I samband med världsdagen för psykisk ohälsa gör Anna Jörgensdotter en personlig reflektion kring hur nyliberalismen vill att vi bär psykisk ohälsa individuellt. Detta utifrån böckerna The Selfish Capitalist av Oliver James och Mark Fishers Kapitalistiska realism, som handlar om just sambandet mellan det ökade antalet människor med psykiska problem och den nyliberala kapitalismen.
Den 10 oktober var det världsdagen för psykisk ohälsa. Dagen efter sitter jag i väntrummet på psykiatrin och kollar klipp från Gaza och Libanon. Någon skulle säkert mena att det ökar på ångesten, att jag borde ägna mig åt att ta hand om mig själv.
Men det som författaren och aktivisten Audre Lorde benämnde radikal självomsorg handlade om att se sig själv som en kollektiv varelse, där den egna smärtan och sorgen hör ihop med andras lidande, vilket i sin tur hör ihop med en samhällsstruktur. Det är förstås inte Gaza i sig – människorna som kämpar för sina liv – som ger mig ångest.
Under benämningen Psykfest anordnas en föreläsning och paneldiskussion i Gävle. Panelen består av en moderat, en sosse, och en från organisationen Hjärnkoll. Sossen och moderaten understryker hur viktigt det är med dylika kvällar: Att vi kan prata öppet om det. Alltså: om svåra, individuella upplevelser.
Hjärnkolls motto är: Våga prata om det. Jättebra. Men samma dag har jag deltagit i en Ångestgrupp på psykiatrin, jag ska återkomma till den, och upprördheten efter den sessionen gör att jag ropar till panelen: Det räcker inte att prata!
Och sen, när politikerna trasslar in sig i resursfrågan (när statistik kring suicid precis presenterats) hör jag mig själv ropa: Höj skatten för höginkomsttagare! Moderatorn hyschar åt mig. Och jag är inte riktigt rätt ute. Resurser planeras att läggas på åsiktsregistrering och särskilda, kontrollerade “asylzoner” (för att inte tala om de pengar som läggs på Försvarsmakten). Det hör hit.
Uppdelningen av människor är hypernormaliserad, och klyftan djupnar för varje minut som ett folkmord ignoreras och finansieras. Det är där vi är. Långt bortom belevade samtal och rättvis resursfördelning.
Samband mellan psykiska problem och nyliberal kapitalism
I boken The Selfish Capitalist skriver Oliver James om sambandet mellan det ökade antalet människor med psykiska problem och den nyliberala kapitalismen. Skribenten Mark Fisher talar i sin bok Kapitalistisk realism om privatiserad stress: “Genom att privatisera problem utesluter man sociala, systematiska orsaksförhållanden.” Han frågar hur det har kunnat bli normaliserat att så många, inte minst unga människor, är sjuka? Han liknar psykisk ohälsa vid en epidemi, som främst sprider sig i samhällen där kapitalismen härjar och härskar.
I psykiatrins väntrum ropas jag upp av den säkert tionde läkaren under loppet av två år. Samma självskattningsdokument läggs framför mig att fylla i (alltså poängsättning på måendet), han mumlar något om att siffran är hög, säger att han inte kan värdera min arbetskapacitet, och att jag ju får behandling, via mediciner.
Jag säger, som jag gjort till nio läkare innan, att de inte behandlar rotproblemen, som min PTSD (och tänker samtidigt att “p:et” för post inte existerar för människorna i Gaza). Han höjer dosen på mina antidepressiva och sjukskriver mig halvtid, med en suck, och orden: “Men sen behöver du börja arbeta heltid igen.”
Medicinerna nyttiga för kapitalet
Alltid accelererande ångest, dålighetskänslor, när jag lämnar psykiatrin. Mark Fisher skriver: “Kontrollsamhällen bygger på skuldsättning.” Och: “Lyckad anpassning – management-tänkandets främsta strategi.” Frågan som läkaren ställt ekar: “Varför tror du att din ångest förvärrats det senaste året?” Vad är rätt svar för att fortsätta få den minimala men också avgörande hjälp (mediciner) jag behöver?
Jag hade velat prata om erfarenheter av patriarkalt våld, känslan av maktlöshet: att se kapitalismens verkningar varje dag – hur människor som står upp för människor, för frihet, rättvisa, kärlek, slås ner, görs till ickemänniskor. Det är komplext, vill jag säga, PTSD:n triggas av övergivenhet i alla former. Vi överges när människans värde enbart ligger i hur vi bidrar, accepterar – och underkastar oss – strukturen, medicinerna (inte djupet av traumat), blir nyttiga, gynnsamma för kapitalet. Och vidare, större: en accelererande fascism som gör att människor inte ses som människor alls, och vad det gör det mot oss alla.
Styrkan i kollektivet
Mark Fisher skriver: “Alla institutioner är införlivade i en diffus företagskultur.” I Ångestgruppen handlar allt, därför, om prestation och resultat. En av ledarna: “Tänk att du ska klättra upp på ett berg, du står inte på toppen på en gång, du tar ett steg i taget.” En i gruppen får ångest och orden (från ledaren): “det är ett tufft arbete, det kommer att göra ont tills det känns bättre.” När hon lämnar rummet får ytterligare en i gruppen ångest, i oro för vår kamrat, att hon inte fångas upp. Där finns medkänslan.
Där finns också “behandlingen”. Att vi solidariserar oss med varandra, i stället för att fylla i diagram där vi – om vi gör uppgifterna korrekt – kommer att se hur vi rör oss mot framgång. Behållningen är kamraterna i gruppen. Styrkan är kollektivet.
Ångesten vi känner i rummet, fyllt av stenciler och coachingklichéer, kommer från, som Fisher skriver: “kapitalets strävan efter individualisering”. Nyliberalismen vill att vi bär psykisk ohälsa separat – med farliga konsekvenser; spiraler av misslyckanden, skam, isolation. Blicken in, inte ut. För vilken kraft skulle vi inte kunna vara då?
Ett sjukt samhälle gör människor sjuka. En våldsam, kapitalistisk värld gör människor illa, på djupet. Det borde säga sig självt, men det är ett samtal – ett uppror för omsorg och medmänsklighet – som hotar en patologisk ordning och därför måste kvävas i individualismens linda.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.