Den svenska samlingsregeringen gjorde vad den kunde för att tysta mediers kritik mot Nazityskland. Resultatet blev att de största svenska tidningarna skrev ganska knapphändigt om nazismen under andra världskriget. Vänstertidningarna å sin sida drabbades hårt av repressiva åtgärder. Amalthea Frantz och Fanny Hökby reder ut vad som hände med den svenska pressen.
Nazityskland övervakade noga svensk press. Tyska legationen (motsvarande dagens ambassad) i Stockholm följde dagligen cirka 90 svenska tidningar och klagade högljutt när kritiken mot hemlandet blev för frän. Det kunde gälla åsikter som uttrycktes i till exempel opinionstexter, nyhetsartiklar eller skämtteckningar.
Till en början var det främst de största och mest inflytelserika tidningarna som Tyskland angrep. Efter krigsutbrottet ökade klagomålen och då även på mindre tidningar. Under tre månader sommaren 1940 kom det i genomsnitt ett klagomål per vecka till det svenska utrikesdepartementet. Tyskland utövade samtidigt starka politiska påtryckningar på Sverige och krävde att landet skulle hålla sig neutralt.
Den svenska samlingsregeringen, framför allt utrikesminister Christian Günther och justitieminister K G Westman, fick till uppgift att hålla landets tidningar inom neutralitetens ramar – vilket i praktiken främst innebar att uttalanden kritiska mot Tyskland bestraffades och stoppades. Den vanligaste åtgärden var att ta tidningar i beslag. En del utgivare åtalades.
Resultatet blev att många invånare i Sverige under större delen av kriget fick ta del av en rätt begränsad nyhetsförmedling om vad som hände i Nazityskland. De stora tidningarna höll sig på den säkra sidan. I gengäld drabbades de knappt av några repressiva åtgärder alls.
Ändå var det inte i första hand avslöjanden om kriget som tyskarna försökte stoppa. Snarare var det vissa ord och uttryck de inte ville bli förknippade med. Att till exempel kalla en tysk politiker för mördare, tyrann eller sadist var ett grovt övertramp menade tyskarna och i förlängningen även svenska regeringen. I och med den tyska ockupationen av Norge våren 1940 blev även reportage om förhållandena där ett känsligt ämne.
Med tiden slutade tyskarna bry sig om de jämförelsevis mindre tidningarna, som vänsterpressen och vissa lokaltidningar. Men den svenska regeringen fortsatte ändå sin repression, av rädsla för att tidningarna skulle skapa opinion som kunde skada Sverige i det trängda förhandlingsläget gentemot Tyskland. När Tyskland mötte större och större motgångar i kriget avtog rädslan. Under 1943 blev beslagen färre, och 1944 hade de upphört.
Ledande socialdemokrater beklagade sig senare över att justitieminister K G Westman, som tillhörde Bondeförbundet, fått så stort inflytande över presspolitiken. Men minst lika ansvarig var den partineutrala utrikesministern Günther.
I dag är historikerna ganska överens om att tidningsbeslagen skedde på väldigt lösa grunder, eftersom de ofta skedde innan någon främmande makt ens hunnit klaga. Skälen var antagligen mer inrikespolitiska. Till exempel drabbade tryckfrihetsåtal och transportförbud särskilt de tidningar som politiskt låg utanför partierna i samlingsregeringen, såsom kommunistiska SKP. Detta kan tolkas som Socialdemokraternas sätt att trycka till kommunisterna. Nazistiska tidningar åtalades förvisso lika många gånger, men friades dubbelt så ofta.
Den syndikalistiska pressen i Sverige
Redan 1933 dömdes Arbetarens ansvarige utgivare Frid Nordin till tre månaders fängelse för en text som kallat Hermann Göring för ”blodhund”. Tyskarna ville kort därpå att även en annan artikel skulle åtalas, där Arbetaren kallat Göring för bland annat ”Långbrodåren” (då han tidigare varit inlagd på Långbro sjukhus för psykisk sjukdom). Regeringen beslöt att inte väcka åtal i just det fallet.
Arbetarens chefredaktör under hela denna tid var Albert Jensen. Tidningen fortsatte oavbrutet sin bevakning och sin kritik av nazisterna. Det fanns vänsterpress som inte var så kritisk från krigets start och fram till sommaren 1941, eftersom Sovjetunionen och Nazityskland då hade ett avtal (Molotov-Ribbentrop-pakten). Här kan noteras att ett av de allra första åtalen mot böcker under kriget, i december 1939, gällde SAC:s förlag Federativs. Skriften Komplotten bakom Stalin-Hitlerpakten av Max Horák (pseudonym för Rudolph Philipp), där det första avsnittet har rubriken ”Stalin har alltid varit fascist”, ledde till två månaders fängelse för Federativs förlagschef Ragnar Johanson. En bok om hur spanska inbördeskriget slutade beslagtogs också: Ryssland förrådde oss! av José García Pradas, utgiven av Federativs 1939.
Beslag av SAC:s tidningar
För att hålla koll på pressen i Sverige inrättades snabbt nya instanser. Pressrådet bildades 1939 och efterträddes av Pressnämnden 1941. Pressnämndens arkiv innehåller noggranna listor från och med 1941, men beslag gjordes även tidigare. Enligt registren drabbades Arbetaren av 22 beslag samt konfiskerades minst en gång till i samband med åtal. Vid den här tiden drev SAC fler tidningar: den Göteborgsbaserade Arbetare-Kuriren samt Norrlandsfolket. Dessa beslagtogs fem respektive sju gånger. Sammanlagt finns alltså 35 registrerade beslag av tidningar ägda av SAC. Dessutom beslagtogs Syndikalistiska ungdomsförbundets tidning Storm flera gånger.
Bland klagomålen som via UD inkom till Pressnämnden märks att Spanien och Italien höll extra koll på Arbetaren och försökte agera på samma sätt som Tyskland. Till exempel ”härvarande spanske minister” som hösten 1942 ”besvärat sig över (…) de för general Francos person nedsättande omdömena”. I den bifogade artikeln är bland annat ”den blodiga Franco-regimen” understruket. Över ett år senare, i december 1943, gällde klagomålet något mer tydligt ned- sättande: den spanske ministern José de Landecho y Allendesalazar ondgjorde sig över en ”svår förolämpning”, då Arbetarens tidigare Spanienkorrespondent Rudolf Berner kallat Franco för ”hijo de puta”. Den italienska beskickningen framförde också flera skarpa protester: ”En fortsatt publicering av liknande artiklar skulle beskickningen uppfatta såsom om den svenska regeringen tillstadde dessa uttalanden.” Ett exempel på en sådan nyhetsartikel från sommaren 1942 innehåller inte några direkt kränkande ord, men säger att ”nazis” räddar Mussolini i det pågående kriget.
Det som föranledde beslag var främst kritik mot nazisterna i olika åsiktstexter. Vid tiden fick de berörda tidningsredaktionerna inte veta exakt vilka texter beslagen gällde, men Arbetarens redaktion hade sina misstankar. I dag kan vi se att de oftast hade rätt: beslagen gällde vissa ledartexter, men också flera kåserier, verser eller kommentarer av Axel Österberg och Magnus Nilsson, under signaturerna Kluck respektive Dark. Ett exempel är när Dark beskriver hur svensk militär skyddat ett nazistmöte i Trelleborg 1942.
Flera åtal och varningar
Under kriget dömdes Arbetarens nye ansvarige utgivare Birger Svahn till tre månaders fängelse för två artiklar i samma tidning, i maj 1940. Den första texten var ett upprop från Internationella Transportarbetarfederationen, ITF, som vädjade till transportarbetare i alla neutrala länder om bojkott och blockad av tyska fartyg. I detta fall var det alltså en återpublicering och inte tidningens egen åsikt som åtalet gällde. Den andra artikeln handlade om svenska officerare med nazisympatier som föregående år uppvaktat Hitler på hans 50-årsdag. Året därefter, 1941, tillträdde Armas Sastamoinen som ansvarig utgivare. Han dömdes till böter tre gånger för att Arbetaren under kriget gjort avslöjanden om svenska nazister och kallat dessa för just ”nazister”.
Trots detta var Arbetaren en av de tidningar som klarade sig relativt bra vad gäller fällande domar. Men det fanns andra sätt att mana tidningarna till självcensur. Pressnämnden kunde till exempel dela ut varningar. Flest fick just Arbetaren och socialdemokratiska Aftontidningen, som båda varnades sex gånger var. Arbetarens chefredaktör Albert Jensen fick ofta infinna sig för samtal hos Pressnämnden. Trots repressionen höll han och tidningen ut under hela kriget. En av Pressnämndens medlemmar, Harald Hjörne, skrev efter kriget att Jensen var den som ”retat” axelmakterna mest.
De olika repressiva åtgärderna:
Åtal
Svenska regeringen kunde redan innan kriget väcka tryckfrihetsåtal mot tidningar som publicerat artiklar som kunde skada relationerna till främmande makt. Detta kom till användning under 1930- och 1940-talen, även om det skulle visa sig vara ett ganska trubbigt verktyg.
De första tryckfrihetsåtalen mot antinazistiska tidningar kom strax efter Hitlers maktövertagande 1933. Då var det Arbetaren som fälldes för en text där man starkt kritiserat Hermann Göring. Efter krigsutbrottet ökade antalet tryckfrihetsåtal. Först ut var Trots allt! och Eskilstuna-Kuriren. Men domstolsprocesserna gick inte alltid enligt justitieminister K G Westmans planer. Tryckfrihetsåtalen avgjordes av en jury på nio personer där den åtalade själv kunde välja två ledamöter. Det hände relativt ofta att tidningarna vann. Justitieminister Westman var inte nöjd med systemet med de ”omdömeslösa” jurymedlemmarna.
Under kriget riktades 38 tryckfrihetsåtal mot pressen, varav hälften ledde till friande domar. De hade varit bättre och effektivare om man kunde slippa den långa och kostsamma domstolsprocessen, tyckte Westman.
Beslag
För att lösa problemet med de långa domstolsprocesserna gjorde regeringen med Westman i spetsen det möjligt att ta en tidnings- upplaga i beslag (”belägga med kvarstad”) helt utan juridisk process. Hösten 1939 väckte man liv i en gammal lag från 1800-talet som gjorde det möjligt att utan rättegång snabbt agera mot artiklar som föranlett kritik från främmande makt.
Ett beslag, eller konfiskering som det ofta kallades, kunde bara ske efter att en tidning hade tryckts. Utrikesdepartementets tjänstemän och särskilt utsedda ombud ute i landet läste dagligen ett stort antal tidningar och höll utkik efter uttryck och uppgifter som ansågs för grova. Den som fann sådana kunde telefonera till justitiedepartementet och regeringen kunde ta beslut om beslag. Man skickade sedan ut poliskonstaplar till tidningsdistributörer och försäljare för att konfiskera så stor del av upplagan som man bara kunde. (Dock hade tidningen ofta redan nått ut till en del prenumeranter och lösnummerköpare.)
Åren 1940 till 1943 beslagtogs i Sverige sammanlagt 280 tidningar och tidskrifter, samt 35 böcker eller flygblad. Året då flest beslag skedde var 1942. Anledningen var nästan enbart innehåll som var kritiskt mot Nazityskland. Beslag baserade på innehåll riktat mot de allierade förekom, men i mycket mindre omfattning: just år 1942 var de noll. De andra åren utgjorde de en minoritet (sammanlagt 34 beslag).
Av tidningsbeslagen drabbade 200 vänsterpressen. Allra mest Arbetar-Tidningen, Ny Dag, Arbetarposten – och Arbetaren. Två publikationer som ofta lyfts fram i historieskrivningen, Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning och Trots allt!, beslagtogs inte mer än åtta gånger vardera. Däremot drabbades Trots allt! av en tredje form av repression: transportförbud.
Transportförbud
Sex tidningar belades med ett så kallat transportförbud, vilket innebar att tidningen under en bestämd tid inte fick transporteras med allmänna kommunikationsmedel som Posten, SJ, privata järnvägar och bussar. Det kunde slå väldigt hårt mot en tidning. Däremot var det inte så många tidningar som drabbades, eftersom transportförbud bara fick utdelas till dem som fällts för tryckfrihetsbrott. Det blev sannolikt färre än regeringen hade hoppats på.
Det var framför allt de kommunistiska tidningarna som drabbades: Ny Dag, Norrskensflamman, Sydsvenska Kuriren och Arbetar-Tidningen som fick transportförbud i tre år. Men Trots allt! var en av de som drabbades hårdast – upplagan sjönk med hälften när den fick transportförbud i nio månader under 1940 och 1941. Endast en nazistisk tidning fick transportförbud.
Varningar
År 1939 bildades en ny myndighetsinstans vid namn Pressrådet (efterträdd av Pressnämnden 1941) som bestod av representanter för de stora tidningarna. DN:s chefredaktör blev ordförande. Pressrådet/-nämnden hade i uppgift att ta itu med de tidningsredaktioner som enligt UD inte lydde regeringens anvisningar för pressen. Det kunde ske genom att dela ut en erinran eller varning, ofta genom att kalla upp chefredaktören till ett enskilt samtal.
1940 skickade Pressrådet ut ett PM med anvisningar till tidningarna, som bland annat sa att tidningarna måste tänka på nationens intressen och undvika satiriska och osakliga kommentarer om främmande makt. 1941 skärptes det till att ”[d]etaljerade skildringar av grymheter i samband med kriget böra undvikas, från vilket håll de än komma”.
Totalt delades det ut 43 erinringar och 23 varningar – de flesta till antinazistiska tidningar. En varning innebar ingen direkt åtgärd mot tidningen men det hela kändes obehagligt, enligt de drabbade redaktörerna. Motiveringen kunde vara så här allmän: ”Utan att man direkt kan peka på någon viss artikel i ifrågavarande tidningsnummer, som är av den arten, att den skulle kunna föranleda missförstånd med främmande makt, är numret likväl till hela sin uppläggning sådant, att det måste väcka stark irritation på tyskt håll.” (Trots allt! nummer 25 1942).
Systemet gjorde att många andra tidningar utövade självcensur och undvek att skriva detaljerat om nazisternas grymheter.
”Grå lappar”
År 1940 skapades ytterligare en myndighet, Statens informations- styrelse, SIS, för att sköta vissa kontakter med pressen. SIS blev känt för de lappar de sände ut till press (och kulturinstitutioner) med information om vad man fick och framför allt inte fick berätta om kriget. Det kunde vara uppgifter om Sveriges försvarsförmåga, flyktvägar och räddningsaktioner, men också konkreta uppmaningar att inte publicera negativa uppgifter om de krigförande staterna.
Totalt skickades cirka 300 lappar ut under kriget. Alla var inte grå, de hade olika färg, men har i efterhand kommit att kallas grå på grund av sitt innehåll.
