla tillgängliga medel maximera nyttan för så många som möjligt, var det viktiga för Bentham att arbetarna presterade vad som fordrades av dem – i övrigt fick de tycka vad de ville. Bland liberalismens fäder sticker Mill ut något med sin puritanska arbetsromantik. Även om de alla anför skäl för att ”göra rätt för sig” så är Mill ensam om att se ett egenvärde i arbetet. Trots att han månade om att sätta så många som möjligt i arbete, menade exempelvis Bentham att ”om man talar om arbete i dess rätta mening, är kärt arbete en självmotsägelse”.⁶³ Bentham ser motvilja som den naturliga inställningen till arbete. Samma inställning finner vi hos John Locke som redan 1706 hävdar att ”arbete för arbetets egen skull är emot naturens lagar”.⁶⁴ Störst är dubbelheten hos Adam Smith. Vid sidan av haranger mot slöfockar och lata arbetare – problem som enbart kunde bekämpas genom större arbetsdelning, enligt Smith – påminner hans ord om arbetets destruktiva verkan om de antika filosofernas visdom:

En man vars liv ägnas åt att utföra några enkla operationer vars effekter alltid är desamma, eller nästan alltid desamma, får aldrig tillfälle att använda sitt intellekt eller att utöva sin uppfinningsförmåga för att lösa svårigheter som aldrig uppstår. Därför förlorar han naturligtvis vanan av sådan praktik för att i regel bli så dum och okunnig som det är möjligt för en mänsklig varelse att bli. Hans sinnesdvala gör honom inte bara oförmögen att uppskatta eller delta i en rationell konversation, utan även att erfara en generös, ädel eller öm känsla, och som en konsekvens av detta, att forma ett rättvist omdöme gällande flera av de mest triviala av vardagslivets plikter.⁶⁵

Trots denna förvånansvärda förståelse av det moderna arbetet, tillfogar Smith: ”Hans skicklighet inom den egna, bestämda näringen, tycks på så sätt förskansas på bekostnad av hans intellektuella, sociala och äktenskapliga dygder. Men i varje samhälle av förädling och civilisation är detta det tillstånd som de fattiga arbetarna, det vill säga den stora massan av människor, nödvändigtvis måste falla in i.”⁶⁶ Med denna fatalistiska inställning till samhällsutvecklingen byter man under industrialiseringen moroten mot piskan. Arbetet var inte längre en skänk från ovan; det var en förbannelse som majoriteten fortfarande visste att undvika.

Applebaum noterar hur trögheten i den arbetsideologiska indoktrineringsprocessen ledde till att mer drastiska metoder togs i bruk för att inte bromsa industrialismens framfart: ”Arbete och arbetare var nu medel för ett mål. Förändringarna var inte enkla, och det tog lång tid att anpassa arbetskraften till fabrikssystemet, tidsdisciplinen samt marknadens och lönesystemets nödvändigheter.”⁶⁷ Att locka med högre ackord och på så sätt försöka engagera bönderna ansågs vara fel väg att gå och inte tillräckligt egoistiskt för att gagna helheten. Bentham menade att om arbetsgivaren främst brydde sig om att maximera sin vinst och skar ner på ackordet samt lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd så skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv: ”Om en man inte arbetar så har han inget annat att göra från morgon till kväll än att äta sitt dåliga bröd och dricka sitt vatten utan en själ att tala med […] Denna uppmuntran är nödvändig för att han ska göra sitt bästa; men mer än så är inte nödvändigt.”⁶⁸ Talet om arbetsmoral försvann inte med denna pragmatiska inställning till problemet, men det är viktigt att förstå att arbetsmoralen under industrialiseringen fick en marginell funktion i förhållande till de framväxande tvångspraktiker som gick betydligt längre än att låta de arbetslösa leva på sitt ”dåliga bröd” som Bentham föreslår i citatet ovan.⁶⁹ Bauman konstaterar att ”arbetsmoralens predikan uppmuntrade till ett moraliskt val” medan ”arbetets praktik reducerade eller eliminerade detta val helt och hållet”; det viktiga blev att göra ”de moraliska uppfattningarna hos handlande människor irrelevanta”.⁷⁰ Arbetsmoralens predikan gav alltså en missvisande bild av att det alls fanns något eget beslut att ta: ”Att anpassa sig till det industriella arbetets villkor innebar alltså inte att anpassa ’det egna’ handlandet efter produktionens krav utan att inom systemets ramar ge upp det egna handlandet helt och hållet”, skriver Michael Allvin i sin avhandling om arbetets individualisering.⁷¹ Begränsningen av det egna handlandet skedde på otaliga sätt och jag ska här bara nämna några som är av särskilt stor vikt för vår analys.

Andrew Ure var inte ensam om att notera svårigheten med att lära gamla hundar att sitta lydigt vid maskinerna 14 timmar per dag. Om de arbetsideologiska doktrinerna om inkomstmaximering och arbetsnit inte inhamrats under barndomen slog de traditionella arbetarna obönhörligen bakut så som ovan beskrivits. Den enkla lösningen på detta problem var att använda sig av barn i stället. I spinnhusen var barnarbetare rent av att föredra eftersom, som en fabrikspatron uttryckte det, ”deras svaghet gjorde dem medgörliga och enklare att kuva till passiv lydnad än vuxna män. De var också väldigt billiga.”⁷² Barnens arbetsdagar begränsades enbart av deras utmattning och kunde vara fjorton, sexton och till och med arton timmar – även bland fyra- och femåringarna.⁷³

Det är slående hur den metodistiska kyrkan växte fram hand i hand med att industrialismen först etablerade sig i Storbritannien. Metodismen var en förgrening inom den protestantiska kristendomen och attraherade tidigt en stor del av arbetarklassen, då den erbjöd fattiga barn nödtorftig utbildning i söndagsskolan och genom emotionellt intensiva predikningar kunde skänka de vuxna katharsisliknande avbrott från fabriksrytmens monotoni. Metodismen fäste särskilt under sin initiala fas stor vikt just vid metod och disciplin i vardagen. 1766 slöt rörelsen vid en konferens upp kring följande kalvinistiska direktiv: ”Vi får aldrig glömma den första regeln, ’Var flitig. Var aldrig arbetslös för ett ögonblick. Fördriv aldrig tiden; spendera inte heller mer tid på ett ställe än vad som är strängt nödvändigt.’”⁷⁴ På söndagsskolan var man mer mån om att lära barnen lydnad och gott uppförande än läsning och skrivning. Utifrån sin nyttomoral utgick metodisterna från att barn var naturligt syndiga och att uppfostrans mål därför var att frälsa dem från förfall. Barn skulle inte tillåtas fri lek utan tidigt lära sig att kanalisera sin energi i arbete. Till skillnad från kalvinisterna trodde metodisterna på en fri vilja – men denna vilja ansågs inte enbart vara av godo. Tvärtom var det, som metodismens grundare John Wesley betonade, viktigt att på ett tidigt stadium tämja den fria viljan och göra den produktiv:

Bräck barnets vilja till sängdags. Börja detta arbete innan de kan gå själva, innan de kan tala ordentligt, kanske innan de alls kan tala. Vilken pina det än kostar, bräck barnets vilja om du inte fördömer barnet. Låt barnen från det första året lära sig att vörda spöet och gråta tyst; få dem att från den åldern göra som de blir tillsagda, om du så ska piska dem tio gånger på raken för att lyckas. Bräck viljan nu så skall deras själ leva, och de kommer antagligen att välsigna dig i evighet.⁷⁵

Parallellt med detta utvecklades också förment humanistiska arbetsvillkor. Marx svärson, arbetskritikern Paul Lafargue, citerar i sin arbetskritiska pamflett en bruksägare Scrive som på välgörenhetskongressen i Bryssel 1857 lockade till spontana applåder när han berättade hur han ”infört några förströelser för barnen. Vi lär dem att sjunga och räkna under arbetet; det förströr dem och ger dem mod att godta de tolv timmar av arbete som är nödvändiga för att de ska förtjäna sitt uppehälle.”⁷⁶

Barnarbete och metodism var dock inget annat än en nödlösning på ett mycket större problem. Arbetskraften bestod inte enbart av barn och 1851 visade folkräkningen att en minoritet av befolkningen var religiös i industrins hemland. Att tvinga den okristliga, vuxna befolkningen till arbete var den stora uppgiften och för detta var varken trosläror eller barnuppfostrans manipulation tillräcklig.

Att tvinga den okristliga, vuxna befolkningen till arbete var den stora uppgiften och för detta var varken trosläror eller barnuppfostrans manipulation tillräcklig.

För vuxna arbetare tog våldet sig en annan form. Som Braverman detaljrikt beskrivit den industriella kapitalismens utveckling så är det en fundamental princip att beröva arbetaren dennes hantverk genom att flytta kontrollen över arbetsprocessen till ingenjörer och företagsledning. Detta har främst skett genom att arbetet brutits ner i små beståndsdelar, vilket i praktiken inneburit att varje arbetare ägnat sig åt en eller två arbetsuppgifter i stället för att delta i arbetsprocessen ”från ax till limpa”.⁷⁷ Fragmenteringen har även inneburit att varje arbetsmoment kan mätas med större precision och på så sätt utvärderas och kontrolleras av högre instans.⁷⁸ Detta har möjliggjort Benthams förslag om att låta ekonomiska styrmedel styra arbetsvillighet. Om en människa är för gammal för att piskas så ska svedan flyttas från hud till plånbok. Resultatet är detsamma. Utöver arbetslöshetens överhängande hot (som inte alls var av samma dignitet för den som ägde jord och redskap) kunde exempelvis detaljerade bötessystem införas. Nedan följer ett exempel på ett löneavdragssystem från ett engelskt spinneri i början på 1800-talet där temperaturen var cirka 28 grader:

Med liknande övningar underkastades befolkningen en ”drill ämnad att vänja arbetarna vid tanklös lydnad”.⁸⁰ Tätt sammanknuten med, men likväl olik den kalvinistiska arbetsmoralen, spränger en lydnadsmoral in i arbetsideologin. Frederick Winslow Taylor, den moderna industrialismens främste arkitekt, insåg och beskrev konsekvenserna av denna utveckling med all önskvärd tydlighet redan 1911: ”Så det absolut första kravet på en man som passar för att i sin fasta sysselsättning hantera götjärn, är att han ska vara så dum och flegmatisk att han till sin mentala beskaffenhet mer liknar en oxe än något annat. En man som är mentalt alert och intelligent är av denna anledning helt olämplig för den förtryckande monotoni som den här sortens arbete skulle innebära för honom.”⁸¹ Något Taylor aldrig lär ha ägnat en tanke är huruvida götjärnarbetarens påstådda dumhet var medfödd eller om den uppstod som en konsekvens av arbetet.⁸²

Lydnad blir under denna epok ett samhälleligt fundament och en garant inte bara för fortlöpande arbete utan för social ordning i alla samhällssfärer. Sakta börjar lydnaden anta en naturaliserad form och etablera sig som norm även bland de breda folklagren. Till skillnad från i fallet med den kalvinistiska arbetsetiken är lydnaden nu ett självändamål bortom religiös tro och själslig frälsning. Trots den dumhet som Smith, Taylor och andra fortfarande kunde skönja i arbetets lydnad, framstår lydnaden mer och mer som ett redigt och maskulint karaktärsdrag. Bertrand Russell beskriver i In praise of idleness denna utveckling mycket träffande:

Till en början tvingade rent våld dem till att producera och avstå från överskottet. Gradvis visade det sig emellertid möjligt att förmå flera av dem att acceptera en etik enligt vilken det var deras plikt att arbeta hårt, trots att en del av deras arbete gick till att försörja andra i sysslolöshet. På denna väg kunde den nödvändiga dosen tvång minskas och ledningskostnaderna reduceras. Ännu i dag skulle 99 procent av de brittiska lönearbetarna bli uppriktigt chockade om det föreslogs att kungen inte borde ha en större inkomst än arbetaren.⁸³

Med klocktidens genomslag under 1800-talet antar makten en allt abstraktare skepnad.

Ett viktigt element i denna disciplineringsprocess, vars essens fortfarande består i förmågan att svälja förnedring, var maktens osynliggörande av sig själv. Med klocktidens genomslag under 1800-talet antar makten en allt abstraktare skepnad. I stället för att lyda till patronens order fungerar tiden i ökande grad som maktens medium och tidsmedvetandet föds. Benjamin Franklins motto, att ”tid är pengar”, blir en sanning i tiden. I en essä från 1944 vid namn The tyranny of the clock noterar George Woodcock hur arbetarens fritidsförbundna flykt (ofta genom sprit och religion) från arbetets tidsstrukturerade mönster mattas ut och hur en tidsmoral breder ut sig till dygnets alla timmar: ”Gradvis spred sig läran om regelbundenhet ner till arbetarna. Artonhundratalets religion och moral samverkade till att förkunna synden i att ’slösa tid’. Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. I kyrkan och i skolan, på kontoret och fabriksgolvet, framhölls punktlighet som främsta dygd.”⁸⁴

När disciplinen ersatt primitiv lydnad märks makten enbart när lydnadsmoralen rubbas i det avvikande beteendet. Anthony ger talrika exempel på detta: ”Barn som försökte fly kedjades fast. En flicka som försökte ta livet av sig utan att lyckas sändes i väg eftersom hennes arbetsgivare ’var rädd för att exemplet kunde smitta av sig.’”⁸⁵ Vidare blev kvinnor ”separerade från män och barn separerade från sina föräldrar, dels som straff, dels för att skydda barnen från föräldrarnas dåliga vanor och brist på moral”.⁸⁶ Som Bauman beskriver letar sig en rädsla in i folksjälen, modernitetens rädsla för minsta yttring av avvikelse, motstånd och illegitim sysslolöshet:

Oavsett explicit anledning för att rättfärdiga angelägenheten så var invaliditet, kroppssvaghet och mentala funktionshinder betraktade som hot och de fruktades eftersom de sköt sina offer utom räckhåll för den panoptiska drill på vilken vidhållandet av social ordning vilade; folk utan arbete var också herrelöst folk, folk utom kontroll – ej under uppsikt, ej övervakade, ej underkastade någon regelmässig, sanktionerad rutin.⁸⁷

Trots att avvikelsen inte behövde vara något annat än den sortens reaktion som, före industrialiseringen, alltid varit förknippad med maktutövning, drog man sig inte för att avskriva de mest naturliga viljeyttringarna som ”sjukdom”. Ett särskilt tydligt exempel är diagnosen ”drapetomania”. Diagnosens etymologiska grund kommer från grekiskans δραπετης (drapetes för ”flykting”) och µανια (mania för ”galenskap” eller ”mani”) och formulerades först 1851 av en psykiatriker Samuel Cartwright för att beskriva ”den sjukdom som får svarta att fly sin väg”.⁸⁸ I klarspråk användes alltså diagnosen för att sjukförklara de amerikanska slavar vilkas frihetslängtan var så stor att de försökte ge sig av. Enligt Cartwright kunde sjukdomen vara en effekt av att deras herrar ”blir alltför familjära med [slavarna] och bemöter dem som gelikar” och därför var den enkla kuren att ”slå det ur dem”.⁸⁹ Som jag annorstädes diskuterat är utvärderingen av ”funktionalitet” (det vill säga arbetsduglighet) fortfarande, jämte det subjektiva lidandet, den viktigaste bedömningsgrunden vid diagnostisering av psykisk sjukdom.⁹⁰

Ett mer utbrett problem var den arbetslöshet som i princip kunde drabba vem som helst ur de lägre klasserna. I flera länder, inklusive Sverige, skapades lagar mot ”lösdriveri”, det vill säga att driva runt på offentlig plats under en längre tid utan ett arbetsrelaterat syfte.⁹¹ Storbritanniens beryktade fattigvårdslagstiftning från 1832 försökte motverka ”utanförskapet”, med ett modernt ord, genom att göra deltagandet i fattighusens verksamhet obligatoriskt för att erhålla socialhjälp. I fattighusen buntades arbetslösa, fattiga och kriminella samman – vilket säger något om hur arbetslöshet betraktades – för att tvingas in i ett arbete vars explicita avsikt var att vara värre än arbetet i ordinarie fabriker. Trots att de ibland riskerade att konkurrera ut företag på den reala marknaden var syftet med arbetet i fattigstugorna främst av uppfostringskaraktär: dels handlade det om att inte vänja någon vid att gå ”herrelös” under alltför lång tid, dels var tanken att skapa en så hög toleranströskel som möjligt för arbete i övrigt. Liksom Calvin och Luther utgick man nämligen från att fattigdom och arbetslöshet bottnade i brist på individuellt initiativ, och eftersom konceptet ”arbetscoach” ännu inte var uppfunnet institutionaliserades fattigstugorna som huvudsakliga uppfostringsanstalter.

Även i socialpedagogiska imitationer av det ”riktiga arbetslivet” lägger vi i dag mycket mer vikt vid att återskapa arbetsplatsens hierarki och disciplin än arbetsaktivitetens eventuella mening.

Fattigstugornas grymheter har detaljrikt beskrivits litterärt av såväl Charles Dickens som Astrid Lindgren och kommer här att lämnas därhän. Likväl bör det påpekas hur fattigstugans ande lever kvar i statliga ”aktiveringsåtgärder” där kravet på närvaro ersatt intensitetshets och retoriken mer anspelar på rättighetsdiskurser än på pliktetik.⁹² Även i socialpedagogiska imitationer av det ”riktiga arbetslivet”, tänkta att hjälpa människor som av olika skäl fastnat i ”utanförskap”, lägger vi i dag mycket mer vikt vid att återskapa arbetsplatsens hierarki och disciplin än arbetsaktivitetens eventuella mening. Med pedagogikforskaren Bent Madsens ord:

Även om utvecklingen i samhällets produktionsteknologi har medfört att vi i dag kan producera allt mer med allt färre människor, är det att vara normal fortfarande knutet till att vara användbar. Men användbarheten har ändrat karaktär och innehåll. […] Att vara användbar i dag vill säga att vara aktiv på ett passande disciplinerat sätt. Och här tonar socialpedagogikens legitimerande funktion fram.⁹³

Om man betänker den oerhörda disciplinövning som arbetet innebär för de som befinner sig i ”innanförskapets” arbetsliv så förstår man att detta inte är någon slump. Under industrialiseringen var arbetet det som höll ”vuxna borta från sprit och barn borta från ofog”.⁹⁴ Samma syn på arbete som något ”hälsosamt”, lever kvar än i dag, men i mer utvecklad form. Bland all makt som flödar mellan människor sitter arbetet i mitten som ett nav. Arbetet är den maktens källa som skapar maktbegär i alla möjliga (och omöjliga) livssfärer. Den anarkistiske tänkaren Bob Black lyfter på följande vis fram den i dag så naturliga makttillvänjning som går via arbetet:

Det finns mer frihet i vilken någorlunda avstaliniserad diktatur som helst än på den genomsnittliga, amerikanska arbetsplatsen. Man finner samma sorts hierarki och disciplin på kontoret eller i fabriken som i fängelset eller klostret. Som Foucault och andra har visat, uppstår fängelser och fabriker under ungefär samma tidsperiod, och deras driftsledare lånade medvetet av varandras kontrolltekniker. En arbetare är en deltidsslav. Chefen säger när man ska komma, när man ska gå och vad man ska göra däremellan. Han bestämmer hur mycket arbete man ska utföra och hur snabbt. Han är fri att utöva sin kontroll till de mest förnedrande extremerna; om han känner för det kan han reglera vilka kläder du skall bära och hur ofta du kan gå på toaletten. Med några få undantag kan han ge dig sparken av vilket skäl som helst, eller så av inget skäl alls. Han spionerar på dig via angivare och övervakare, han för register över varje anställd. Att ge svar på tal kallas för ”samarbetssvårigheter”, som om arbetaren var en bråkig unge, och det ger dig inte bara sparken, det diskvalificerar dig också från arbetslöshetsersättning. Utan att nödvändigtvis ursäkta det i deras fall heller är det anmärkningsvärt att barn i hem och skola blir behandlade på ungefär samma sätt. Vad säger oss detta om deras föräldrar och lärare som arbetar?⁹⁵

 

***

 

Den industriella arbetsideologin innebär sammantaget att arbetets produktiva aspekt – dess värdeskapande funktion, dess resultat, dess substans – osynliggörs ytterligare. Enligt den skotske 1800-talshistorikern och mycket kalvinistiskt präglade om än icke-religiöse Thomas Carlyle, är arbetet, oavsett mening, en lisa för själen: ”Om det så gäller den värsta sortens kneg, försätts hela människans själ i ett tillstånd av harmoni i samma ögonblick som hon börjar arbeta.”⁹⁶ Det riktigt anmärkningsvärda med den industriella kapitalismens tidiga fas är emellertid att den våldsamma etableringen av lydnadsmoralen skedde samtidigt som de ekonomiska samhällsklyftorna växte rekordartat. Glasgows vävare fick till exempel mellan 1796 och 1815 uppleva hur deras löner sänktes med 75 procent medan livsmedelspriserna fördubblades under samma period.⁹⁷ De vidgade samhällsklyftorna innebar även att vissa blev rikare och rikedom blev med detta inte bara ett tecken på arbetsnit utan, särskilt i USA, också ett kvitto på att man var en ”self-made man”. Fjärran från Luthers relativt anspråkslösa kallelsefilosofi blir klassresan uppåt ett tecken på självständighet, på att man ”reder sig själv” och kan förverkliga sina mål mot alla odds. Världens första självhjälpsförfattare Samuel Smiles byggde 1859 i sin bok Self-Help upp en grundval för den numera globala ideologin kallad the American dream. Anthony sammanfattar Smiles huvudbudskap med satsen: ”framgång beror varken på förmögenhet, härkomst, arv eller ens talang – framgång är öppet för alla som försöker.”⁹⁸ Denna egalitära syn kan tyckas sympatisk om det inte vore för att den mindre var en vision om framtiden än en analys av dåtiden. Om den engelska överklassen säger Smiles att ”de är ej dagdrivare; ty de bidrar med sin beskärda del i den statliga verksamheten”⁹⁹ och till detta överseende hävdar Smiles med emfas: ”Att börja livet med förhållandevis små medel tycks vara en så vital drivkraft för att arbeta, att det nästan kan anses som en av de viktigaste förutsättningarna för framgång i livet.”¹⁰⁰ För denna pionjär inom den industri som i dag kallas ”positivt tänkande” representerade arbetet en väg ur fattigdomens elände: ”Arbetet är inte bara en nödvändighet och en plikt, utan också en välsignelse; enbart dagdrivaren upplever det som en förbannelse.”¹⁰¹ Detta leder oss in på senmodernitetens arbetsideologiska komplement till pliktetiken: synen på arbete som en rättighet.¹⁰²

 

Fotnoter:

32. Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Lund: Argos, 1978 [1904], s. 42.

33. Jfr Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930, Stockholm: Carlsson, 1988.

34. Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 39.

35. I Applebaum, The concept of work, s. 323.

36. I Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 47.

37. Ibid., s. 52.

38. Applebaum, The concept of work, s. 334.

39. I ibid., s. 324.

40. Ibid., s. 327.

41. Ibid., s. 325.

42. I Beder, Selling the work ethic, s. 23.

43. Här protesterar naturligtvis läsaren: så dum kan ju ingen vara. Men trots att de flesta hört talas om någon av de otaliga studier som visat på aristokratiska arvsstrukturer inom näringsliv, akademi, medielandskap och politik så är vi inte sena med att kalla de mäktiga för ”starka” och de rika för ”duktiga” utan minsta intresse för härkomst, prestation eller substans i deras arbete, jfr Adam Bellow, In praise of nepotism: A natural history, New York: Doubleday, 2003; Pierre Bourdieu, Homo academicus, Stanford, Calif.: Stanford University Press, 1988; Pierre Bourdieu, Om televisionen: Följd av journalistikens herravälde, Stockholm; Stehag: B. Östlings bokförl. Symposion, 1998.

44. Därmed inte sagt att kalvinismen allena drev denna ideologi: ”Det är inte en slump att dessa urbana handelsmän, bankirer och hantverkare var bland de första och mest entusiastiska anhängarna av kalvinismen. I den här trosläran fann de en logik som gynnade deras tro på hårt arbete och företagande”, skriver Paul Bernstein i en avhandling om den amerikanska arbetsmoralen. Kalvinismens genombrott sammanfaller med framväxandet av en europeisk medelklass som förvisso hade materiella intressen i att legitimera sin affärsverksamhet, se Paul Bernstein, American work values: Their origin and development, New York: State Univ. of New York Press, 1997, s. 160.

45. Ibid., s. 56.

46. I Beder, Selling the work ethic, s. 17.

47. Jfr Joe R. Feagin, Subordinating the poor: Welfare and American beliefs, Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall, 1975, s. 17.

48. Thomas More, Utopia, Mineola, N.Y.: Dover Publications, 1997, s. 9.

49. Bernstein, American work values, s. 137.

50. Weber berättar om en tysk utvandrare som sammanfattade sitt intryck av sin amerikanske svärfar på detta sätt: ”Kunde inte gubben slå sig till ro med sina 75 000 dollars om året? – Nej! Varuhusfasaden måste nu breddas till 400 fot. Varför? – ”That beats everything”, anser han. – På kvällen då hustru och dotter läser tillsammans, längtar han i säng, på söndagarna tittar han på klockan var femte minut, om inte dagen snart är slut: en sådan förfelad existens!” Webers hårda dom bekräftar ett europeiskt avståndstagande från den vulgära arbetsetik som utvecklades på andra sidan Atlanten: ”Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta, och denna nolla inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått stadium i mänsklighetens historia”, se Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 86.

51. I Beder, Selling the work ethic, s. 26.

52. I början av 1800-talet uppstod bland engelska arbetare grupperingar som i kollektiva aktioner saboterade fabriksmaskiner. Dessa arbetare kallades sedermera för ”ludditer” efter den mytomspunne arbetaren Ned Ludd som i slutet av 1700-talet tros ha förstört ett par maskiner i Leicestershires dåtida strumpfabrik, se E. P. Thompson, The making of the English working class, New York: Pantheon Books, 1964, s. 575–79.

53. Krisis m.fl., Manifeste contre le travail, Paris: Léo Scheer, 2002, s. 50.

54. I Beder, Selling the work ethic, s. 14.

55. I André Gorz, Kritik av det ekonomiska förnuftet, Stockholm: Alfabeta, 1990, s. 30f.

56. Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 31.

57. Ibid., s. 28, min kursivering.

58. Peter Englund, Förflutenhetens landskap: Historiska essäer, Stockholm: Atlantis, 1991, s. 189f.

59. I Gorz, Kritik av det ekonomiska förnuftet, s. 31.

60. I David A. Spencer, The political economy of work, London; New York: Routledge, 2009, s. 8.

61. I Zygmunt Bauman, Work, consumerism and the new poor, Buckingham; Philadelphia: Open University Press, 2004, s. 7.

62. I ibid., s. 14

63. Jeremy Bentham, The works of Jeremy Bentham, Edinburgh: William Tait, 1838, s. 214.

64. John Locke, An essay concerning human understanding, London: Printed for Thomas Tegg, 1825, s. 549.

65. I John Cunningham Wood, Adam Smith: critical assessments, Beckenham, Kent: Croom Helm, 1984, s. 164.

66. Ibid.

67. Applebaum, The concept of work, s. 584.

68. I Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 15.

69. Inte minst tack vare det panoptiska övervakningssystemet som Bentham själv utvecklade och som flitigt användes och används inom en mängd moderna disciplineringsinstitutioner inklusive fängelset, armén och fabriken, se Michel Foucault, Discipline and punish: The birth of the prison, London: Allen Lane, 1977.

70. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 20.

71. Michael Allvin, Det individualiserade arbetet: Om modernitetens skilda praktiker, Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 1997, s. 162.

72. Mantoux i Applebaum, The concept of work, s. 57.

73. Frank Crompton, Workhouse children, Thrupp, Stroud, Gloucestershire: Sutton, 1997.

74. Beder, Selling the work ethic, s. 39.

75. John Wesley, Sermons on Several Occasions, London: J. Emory and B. Waugh, 1829, s. 384.

76. Lafargue, The right to be lazy, s. 15.

77. Harry Braverman, Labor and monopoly capital: The degradation of work in the twentieth century, New York: Monthly Review P., 1998 [1974].

78. Först på senare år har denna ”höga arbetsdelning” utmanats med den så kallade postfordismen, men i både administrativt och industriellt arbete dominerar fortfarande repetitionen av uppsplittrade arbetsuppgifter. Mycket energi har ödslats på att dryfta detta ämne inom arbetssociologin. Frågan gäller om organisationer tenderar att ”plattas ut” det vill säga få färre hierarkier eller inte och huruvida arbetet i så fall påverkas samt om det sker i negativ eller positiv riktning; se exempelvis Stephen Ackroyd och Paul Thompson, Organizational misbehaviour, London: Sage, 1999; Östen Ohlsson och Björn Rombach, Res pyramiderna: Om frihetsskapande hierarkier och tillplattningens slaveri, Stockholm: Svenska förlaget, 1998; Richard Sennett, The corrosion of character: The personal consequences of work in the new capitalism, New York: W.W. Norton, 1998; Mats Alvesson, Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel, Stockholm: Atlas, 2008; James R. Barker, ”Tightening the iron cage: Concertive control in self-managing teams”, Administrative Science Quarterly, vol. 38, nr 3, 1993; Hugh Willmott, ”Strength is ignorance; slavery is freedom: Managing culture in modern organizations”, Journal of Management Studies, vol. 30, nr 4, 1993. Tyvärr bygger debatten alltför ofta på antagandet att ”det goda arbetet” finns i platta organisationer med liten (eller osynlig) styrning.

79. I J. L. Hammond, Barbara Bradby Hammond och John Chris Lovell, The town labourer, London; New York: Longman, 1978, s. 19-20, översättning Jan Ch. Karlsson.

80. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 7.

81. Frederick Winslow Taylor, The principles of scientific management, Gutenberg: Project Gutenberg, 2004 [1911], s. 20.

82. Friedrich Nietzsche insåg däremot tidigt arbetets fördummande funktion och framhöll även vilken betydelse den hade för samhällslivet: ”Arbetet är den bästa polisen, det ser till att alla håller sig inom ramarna och kan kraftigt bromsa utvecklingen av förnuft, lystnad, önskan efter oberoende. Ty det använder en otrolig mängd nervös energi, som således förnekas reflektion, grubbel, drömmar, oro, kärlek, hat; det sätter ett litet mål inom räckhåll och garanterar enkel och regelbunden tillfredsställelse. Ett samhälle där det råder kontinuerligt, hårt arbete kommer således att vara säkrare, och säkerhet är i dag dyrkat som högsta gudomlighet”, se Friedrich Wilhelm Nietzsche, Daybreak thoughts on the prejudices of morality, Cambridge: Cambridge University Press, 1997, s. 174.

83. Bertrand Russell, In praise of idleness and other essays, London: Routledge, 1996 [1935], s. 5.

84. George Woodcock, ”The Tyranny of the Clock”, War Commentary – For Anarchism, vol. mid-march, 1944, s. 3.

85. Anthony, The ideology of work, s. 57.

86. Beder, Selling the work ethic, s. 47.

87. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 18.

88. I Peter McCandless, Moonlight, magnolias & madness: Insanity in South Carolina from the colonial period to the progressive era, Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1996, s. 200.

89. Ibid., s. 201.

90. Carl Cederström och Roland Paulsen, ”Kris i psykiatrifrågan”, Arena Magasin, nr 3, 2013.

91. Ett exempel på hur lösdriveriförbudet fortfarande finns kvar i mer förtäckt form är vad medievetaren och journalisten Fredrik Edin kallar ”exkluderande design”, det vill säga hur bänkar och stolar på offentliga platser konstrueras för att det snabbt ska bli obekvämt att bruka dem. Ett sätt att göra bänkarna ”luffarsäkra”, som Edin träffande uttrycker det. Se Fredrik Edin, ”The message is the medium: Luffarsäkra bänkar ur ett ideologiskt perspektiv”, Lund, Lund University, 2014.

92. Se Roland Paulsen, Vi bara lyder: En berättelse om Arbetsförmedlingen, Stockholm: Atlas, 2015.

93. Bent Madsen, Socialpedagogik, Lund: Studentlitteratur, 2001, s. 53.

94. Russell, In praise of idleness, s. 7.

95. Bob Black, Three essays by Bob Black, Seattle: Wormwood, 2009, s. 5.

96. Thomas Carlyle, Past and present, London: Chapman and Hall, 1845, s. 264.

97. Hammond m.fl., The town labourer, s. 21.

98. Anthony, The ideology of work, s. 77.

99. Samuel Smiles, Self help, Middlesex, U.K.: The Echo Library, 2006, s. 25.

100. Ibid., s. 324.

101. Ibid., s. 35.

102. För ytterligare arbetskritisk diskussion om Smiles och den positiva psykologin, se Carl Cederström och Andre Spicer, The wellness syndrome, London: John Wiley & Sons, 2015.