Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 12

Tiden går.

In-hye sätter sig igen. Hon öppnar locket på den sista behållaren. Hon fattar Yeong-hyes stela hand och för den mot plommonen, stryker hennes fingrar över deras lena skal. Hon sluter systerns magra fingrar om ett av plommonen, får henne att hålla det i handen.

Plommon är en av de frukter som Yeong-hye brukade tycka om. In-hye minns när Yeong-hye var liten, hur hon kunde låta ett plommon rulla runt i munnen en stund utan att bita i det. Hon tyckte om hur det kändes, sa hon. Men nu är hennes hand slapp och stum. Naglarna har blivit tunna som papper.

”Yeong-hye.” Hennes röst låter torr och hes i det tysta rummet. Inget svar; hon lutar sig närmare Yeong-hyes ansikte. Det verkar otroligt, men i samma ögonblick skälver Yeong-hyes ögonlock till och hon öppnar ögonen. ”Yeong-hye!” Hon blickar in i systerns tomma svarta pupiller, men allt hon ser där är sitt eget ansikte. Besvikelsen är förbluffande stark och hon grips av förtvivlan. ”Du är verkligen galen.” Det är en tanke som hon har skjutit ifrån sig de senaste dagarna, men för första gången ställer hon nu frågan till Yeong-hye. ”Har du verkligen förlorat förståndet?”

En outgrundlig skräck får henne att rygga tillbaka från sin syster, men hon förblir sittande. Tystnaden i rummet, som inte bryts ens av ljudet av andetag, är som blöt bomull i öronen.

”Tänk om …”, mumlar hon för sig själv. ”Tänk om det är enklare än jag trodde.” Hon tvekar, blir tyst en stund. I stället för att avsluta tankegången lägger hon pekfingret under systerns näsa. Svaga andetag kittlar hennes finger, varma och regelbundna. Det rycker nästan omärkligt i Yeong-hyes läppar.

Smärtan och sömnlösheten som utan att någon vet det har In-hye i sitt grepp – kan Yeong-hye själv ha gått igenom samma fas, för länge sedan och snabbare än de flesta andra? Kan Yeong-hyes nuvarande tillstånd vara den naturliga fortsättningen på det som hennes syster nu genomlever? Vid någon punkt kanske hon helt enkelt släppte taget om den tunna tråd som höll henne bunden vid det vanliga livet. Under de senaste sömnlösa månaderna har In-hye stundtals känt det som om hon levde i totalt kaos. Hade det inte varit för Ji-woo – hade det inte varit för det ansvar hon kände för honom – kanske även hon hade släppt taget om den tråden.

De enda tillfällen då smärtan mirakulöst försvinner är precis efter att hon har skrattat. Någonting som Ji-woo säger eller gör får henne att skratta, och direkt efteråt är hon helt tom, inte ens smärtan finns kvar. Bara det faktum att hon har skrattat känns otroligt, och får henne att skratta igen. Visserligen verkar skrattet alltid mer maniskt än glatt, men Ji-woo älskar hur som helst att höra det.

”Var det det här, mamma? Var det det du skrattade åt?”

Även när människor har varit med om fasansfulla saker fortsätter de att äta och dricka, gå på toaletten och tvätta sig – leva, med andra ord.

Sedan upprepar Ji-woo vad det än är han precis har gjort, som att truta med munnen och forma händerna till ett horn som växer ut från pannan, eller så gör han ett skojigt ljud, sticker huvudet mellan benen och ropar ”Mamma, mamma!” med fånig röst. Ju mer hon skrattar desto vildare blir hans pajaskonster. När han väl slutar har han avlockat skrattet alla dess hemligheter, tagit till allt han har till sitt förfogande. Han har ingen aning om hur skyldig hans mor känner sig när hon ser ett så litet barn vända ut och in på sig själv för att krama lite skenbar munterhet ur henne, eller när hon till slut inte förmår skratta mer.

Livet är så märkligt, tänker hon, när hon väl har slutat skratta. Även när människor har varit med om fasansfulla saker fortsätter de att äta och dricka, gå på toaletten och tvätta sig – leva, med andra ord. Och ibland skrattar de till och med högt. Och säkert tänker de samma sorts tankar som hon, och när de gör det måste det få dem att bedrövat minnas alla sorger som de för en stund lyckats glömma.

När hon ligger bredvid sin sons brunbrända lilla kropp efter att sömnen har sänkt sig över hans oskuldsfulla barnansikte, börjar natten återigen för henne. Timmar då hon varken ser eller hör en annan levande varelse. Evighetslånga och bottenlösa som ett träsk. Om hon kryper ihop i det tomma badkaret och blundar sluter sig den mörka skogen omkring henne. Regnets mörka strimmor borrar sig in i Yeong-hyes kropp likt spjut. Hennes smala nakna fötter är täckta av gyttja. När In-hye ruskar på huvudet för att förjaga den bilden flimrar solbelysta lummiga träd framför hennes ögon likt väldiga gröna fyrverkerier. Beror det på hallucinationerna som Yeong-hye berättade om? Alla oräkneliga träd hon har sett i sitt liv, de böljande skogar som täcker kontinenterna likt ett hjärtlöst hav, omsluter hennes utmattade kropp och lyfter henne. Där uppifrån syns bara fragment av städer, byar och vägar som flyter på skogens tak likt öar eller broar och som sakta sveps bort någonstans, burna av de varma vågorna.

In-hye har ingen aning om vad dessa vågor vill säga henne. Eller vad träden, som stod i en dunge vid slutet av den smala stigen upp mot berget, flammande likt gröna lågor i det tidiga gryningsljuset, hade försökt säga.

Vad det än var hade det inte funnits någon värme i deras ord. Det var inga tröstens ord, inget som kunde ha fått henne att må bättre. Tvärtom var de skoningslösa och träden som uttalade dem var en skrämmande kall livsform. Trots att In-hye hade vänt sig åt alla håll och sökt i alla riktningar hade hon inte hittat ett enda träd som var villigt att ta hennes liv ifrån henne. Träden hade vägrat att acceptera henne. De hade bara stått där, hårdnackade och allvarsamma, men lika alerta som djur, och burit upp sin egen massiva tyngd.

Hade solens strålar genomströmmat hennes kropp, hade vattnet som fuktade myllan sugits upp av hennes celler, för att slutligen slå ut från hennes kön som blommor?

Tiden går.

In-hye sätter tillbaka locket på alla behållare. Hon packar ner allt i ryggsäcken, först termosen och sedan det övriga. Hon drar igen dragkedjan.

Vilken annan dimension kan Yeong-hyes själ ha trätt in i efter att ha skakat av sig kroppen som när en orm ömsar sitt skinn? In-hye erinrar sig hur Yeong-hye såg ut när hon stod på händer. Hade Yeong-hye misstagit sjukhusets betonggolv för skogens mjuka mylla? Hade hennes kropp förvandlats till en stadig trädstam, vars vita rötter växte ut från fingrarna och greppade den svarta jorden? Hade hennes ben sträckt sig upp mot himlen medan armarna sökte sig ner till jordens inre, hade hon spänt ryggen för att stötta detta snabba växande både uppåt och nedåt? Hade solens strålar genomströmmat hennes kropp, hade vattnet som fuktade myllan sugits upp av hennes celler, för att slutligen slå ut från hennes kön som blommor? Hade allt detta väckts till liv i Yeong-hyes själ medan hon stod på händer och sträckte ut varje fiber i kroppen?

”Men allvarligt talat”, säger In-hye högt. ”För helvete. Du är döende. Du ligger där i sängen och dör. Inget annat.” Hon pressar samman läpparna hårt, biter ihop så häftigt att de fylls av blod, för att inte ge efter för lusten att fatta Yeong-hyes medvetslösa ansikte mellan sina händer, ruska hennes utmärglade kropp och knuffa tillbaka henne mot kuddarna igen.

Nu finns ingen tid kvar.

In-hye hänger ryggsäcken på axeln och skjuter tillbaka stolen. Framåtböjd skyndar hon ut ur rummet. När hon vänder sig om ligger Yeong-hye fortfarande stel och orörlig under täcket. In-hye biter ihop käkarna ännu hårdare, och går till entréhallen.

En sjuksköterska med pageklippt hår och en liten vit plastkorg går fram till ett bord i entréhallen och slår sig ner. I korgen ligger diverse nagelsaxar. Patienterna ställer sig i kö och hon ger dem varsin. Det tar lång tid, som om var och en försöker bestämma sig för vilken sax som passar dem bäst. I entréhallens andra ände sitter ett sjukvårdsbiträde med håret uppsatt i hästsvans och klipper de demenssjukas naglar.

In-hye står tyst och betraktar scenen. Allt som är vasst eller spetsigt och som skulle kunna användas till att skära eller hugga, allt som har en lång sladd som skulle kunna viras om en hals, är förbjudet. Dels för att förhindra att patienterna ska skada andra, men framför allt för att man är rädd att de ska skada sig själva. In-hye granskar deras ansikten där de sitter böjda över sina händer, absorberade av uppgiften att klippa naglarna innan deras tid med saxen är till ända. Klockan på väggen visar fem över två.

En vit läkarrock flimrar till utanför glasdörren. Dörren slås upp. Det är Yeong-hyes läkare. Han vänder sig om och låser dörren bakom sig med snabba, vana rörelser. Det är förmodligen likadant på alla större sjukhus, men här, på ett psykiatriskt sjukhus, tycks en läkares auktoritet vara ännu mer uttalad. Kanske för att patienterna som vårdas här inte får lämna sjukhuset. De flockas kring honom som om de precis har upptäckt sin Messias.

”Vänta lite, doktorn. Har ni ringt till min fru? Om ni kunde säga åt henne att jag kan bli utskriven nu … här är min frus nummer. Om ni kunde slå en signal till henne …”

”Snälla doktorn, byt ut min medicin. Det ringer oavbrutet i öronen på mig.”

”Kan ni inte prata med honom? Han slår mig hela tiden, jag står inte ut längre. Va, ska ni börja nu också? Varför sparkar ni mig? Snälla prata med mig.”

Läkaren ger kvinnan ett avslappnat och rättframt leende, uppenbarligen avsett att lugna henne.

”När har jag sparkat er? Sakta i backarna, ni måste prata med mig en i taget. När började det här ringandet i öronen?” Kvinnan stampar med foten, otålig över att behöva vänta. Hennes förvridna ansikte ser snarare ut att spegla förtvivlan och oro än några våldsamma tendenser.

I samma stund slås dörren upp igen och en annan läkare kommer in, en som In-hye inte har sett förut.

”Det där är allmänläkaren”, säger Hee-joo. In-hye hade inte märkt att hon var där. Tydligen har varje mentalsjukhus en allmänläkare till hands. Den här mannen verkar ung, fast han kanske bara har ett ungt utseende, och ger ett intelligent men kyligt intryck. Så småningom lösgör sig Yeong-hyes läkare från patientflocken och kommer fram till In-hye. Utan att inse det tar hon ett steg bakåt.

”Har ni pratat med er syster?”

”Såvitt jag kunde se verkade hon inte vara vid medvetande.”

”Det kan se så ut på ytan, men varenda en av hennes muskler är spänd. Det är inte det att hon inte är vid medvetande, snarare att hon är så helt koncentrerad på någonting att hon inte är medveten om sin omgivning. Om ni skulle se vad som händer då hon befinner sig i det tillståndet och vi tvingar henne att komma ur det, skulle ni förstå att hon har varit vaken hela tiden.” Läkaren verkar uppriktig och en aning spänd. ”Det kan vara svårt för en närstående att bevittna. Om vi märker att er närvaro komplicerar det hela, är det bäst att ni går därifrån så fort som möjligt.”

”Jag förstår”, säger In-hye. ”Det är bara …”

Läkaren avbryter henne. ”Jag är säker på att allt kommer att gå bra.”

Två vårdare och ett sjukvårdsbiträde brottar ner henne på britsen. De binder hennes armar och ben.

Med Yeong-hyes fäktande och krängande kropp slängd över axeln går vårdaren genom korridoren och in i ett tomt tvåpatientsrum. In-hye väntar tills de övriga i teamet har gått in och följer sedan avvaktande efter. Läkaren hade rätt – Yeong-hye är definitivt vaken. Hon kämpar emot så häftigt och våldsamt att det är svårt att tro att det är samma kvinna som alldeles nyss låg fullständigt orörlig i sin säng. Ett knappt begripligt vrål stiger ur hennes strupe.

”Låt mig vara! Låt mig vaaaraaaa!” Två vårdare och ett sjukvårdsbiträde brottar ner henne på britsen. De binder hennes armar och ben.

”Var snäll och gå ut”, säger den manlige sjuksköterskan till In-hye som står och tvekar. ”Det är svårt för anhöriga att se det här. Var snäll och gå härifrån.”

Yeong-hye vänder sig omedelbart mot In-hye och fixerar henne med sin brinnande blick. Hon skriker ännu högre, en obruten ström av ord forsar ur henne. Driven av någon okänd impuls vrider hon sina bundna lemmar, som om hon försöker kasta sig mot In-hye. Utan att inse vad hon gör tar In-hye några steg närmare sin syster, som fäktar med sina magra armar. De är bara skinn och ben.

”Jag … vill … inte …!” För första gången uttalar Yeong-hye orden tydligt och klart, men hon låter fortfarande som ett rytande vilddjur. ”Jag … vill … inte! Jag … vill inte … äta!” In-hye tar Yeong-hyes förvridna kinder mellan sina händer.

”Yeong-hye! Yeong-hye!” Hennes syster darrar av skräck. Uttrycket i hennes ögon river i In-hye.

”Gå ut är ni snäll. Ni gör det bara värre.” Vårdarna tar tag i In-hye och lyfter upp henne. Innan hon hinner göra motstånd har de knuffat henne genom den öppna dörren och ut i korridoren. En sjuksköterska som har stått utanför griper tag i hennes arm.

”Var snäll och stanna här. Hon kommer att vara lugnare om ni inte är därinne.”

Yeong-hyes läkare drar på sig ett par latexhandskar och stryker ut ett jämnt lager gel över den långa, smala slang som översköterskan räcker fram till honom. Under tiden är en av vårdarna tvungen att använda all sin kraft för att hålla Yeong-hyes huvud stilla. Så fort de närmar sig med slangen blir hon illröd i ansiktet och lyckas befria sig ur vårdarens grepp. Det är precis som sjuksköterskan sa – det går inte att begripa var hon får sin styrka ifrån. In-hye tar ett steg framåt, lätt vimmelkantig, men sjuksköterskan tar tag i hennes arm och håller henne tillbaka. Till slut lyckas vårdaren låsa Yeong-hyes insjunkna kinder mellan sina starka händer och läkaren för in slangen genom hennes näsa.

”Förbannat också, det är blockerat!” utbrister läkaren. Yeong-hye har gapat så stort hon kan och därmed lyckats sluta svalget om gomspenen så att slangen hind-ras. Allmänläkaren, som har väntat på att föra in den tunna vällingen i slangen med en spruta, rynkar bekymrat pannan. Yeong-hyes läkare tar ut slangen ur hennes näsa.

”Då så, vi får göra ett nytt försök. Snabbare den här gången.”

Återigen stryks gel på slangen. Återigen sätter vårdaren sin robusta fysik mot Yeong-hyes tynande krafter och klämmer fast hennes huvud mellan sina händer. Återigen förs slangen in genom hennes näsa.

”Den är inne! Så där ja.” Läkaren släpper ifrån sig en kort suck. Allmänläkaren, som stått overksam, får med ens bråttom. Han börjar spruta in näring i slangen. Sköterskan som har hållit fast In-hye kramar hennes arm och viskar: ”Det fungerade. Det lyckades. Nu kommer de att söva henne. Annars kräks hon kanske.”

Så fort översköterskan tar fram sprutan med det lugnande medlet ger vårdbiträdet till ett högt skrik. In-hye lösgör sig ur den andra sköterskans grepp och springer tillbaka in i rummet.

”Ur vägen, allihop! Flytta på er, låt henne vara!” In-hye griper tag i axeln på Yeong-hyes läkare just som han böjer sig fram över sängen, och drar honom därifrån. Hon står och tittar ner på Yeong-hye. Vårdbiträdet, som hade hållit i slangen, har blodstänk i ansiktet. Det forsar blod ur slangen, ur Yeong-hyes mun. Allmänläkaren tar ett steg bakåt, fortfarande med sprutan i handen.

”Ta ut den! Ta ut slangen, fort!” In-hye är omedveten om det gälla skri som stiger ur hennes strupe när hon känner hur vårdaren försöker tvinga henne därifrån. Under tiden har Yeong-hyes läkare problem med att dra ut den långa slangen medan hans patient kastar hit och dit med huvudet.

”Lugna ner dig! Ligg still!” ryter läkaren åt Yeong-hye. ”Lugnande!” Översköterskan försöker räcka honom sprutan.

”Sluta!” skriker In-hye, hennes röst som ett utdraget tjut. ”Låt bli! Snälla, sluta!” Hon biter vårdaren som håller fast henne i armen och kastar sig fram igen.

”Vad i helvete, jävla subba!” stönar vårdaren. In-hye slår armarna om sin syster. Blodet som hon har spytt upp sprider sig över In-hyes blus.

”Sluta, för Guds skull. Snälla, sluta …” In-hye griper tag i översköterskans handled, den som håller sprutan med lugnande medel, medan Yeong-hye stilla kräks mot hennes bröst.

Hon skyndar mot toaletten och hinner precis in i ett av båsen innan benen viker sig och hon faller ner på knä framför toalettstolen.

Yeong-hyes blod har stänkt överallt på läkarens vita rock, till och med på de uppkavlade ärmarna. In-hye stirrar tomt på mönstret som fläckarna bildar. En virvlande galax av blodiga stjärnor.

”Vi måste flytta Yeong-hye till centralsjukhuset med en gång. Åk in till Seoul med henne. Hon behöver få en proteininjektion i halspulsådern för att stoppa magblödningen. Effekten är kortvarig, men det är enda sättet om ni vill hålla henne vid liv.”

In-hye tar emot remissen som man precis har skrivit ut åt henne, lägger den i ryggsäcken och går ut från sjuksköterskeexpeditionen. Hon skyndar mot toaletten och hinner precis in i ett av båsen innan benen viker sig och hon faller ner på knä framför toalettstolen. Tyst börjar hon kräkas. Mjölkvitt te blandat med gul magsyra.

”Idiot.” Med darrande läppar upprepar hon ordet me-dan hon sköljer av ansiktet framför spegeln. ”Idiot.”

Det är din kropp, du får behandla den som du vill. Den är det enda du har rätt att göra som du har lust med. Och inte ens det blir som du ville.

När hon lyfter huvudet är ansiktet hon ser i spegeln vått. Ögon som har gråtit blod i hennes drömmar. Blod som aldrig gick att torka bort, hur hårt hon än gnuggade sig i ansiktet. Men spegelkvinnans ögon är inte tårfyllda, inte nu. De stirrar bara ordlöst tillbaka på henne, som alltid, röjer inte minsta skymt av känsla. Det förtvivlade skrik som skar i hennes öron för en liten stund sedan var så hudlöst, så fyllt av ångest, att hon har svårt att tro att det kom från henne själv.

Omtöcknad går hon genom korridoren mot entrén. Hon raglar som ett fyllo och försöker desperat hålla balansen. Med ens strömmar solen in genom fönstret och lyser upp den dunkla lokalen. Det var länge sedan In-hye såg ett sådant ljus. En del av patienterna är ljuskänsliga och blir genast oroliga. Medan de övriga skockas vid fönstret, ivrigt pladdrande, kommer en kvinna i vanliga kläder fram till In-hye. Det flimrar för ögonen och In-hye kisar för att försöka urskilja kvinnans ansikte. Det är Hee-joo. Hon är röd i ögonen, har kanske gråtit igen. Har hon alltid känt så starkt? Eller är det bara för att hon är patient här, en känslomässigt instabil människa?

”Hur mår Yeong-hye? Om ni ska åka nu …”

In-hye fattar hennes hand. ”Jag är verkligen hemskt tacksam.” Hon överraskas av en impuls att slå armarna om den gråtande kvinnans breda axlar. Men hon handlar inte på den, vänder sig i stället om och ser bort mot patienterna som ängsligt står och kikar ut genom fönstret. De må vara nervösa, men de är också ivriga, fängslade, som om de önskar att de kunde gå ut genom glasrutan och befinna sig på andra sidan. De är instängda här, tänker In-hye. Precis som den här kvinnan, Hee-joo. Precis som Yeong-hye. Hennes oförmåga att ge Hee-joo en kram är kopplad till skulden hon känner över att ha hållit Yeong-hye inspärrad här.

Från den östra korridoren hörs ljudet av snabba fotsteg. Strax kommer två vårdare gående med korta, raska steg; de bär Yeong-hye på en bår. Hennes ögon är slutna och blodet har tvättats bort, hon ser ut som ett sovande, nybadat spädbarn. Hee-joo sträcker ut handen och sluter sina tjocka fingrar om Yeong-hyes utmärglade hand, och In-hye vänder sig bort för att slippa se.

Skogen utanför ambulansens vindruta är tät och lummig. I det avtagande eftermiddagsljuset glittrar regndropparna på löven och tänder en grön eld.

In-hye stryker Yeong-hyes hår bakom öronen på henne, det är fortfarande lite fuktigt efter att vårdbiträdet tvättade bort blodet. Hon minns alla gånger de badade tillsammans som barn på kvällen, hur hon brukade tvåla in varje enskild ryggkota på sin syster, skrubba hennes rygg och tvätta hennes hår åt henne.

Hon slås av tanken att Yeong-hyes hår påminner om Ji-woos när han fortfarande var ett lindebarn; hon känner sonens små fingrar smeka hennes ögonbryn och en våg av ensamhet sköljer över henne.

Hon tar upp mobilen ur ryggsäckens innerficka. Den har varit avstängd hela dagen; nu sätter hon på den och slår numret till kvinnan i grannlägenheten.

”Hej, det är Ji-woos mamma … jag blev tvungen att åka till sjukhuset eftersom en släkting … ja, helt plötsligt … nej, bussen stannar vid grindarna tio i sex … ja, den kommer nästan alltid exakt i tid … Jag kommer inte att bli särskilt sen. Om jag blir sen måste jag hämta Ji-woo och sedan åka tillbaka till sjukhuset. Hur ska han kunna sova där …? Tack så hemskt mycket. Ni har väl mitt nummer, eller hur? Jag ringer igen senare.”

När hon stänger mobilen slås hon av hur länge sedan det var sedan hon lämnade Ji-woo i någon annans vård. Efter att hennes man flyttade hade hon gjort det till en regel att alltid tillbringa kvällar och helger med sitt barn.

Hon börjar känna sig dåsig och lutar huvudet mot fönstret. Hon sitter så och blundar och tänker.

Ji-woo kommer snart att växa upp. Han kommer att kunna läsa själv, träffa andra på egen hand. På ett eller annat sätt kommer han ofrånkomligen att få höra om allt som hände, och hur i all världen ska hon kunna förklara det för honom? Han är en känslig pojke med ömtålig hälsa, men han är också en glad pojke. Hur ska hon se till att han får fortsätta att vara det?

Täckta med blommor och blad och slingrande gröna stjälkar var kropparna så förvandlade att det var som om de inte längre tillhörde människor

Hon kommer ihåg åsynen av de båda nakna kropparna, sammanslingrade likt lianer. Självklart hade hon blivit chockad, men märkligt nog var det som att ju längre tiden gick, desto mindre tänkte hon på det som någonting sexuellt. Täckta med blommor och blad och slingrande gröna stjälkar var kropparna så förvandlade att det var som om de inte längre tillhörde människor. Deras krängande rörelser fick det att se ut som om de försökte kasta av sig allt mänskligt. Vad hade fått honom att vilja filma något sådant? Hade han satsat allt av sig själv på dessa egendomliga, ödsliga bilder – satsat allt och förlorat allt?

”Det var ett foto på dig, mamma, som flög omkring i vinden. Jag tittade upp i himlen och så, vad heter det, såg jag en fågel där och jag hörde att den sa: ’Jag är din mamma.’ Och så kom det ut två händer ur fågelns kropp.”

Det här var för ganska länge sedan, då Ji-woos tunga fortfarande snubblade på vissa ord. Den märkliga vaga sorgen hos ett barn som är nära tårarna hade överraskat henne, minns hon.

”Men vad är det? Var det en sorglig dröm?” Ji-woo, som fortfarande låg i sängen, gnuggade sig i ögonen med sina knubbiga små händer. ”Hur såg fågeln ut? Vad hade den för färg?”

”Vit … den var fin.” Med en skälvande inandning hade pojken begravt huvudet i sin mors famn. Hans snyftningar gjorde henne förtvivlad, precis som varje gång han slog knut på sig själv för att få henne att skratta. Det var inget han ville ha som hon kunde ge honom, och han försökte heller inte be henne om hjälp. Han grät bara för att han var ledsen.

”Det måste ha betytt att det var en mammafågel”, hade hon sagt, i hopp om att lugna honom. Ji-woo skakade på huvudet, fortfarande tryckt mot hennes bröst. Hon satte en hand under hakan på honom och lyfte hans huvud. ”Titta, mamma är här. Jag har inte förvandlats till en vit fågel, som du ser.” Hans läppar skälvde i ett svagt, osäkert leende. Ögonen var blanka som på en hundvalp. ”Det var bara en dröm, förstår du.”

Men var det verkligen sant? Just då, i ambulansen, var hon inte så säker på det. Var det verkligen bara en dröm, en ren slump? För det var samma morgon som hon hade vänt ryggen mot solen när den steg upp över de tysta träden, och gått tillbaka nedför berget i sin urblekta lila t-shirt.

Det är bara en dröm.

Det är vad hon säger till sig själv, högt och med eftertryck, varje gång hon minns hur Ji-woo hade sett på henne den morgonen. Den här gången studsar hon till av sin egen röst, öppnar ögonen och ser sig förvirrat om-kring. Ambulansen susar fortfarande fram längs den brant sluttande vägen. Hon slätar till håret, förstår att hon borde kamma sig, förstår att hon måste se bedrövlig ut. Handen darrar märkbart.

Hon kan inte förklara, ens för sig själv, hur hon så lätt kunde fatta beslutet att överge sitt barn. Det var ett brott, grymt och ansvarslöst; hon skulle aldrig kunna intala sig något annat, och därmed var det också något hon aldrig skulle kunna erkänna, aldrig bli förlåten för. Den enkla sanningen var något hon helt enkelt kände, med fasansfull skärpa. Om hennes man och Yeong-hye inte hade sprängt alla gränser, om allt inte hade rasat samman, så hade det kanske varit hon som hade brutit ihop, och om hon hade låtit det hända, om hon hade släppt taget om tråden, skulle hon kanske aldrig ha hittat tillbaka igen. Och skulle i så fall blodet som Yeong-hye hade kräkts i dag i stället ha vällt fram ur hennes egen strupe?

Med ett lågt stön skakar In-hye av sig sömnen. Rädd att hennes syster ska kräkas blod igen ser hon sig om efter en handduk och håller den mot hennes mun.

”Uh … umm …”

Yeong-hye kräks inte, i stället slår hon upp ögonen. Hon fäster sina svarta pupiller på In-hye. Vad är det som rör sig bakom hennes ögon? Vad är det hon bär inom sig, bortom sin systers föreställningsförmåga? Vilken skräck, vilken vrede, vilken ångest, vilket helvete?

”Yeong-hye?” säger In-hye. Hennes röst är tömd på all känsla.

”Uh … umm …” Yeong-hye vänder sig bort som för att slippa systerns frågor, som om det sista hon vill här i världen är att ge något som helst svar. In-hye sträcker fram en darrande hand, men låter den nästan genast falla igen.

In-hye pressar samman läpparna. Nu minns hon, helt plötsligt. Skogsstigen hon vandrade längs, den där tidiga morgonen. Daggen som vätte sandalerna kylde hennes annars bara fötter. Hon hade inte gråtit, ingenting sådant, för då hade hon ännu inte förstått. Hon hade inte förstått vad den kalla fukten hade försökt säga medan den genomsyrade hennes stukade kropp och spred sig genom hennes uttorkade ådror. Den hade bara sipprat in genom huden, in i hennes kropp, ända in till märgen.

Ambulansen rundar den sista kurvan och lämnar Ch’ukseongberget bakom sig.

Så öppnar In-hye munnen. ”Det jag försöker säga …”, viskar hon till Yeong-hye. Ambulansens underrede skramlar över en grop i vägen. In-hye kramar Yeong-hyes axel. ”Det här kanske bara är någon sorts dröm.” Hon sänker huvudet. Men så, som om hon plötsligt insett något, lutar hon sig fram mot Yeong-hyes öra och fortsätter att tala. Hon formar varje ord noga, ett efter ett. ”Jag har också drömmar, vet du. Drömmar … och jag kunde låta mig uppgå i dem, låta dem ta kontroll över mig … men drömmen kan ju inte vara allt som finns, eller hur? Någon gång måste vi vakna, eller hur? För annars … annars …”

Hon lyfter åter huvudet. Ambulansen rundar den sista kurvan och lämnar Ch’ukseongberget bakom sig. Hon ser en svart fågel flyga upp mot de mörka molnen. Solljuset bländar henne, sticker i ögonen, och hon kan inte längre följa fågeln med blicken.

Hon tar ett djupt andetag. Träden vid kanten av vägen står i brand, en grön eld som böljar likt den skälvande flanken på ett väldigt djur, vilt och rasande. In-hye stirrar intensivt på träden. Som om hon väntar på ett svar. Som om hon protesterar mot någonting. Hennes blick är mörk och uppfordrande.

***

Publicerad
1 day sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
1 day sedan
Protester mot Johan Forsell och Tidöregeringens migrationspolitik
Runt om i hela Sverige växer nu kritiken mot migrationsminister Johan Forsell och Tidöregeringens politik för att fler ska utvisas. Foto: Christine Olsson/TT och Ali Lorestani/TT

Folkligt uppror mot Tidöregeringens utvisningar

Från Ystad till Haparanda. Det kokar av ilska mot Tidöregeringens allt hårdare migrationspolitik. Runt om i Sverige hörs upprörda röster mot utvisningarna av såväl studerande tonåringar som hårt arbetande barnfamiljer.

– Vad sjutton håller de egentligen på med? Regeringen drar undan mattan för all integration som är lyckad. De nya reglerna stjälper människors liv och gör att förtroendet för samhället minskar.

Det säger Emma Eldevåg från Forsbacka i Gästrikland.

Där, i den lilla bruksorten mellan Gävle och Sandviken, samlades i helgen hundratals personer i ett gemensamt fackeltåg till stöd för familjen Perez. De kom till Sverige från El Salvador 2017 och kort senare föddes dottern Gabriella. Bägge föräldrarna har jobb men enligt Tidöregeringens nya, hårdare regler tjänar pappa Jonathan Perez 4 000 kronor för lite i månaden för att få stanna i landet. Mamma Silvia tjänar dock, med sitt fasta arbete som huvudplanerare inom hemtjänsten, över kravet för den nya lönereglerna för arbetstillstånd. Trots det ska familjen alltså utvisas till ett land som åttaåriga Gabriella aldrig satt sin fot i. Något som rört upp starka känslor i hela bygden.

Bygden sluter upp

– De har varit våra grannar i flera år och min dotter är bästa kompis med Gabriella. När beskedet att de skulle utvisas kom strax innan jul blev det som en chock för oss alla, säger Emma Eldevåg som snabbt engagerat sig i fallet.

Emma Eldevåg hoppas att regeringen ändrar sig om den allt hårdare migrationspolitiken. Foto: Privat

Migrationsminister Johan Forsell har pratat om ett historiskt skifte i den svenska migrationspolitiken med hårdare krav och förslag om att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

– Hela Forsbacka har slutit upp för familjen. De har alltid haft jobb och byggt upp ett tryggt liv här och nu ska de utvisas. Det är så absurt, säger Emma Eldevåg.

Borgerlig kritik

Men även bland borgerliga opinionsbildare och lokalpolitiker ute i landet hörs nu upprörda röster som menar att Tidöregeringens politik gått för långt.

I veckan skrev bland annat Svenska Dagbladets profilerade ledarskribent Mattias Svensson en ilsken krönika om den förda politiken.

”Det håller i åtskilliga fall på att ta en ände med förskräckelse, med utvisningar av skötsamma och arbetande familjer och tonåriga vuxna som skiljs från sin familj. Vem utanför Sverigedemokraternas ideologiska kärna vill ha en sådan utvisningspolitik? Långt in i det borgerliga lägret är människor upprörda. Ändå fortsätter regeringen tondövt att producera förslag som kommer att förvärra situationen”, skriver Mattias Svensson i texten som han avslutar med orden att den svenska migrationspolitiken blivit en ”sverigedemokratisk lekstuga”.

Professorn lämnar Migrationsverkets etiska råd i protest

Under onsdagen meddelade också professor Ludvig Beckan att han lämnar sin plats i Migrationsverkets etiska råd som protest mot den utvisningspolitik han anser är så omänsklig att den strider mot grundlagen.

På flera håll i landet planeras nu protester mot de eskalerande utvisningarna. I bland annat Gävle hålls en demonstration på lördag och på onsdagskvällen samlas människor i centrala Stockholm under parollen ”Stoppa de orättvisa utvisningarna”.

– Det finns hundratals liknande fall som det med familjen Perez. Så på lördag demonstrerar vi för alla som drabbas. Jag hoppas att regeringen sväljer sin stolthet och erkänner att det blivit fel, för det här måste få ett slut, säger Emma Eldevåg.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 weeks sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad