Tiden går.

In-hye sätter sig igen. Hon öppnar locket på den sista behållaren. Hon fattar Yeong-hyes stela hand och för den mot plommonen, stryker hennes fingrar över deras lena skal. Hon sluter systerns magra fingrar om ett av plommonen, får henne att hålla det i handen.

Plommon är en av de frukter som Yeong-hye brukade tycka om. In-hye minns när Yeong-hye var liten, hur hon kunde låta ett plommon rulla runt i munnen en stund utan att bita i det. Hon tyckte om hur det kändes, sa hon. Men nu är hennes hand slapp och stum. Naglarna har blivit tunna som papper.

”Yeong-hye.” Hennes röst låter torr och hes i det tysta rummet. Inget svar; hon lutar sig närmare Yeong-hyes ansikte. Det verkar otroligt, men i samma ögonblick skälver Yeong-hyes ögonlock till och hon öppnar ögonen. ”Yeong-hye!” Hon blickar in i systerns tomma svarta pupiller, men allt hon ser där är sitt eget ansikte. Besvikelsen är förbluffande stark och hon grips av förtvivlan. ”Du är verkligen galen.” Det är en tanke som hon har skjutit ifrån sig de senaste dagarna, men för första gången ställer hon nu frågan till Yeong-hye. ”Har du verkligen förlorat förståndet?”

En outgrundlig skräck får henne att rygga tillbaka från sin syster, men hon förblir sittande. Tystnaden i rummet, som inte bryts ens av ljudet av andetag, är som blöt bomull i öronen.

”Tänk om …”, mumlar hon för sig själv. ”Tänk om det är enklare än jag trodde.” Hon tvekar, blir tyst en stund. I stället för att avsluta tankegången lägger hon pekfingret under systerns näsa. Svaga andetag kittlar hennes finger, varma och regelbundna. Det rycker nästan omärkligt i Yeong-hyes läppar.

Smärtan och sömnlösheten som utan att någon vet det har In-hye i sitt grepp – kan Yeong-hye själv ha gått igenom samma fas, för länge sedan och snabbare än de flesta andra? Kan Yeong-hyes nuvarande tillstånd vara den naturliga fortsättningen på det som hennes syster nu genomlever? Vid någon punkt kanske hon helt enkelt släppte taget om den tunna tråd som höll henne bunden vid det vanliga livet. Under de senaste sömnlösa månaderna har In-hye stundtals känt det som om hon levde i totalt kaos. Hade det inte varit för Ji-woo – hade det inte varit för det ansvar hon kände för honom – kanske även hon hade släppt taget om den tråden.

De enda tillfällen då smärtan mirakulöst försvinner är precis efter att hon har skrattat. Någonting som Ji-woo säger eller gör får henne att skratta, och direkt efteråt är hon helt tom, inte ens smärtan finns kvar. Bara det faktum att hon har skrattat känns otroligt, och får henne att skratta igen. Visserligen verkar skrattet alltid mer maniskt än glatt, men Ji-woo älskar hur som helst att höra det.

”Var det det här, mamma? Var det det du skrattade åt?”

Även när människor har varit med om fasansfulla saker fortsätter de att äta och dricka, gå på toaletten och tvätta sig – leva, med andra ord.

Sedan upprepar Ji-woo vad det än är han precis har gjort, som att truta med munnen och forma händerna till ett horn som växer ut från pannan, eller så gör han ett skojigt ljud, sticker huvudet mellan benen och ropar ”Mamma, mamma!” med fånig röst. Ju mer hon skrattar desto vildare blir hans pajaskonster. När han väl slutar har han avlockat skrattet alla dess hemligheter, tagit till allt han har till sitt förfogande. Han har ingen aning om hur skyldig hans mor känner sig när hon ser ett så litet barn vända ut och in på sig själv för att krama lite skenbar munterhet ur henne, eller när hon till slut inte förmår skratta mer.

Livet är så märkligt, tänker hon, när hon väl har slutat skratta. Även när människor har varit med om fasansfulla saker fortsätter de att äta och dricka, gå på toaletten och tvätta sig – leva, med andra ord. Och ibland skrattar de till och med högt. Och säkert tänker de samma sorts tankar som hon, och när de gör det måste det få dem att bedrövat minnas alla sorger som de för en stund lyckats glömma.

När hon ligger bredvid sin sons brunbrända lilla kropp efter att sömnen har sänkt sig över hans oskuldsfulla barnansikte, börjar natten återigen för henne. Timmar då hon varken ser eller hör en annan levande varelse. Evighetslånga och bottenlösa som ett träsk. Om hon kryper ihop i det tomma badkaret och blundar sluter sig den mörka skogen omkring henne. Regnets mörka strimmor borrar sig in i Yeong-hyes kropp likt spjut. Hennes smala nakna fötter är täckta av gyttja. När In-hye ruskar på huvudet för att förjaga den bilden flimrar solbelysta lummiga träd framför hennes ögon likt väldiga gröna fyrverkerier. Beror det på hallucinationerna som Yeong-hye berättade om? Alla oräkneliga träd hon har sett i sitt liv, de böljande skogar som täcker kontinenterna likt ett hjärtlöst hav, omsluter hennes utmattade kropp och lyfter henne. Där uppifrån syns bara fragment av städer, byar och vägar som flyter på skogens tak likt öar eller broar och som sakta sveps bort någonstans, burna av de varma vågorna.

In-hye har ingen aning om vad dessa vågor vill säga henne. Eller vad träden, som stod i en dunge vid slutet av den smala stigen upp mot berget, flammande likt gröna lågor i det tidiga gryningsljuset, hade försökt säga.

Vad det än var hade det inte funnits någon värme i deras ord. Det var inga tröstens ord, inget som kunde ha fått henne att må bättre. Tvärtom var de skoningslösa och träden som uttalade dem var en skrämmande kall livsform. Trots att In-hye hade vänt sig åt alla håll och sökt i alla riktningar hade hon inte hittat ett enda träd som var villigt att ta hennes liv ifrån henne. Träden hade vägrat att acceptera henne. De hade bara stått där, hårdnackade och allvarsamma, men lika alerta som djur, och burit upp sin egen massiva tyngd.

Hade solens strålar genomströmmat hennes kropp, hade vattnet som fuktade myllan sugits upp av hennes celler, för att slutligen slå ut från hennes kön som blommor?

Tiden går.

In-hye sätter tillbaka locket på alla behållare. Hon packar ner allt i ryggsäcken, först termosen och sedan det övriga. Hon drar igen dragkedjan.

Vilken annan dimension kan Yeong-hyes själ ha trätt in i efter att ha skakat av sig kroppen som när en orm ömsar sitt skinn? In-hye erinrar sig hur Yeong-hye såg ut när hon stod på händer. Hade Yeong-hye misstagit sjukhusets betonggolv för skogens mjuka mylla? Hade hennes kropp förvandlats till en stadig trädstam, vars vita rötter växte ut från fingrarna och greppade den svarta jorden? Hade hennes ben sträckt sig upp mot himlen medan armarna sökte sig ner till jordens inre, hade hon spänt ryggen för att stötta detta snabba växande både uppåt och nedåt? Hade solens strålar genomströmmat hennes kropp, hade vattnet som fuktade myllan sugits upp av hennes celler, för att slutligen slå ut från hennes kön som blommor? Hade allt detta väckts till liv i Yeong-hyes själ medan hon stod på händer och sträckte ut varje fiber i kroppen?

”Men allvarligt talat”, säger In-hye högt. ”För helvete. Du är döende. Du ligger där i sängen och dör. Inget annat.” Hon pressar samman läpparna hårt, biter ihop så häftigt att de fylls av blod, för att inte ge efter för lusten att fatta Yeong-hyes medvetslösa ansikte mellan sina händer, ruska hennes utmärglade kropp och knuffa tillbaka henne mot kuddarna igen.

Nu finns ingen tid kvar.

In-hye hänger ryggsäcken på axeln och skjuter tillbaka stolen. Framåtböjd skyndar hon ut ur rummet. När hon vänder sig om ligger Yeong-hye fortfarande stel och orörlig under täcket. In-hye biter ihop käkarna ännu hårdare, och går till entréhallen.

En sjuksköterska med pageklippt hår och en liten vit plastkorg går fram till ett bord i entréhallen och slår sig ner. I korgen ligger diverse nagelsaxar. Patienterna ställer sig i kö och hon ger dem varsin. Det tar lång tid, som om var och en försöker bestämma sig för vilken sax som passar dem bäst. I entréhallens andra ände sitter ett sjukvårdsbiträde med håret uppsatt i hästsvans och klipper de demenssjukas naglar.

In-hye står tyst och betraktar scenen. Allt som är vasst eller spetsigt och som skulle kunna användas till att skära eller hugga, allt som har en lång sladd som skulle kunna viras om en hals, är förbjudet. Dels för att förhindra att patienterna ska skada andra, men framför allt för att man är rädd att de ska skada sig själva. In-hye granskar deras ansikten där de sitter böjda över sina händer, absorberade av uppgiften att klippa naglarna innan deras tid med saxen är till ända. Klockan på väggen visar fem över två.

En vit läkarrock flimrar till utanför glasdörren. Dörren slås upp. Det är Yeong-hyes läkare. Han vänder sig om och låser dörren bakom sig med snabba, vana rörelser. Det är förmodligen likadant på alla större sjukhus, men här, på ett psykiatriskt sjukhus, tycks en läkares auktoritet vara ännu mer uttalad. Kanske för att patienterna som vårdas här inte får lämna sjukhuset. De flockas kring honom som om de precis har upptäckt sin Messias.

”Vänta lite, doktorn. Har ni ringt till min fru? Om ni kunde säga åt henne att jag kan bli utskriven nu … här är min frus nummer. Om ni kunde slå en signal till henne …”

”Snälla doktorn, byt ut min medicin. Det ringer oavbrutet i öronen på mig.”

”Kan ni inte prata med honom? Han slår mig hela tiden, jag står inte ut längre. Va, ska ni börja nu också? Varför sparkar ni mig? Snälla prata med mig.”

Läkaren ger kvinnan ett avslappnat och rättframt leende, uppenbarligen avsett att lugna henne.

”När har jag sparkat er? Sakta i backarna, ni måste prata med mig en i taget. När började det här ringandet i öronen?” Kvinnan stampar med foten, otålig över att behöva vänta. Hennes förvridna ansikte ser snarare ut att spegla förtvivlan och oro än några våldsamma tendenser.

I samma stund slås dörren upp igen och en annan läkare kommer in, en som In-hye inte har sett förut.

”Det där är allmänläkaren”, säger Hee-joo. In-hye hade inte märkt att hon var där. Tydligen har varje mentalsjukhus en allmänläkare till hands. Den här mannen verkar ung, fast han kanske bara har ett ungt utseende, och ger ett intelligent men kyligt intryck. Så småningom lösgör sig Yeong-hyes läkare från patientflocken och kommer fram till In-hye. Utan att inse det tar hon ett steg bakåt.

”Har ni pratat med er syster?”

”Såvitt jag kunde se verkade hon inte vara vid medvetande.”

”Det kan se så ut på ytan, men varenda en av hennes muskler är spänd. Det är inte det att hon inte är vid medvetande, snarare att hon är så helt koncentrerad på någonting att hon inte är medveten om sin omgivning. Om ni skulle se vad som händer då hon befinner sig i det tillståndet och vi tvingar henne att komma ur det, skulle ni förstå att hon har varit vaken hela tiden.” Läkaren verkar uppriktig och en aning spänd. ”Det kan vara svårt för en närstående att bevittna. Om vi märker att er närvaro komplicerar det hela, är det bäst att ni går därifrån så fort som möjligt.”

”Jag förstår”, säger In-hye. ”Det är bara …”

Läkaren avbryter henne. ”Jag är säker på att allt kommer att gå bra.”

Två vårdare och ett sjukvårdsbiträde brottar ner henne på britsen. De binder hennes armar och ben.

Med Yeong-hyes fäktande och krängande kropp slängd över axeln går vårdaren genom korridoren och in i ett tomt tvåpatientsrum. In-hye väntar tills de övriga i teamet har gått in och följer sedan avvaktande efter. Läkaren hade rätt – Yeong-hye är definitivt vaken. Hon kämpar emot så häftigt och våldsamt att det är svårt att tro att det är samma kvinna som alldeles nyss låg fullständigt orörlig i sin säng. Ett knappt begripligt vrål stiger ur hennes strupe.

”Låt mig vara! Låt mig vaaaraaaa!” Två vårdare och ett sjukvårdsbiträde brottar ner henne på britsen. De binder hennes armar och ben.

”Var snäll och gå ut”, säger den manlige sjuksköterskan till In-hye som står och tvekar. ”Det är svårt för anhöriga att se det här. Var snäll och gå härifrån.”

Yeong-hye vänder sig omedelbart mot In-hye och fixerar henne med sin brinnande blick. Hon skriker ännu högre, en obruten ström av ord forsar ur henne. Driven av någon okänd impuls vrider hon sina bundna lemmar, som om hon försöker kasta sig mot In-hye. Utan att inse vad hon gör tar In-hye några steg närmare sin syster, som fäktar med sina magra armar. De är bara skinn och ben.

”Jag … vill … inte …!” För första gången uttalar Yeong-hye orden tydligt och klart, men hon låter fortfarande som ett rytande vilddjur. ”Jag … vill … inte! Jag … vill inte … äta!” In-hye tar Yeong-hyes förvridna kinder mellan sina händer.

”Yeong-hye! Yeong-hye!” Hennes syster darrar av skräck. Uttrycket i hennes ögon river i In-hye.

”Gå ut är ni snäll. Ni gör det bara värre.” Vårdarna tar tag i In-hye och lyfter upp henne. Innan hon hinner göra motstånd har de knuffat henne genom den öppna dörren och ut i korridoren. En sjuksköterska som har stått utanför griper tag i hennes arm.

”Var snäll och stanna här. Hon kommer att vara lugnare om ni inte är därinne.”

Yeong-hyes läkare drar på sig ett par latexhandskar och stryker ut ett jämnt lager gel över den långa, smala slang som översköterskan räcker fram till honom. Under tiden är en av vårdarna tvungen att använda all sin kraft för att hålla Yeong-hyes huvud stilla. Så fort de närmar sig med slangen blir hon illröd i ansiktet och lyckas befria sig ur vårdarens grepp. Det är precis som sjuksköterskan sa – det går inte att begripa var hon får sin styrka ifrån. In-hye tar ett steg framåt, lätt vimmelkantig, men sjuksköterskan tar tag i hennes arm och håller henne tillbaka. Till slut lyckas vårdaren låsa Yeong-hyes insjunkna kinder mellan sina starka händer och läkaren för in slangen genom hennes näsa.

”Förbannat också, det är blockerat!” utbrister läkaren. Yeong-hye har gapat så stort hon kan och därmed lyckats sluta svalget om gomspenen så att slangen hind-ras. Allmänläkaren, som har väntat på att föra in den tunna vällingen i slangen med en spruta, rynkar bekymrat pannan. Yeong-hyes läkare tar ut slangen ur hennes näsa.

”Då så, vi får göra ett nytt försök. Snabbare den här gången.”

Återigen stryks gel på slangen. Återigen sätter vårdaren sin robusta fysik mot Yeong-hyes tynande krafter och klämmer fast hennes huvud mellan sina händer. Återigen förs slangen in genom hennes näsa.

”Den är inne! Så där ja.” Läkaren släpper ifrån sig en kort suck. Allmänläkaren, som stått overksam, får med ens bråttom. Han börjar spruta in näring i slangen. Sköterskan som har hållit fast In-hye kramar hennes arm och viskar: ”Det fungerade. Det lyckades. Nu kommer de att söva henne. Annars kräks hon kanske.”

Så fort översköterskan tar fram sprutan med det lugnande medlet ger vårdbiträdet till ett högt skrik. In-hye lösgör sig ur den andra sköterskans grepp och springer tillbaka in i rummet.

”Ur vägen, allihop! Flytta på er, låt henne vara!” In-hye griper tag i axeln på Yeong-hyes läkare just som han böjer sig fram över sängen, och drar honom därifrån. Hon står och tittar ner på Yeong-hye. Vårdbiträdet, som hade hållit i slangen, har blodstänk i ansiktet. Det forsar blod ur slangen, ur Yeong-hyes mun. Allmänläkaren tar ett steg bakåt, fortfarande med sprutan i handen.

”Ta ut den! Ta ut slangen, fort!” In-hye är omedveten om det gälla skri som stiger ur hennes strupe när hon känner hur vårdaren försöker tvinga henne därifrån. Under tiden har Yeong-hyes läkare problem med att dra ut den långa slangen medan hans patient kastar hit och dit med huvudet.

”Lugna ner dig! Ligg still!” ryter läkaren åt Yeong-hye. ”Lugnande!” Översköterskan försöker räcka honom sprutan.

”Sluta!” skriker In-hye, hennes röst som ett utdraget tjut. ”Låt bli! Snälla, sluta!” Hon biter vårdaren som håller fast henne i armen och kastar sig fram igen.

”Vad i helvete, jävla subba!” stönar vårdaren. In-hye slår armarna om sin syster. Blodet som hon har spytt upp sprider sig över In-hyes blus.

”Sluta, för Guds skull. Snälla, sluta …” In-hye griper tag i översköterskans handled, den som håller sprutan med lugnande medel, medan Yeong-hye stilla kräks mot hennes bröst.

Hon skyndar mot toaletten och hinner precis in i ett av båsen innan benen viker sig och hon faller ner på knä framför toalettstolen.

Yeong-hyes blod har stänkt överallt på läkarens vita rock, till och med på de uppkavlade ärmarna. In-hye stirrar tomt på mönstret som fläckarna bildar. En virvlande galax av blodiga stjärnor.

”Vi måste flytta Yeong-hye till centralsjukhuset med en gång. Åk in till Seoul med henne. Hon behöver få en proteininjektion i halspulsådern för att stoppa magblödningen. Effekten är kortvarig, men det är enda sättet om ni vill hålla henne vid liv.”

In-hye tar emot remissen som man precis har skrivit ut åt henne, lägger den i ryggsäcken och går ut från sjuksköterskeexpeditionen. Hon skyndar mot toaletten och hinner precis in i ett av båsen innan benen viker sig och hon faller ner på knä framför toalettstolen. Tyst börjar hon kräkas. Mjölkvitt te blandat med gul magsyra.

”Idiot.” Med darrande läppar upprepar hon ordet me-dan hon sköljer av ansiktet framför spegeln. ”Idiot.”

Det är din kropp, du får behandla den som du vill. Den är det enda du har rätt att göra som du har lust med. Och inte ens det blir som du ville.

När hon lyfter huvudet är ansiktet hon ser i spegeln vått. Ögon som har gråtit blod i hennes drömmar. Blod som aldrig gick att torka bort, hur hårt hon än gnuggade sig i ansiktet. Men spegelkvinnans ögon är inte tårfyllda, inte nu. De stirrar bara ordlöst tillbaka på henne, som alltid, röjer inte minsta skymt av känsla. Det förtvivlade skrik som skar i hennes öron för en liten stund sedan var så hudlöst, så fyllt av ångest, att hon har svårt att tro att det kom från henne själv.

Omtöcknad går hon genom korridoren mot entrén. Hon raglar som ett fyllo och försöker desperat hålla balansen. Med ens strömmar solen in genom fönstret och lyser upp den dunkla lokalen. Det var länge sedan In-hye såg ett sådant ljus. En del av patienterna är ljuskänsliga och blir genast oroliga. Medan de övriga skockas vid fönstret, ivrigt pladdrande, kommer en kvinna i vanliga kläder fram till In-hye. Det flimrar för ögonen och In-hye kisar för att försöka urskilja kvinnans ansikte. Det är Hee-joo. Hon är röd i ögonen, har kanske gråtit igen. Har hon alltid känt så starkt? Eller är det bara för att hon är patient här, en känslomässigt instabil människa?

”Hur mår Yeong-hye? Om ni ska åka nu …”

In-hye fattar hennes hand. ”Jag är verkligen hemskt tacksam.” Hon överraskas av en impuls att slå armarna om den gråtande kvinnans breda axlar. Men hon handlar inte på den, vänder sig i stället om och ser bort mot patienterna som ängsligt står och kikar ut genom fönstret. De må vara nervösa, men de är också ivriga, fängslade, som om de önskar att de kunde gå ut genom glasrutan och befinna sig på andra sidan. De är instängda här, tänker In-hye. Precis som den här kvinnan, Hee-joo. Precis som Yeong-hye. Hennes oförmåga att ge Hee-joo en kram är kopplad till skulden hon känner över att ha hållit Yeong-hye inspärrad här.

Från den östra korridoren hörs ljudet av snabba fotsteg. Strax kommer två vårdare gående med korta, raska steg; de bär Yeong-hye på en bår. Hennes ögon är slutna och blodet har tvättats bort, hon ser ut som ett sovande, nybadat spädbarn. Hee-joo sträcker ut handen och sluter sina tjocka fingrar om Yeong-hyes utmärglade hand, och In-hye vänder sig bort för att slippa se.

Skogen utanför ambulansens vindruta är tät och lummig. I det avtagande eftermiddagsljuset glittrar regndropparna på löven och tänder en grön eld.

In-hye stryker Yeong-hyes hår bakom öronen på henne, det är fortfarande lite fuktigt efter att vårdbiträdet tvättade bort blodet. Hon minns alla gånger de badade tillsammans som barn på kvällen, hur hon brukade tvåla in varje enskild ryggkota på sin syster, skrubba hennes rygg och tvätta hennes hår åt henne.

Hon slås av tanken att Yeong-hyes hår påminner om Ji-woos när han fortfarande var ett lindebarn; hon känner sonens små fingrar smeka hennes ögonbryn och en våg av ensamhet sköljer över henne.

Hon tar upp mobilen ur ryggsäckens innerficka. Den har varit avstängd hela dagen; nu sätter hon på den och slår numret till kvinnan i grannlägenheten.

”Hej, det är Ji-woos mamma … jag blev tvungen att åka till sjukhuset eftersom en släkting … ja, helt plötsligt … nej, bussen stannar vid grindarna tio i sex … ja, den kommer nästan alltid exakt i tid … Jag kommer inte att bli särskilt sen. Om jag blir sen måste jag hämta Ji-woo och sedan åka tillbaka till sjukhuset. Hur ska han kunna sova där …? Tack så hemskt mycket. Ni har väl mitt nummer, eller hur? Jag ringer igen senare.”

När hon stänger mobilen slås hon av hur länge sedan det var sedan hon lämnade Ji-woo i någon annans vård. Efter att hennes man flyttade hade hon gjort det till en regel att alltid tillbringa kvällar och helger med sitt barn.

Hon börjar känna sig dåsig och lutar huvudet mot fönstret. Hon sitter så och blundar och tänker.

Ji-woo kommer snart att växa upp. Han kommer att kunna läsa själv, träffa andra på egen hand. På ett eller annat sätt kommer han ofrånkomligen att få höra om allt som hände, och hur i all världen ska hon kunna förklara det för honom? Han är en känslig pojke med ömtålig hälsa, men han är också en glad pojke. Hur ska hon se till att han får fortsätta att vara det?

Täckta med blommor och blad och slingrande gröna stjälkar var kropparna så förvandlade att det var som om de inte längre tillhörde människor

Hon kommer ihåg åsynen av de båda nakna kropparna, sammanslingrade likt lianer. Självklart hade hon blivit chockad, men märkligt nog var det som att ju längre tiden gick, desto mindre tänkte hon på det som någonting sexuellt. Täckta med blommor och blad och slingrande gröna stjälkar var kropparna så förvandlade att det var som om de inte längre tillhörde människor. Deras krängande rörelser fick det att se ut som om de försökte kasta av sig allt mänskligt. Vad hade fått honom att vilja filma något sådant? Hade han satsat allt av sig själv på dessa egendomliga, ödsliga bilder – satsat allt och förlorat allt?

”Det var ett foto på dig, mamma, som flög omkring i vinden. Jag tittade upp i himlen och så, vad heter det, såg jag en fågel där och jag hörde att den sa: ’Jag är din mamma.’ Och så kom det ut två händer ur fågelns kropp.”

Det här var för ganska länge sedan, då Ji-woos tunga fortfarande snubblade på vissa ord. Den märkliga vaga sorgen hos ett barn som är nära tårarna hade överraskat henne, minns hon.

”Men vad är det? Var det en sorglig dröm?” Ji-woo, som fortfarande låg i sängen, gnuggade sig i ögonen med sina knubbiga små händer. ”Hur såg fågeln ut? Vad hade den för färg?”

”Vit … den var fin.” Med en skälvande inandning hade pojken begravt huvudet i sin mors famn. Hans snyftningar gjorde henne förtvivlad, precis som varje gång han slog knut på sig själv för att få henne att skratta. Det var inget han ville ha som hon kunde ge honom, och han försökte heller inte be henne om hjälp. Han grät bara för att han var ledsen.

”Det måste ha betytt att det var en mammafågel”, hade hon sagt, i hopp om att lugna honom. Ji-woo skakade på huvudet, fortfarande tryckt mot hennes bröst. Hon satte en hand under hakan på honom och lyfte hans huvud. ”Titta, mamma är här. Jag har inte förvandlats till en vit fågel, som du ser.” Hans läppar skälvde i ett svagt, osäkert leende. Ögonen var blanka som på en hundvalp. ”Det var bara en dröm, förstår du.”

Men var det verkligen sant? Just då, i ambulansen, var hon inte så säker på det. Var det verkligen bara en dröm, en ren slump? För det var samma morgon som hon hade vänt ryggen mot solen när den steg upp över de tysta träden, och gått tillbaka nedför berget i sin urblekta lila t-shirt.

Det är bara en dröm.

Det är vad hon säger till sig själv, högt och med eftertryck, varje gång hon minns hur Ji-woo hade sett på henne den morgonen. Den här gången studsar hon till av sin egen röst, öppnar ögonen och ser sig förvirrat om-kring. Ambulansen susar fortfarande fram längs den brant sluttande vägen. Hon slätar till håret, förstår att hon borde kamma sig, förstår att hon måste se bedrövlig ut. Handen darrar märkbart.

Hon kan inte förklara, ens för sig själv, hur hon så lätt kunde fatta beslutet att överge sitt barn. Det var ett brott, grymt och ansvarslöst; hon skulle aldrig kunna intala sig något annat, och därmed var det också något hon aldrig skulle kunna erkänna, aldrig bli förlåten för. Den enkla sanningen var något hon helt enkelt kände, med fasansfull skärpa. Om hennes man och Yeong-hye inte hade sprängt alla gränser, om allt inte hade rasat samman, så hade det kanske varit hon som hade brutit ihop, och om hon hade låtit det hända, om hon hade släppt taget om tråden, skulle hon kanske aldrig ha hittat tillbaka igen. Och skulle i så fall blodet som Yeong-hye hade kräkts i dag i stället ha vällt fram ur hennes egen strupe?

Med ett lågt stön skakar In-hye av sig sömnen. Rädd att hennes syster ska kräkas blod igen ser hon sig om efter en handduk och håller den mot hennes mun.

”Uh … umm …”

Yeong-hye kräks inte, i stället slår hon upp ögonen. Hon fäster sina svarta pupiller på In-hye. Vad är det som rör sig bakom hennes ögon? Vad är det hon bär inom sig, bortom sin systers föreställningsförmåga? Vilken skräck, vilken vrede, vilken ångest, vilket helvete?

”Yeong-hye?” säger In-hye. Hennes röst är tömd på all känsla.

”Uh … umm …” Yeong-hye vänder sig bort som för att slippa systerns frågor, som om det sista hon vill här i världen är att ge något som helst svar. In-hye sträcker fram en darrande hand, men låter den nästan genast falla igen.

In-hye pressar samman läpparna. Nu minns hon, helt plötsligt. Skogsstigen hon vandrade längs, den där tidiga morgonen. Daggen som vätte sandalerna kylde hennes annars bara fötter. Hon hade inte gråtit, ingenting sådant, för då hade hon ännu inte förstått. Hon hade inte förstått vad den kalla fukten hade försökt säga medan den genomsyrade hennes stukade kropp och spred sig genom hennes uttorkade ådror. Den hade bara sipprat in genom huden, in i hennes kropp, ända in till märgen.

Ambulansen rundar den sista kurvan och lämnar Ch’ukseongberget bakom sig.

Så öppnar In-hye munnen. ”Det jag försöker säga …”, viskar hon till Yeong-hye. Ambulansens underrede skramlar över en grop i vägen. In-hye kramar Yeong-hyes axel. ”Det här kanske bara är någon sorts dröm.” Hon sänker huvudet. Men så, som om hon plötsligt insett något, lutar hon sig fram mot Yeong-hyes öra och fortsätter att tala. Hon formar varje ord noga, ett efter ett. ”Jag har också drömmar, vet du. Drömmar … och jag kunde låta mig uppgå i dem, låta dem ta kontroll över mig … men drömmen kan ju inte vara allt som finns, eller hur? Någon gång måste vi vakna, eller hur? För annars … annars …”

Hon lyfter åter huvudet. Ambulansen rundar den sista kurvan och lämnar Ch’ukseongberget bakom sig. Hon ser en svart fågel flyga upp mot de mörka molnen. Solljuset bländar henne, sticker i ögonen, och hon kan inte längre följa fågeln med blicken.

Hon tar ett djupt andetag. Träden vid kanten av vägen står i brand, en grön eld som böljar likt den skälvande flanken på ett väldigt djur, vilt och rasande. In-hye stirrar intensivt på träden. Som om hon väntar på ett svar. Som om hon protesterar mot någonting. Hennes blick är mörk och uppfordrande.

***